Publicerad 2009-11-17 kl 18:24

Trendigt att tala om tid och pengar

Det har blivit trendigt att prata om tid och kostnader i skiljedomsvärlden. Överallt och i alla sammanhang talas det om att skiljeförfaranden tar så lång tid och att de blivit så kostsamma.

Alla som uttalar sig verkar vara eniga om att skiljeförfarande riskerar att förlora en av sina främsta fördelar, nämligen att parterna får ett slutligt avgörande av sin tvist inom relativt kort tid.

Jag har funderat en del kring varför detta antagande tas som en given sanning. Från mitt perspektiv framstår nämligen detta tal om långa tider och ökade kostnader som lite främmande.

Visst finns det mål hos SCC som tar lång tid och mål där processföringen vare sig är effektiv eller ändamålsenlig men de målen hör till undantagen – det handlar om enstaka mål per år. De flesta av skiljeförfarandena fortlöper väldigt smidigt, skiljenämnden leder processen aktivt och parterna samarbetar, och genomsnittstiderna från påkallande till slutlig skiljedom ligger på ca 9 månader i svenska förfaranden och ca 13 månader i internationella förfaranden (förlikningar, avskrivningar och avvisningar borträknade).

Enligt 2008 års utvärdering anser 97,6 procent av de svenska SCC-användarna att skiljeförfarande är billigare än domstolsprocess och 24,3 procent anser att skiljeförfarande är en snabbare tvistlösningsmetod.

Motsvarande siffror för de utländska SCC-användarna är 80,7 procent och 19,3 procent. När det gäller problematiserandet om tid så skulle jag vilja påstå att det, i vart fall när det gäller SCC-förfaranden, inte finns någon anledning till oro, tvärtom. Men var kommer då detta tal om långa tider och ökade kostnader från?

På den internationella arenan har man länge diskuterat behovet av att dämpa kostnadsutvecklingen inom skiljeförfarande och kanske har det smittat av sig på den svenska debatten. Som ett exempel kan nämnas rapporten ”Techniques for Controlling Time and Costs in Arbitration” från ICCs skiljedomskommitté (2007) som, dock utan analys av om tesen att skiljeförfaranden tar allt längre tid och blir allt dyrare är riktig, pekar på en rad åtgärder som kan vidtas för att se till att varje enskild tvist hanteras så ändamålsenligt och effektivt som möjligt.

Med stöd av en tidigare undersökning av ICC konstateras att parternas processkostnader utgör hela 82 procent av de sammanlagda skiljedomskostnaderna.

Höga processkostnader beror enligt rapporten bl.a. på omfattande krav på edition (i vid mening), förhör med vittnen och experter utan bevisvärde samt att processen kompliceras i onödan. Det presenteras dock inget stöd i rapporten för antagandet att processkostnaderna har blivit högre.

Ett annat exempel är ett seminarium under IBAs årliga konferens i Madrid där jag deltog som föreläsare tidigare i höst. Temat för diskussionen var om fasta tidsgränser utan möjlighet till förlängning(!) kan vara lösningen på vad som anses vara (översatt från introduktionen av seminariet) ständigt ökande kostnader och förseningar i internationellt skiljeförfarande.

Här tog arrangörerna visserligen inte tesen för given (se kursivering ovan) men den var heller inte föremål för diskussion. Det talades mest om dåliga erfarenheter och att bolagen redan nu väljer domstol i allt högre utsträckning med hänvisning till att skiljeförfaranden är så dyra och långsamma.

Lite statistik som pekar på motsatsen: bolagsjuristerna är enligt en undersökning från Queen Mary, ”International Arbitration: Corporate attitudes and practices” (2008), nöjda med skiljeförfarande som tvistlösningsmetod  (95 procent positiva svar) och TaylorWessings undersökning ”Global Dispute Resolution” (2009) visar att en majoritet av den något diffusa målgruppen ”commercial and legal professionals” föredrar skiljeförfarande framför domstolsprocess (43 procent jämfört med 37 procent). Samma undersökning pekar ut tids- och kostnadsaspekter som skiljeförfarandets främsta fördelar.
Jag vill med detta inlägg efterlysa en lite mer nyanserad debatt om detta med tid och kostnader i skiljeförfaranden.

Tar det längre tid? Har det blivit dyrare? Vad beror det i så fall på? Är det en generell trend eller gäller det vissa rättsområden, vissa jurisdiktioner, internationella förfaranden med jurister från olika rättskulturer, ad hoc-mål eller institutionella förfaranden?

Beror det på stelbenta och byråkratiska skiljedomsregler, vidlyftig processföring, oengagerade parter eller alltför tillåtande skiljemän? Först när vi vet hur det ser ut kan vi diskutera åtgärder.

Linn Bergman

Kommentera artikeln