Publicerad 2010-01-26 kl 08:31

Sexköp som medverkan till fortsatt förslavande

När Cecilia Markström frågades ut i EU-parlamentet så var det en fråga som särskilt tycktes engagera den svenska kommissionärskandidaten: Frågan om hur vi i EU ska bekämpa den internationella människohandeln. Det är positivt. Det finns emellertid anledning att reflektera kring samma sak även på hemmaplan. Människohandelsbrottsligheten är nämligen den vidrigaste brottslighet som rättssystemen har att arbeta med.

Historien om Oxana Rantseva är bara alltför känd. Oxana Rantseva var verksam som ”kabaretartist” på Cypern. Som kabaretartist kunde Oxana, som var från Ryssland, erhålla ett särskilt visum som den cypriotiska staten tillhandahöll för just sådana artister – ett visum som dock kunde återkallas om innehavaren inte uppfyllde de villkor som gällde för visumet. Ett villkor var att artisterna var verksamma som just artister och att det fanns en utsedd arbetsgivare som fungerade som ett slags garant för att visuminnehavaren skötte sig.

Cyperns ”kabaretartister” är dock inte artister i den normala bemärkelsen. Bakom eufemismen återfinns prostituerade som är verksamma på medelhavsöns omfattande marknad av sexuella tjänster. (Cypern är en centralpunkt både som destinationsland och transitland för de gränsöverskridande människohandels- och prostitutionsnätverken.) De prostituerade på Cypern kommer ofta från andra länder – framför allt länder från f.d. Sovjetunionen – och lockas, luras, eller tvingas till Cypern med lögner, överdrifter, hot och våld.

Väl på Cypern så underkastas ”artisterna” det typiska människohandelsförtrycket: De blir fråntagna sina pass, utsatta för hot om att bli utkastade från landet eller utsatta för våld om de inte gör som de blir tillsagda, de misshandlas och förnedras och dessutom tvingas de bo under vidriga förhållanden i bevakade baracker.

Det var under sådana förhållanden som Oxana tvingades prostituera sig. Men Oxana fick nog, och försökte bryta sig loss. Hennes ”arbetsgivare”, ägaren av den klubb som hon verkade vid, reagerade med att släpa henne till polisen, som han ville skulle slänga ut henne ur landet eftersom hon inte följde reglerna för visumet. 

Polisen placerade utan frågor Oxana i en cell, men konstaterade efter några timmar att det inte fanns tillräckliga skäl att hålla henne kvar i cellen. Polisen – som rimligen förstod vad det var fråga om – ringde därefter upp klubbägaren igen och tvingade honom, som då var motvillig och arg, att hämta flickan ur cellen. Därefter fördes Oxana till en lägenhet utanför vilken hon, morgonen efter, hittades död.

Omständigheterna i Oxanas fall påminner om många andra, lika tragiska, fall av trafficking, människohandel eller – som det egentligen ofta är fråga om – modern slavhandel. Just Oxanas död kommer emellertid att få betydande konsekvenser för hur Europas rättsordningar kommer att behandla människohandelsbrotten. Den 7 januari 2010 kom det nämligen en viktig dom från Europadomstolen rörande vilka krav som ställs på Europas stater för att motverka människohandelsbrott och för att ge möjligheter till upprättelse för de som är offer för den moderna slavhandeln. Europadomstolens krav har implikationer även för svensk rätt.

Det framhålls således att det finns positiva förpliktelser för de nationella staterna att förebygga människohandel och att skydda offren för dessa brott. Dessutom finns det ett krav på staterna att tillhandahålla rättsliga instrument för brottoffer för att kunna få upprättelse samt att tillhandahålla ett regelverk för att bestraffa förövarna.

Människohandelsbrott förekommer inte bara på Cypern eller i medelhavsländerna. Det är också i allra högsta grad en brottslighet som har relevans för svenska förhållanden. Den 13 januari 2010 dömdes sålunda tre män för att ha medverkat till att tvingat en 17-åring från Slovakien att sälja sex till ett flertal män. I rättegången så dömdes också några av de som utnyttjat flickan för sexköp som gav lindriga straff. Och det är här det finns anledning att reflektera över hur väl svensk rätt i praktiken fungerar för att förebygga människohandelsbrott, för att bestraffa de som medverkar till brotten och för att ge upprättelse åt brottsoffren.

Sedan ett antal år finns det en särskild regel om människohandelsbrott i svensk rätt, som efter ett antal revisioner på kort tid nu kan antas kunna fungera ändamålsenligt som grund för att bestraffa brottslingarna. Offren kan i dessa fall också få skadestånd. Även sexköpslagstiftningen fungerar som ett negativt incitament för sexköparmarknaden.

Men det räcker inte. Det är inte möjligt inom ramen för sexköpslagen att ge tillräckligt ingripande straff för de allvarliga brott som människohandeln innebär: Det är en fundamental, fundamental i ordets rätta bemärkelse, skillnad mellan att köpa sex av en socialt välanpassad artonåring som vill ha extra fickpengar (och, ja, det finns sådana sexsäljare också) och att köpa sex av en drogad tonåring från Balkan där ersättningen går direkt till en råbarkad man som vaktar utanför dörren. Båda dessa typer av sexköp kan inte behandlas inom samma regelverk utan att något går förlorat på vägen.

 En grundläggande insikt, som den nuvarande regeringen också givit uttryck för i flera sammanhang, är att människohandelsbrottet måste bekämpas genom att slå mot de ekonomiska incitamenten för verksamheten. De internationella människohandelsligorna drivs av cyniska vinstintressen. För att handeln ska generera profit måste det finnas en köparmarknad, och för att handeln ska generera tillräckligt med vinst måste den köparmarknaden dessutom bestå av fler än enbart sådana personer som betraktar sig själva som kriminella. En effektiv lagstiftning kräver att sexköpande Svenssons av risk för straff avhåller sig från att köpa sex från offer för människohandel. För det torde ofta – men säkert inte alltid – vara ganska tydligt om sexsäljaren kan ha tvingats att sälja sig.

 En början är att införa särskilda straffbud om köp av sexuella tjänster från offer för människohandel, där det dessutom bör införas en regel om vårdslöst köp av sådana sexuella tjänster. Ett vanligt sexköpsbrott ger ett lindrigt straff, vilket är helt i sin ordning om säljaren agerar frivilligt (om vi för ett ögonblick bortser från den debatt som förts om vad som är frivilligt i dessa sammanhang). Men det är helt orimligt om sexköpet skett på en bordell med unga nedgångna kvinnor från andra länder, som vaktas av män. Köp av sexuella tjänster under sådana förhållanden bör straffrättsligt betraktas i ljuset av människohandelns verklighet, och gärningen bör förstås som medverkan till ett fortsatt förslavande av den som tvingas prostituera sig.

 För de som är offer för verksamheten – de som tvingas att sälja sig – kan det därtill finnas anledning att reflektera över möjligheterna att införa en särskild typ av ersättning som införts i andra rättsordningar. I vissa länder har nämligen domstolarna accepterat att människohandelsoffer får ersättning från brottslingarna i förhållande till den vinst som brottslingarna gjort på att förslava dem. En sådan ersättningsrätt medför dels att offren – och inte brottslingarna, men inte heller staten – får rätt till de pengar som tvångsprostitutionen inbringat, dels bidrar den till att skapa möjligheter att ytterligare motverka brottslighetens ekonomiska incitament: De vinster som verksamheten genererar kan enligt civilrättens generösa bevisregler tas ifrån brottslingarna och överlämnas till verksamhetens offer.

Det går inte att med juridikens verktyg förhindra att fall liknande Oxana Rantsevas kan inträffa även i Sverige. Men Europadomstolens avgörande förpliktar lagstiftaren att göra så gott den kan. Ett viktigt steg är att utgå från att vissa sexköp är betydligt allvarligare än andra. Sexköparna i Staffanstorp betalade för tjänsten direkt till den man som körde runt med flickan till sexköparnas bostäder, de som hade makten över handlingen. Det är ett brott som inte kan jämställas med andra sexköp. Det här handlar om att medverka till mänsklig slavhandel. Och det borde få ett tydligt genomslag i lagstiftningen.   

Mårten Schultz

Kommentera artikeln