Skip to content

"Skattedomstolarna är inte opartiska - så här ser domarnas bakgrund ut"

DEBATT - av advokaten Jan Thörnhammar

 

Stiftelsen för Rättvis skatteprocess har nyligen låtit opinionsinstitutet Demoskop göra en undersökning av vad praktiskt verksamma jurister har för uppfattning om processerna i våra skattedomstolar ("Skattemål i förvaltningsdomstol").

En klar majoritet av de 335 intervjuade är missnöjda med hur processerna i förvaltningsdomstolarna går till.

De kritiska har också påpekat att en påfallande hög andel av domarna tidigare har tjänstgjort i Skatteverket. De intervjuade anser att domstolarna dömer partiskt och att bevisvärderingen är bristfällig. Av de 335 som intervjuades är 85 advokater med särskild erfarenhet av skatteprocesser.

I anslutning till stiftelsens undersökning anordnade advokatsamfundet i juni ett seminarium i frågan om rättssäkerheten i skatteprocessen. Presidenten i Kammarrätten i Stockholm, Thomas Rolén, deltog och gav uttryck för att han och många domare vid kammarrätten är förvånade över undersökningens resultat och att de ser allvarligt på det som har kommit fram.

Han beklagade att det finns en grund för missnöje men menade att det inte längre är så att en övervägande del av domarna i de tre nivåerna av förvaltningsdomstolar har fiskal bakgrund.

Men en översiktlig genomgång av domarna vid avdelningarna 2 - 6 vid kammarrätten i Stockholm visar att 60 av 70 domare (varav 16 är fiskaler eller assessorer) tidigare tjänstgjort i förvaltningsrätt. Av de domarna 70 har 26 kommit direkt från Skatteverket eller Finansdepartementet. Tre har varit ledamöter i Skatterättsnämnden.

Av domarna har endast fem under de senaste 25 åren varit verksamma i advokatbyrå eller revisionsbyrå.

Gunilla Hedwall, rättschef i Skatteverket, deltog i seminariet och kunde bekräfta att det inom verket finns en etablerad "kultur" att till varje pris vilja vinna sina skattemål. "Man brinner för sina mål".

Advokaten Sven-Åke Bergkvist, som är engagerad i frågan, deltog i debatten och samtliga i panelen höll med honom om att situationen är allvarlig.

Det kan uppmärksammas att praxis numera klargör att en åklagare eller en tjänsteman i Skatteverket inte under tjänstledighet får vara adjungerad ledamot i domstol som dömer i brottmål eller, när det gäller skattetjänsteman, i mål där Skatteverket är part (NJA 2014 s. 482, RÅ 2009 ref. 8, HFD 2011 ref. 15). Jäv föreligger på grund av samröret med myndighetsintressena.

Denna syn innebär naturligtvis inte att det föreligger något hinder att vara domare i förvaltningsdomstolar för den som tidigare varit verksam i Skatteverket. Frågan är närmast i vilken omfattning som erfarenhet från den fiskala verksamheten ska tillmätas vid tillsättande av domartjänster.

Det främsta syftet med en oberoende domstol är givetvis att det främjar medborgarnas rättssäkerhet. Ett sådant oberoende måste också gälla vid enskilda tvister mot det allmänna. Det ska finnas garantier för ett oberoende i det konkreta dömandet.

I Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) finns 16 justitieråd. Av dessa har fyra bakom sig lång tjänstgöring på den fiskala sidan, varav två i Skatteverket. Hela 13 av justitieråden är skolade i statsdepartement som hanterar skattefrågor eller i Skatteverket.

Bland domarna i HFD finns en tidigare rättschef i Skatteverket, som sålunda haft ett stort inflytande över den fiskala sidans syn på skattefrågor, hur förarbeten ska förstås och numera vilka mål som ska ges prövningstillstånd.

De fyra justitieråden som har klar fiskal bakgrund har alltså, enligt vad som framgår av uttalandet av nuvarande rättschefen i Skatteverket, själva medverkat i den "vinnarkultur" som tydligen härskar inom myndigheten.

Ledamöterna i HFD bestämmer själv vilka mål som ska ges prövningstillstånd. Den ordningen garanterar inte uppkomsten av en allsidig prejudikatbildning. Det har i olika sammanhang diskuterats om det är lämpligare att ha en fristående och självständig prövningsnämnd som avgör vilka frågor som ska ges prövningstillstånd.

I vissa fall kan man tycka att det borde finnas en skyldighet för HFD att meddela prövningstillstånd. Ett exempel är när underinstansens avgörande är så felaktigt att avgörandet kan leda till skadestånd för staten på grund av fel och försummelse i myndighetsutövning (3 kap. 2 § skadeståndslagen). Sådan situation får anses ha förelegat i NJA 2013 s. 842 (fast saken prövades som en skadeståndstalan).

En domstol är skyldig att iakttaga den grundläggande regeln om en rättvis rättegång (art. 6 i EKM). Denna skyldighet får anses innebära en långtgående skyldighet för överinstanserna att rätta felaktigheter i den dömande verksamheten. JK har exempelvis i ett avgörande (Flexflink, beslut 2009-04-06) utgett skadestånd på grund av att HFD borde ha gett prövningstillstånd i ett mål.

Det finns alltså redan en viss praxis i frågan om när en prejudikatinstans bör meddela prövningstillstånd.

Som advokat kan jag inte frigöra mig från känslan att HFD ibland inte beviljar prövningstillstånd för att man helt enkelt inte vill att saken blir prövad. Detta trots att det saknas prejudikat i frågan eller att underinstanserna helt eller delvis nonchalerar ett prejudikat.

Om den iakttagelsen är korrekt så är det också rimligt att mena att domare och därmed domstolen inte är opartisk och oberoende (jfr NJA 1998 s. 228 och NJA s. 274 p. 6).

Det finns dessutom många exempel på extrem lång väntan på klargörande avgörande av HFD. Det tog närmare 30 år innan det skatterättsliga sanktionssystemet med skattetillägg klassificeras på ett korrekt sätt (RÅ 2000 ref. 66). Detta först sedan frågan kommit upp i Europadomstolen.

Därefter tog det ytterligare 13 år innan förbudet mot dubbel lagföring klarlades, trots att företrädare för Skatteverket redan år 2000 bedömde att den svenska ordningen med dubbla förfaranden skulle underkännas av Europadomstolen.

Det tog elva år efter den så kallade F-skattereformen innan ett prejudikat skapades (RÅ 2003 ref. 91). Detta alltså i en fråga som hade mycket stor betydelse för såväl näringslivet som enskilda. Under den tiden har Skatteverket drivit en klart aggressiv linje i frågan.

Lika anmärkningsvärt är att det därefter tog ytterligare nio år för att få fram ett avgörande (HFD 2012 ref. 69) innan F-skattsedelns rättsverkningar klarlades. I fyra av fem mål i frågan förlorade Skatteverket i högsta instans.

Trots detta anser Skatteverket fortfarande att det inte föreligger hinder mot att driva en rent fiskal uppfattning i mål där en underentreprenör till ett bolag inte betalat den egna skatten. Kraften i prejudikatbildningen är uppenbart olika beroende på måltypen.

En hel del talar för att både praxisbildningen och vilka frågor som blir föremål för prövning i HFD påverkas av den påtagliga och ensidiga fiskala traditionen som fortfarande råder i förvaltningsdomstolarna.

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt