Skip to content

"Rättshaveristerna har rätt – svagt juridiskt skydd för akademisk frihet i Sverige"

DEBATT - Erik J Olsson, professor i teoretisk filosofi, Jens Stilhoff Sörensen, docent i globala studier och Magnus Zetterholm, docent och lektor i Nya testamentets exegetik. Styrelseledamöter i Academic Rights Watch

 

Många hot mot den akademiska friheten hade kunnat avvärjas om det funnits ett effektivt rättsligt skydd för akademiska och demokratiska rättigheter inom högskolan.

Dels skyddas bara delar av den akademiska friheten i svensk rätt, dels finns stora brister i rättstillämpningen.

Vi börjar med att konstatera att varken högskolans självständighet i förhållande till politiken eller det för akademin så centrala kollegiala beslutsfattandet skyddas annat än rudimentärt i svensk författning. Det betyder i princip att regeringen på egen hand, efter diverse pliktskyldiga ”höranden” av lärosätets lärare, kan tillsätta en rektor som sedan går regeringens ärenden och utnyttjar möjligheten att själv besluta i alla högskolans frågor, exempelvis professorstillsättningar, antingen direkt eller indirekt via andra chefer som rektor själv tillsatt.

På så sätt är närmast total regeringskontroll av all forskning och undervisning möjlig utan betydande rättsligt hinder i Sverige redan idag. Vissa högskolor kommer farligt nära denna situation, inte minst mindre tekniska högskolor.

Det är med något undantag bara i odemokratiska länder som den exekutiva makten, det vill säga regeringen, är rättsligt fri att utöva ett så stort inflytande över akademisk verksamhet. I Europa ligger Sverige således i bottenskiktet vad gäller att högskolans autonomi - vilket bland annat European University Association kommit fram till.

En annan avsevärd lucka består i att rätten att undervisa efter eget samvete och bättre vetande inte skyddas i svensk lag. Det gör det till exempel möjligt att genomföra olika ideologiska ingrepp i undervisningen, såsom föreskrifter om könskvoterad kurslitteratur.

Ett uppmärksammat fall vid Lunds universitet visar vilka problem det kan ställa till med. Till skillnad från Sverige har de flesta europeiska länder, inklusive ofta kritiserade Ungern, ett rättsligt skydd för denna så kallade Lehrfreiheit.

Även i de fall där det finns ett rättsligt skydd för en del av den akademiska friheten brister den faktiska tillämpningen och möjligheten att få upprättelse. Enskilda akademiker som till exempel har fått sin yttrandefrihet kränkt av cheferna, vilket händer med oroväckande regelbundenhet, har ingen reell möjlighet att få upprättelse i domstol.

Orsaken är en regel som gör att den som förlorar i domstol måste betala inte bara sina egna utan även motpartens rättegångskostnader. Det betyder att den som tar sitt eget ärende till domstol tar en personlig finansiell risk på upp till en halv miljon kronor.

Det återstår att vända sig till något granskningsorgan, främst Justitieombudsmannen (JO), Justitiekanslern (JK), Universitetskanslerämbetet (UKÄ) och Överklagandenämnden för högskolan (ÖNH).

Såväl JO som JK är i princip tandlösa och kan väsentligen bara yttra lite kritik, som högskolans chefer sedan förväntas rätta sig efter. Detta sker dessutom sällan, i mindre än tio procent av fallen; de flesta ärenden utreds inte ens.

Vidare finns det en tilltagande tendens att vara ”snäll mot cheferna” och hålla inne med kritik. Vår stiftelse har uppskattat att JO årligen underlåter att utdela kritik i cirka 300-400 fall jämfört med hur man agerade för 15 år sedan. I Finland kritiserar JO nästan dubbelt så ofta som i Sverige, procentuellt sett.

En faktor är att New Public Management (NPM) etablerats som allmän myndighetsfilosofi. Enligt NPM ska myndigheter styras som om de vore privata företag. Evidens för att synsättet fått genomslag även hos granskningsorganen är att såväl Riksrevisionen som JO ertappats med att systematiskt bryta mot det statliga regelverket genom att i strid med anställningsförordningen inte utlysa vakanta tjänster, det vill säga att anställa som en privat arbetsgivare kan göra.

Här är det relevant att JO ligger under riksdagen och JK och UKÄ under regeringen och alltså inte kan undantas från misstankar om politisk påverkan. UKÄ utreder normalt inte enskilda ärenden, vilket utesluter enskilda från att vända sig dit.

Undantaget från regeln om granskningsorganens tandlöshet är ÖNH, Överklagandenämnden för högskolan, som ligger under UKÄ.

ÖNH har möjlighet att undanröja anställningsbeslut om anställningsprocessen var regelvidrig, något som man också ofta gör. ÖNH betonar strikt regelföljande och åtnjuter kanske just därför förtroende bland forskare och lärare.

Tyvärr har ÖNH:s verksamhet underminerats av en aktuell dom i Arbetsdomstolen och det är i dagsläget oklart vad det betyder i praktiken att ha fått rätt i ÖNH.

Sist men inte minst saknas det i många fall ett straffrättsligt ansvar som avskräcker chefer från att bryta mot lagar och regler.

En chef som inskränker en forskares yttrandefrihet ställs, utom i speciella fall, inte straffrättsligt till svars, även om JO eller JK, mot förmodan, konstaterat att det var ett brott mot yttrandefriheten. Anledningen är att yttrandefrihetsinskränkningar generellt inte är kriminaliserade i Sverige och inte anses utgöra tjänstefel då det inte är fråga om ”myndighetsutövning”.

Även i de fall där tjänstefel kunde komma ifråga finns det en lång rad förmildrande omständigheter, såsom ”ingen skada skedd”, vilka sammantagna gör att tjänstefelet i realiteten avskaffats i Sverige (utom inom de rättsvårdande myndigheterna själva).

Kontentan av detta är att den chef som vill inskränka en lärares akademiska rättigheter har rikliga chanser att lyckas utan att behöva stå till svars för detta. Lägg därtill att en akademiker knappast kan räkna med någon hjälp ens från den egna fackföreningen, som ofta är svår att organisatoriskt och värderingsmässigt skilja från den arbetsgivare som begår kränkningen.

Då har vi en situation där forskare och lärare som får sina akademiska rättigheter kränkta i Sverige idag kan bli väldigt, väldigt ensamma.

Att många börjar misstro hela systemet är egentligen inte så konstigt om man betänker hur bristfälligt det rättsliga skyddet för den individuella forskaren och läraren faktiskt är. Hur hanterar högskolorna detta oacceptabla faktum? Jo, man erbjuder chefer och andra anställda kurser i ”Att bemöta rättshaveristiskt beteende”.

Men frågan är om det i längden inte vore effektivare att gå till botten med de problem som bevisligen finns än att problematisera personligheten hos den som klagar.

 

Erik J Olsson
Professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet

Jens Stilhoff Sörensen
Docent och lektor, globala studier, Göteborgs universitet, samt seniorforskare vid Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik

Magnus Zetterholm
Docent och lektor i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet

 

Författarna är ledamöter i stiftelsen Academic Rights Watch, som bevakar den akademiska friheten i Sverige.

 

 

 

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik - klicka här



Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt