Publicerad 2009-11-10 kl 08:16

Juridik som teater?

Tanken att juridiken har paralleller med teatern är gammal. Domstolsprocessen är det tydligaste uttrycket. Scenen är given och de flesta kan känna igen sig. Både juridik och drama handlar om mänskliga förvecklingar. I domstolarna finns saker att uppröras över och likt i de antika tragedierna kan aktörerna ses som goda och onda. Ibland avslöjas nya saker under akten och intresset tilltar. Domslut och avsteg från den etablerade ordningen recenseras på framskjuten plats.

Parallellerna kan mångfaldigas. Rättsprocesser ger uppmärksamhet och kan användas för att iscensätta drama. Både teater och juridik är speglar det omgivande samhället. Även teater kan vara samhällskritisk och ha allvarliga syften. I rätten finns skådespeleri på båda sidor skranket. Några spelar oskyldiga och på den andra sidan stöttas förmågan med inlärda manér. Också juridiken har kulisser och nyttjar rekvisita, låt vara att detta i svensk miljö är nedtonat.

Att hävda att politiker och lagstiftare egentligen är pjäsförfattare eller påstå att de juridiska fakulteterna utbildar skådespelare är kanske att föra saken för långt. Å andra sidan finns de som menar att också politik är teater. Andra hävdar att domstolsprocesser främst är skådespel för folket. Retorik har under långa tider varit en del av juristutbildningen. Några tycker ämnet bör återinföras och flera anser att juridik är förmågan att övertyga. En talang som mänskligt att döma handlar om att spela på många strängar.

Mindre kontroversiellt är att juridiken ofta fungerar som, eller i vart fall sammanblandas med underhållning. Rättsprocesser väcker intresse oavsett om de är påhittade eller på riktigt. TV-tablåer eller dagstidningar med juridiska inslag bortklippta blir tunna. För att bygga vidare på teatermetaforen kan sägas att juridikens marknadsföring är säkrad.

Symbiosen med media spelar sannolikt en större roll för hur juridiken uppfattas än vad vi föreställer oss. Den som är van vid regisserade skildringar av rätten har andra förväntningar än den som endast ser till originalet. Detta kan vara positivt, berättigade krav på transparens kan öka, men kan också medföra problem, åsikterna om vad som är en acceptabel utgång av en rättsprocess kan kollidera med rättsliga överväganden. Recensionerna av rättens arbete blir oinitierade.

Att rättsväsendet anpassas till en mer medial miljö är rimligt. För att förklara rättens förutsättningar bör alla medel användas. Flera strategier är möjliga. En nyligen diskuterad ansats är speciella mediedomare. Ett annat uttryck är brottsoffermyndighetens rättegångsskola (www.rattegangsskolan.se/) och en fullt logisk utveckling är direktsända rättegångar, vilka redan etablerats i en del länder. Rättegångskanaler och LawTube är påtänkta initiativ. Det sistnämnda kan dock bidra till att juridik och underhållning sammanblandas alltmer.

Sammanfattningsvis väcker analogin mellan juridik och teater flera tankar. Säkert är det också nyttigt att fundera över rollerna i det juridiska spelet, vilken de egentligen är och hur väl vi spelar dem. Oavsett om vi fungerar som aktörer, regissörer, recensenter eller inspicienter.

Samtidigt skall framhållas att mycket skiljer juridiken från teatern. Det som föregår inom rättsväsendet är på riktigt. Även till synes impopulära pjäser måste spelas och dramats utgång blir ibland en annan än vad publiken önskar.