Det finns ingen annan än en jurist, eller möjligen en mycket mossig byråkrat, som kommer på tanken att skriva ”skall” när man skickar ett sms. Jag gör det. Jag stavar alltid ”ska” som ”skall”, även i sms. Det skall bara stavas så.
Hur lyhörd man än är eller försöker vara för språkliga valörer så färgas man av sin kontext. Allt motstånd är meningslöst. I sista stund har jag en gång hejdat mig från att skriva ”ehuru” i ett sms. Det där med ”ehuru” i ett sms förbryllade mig. Var kom det ifrån? Jag har sedan länge haft ett horn i sidan till just ”ehuru” och avfärdat det som ett ord som ingen frisk människa under 75 använder. (Möjligen undantaget brådmogna unga studenter i början på juristlinjen som med expressfart vill anpassa sig efter den stereotypa juristbilden.) Men så satt jag där på tunnelbanan och fingrade på min mobiltelefon, förmodligen efter att ha läst någon Vilhelm Lundstedt-framställning – Lundstedts böcker är min alldeles egna fetisch – och så kom ett ”ehuru” rinnande ur mina fingrar. Jag hejdade mig i sista sekund och ändrade till ”även om”. Tur för mig att inte ”ehuru” fanns med i telefonens ordlista. Otur för mig att jag behöver en mobiltelefons ordlista för att inte framstå som en stofil.
Vi färgas av vår omgivning. Vårt språk färgas av hur vår omgivning uttrycker sig. Den nötta metaforen om ett språkspel är välfunnen: Vi anpassar vårt spel efter motspelarna och medspelarna. Vi utvecklar språkliga strategier utifrån tidigare erfarenheter. Den juridiska argumentation som vi i olika former lär oss behärska, eller i alla fall begagna, är en produkt av tidigare erfarenheter. När vi uttrycker oss med vissa kodord får vi nickande bifall från våra kollegor. ”Min klient var inte likgiltig för utgången, fru ordförande”, säger försvarsadvokaten och anspelar implicit på en språklig och konceptuell gemenskap med andra jurister. Försvaren säger däremot inte: ”Hörru åklagaren, hon hajjade såklart inte hur farligt det var – det är orättvist om hon skulle sitta i fängelse för det här!” Formuleringar av det senare slaget framstår som mycket anmärkningsvärda i juridiska sammanhang.
Innehållet i vad vi säger kan många gånger vara mindre viktigt än hur vi säger det. Att visa respekt för den processuella liturgin, för de gemensamma koderna och för traditionen – allt detta kan vara lika viktigt som våra uttalandens meningsinnehåll. Det betyder inte att det inte finns spelrum. Det finns betydande spelrum: Den juridiska argumentationen är inte deterministisk. Men det finns också betydande begränsningar. Och utan kunskap om dessa begränsningar så riskerar juristen problem.
Begränsningarna kan vara ett uttryck för sociala koder. Jurister svär inte åt varandra. I alla fall inte så att det märks. Kritik framförs med största försiktighet. Advokaten säger inte till ett motpartsombud: ”Vad i helvete? Vi har ju lagt ner veckor på det här! Du är fan inte klok – tänkte du över huvud taget efter innan du…?” Advokaten säger: ”Vi finner det anmärkningsvärt att…” Eller, om advokaten är riktigt upprörd: ”Vi finner det mycket anmärkningsvärt att…” Den irriterade advokaten nöjer sig ofta med det mildare: ”Vi noterar med förvåning att…” Vissa andra uttryck tar vi till för att signalera vår tillhörighet till gruppen, gemenskapen. Vi säger ”skälig” i stället för ”rättvis” för att det är bara så man uttrycker sig. Vi säger ”erhålla” i stället för ”få”. Så gör man bara. Och nåde den som försöker förändra på detta.
Jurister värnar nämligen starkt om sina språkliga traditioner. Jag minns första gången jag tog del av Klarspråksgruppens Svarta listan hand. Svarta listan är en sammanställning av mer eller mindre byråkratiska ord som enligt en särskilt utsedd kommitté skulle kunna ersättas i myndigheternas svenska. ”Erhålla” skulle kunna skrivas ”få”, till exempel. Ehuru listan inte var tänkt att läsas som en regelsamling tolkades den just så av många av de mottagare som erhöll den. Många traditionella jurister tog emot listan med noterad förvåning. Vissa uttryckte att listan var anmärkningsvärd. Min dåvarande chef, som nog tyckte att listan var ”mycket anmärkningsvärd” av tonläget att döma, föreslog att vi yngre jurister borde betrakta alla de förbjudna orden som påbjudna: Ju fler svåra ord desto bättre. Det var nog en överreaktion i, s.a.s., stridens hetta. Men nog värnar vi ofta om vårt språk: Vi får inte saker och vi rättar oss inte efter något. Vi betalar inte och lyssnar inte på saker. Nej, vi erhåller och vi efterkommer, vi erlägger och vi hörsammar.
Det skall bara vara så.
