Publicerad 2009-10-22 kl 09:45

Kvinnliga jurister förväntar sig att bli diskriminerade

Jag kommer på mig själv med att stå och tjura, omgiven av en stor hord juriststudenter som på Juristdagarna på Stockholms universitet hysteriskt sliter åt sig gratispåsar och nervöst söker kontakt med företagsrepresentanter.

Av en konkret anledning deltar jag inte lika entusiastiskt i jakten på fina gratisväskor och överstrykningspennor i år som åren innan. Jag har nämligen blivit påprackad en insikt sedan jag började plugga, att det är jävligt svårt att vara kvinna.

Dagarna efter Juristdagarna 2009 är jag en väldigt arg jur. stud. Inte på själva arrangemanget, inte alls. Utan på vissa av de budskap som spreds under mässan. Eller varför avgränsa sig till mässan? Jag minns klart och tydligt mina första dagar på Jurisprogrammet när de nya juriststudenterna, precis efter välkomna-till-juristprogrammet-ni-har-valt-en-fantastisk-utbildning-och-kommer-alla-ha-sjötomt-med-brygga-och-båt-talet var avslutat, blev informerade om att det var i princip omöjligt för kvinnor att bli delägare.

Det jag oroar mig för är inte hur delägarposterna idag är fördelade. Det som oroar mig är att det som lärs ut till de nya generationerna riskerar att cementera den idag gällande fördelningen. Vad uppnår man med att hela tiden påpeka hur otroligt svårt, speciellt och annorlunda det är att vara kvinna? Studenterna sitter där med öron och ögon på vid gavel.

Det tjejerna får med sig från universitetet är att det från och med nu kommer att vara svårt, tungt och omöjligt. De kommer att förvänta sig att bli diskriminerade. Detta späs sedan på när man kommer ut i branschen och det regelbundet anordnas arrangemang för kvinnliga jurister som cirkulerar kring att man ska tala om hur svårt och speciellt det är. Varför gör vi inte bara som killarna? Ses över en helg och spelar golf och dricker öl?

Nätverkande är en sak, att hela tiden bygga på bilden av att man som kvinna är diskriminerad är en annan.

Jag är otroligt trött på att höra vad jag kan och inte kan göra och vad jag kan och inte kan förvänta mig. Jag har nämligen aldrig känt mig diskriminerad, aldrig upplevt att män i min närhet fått mer uppmärksamhet än jag, att folk lyssnat mer på dem, att jag blivit överröstad i klassrummet eller undanknuffad på arbetsplatsen av dem. Jag har alltid upplevt mig själv som fullständigt jämlik med männen i min omgivning och har alltid fått det som är till min fördel utpekat och inte det som är till min nackdel. Det är efter en sådan mall som studenterna bör formas.

Unga kvinnliga jurister behöver se att de kan ta för sig av livet, jobbet och möjligheter utan hämningar. Som det är nu får de istället med sig ett par genusglasögon från utbildningen. De kommer hela tiden upptäcka brister i tillvaron och hur de inte hade haft dessa svårigheter om de hade varit män.

Tillbaka till Juristdagarna. Jag blev otroligt besviken under föreläsningen med Elisabeth Massi Fritz när hon står framme vid katedern och säger att det är så svårt för kvinnor att jobba på affärsjuridiska byråer när de ska ha barn och att hennes väninnor inte längre jobbar kvar inom den grenen av yrkeslivet.

Jag har full förståelse om hon som person kan ha upplevt det så. Men att inför en publik bestående av ivrigt lyssnande studenter säga en sådan sak kan få förfärliga konsekvenser. Elisabeth Massi Fritz är en stor förebild för unga jurister. Hon har arbetat hårt för något som hon trott på och hon har gett målsägandebiträdet en ny roll i rättssalen. Listan över hennes åstadkommanden kan göras lång. Denna roll som förebild ger henne också en makt, studenterna lyssnar på och tar till sig av det hon har att säga. Min mardröm är att publiken, som till största delen var unga tjejer, ska tro på att det hon säger om sina personliga erfarenheter ska gälla även för dem.

Jag är medveten om att Sverige fortfarande lider av bristande jämställdhet. Kvinnliga domare har sämre löner än manliga. I både lagtext och kurslitteratur verkar det ofta som om kvinnor inte ens existerar. Advokater, åklagare, domare, tilltalade, nämndemän, målsägande, alla är de män. Man bör definitivt identifiera de problem vi har idag och ändra dem. Men skrämselpropaganda är inte lösningen. På vilket sätt hjälper det att skrämma bort tjejer från affärsbyråerna? Kommer problemen att lösa sig då?

Jag vill definitivt inte höra mer om att kvinnor inte kan få jobb som försvarsadvokater eftersom klienter på väletablerade Stockholmsbyråer vill ha stora och tuffa män som företräder dem i rätten. Visst, i ett fåtal fall förekommer det säkert att klienterna efterfrågar manliga advokater, men innan man drar några slutsatser från vad vissa personer har för preferenser, måste man erinra sig om att den ”normale” förbrytaren inte är någon renodlad gangster utan en vanlig människa. Jag har svårt att se att majoriteten av dessa skulle höja på ögonbrynen över att deras advokat är kvinna. Jag kan dessutom tänka mig att det i många lägen förhåller sig på det rakt motsatta viset, att klienter skulle föredra att företrädas av en kvinna i rätten.

Hur kommer det sig att alla är så duktiga på att peka ut de situationer där kvinnor inte är välkomna istället för de situationer där det är en styrka att vara kvinna? Jag är övertygad om att de som pekar ut ojämlikheterna i branschen tror att de är insiktsfulla och visar förståelse för orättvisorna i samhället, men det är precis tvärtom. Hur ska vi någonsin kunna ändra inställningen till kvinnliga försvarsadvokater om vi redan från början skrämmer bort de som är intresserade av den banan genom att säga att det är svårt och jobbigt?

Detta är mitt sätt att se på saken. Vem är jag att uttala mig om hur andra kvinnor har det, undrar någon? Hur kan jag tala å alla svenska kvinnors vägnar? Detta är givetvis berättigade invändningar, men precis så känner jag själv när andra kvinnor eller män kommer och berättar för mig hur det är att vara kvinna. Jag ser ingen anledning i att värdera deras uppfattning om saker och ting som högre än min egen.

Många gånger under utbildningen har jag förvånats över denna problematik och jag kan ha svårt att förstå hur det kommer sig att min världsbild kan skilja sig från så många andras. Lever vi inte i samma land? Har andra inte stött på det faktum att sju av sexton justitieråd är kvinnor, att vår tronarvinge är kvinna, att vår nästa statsminister sannolikt är kvinna? Har de inte sett alla pappor som hämtar och lämnar på dagis, släpar barnvagnar runt stan och handlar med trötta och skrikande barn kring anklarna på Ica?

Allt jag kan säga är att situationen kan likställas med en vinprovning. Om en sommelier säger till en grupp oerfarna vindrickare att ett vin har kraftigt framträdande smaker av ekfat, blyerts och multna löv och en ljuvlig doft av enbär, kommer alla i gruppen att känna smakerna och dofterna. De gurglar vin och nickar ivrigt instämmande mot sommelieren. Hur många av vinprovarna vet hur enbär och ekfat smakar? Är det verkligen möjligt att någon vet hur multna löv smakar? Man upplever smakerna och dofterna eftersom en auktoritär person säger att man ska göra det. Det rör sig om enkel psykologi, omvärlden blir vad man förväntar sig att den ska vara.

Frida Bogenkrans

Kommentera artikeln