I går meddelande Attunda tingsrätt dom i det s.k. styckmordsfallet. Flera domar och beslut hade föregått denna dom. Denna gång var det fråga om skadeståndstalan. Läkarna hade yrkat att staten skulle betala skadestånd till dem för förlorad arbetsförtjänst, livränta och andra förluster. Deras talan ogillades. Bakgrunden till fallet var enligt domen väsentligen
följande.
Sommaren 1984 påträffades delar av en styckad kvinnokropp i plastsäckar på två ställen i Solna. Den 8 mars 1988 fann Stockholms tingsrätt att övertygande bevisning förelåg för att läkarna hade gjort sig skyldiga till mord och förordnade om rättspsykiatrisk undersökning beträffande dem.
Ordföranden och en av de sex nämndemännen var skiljaktiga. De fann inte att sådan bevisning förebragts. Sedan tingsrättens beslut överklagats undanröjde Svea hovrätt den 22 mars 1988 tingsrättens beslut och återförvisade målet till tingsrätten för fortsatt handläggning; domstolen förordnade att läkarna, som var häktade, skulle friges. Ny huvudförhandling hölls vid Stockholms tingsrätt, nu med ny ordförande och nya nämndemän. Åklagaren yrkade att läkarna skulle dömas för mord, alternativt grov misshandel och grovt vållande till annans död.
Genom dom meddelad den 8 juli 1988 ogillade tingsrätten samtliga åtal mot läkarna. I domskälen antecknades dock att det var ställt utom allt rimligt tvivel att läkarna tillsammans hade styckat kroppen under pingsthelgen 1984 eller i anslutning till denna helg samt att de härigenom gjort sig skyldiga till brott mot griftefrid, ett brott som emellertid var preskriberat och som åklagaren inte heller hade väckt åtal för.
Det är tveksamt om en anteckning i en dom av det slag det här är fråga om står i överensstämmelse med god domarsed och svensk rättstradition eller om den ens är förenlig med det rättssystem som vi i dag bekänner oss till och som bygger på principen om mänskliga rättigheter.
Läkarna överklagade domen och yrkade att det av tingsrätten gjorda uttalandet om styckningen skulle undanröjas. Svea hovrätt avvisade den 30 september 1988 överklagandet med motiveringen att endast en domstols domslut kunde överklagas, ej dess domskäl. Den 12 januari 1989 fann Högsta domstolen inte skäl meddela prövningstillstånd.
Alla läkarnas försök att bli av med anteckningen misslyckades. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) fattade på begäran av Socialstyrelsen beslutet att läkarnas legitimationer skulle återkallas på den grunden att Stockholms tingsrätt funnit det ställt utom allt rimligt tvivel att de två hade styckat kvinnans kropp. Två av ledamöterna i HSAN var emellertid skiljaktiga och fann att grund saknades för att återkalla legitimationerna. Det tvivel som dessa båda ledamöters uppfattning gav uttryck för återkom i den dom som Kammarrätten i Stockholm efter överklagande av HSAN:s beslut meddelade den 6 oktober 1989. Enligt denna undanröjdes HSAN:s beslut och lämnades Socialstyrelsens begäran om återkallelse av legitimationerna utan bifall.
Tingsrättsdomen ansågs inte utgöra tillräcklig grund för en självständig och allsidig prövning och utvärdering av skuldfrågan beträffande återkallelse av legitimationerna.
Socialstyrelsen överklagade emellertid kammarrättens dom till Regeringsrätten som den 1 juni 1990 meddelade beslutet att upphäva kammarrättens dom och återförvisa målet till kammarrätten. Denna senare domstol fattade ett beslut som innebar att återkallelsen kvarstod. Flera försök från läkarnas sida att senare vinna resning har misslyckats.
Läkarna har prövat en annan väg. Skadeståndet har förvandlats till att bli vad som i internationell skadeståndslitteratur kallas ”vakthunden” eller ”ombudsmannen”. Skadeståndet blir här människans sista medel för att i offentlighetens ljus rentvå sig själv. När skadeståndsfrågan prövas måste allting tas om från början. På så vis kommer en prövning att ske som ligger vid sidan av resningsinstitutet.
Läkarnas bärande idé var att samla ihop alla även mindre fel och misstag som begåtts från statens sida. Och sedan hoppas att med dessa sammanförda komma upp till den nivå av vårdslöshet som krävs för att staten skulle kunna bli ansvarig. Av små bäckar blir småningom en riktig flod. Domstolen fann också att flera fel och misstag begåtts från statens sida. Men i slutomgången räckte de enligt domstolen inte till. Sista ordet är dock inte sagt. Åtskilliga invändningar kan riktas mot domstolens sätt att tillämpa såväl vårdslöshetsbedömningen men framför allt också i frågan om orsakssambandet mellan vårdslöshet och den skada som tillfogats läkarna. Domen kommer att överklagas.
Hur man än ser på dessa läkares öden kan man inte förneka att anteckningen i 1988 års dom på något sätt svarade väl mot den svenska allmänhetens reaktioner. Människor rös när läkarna kom på tal. Bara orden ”allmänläkaren” och ”obducenten” blev symbolen för fasansfull ondska. Jag minns min egen reaktion. Jaså, de friades. Men domstolen hade plockat in en anteckning som måste ge läkarna bekymmer. De kom i alla fall inte undan! Skönt!
När jag senare tagit del av framlidne professor Anders Agells undersökningar i ärendet ändrade jag fullständigt uppfattning. Vad som förekommit i styckmordsfallet bör enligt min uppfattning läggas som grund för en bredare undersökning från statens sida av hur man i framtiden skall undvika en upprepning av vad som förekom i styckmordsfallet. I Sverige kan det tydligen rentav bli nödvändigt att i den processrättsliga lagstiftningen införa ett direkt förbud mot anteckningar av den typ som här skrevs in i brottmålsdomens domskäl.
Stockholm den 19 februari 2010
Bill W. Dufwa
Kommentera artikeln
