Skip to content

"HFD utdelar skamstraff till Skatteverket om osanna fakturor - nu återstår att se vad som händer"

DEBATT - av advokat Filip Savic, Ekobrottsadvokaterna.se

 

Dagens Juridik publicerade 2013-01-07 en debattartikel av min kollega, advokat Hans Sundberg, rubricerad "HFD:s bakläxa till Skatteverket ger många felaktigt dömda företagare möjlighet till omprövning". I artikeln redogjordes för de fem mål rörande osanna fakturor som refereras i HFD 2012 ref. 69.

Enligt advokat Sundberg tog HFD Skatteverket i örat och gav ett klart underbetyg åt Skatteverket och de förvaltningsdomstolar som givit jordmån åt Skatteverkets synsätt på bevisfrågorna i mål om osanna fakturor. Den fråga som advokat Sundberg ansåg vara av största intresse var om Skatteverket och underinstanserna skulle krypa till korset - det vill säga acceptera de beviskrav som HFD ställt upp.

Sex år har passerat sedan HFD meddelade 2012 års avgöranden och jag kan som ombud i ett flertal sådana mål konstatera att måltypen alltjämt vilar på klara antaganden samt att underrätterna endast i ringa omfattning beaktar de principer för bevisprövningen som följer av 2012 års mål.

Uppfattningen synes delas även av Skatteverket som vid olika tillfällen uttalat att Skatteverkets uppfattning är att HFD 2012 ref. 69 inte på något sätt avviker från den tidigare rättstillämpningen (se bl.a. KRS mål nr 5567–15, ab 28).

Genom HFD:s avgörande den 7 februari 2019 får det hållas för visst att HFD delar uppfattningen att 2012 års mål inte följs men också inställningen att HFD genom 2012 års mål avsåg förändra den tidigare rättstillämpningen.

I målet hade underrätterna konstaterat att det förekommit osanna fakturor i ett aktiebolag. Kammarrätten bedömde dock att de uttag som bolagets företrädare därigenom gjort inte nödvändigt skulle bedömas som lön utan istället utgjorde utdelning.

Endast Skatteverket överklagande och anförde att prejudikatfrågan var om ett bolag som betalat ut ersättning i anledning av fakturor från ett företag som bedömts inte ha utfört några tjänster åt bolaget kan undgå skyldighet att betala sociala avgifter på en del av det utbetalade beloppet på den grunden att ersättningen i stället för vanlig lön utgör utdelning till bolagets ägare. Yrkandet om prövningstillstånd avsåg således enbart rättsföljden.

HFD meddelade dock att domstolen i första hand avsåg att pröva om det förelåg särskilda skäl enligt 29 § förvaltningsprocesslagen att besluta till det bättre för enskild och därmed på eget initiativ pröva om det överhuvudtaget förekommit osanna fakturor i aktiebolagets verksamhet.

Bevisrättsliga frågeställningar tas sällan upp till prövning i högsta instans och den omständigheten att HFD tar upp frågeställningarna en andra gång och då på eget initiativ kan därför endast tolkas som en tydlig tillrättavisning av Skatteverket och underrätterna för att de inte följt de riktlinjer som uppställs i 2012 års mål.

HFD inleder sin bedömning med att erinra om och understryka vad domstolen uttalade i HFD 2012 ref. 69 I-III, nämligen att det ofta saknas anledning att vid beskattningen av en näringsidkare ifrågasätta riktigheten av betalda fakturor som ställts ut av en oberoende part och som bokförts i näringsverksamheten. Om det ändå finns anledning att ifrågasätta riktigheten av en sådan faktura kan det bli aktuellt för den som yrkar avdrag för fakturabeloppet att visa att det som fakturan avser verkligen tillhandahållits.

Den omständigheten att ett företag ägnar sig åt att utfärda och sälja osanna fakturor utesluter inte att det kan bedriva även annan verksamhet, till exempel personaluthyrning eller tillhandahållande av byggtjänster.

Även om det som framkommit i målet entydigt pekar mot att underentreprenören har brustit i sina skyldigheter gentemot det allmänna genom att inte deklarera eller betala skatter och avgifter, anser HFD inte att det finns någon övertygande bevisning för att underentreprenören faktiskt ägnade sig åt att utfärda osanna fakturor.

HFD konstaterar vidare att betalning av fakturorna har skett genom insättning på underentreprenörens bankgirokonto och inget tyder på att någon del av fakturabeloppen har återbetalats till bolaget eller överförts till företrädaren.

Betydelsen av frånvaro av omständigheter som talar för återbetalning av medel berördes inte i 2012 års mål och sådana invändningar avfärdas vanligtvis slentrianmässigt av underrätterna med motiveringen att det inte krävs att Skatteverket ska kunna visa att pengarna rent faktiskt återförts (jfr KRG 2015-10-26, mål nr 1390–15).

2019 års mål visar dock att avsaknaden av utredning om återbetalning ska vägas in i bedömningen som en för Skatteverket belastande omständighet.

HFD fortsätter med att uttala, att den omständigheten att uppdragsgivaren hade den löpande kontakten med en person som inte var legal företrädare för underentreprenören saknar betydelse för frågan om fakturorna är sanna eller inte.

Likaså uttalar HFD principiellt att det saknar relevans för frågan om fakturorna är sanna eller inte, att underentreprenörens bankkonto inte har belastats med några normalt förekommande verksamhetskostnader. Att denna omständighet saknar nämnvärt bevisvärde går att läsa mellan raderna i 2012 års mål men eftersom underrätterna fortsatt ta upp omständigheten till nackdel för skattebetalaren har alltså nu HFD dristat sig till att uttryckligen uttala att omständigheten saknar relevans.

Slutligen framhåller HFD att avsaknaden av skriftlig dokumentation i och för sig är besvärande för uppdragsgivaren, särskilt med tanke på den omfattning i vilken bolaget anlitade underentreprenören. Oavsett detta finner domstolen att utredningen i målen inte ger stöd för att de arbeten som fakturorna avser inte skulle ha utförts av personal som underentreprenören tillhandahållit bolaget. Det finns därmed inget fog för slutsatsen att fakturorna är osanna.

Det ska särskilt påpekas att målet avsåg det ordinarie förfarandet och att bevisbördan då typiskt sett ligger på skattebetalaren för avdragsyrkanden. Att de omständigheter som Skatteverket fört fram i målet inte ens medförde att det fanns fog för slutsatsen att fakturorna är osanna visar att betalda fakturor från oberoende part som bokförts i en näringsverksamhet är bevisfakta som har ett väldigt högt bevisvärde, så högt att de närmast presumeras vara riktiga med en omkastning av bevisbördan som följd.

Om HFD genom 2012 års mål tog Skatteverket i örat får HFD genom 2019 års mål anses ha utdelat ett skamstraff till Skatteverket och de förvaltningsdomstolar som delat Skatteverkets synsätt på bevisfrågorna i mål om osanna fakturor.

Det återstår att se om Skatteverket och underrätterna lärt sig sin läxa denna gång.

 

 

 

 

 

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik - klicka här

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt