Student ifrågasätter Diesen i examensarbete

Josefin Bergius har i sitt examensarbete vid Göteborgs universitet undersökt när, hur och av vem förundersökningar inleds.

– Att det råder en oklarhet kring när, hur och av vem en förundersökning inleds skapar problem utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv, menar hon.

– Föreställ dig situationen att en polisman utan behörighet att inleda förundersökning på grund av rådande situation tvingas kroppsvisitera en misstänkt person. Har en förundersökning i och med denna kroppsvisitering inletts?

Behörighet att inleda en förundersökning tillfaller polismyndighet och åklagare. Att vidta ett straffprocessuellt tvångsmedel, såsom en kroppsvisitering, innebär enligt lag att en förundersökning har inletts. Dessa medel vidtas emellertid allt som oftast av en polisman i den yttre verksamheten utan behörighet att inleda en förundersökning. Det förekommer till och med att en skyldighet föreligger för polismannen att agera, menar Josefin Bergius.

– Det är här lagen motsäger sig själv. Borde inte en förundersökning ha inletts om polis, oavsett behörighet, vidtar ett straffprocessuellt tvångsmedel om lagen nu säger så? Men om endast behörig person eller myndighet kan inleda förundersökningen, hur kan den då anses inledd?

– Det saknas idag alltså en tydlig koppling mellan förundersökningskravet och användandet av straffprocessuella tvångsmedel. Det är också detta som har gett upphov till skilda tolkningar av bland annat Justitieombudsmannen och den straffprocessuella doktrinen, skriver Bergius.

Även om problemet i praktiken av många praktiker är att uppfatta som obetydligt bör man enligt Bergius uppmärksamma problemet ur ett rättssäkerhetsperspektiv.

– Det hela skulle ställas på sin spets om felaktigheter skulle begås under förundersökningen. Frågan är om vakthavande befäl skulle kunna göra sig skyldig till tjänstefel utan vetskap om att en förundersökning har inletts. Eller faller ansvaret helt enkelt på den enskilde polismannen som enligt lag saknar förundersökningsbehörighet?

Thomas Bring och Christian Diesen är båda av uppfattningen att eftersom tvångsmedel inte ska användas utanför förundersökningsförfarandet innebär inte heller användandet av sådana att en förundersökning är inledd.

– Jag anser det vara en felaktig tolkning. Min uppfattning är att bestämmelserna stödjer att en förundersökning anses inledd i och med användandet av straffprocessuella tvångsmedel, skriver Bergius, som också menar att det är viktigt att komma ihåg att en förundersökning innebär ett ingrepp mot den personliga integriteten.

Eftersom lagstiftarens mening bakom regleringen har varit att tvångsmedel inte ska användas utanför förundersökningsförfarandet måste en sådan enligt henne anses inledd då sådana medel vidtagits.

Och bland Sveriges poliskårer saknas en enhetlig åsikt om hur en förundersökning inleds: Medan Brings och Diesens uppfattningar förespråkas av undervisande lärare vid polishögskolan i Stockholm, har Justitieombudsmannens och Polisrättsutredningens uppfattning anammas av Sveriges resterande polishögskolor.

– Ett vakthavande befäl i Göteborg var av uppfattningen att han själv, som behörig person att inleda en förundersökning, utan vetskap om dess inledande faktiskt ledde förundersökningen.

I motsats till detta var polisintendent Robert Karlsson vid polismyndigheten för Västra Götaland av uppfattningen att antingen leder polismannen förundersökningen på egen hand eller så saknar förundersökningen ledare.

– För att komma åt problemet och skapa en enhetlig tillämpning bland poliskårerna bör lagen således tydliggöra att polismän i yttre tjänst ska vara behöriga att inleda och även leda en förundersökning till dess att en kvalificerad förundersökningsledare tagit över, avslutar Bergius.

Text: Åsa Persson
red@dagensjuridik.se