Skip to content

"Skattedomstolarna är inte opartiska - så här ser domarnas bakgrund ut"

DEBATT - av advokaten Jan Thörnhammar

 

Stiftelsen för Rättvis skatteprocess har nyligen låtit opinionsinstitutet Demoskop göra en undersökning av vad praktiskt verksamma jurister har för uppfattning om processerna i våra skattedomstolar ("Skattemål i förvaltningsdomstol").

En klar majoritet av de 335 intervjuade är missnöjda med hur processerna i förvaltningsdomstolarna går till.

De kritiska har också påpekat att en påfallande hög andel av domarna tidigare har tjänstgjort i Skatteverket. De intervjuade anser att domstolarna dömer partiskt och att bevisvärderingen är bristfällig. Av de 335 som intervjuades är 85 advokater med särskild erfarenhet av skatteprocesser.

I anslutning till stiftelsens undersökning anordnade advokatsamfundet i juni ett seminarium i frågan om rättssäkerheten i skatteprocessen. Presidenten i Kammarrätten i Stockholm, Thomas Rolén, deltog och gav uttryck för att han och många domare vid kammarrätten är förvånade över undersökningens resultat och att de ser allvarligt på det som har kommit fram.

Han beklagade att det finns en grund för missnöje men menade att det inte längre är så att en övervägande del av domarna i de tre nivåerna av förvaltningsdomstolar har fiskal bakgrund.

Men en översiktlig genomgång av domarna vid avdelningarna 2 - 6 vid kammarrätten i Stockholm visar att 60 av 70 domare (varav 16 är fiskaler eller assessorer) tidigare tjänstgjort i förvaltningsrätt. Av de domarna 70 har 26 kommit direkt från Skatteverket eller Finansdepartementet. Tre har varit ledamöter i Skatterättsnämnden.

Av domarna har endast fem under de senaste 25 åren varit verksamma i advokatbyrå eller revisionsbyrå.

Gunilla Hedwall, rättschef i Skatteverket, deltog i seminariet och kunde bekräfta att det inom verket finns en etablerad "kultur" att till varje pris vilja vinna sina skattemål. "Man brinner för sina mål".

Advokaten Sven-Åke Bergkvist, som är engagerad i frågan, deltog i debatten och samtliga i panelen höll med honom om att situationen är allvarlig.

Det kan uppmärksammas att praxis numera klargör att en åklagare eller en tjänsteman i Skatteverket inte under tjänstledighet får vara adjungerad ledamot i domstol som dömer i brottmål eller, när det gäller skattetjänsteman, i mål där Skatteverket är part (NJA 2014 s. 482, RÅ 2009 ref. 8, HFD 2011 ref. 15). Jäv föreligger på grund av samröret med myndighetsintressena.

Denna syn innebär naturligtvis inte att det föreligger något hinder att vara domare i förvaltningsdomstolar för den som tidigare varit verksam i Skatteverket. Frågan är närmast i vilken omfattning som erfarenhet från den fiskala verksamheten ska tillmätas vid tillsättande av domartjänster.

Det främsta syftet med en oberoende domstol är givetvis att det främjar medborgarnas rättssäkerhet. Ett sådant oberoende måste också gälla vid enskilda tvister mot det allmänna. Det ska finnas garantier för ett oberoende i det konkreta dömandet.

I Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) finns 16 justitieråd. Av dessa har fyra bakom sig lång tjänstgöring på den fiskala sidan, varav två i Skatteverket. Hela 13 av justitieråden är skolade i statsdepartement som hanterar skattefrågor eller i Skatteverket.

Bland domarna i HFD finns en tidigare rättschef i Skatteverket, som sålunda haft ett stort inflytande över den fiskala sidans syn på skattefrågor, hur förarbeten ska förstås och numera vilka mål som ska ges prövningstillstånd.

De fyra justitieråden som har klar fiskal bakgrund har alltså, enligt vad som framgår av uttalandet av nuvarande rättschefen i Skatteverket, själva medverkat i den "vinnarkultur" som tydligen härskar inom myndigheten.

Ledamöterna i HFD bestämmer själv vilka mål som ska ges prövningstillstånd. Den ordningen garanterar inte uppkomsten av en allsidig prejudikatbildning. Det har i olika sammanhang diskuterats om det är lämpligare att ha en fristående och självständig prövningsnämnd som avgör vilka frågor som ska ges prövningstillstånd.

I vissa fall kan man tycka att det borde finnas en skyldighet för HFD att meddela prövningstillstånd. Ett exempel är när underinstansens avgörande är så felaktigt att avgörandet kan leda till skadestånd för staten på grund av fel och försummelse i myndighetsutövning (3 kap. 2 § skadeståndslagen). Sådan situation får anses ha förelegat i NJA 2013 s. 842 (fast saken prövades som en skadeståndstalan).

En domstol är skyldig att iakttaga den grundläggande regeln om en rättvis rättegång (art. 6 i EKM). Denna skyldighet får anses innebära en långtgående skyldighet för överinstanserna att rätta felaktigheter i den dömande verksamheten. JK har exempelvis i ett avgörande (Flexflink, beslut 2009-04-06) utgett skadestånd på grund av att HFD borde ha gett prövningstillstånd i ett mål.

Det finns alltså redan en viss praxis i frågan om när en prejudikatinstans bör meddela prövningstillstånd.

Som advokat kan jag inte frigöra mig från känslan att HFD ibland inte beviljar prövningstillstånd för att man helt enkelt inte vill att saken blir prövad. Detta trots att det saknas prejudikat i frågan eller att underinstanserna helt eller delvis nonchalerar ett prejudikat.

Om den iakttagelsen är korrekt så är det också rimligt att mena att domare och därmed domstolen inte är opartisk och oberoende (jfr NJA 1998 s. 228 och NJA s. 274 p. 6).

Det finns dessutom många exempel på extrem lång väntan på klargörande avgörande av HFD. Det tog närmare 30 år innan det skatterättsliga sanktionssystemet med skattetillägg klassificeras på ett korrekt sätt (RÅ 2000 ref. 66). Detta först sedan frågan kommit upp i Europadomstolen.

Därefter tog det ytterligare 13 år innan förbudet mot dubbel lagföring klarlades, trots att företrädare för Skatteverket redan år 2000 bedömde att den svenska ordningen med dubbla förfaranden skulle underkännas av Europadomstolen.

Det tog elva år efter den så kallade F-skattereformen innan ett prejudikat skapades (RÅ 2003 ref. 91). Detta alltså i en fråga som hade mycket stor betydelse för såväl näringslivet som enskilda. Under den tiden har Skatteverket drivit en klart aggressiv linje i frågan.

Lika anmärkningsvärt är att det därefter tog ytterligare nio år för att få fram ett avgörande (HFD 2012 ref. 69) innan F-skattsedelns rättsverkningar klarlades. I fyra av fem mål i frågan förlorade Skatteverket i högsta instans.

Trots detta anser Skatteverket fortfarande att det inte föreligger hinder mot att driva en rent fiskal uppfattning i mål där en underentreprenör till ett bolag inte betalat den egna skatten. Kraften i prejudikatbildningen är uppenbart olika beroende på måltypen.

En hel del talar för att både praxisbildningen och vilka frågor som blir föremål för prövning i HFD påverkas av den påtagliga och ensidiga fiskala traditionen som fortfarande råder i förvaltningsdomstolarna.

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

18 comments

Skatteverket är jätteopartiska. Alla där jobbar på Skatteverket.

Ursäkta, jättepartiska menar jag förstås.

Jag har större tolerans med SKV precis som jag har med polisen. De är trots allt statsmakternas verktyg och ska inom rimliga gränser "dra åt sitt håll".

Domstolar ska dock som utgångspunkt inte bara vara opartiska utan till och med stå på den enskilda sida tills statsmakternas representanter har bevisat att de är skyldiga eller skattskyldiga. Varje avsteg från grundlagen, till exempel förmögenhetsöverföring från enskild till staten i form av skatt, måste kunna motiveras med stöd av lag och dessutom bevisas.

Att vi har fått någon form av skattefrälsedomstolar i förvaltningsdomstolarna, till statens förmån, beror på att vi är proppmätta av tron på det svenska systemets förträfflighet. Skillnaden på statstjänstemän och domare suddas ut och alla tror sig arbeta för den goda saken.

Frågan är dock hur många av dessa domare som ens har sömnproblem utifrån sin avlagda domared... Eller reflekterar över deras uppdrag som faktiskt inte kommer från staten utan medborgarna.

Domarna är statstjänstemän. Deras uppdrag är inte mer från medborgarna än andra statstjänstemäns. Alla statstjänstemän ska vara objektiva och opartiska. Som tjänsteman på Skatteverket ska man inte ha som mål att människor ska betala skatt, utan att de ska betala rätt skatt.

Om man tidigare har arbetat på Skatteverket och senare arbetar med skattemål i domstol ska man vara lika opartisk som andra som arbetar med skattemål i domstol men inte har arbetat på Skatteverket tidigare.

Vad förväntar man sig?

Sverige är ett socialistiskt land där staten kuvar medborgarna så långt det går.

Det är ett jävla hålla-om-ryggen mentalitet där jantelags-avundsjukan genomsyrar de mest narcissistiska skattehandläggarna.

Reformera hela skattesystemet, och inför en plattskatt så får dessa byråkrater syssla med annat.

Jävsproblematiken mm finns inte bara i domstolarna utan också i våra kommuner.

Juristartisten tycker att Svenska advokater är lite mesiga i förhållande till sina utländska kollegor. Men skatteuppbörden har en viss särställning i omständigheten att de flesta domstolar (dock inte alla) är beroende av skatteuppbörd på ett eller annat vis varför det skapats en samsyn om att "skatt måste betalas", vilket under existerande omständigheter synes m.a.p. det engelska motsvarigheten 'appearance' rationellt.

Förvaltningsdomstolarna har betydande inslag av politiker som fått tjänster när den politiska karriären tog slut och till det inslag av jurister som har betydande extraknäck finansierade av entiteter utom staten och landsgränsen. Dessa inslag kan påverka utfallet i enskilda mål ganska momentant och ibland är det fördelaktigt och ibland väldigt ofördelaktigt.

Tar man sedan en titt på rättvisefrågan så är rent formellt en förvaltningsdomstol eller HD för den delen aldrig en tribunal vid en formell tvist med staten (många skattemål är inte tvister). Statens entiteter är nämligen inte opartiska och i vissa lite mer ovanliga omständigheter inte heller oberoende.

Den Svenska skattetraditionen är väldigt inspirerad av G.III "solkungen" och har till viss del i modern tid fått karaktären av beskyddarverksamhet. Detta innebär att skatteverksamheten nuförtiden är ett lapptäcke med hål och ett annat insytt basebollträ vars avsikt vanligen är att skada eller gynna någon ofta oblygt definierad oppositionell eller majoritetsverksamhet. I vissa avseenden innebär systemet att en del mål kan ta karaktären att "klagandens skattejurist hittade en lucka som inte var till för denne, varför denne inte tillåts utnyttja luckan trots luckans existens i upplägg, praxis och lagstiftning". Hur den Svenska domstolen sedan ställer sig till dylika invändningar kan variera rejält.

Skattejuristerna/advokaterna får väl göra som resten av Europa och driva målen till CJEU och Europadomstolen samt i tillämpliga delar till arbitration. En intressant fråga som inte verkar ha prövats ordentligt ännu är ifall det är tillåtet att frångå likställigheten och diskriminera Svenska medborgare och företag gentemot utländska d:o som är beskyddade av mer långtgående bitsar och andra bilaterala statliga avtal.

Problemet med skattedomstolarna är att de inte finns.

Med bästa hälsningar
Björn Forssén

Bra, Jan Thörnhammar, att du tog upp detta problem!
Mina egna erfarenheter av skatterätten ligger några decennier tillbaks i tiden. När FPL kom till, trodde jag att det skulle etableras någon sorts rättskipning på förvaltningsområdet. Tyvärr har FPL inte efterlevts när dess regler behövts som allra bäst.
En god vän till mig som var jurist, och som jag frågade om saken, skrattade och sa med förakt i tonen "Skatterätten!" och klargjorde, att något som förtjänade den benämningen i praktiken inte fanns.
Sedan jag nått den insikten började jag undersöka om situationen var bättre i de allmänna domstolarna. Jag tyckte mig finna att dessa, åtminstone delvis, präglas av liknande brister som förvaltningsdomstolarna. Jag har försökt nå fram med min kritik på olika sätt men mött hårt motstånd. På senare år har sådan kritik kommit även från erfarna domare. Jag tänker särskilt på förre hovrättslagmannen Olle Ekstedt, som jag refererat till i min artikel http://www.dagensjuridik.se/2018/03/domstolar-doljer-sina-gissningar-bak....
Jag skulle gärna diskutera sånt här med dig mer ingående än man kan göra på kommentarsplats i DJ. Du ska få min epostadress med sms, hälsar
Anders Lundberg.

En väldigt bra och informativ artikel med intressanta fakta. Fråga är förstås om det går att leda i bevis att de verkligen agerar partiskt. Jag håller på och sammanställer bakgrunder för de justitieråd som dömt i mål och skattsflyktslagen. Så långt som jag har kommit har jag inte några indikationer på att de med bakgrund på departement eller myndighet har varit för en tillämpning av skatteflyktsklausulen oftare än andra justitieråd. Jag har i en tidigare artikel visat att det inte heller generellt är så att vissa justitieråd är oftare för än andra. När man visar detta blir många förvånade eftersom resultaten går stick i stäv med den uppfattning som många praktiker ger uttryck för. Oavsett det för Jan T fram många intressanta faktum som talar för att frågan måste tas på allvar.

Juristartisten anser att när man pratar om ganska avancerade begrepp som partiskhet och oberoende så bör orden definieras. Väljs en avgränsad Svensk definition så ligger partiskhet nära jäv. Ordet partiskhet kan också inom gällande rätt definieras genom EKMR och Europadomstolens praxis, som är väldigt rikhaltig i förhållande till Svensk rätt. Europadomstolen har sammanställt ett dokument med hänvisningar till avgöranden i frågan; https://www.echr.coe.int/Documents/Guide_Art_6_ENG.pdf
Egentligen torde alltså bilden som ges i opinionsundersökningen räcka för att anse att bilden av opartiskhet ska anses spräckt och Europakonventionen därigenom anses överträdd eller att kompositionen av domare helt enkelt skapar en miljö som svårligen kan anses opartisk. Eller för att sammanfatta saken; ifall 80% av domarna har tidigare anställningsförhållanden med motparten (och eventuellt framtida), 10% saknar oberoende genom deltagande i lagstiftningsprocessen eller varit del av regeringen och de sista 10% är outredda så finns det skäl att de erfarna juristerna som tillfrågats i undersökningen tvivlar på opartiskheten.
Sedan finns det inom skatterätten vissa friheter för staten att reglera saker 'så som de anser passande' under vissa begränsningar. Allmänintresset av skatteuppbörd anses ofta vägande av skäl som redan berörts i tidigare inlägg varför det vanligen är betydligt enklare för en stat att beskatta personer inom sin jurisdiktion än andra metoder.

Europadomstolen är Europas juridiska ljus.

Inledde min " karriär" som notarie på fd länsskatterätten. I rummet intill satt en taxeringsintendent dvs företrädare för fiscus. Det var inte direkt ovanligt att mål, särskilt de utan muntlig förhandling, sas avgjordes över "kaffebordet" eller att man i vart fall som novis av "chefen" rekommenderades söka råd från intendenterna, vilka ofta var pålästa.
Så nog ligger det lite i artikelförfattarens aningar även om nu de värsta avvarterna rättats till.

Ja detta är ett faktum. Tillsammans med den märkliga omvända bevisbördan, så har skattesubjekten extremt svag ställning i förvaltningsdomstolar. Det är så svag situation att många väljer att inte överklaga, driva process även när de har rätt i sakfrågan, för svårigheten/omöjligheten få rätt är så minimal.

Det är mest påtagligt i skattemål, men gäller generellt att myndigheter särbehandlas i domstolen.

Det finns givetvis ingen statistik hur många felaktiga domar, det är i Förvaltningsdomstolar, men jag bedömmer att ca 50% är felaktiga domar (önskar jag hade fel uppfattning).
Det politiska intresset att domar ska vara rätt är mycket begränsat, så vi får väl se om vindarna någonsin vänder. Idag är det nästan bara Jan Thörnhammar som kämpar, för förbättring.

NÄSTAN bara Jan Thörnhammar kämpar för förbättring, skriver du. Känner du till fler? Jag känner till ett fåtal, både jurister och lekmän, som kämpar för bättre rättskipning. Av juristerna tänker jag särskilt på Olle Ekstedt, som kritiserat domstolarna i en rad artiklar, bl.a. http://www.dagensjuridik.se/2017/05/kaj-linnas-fall-ar-bara-ett-i-mangde....
Om du känner till fler, vill jag gärna ha kontakt med dem. Jag messar till din mobil om saken,
hälsar Anders L.

Återigen, Jan T visar på mycket intressanta och viktiga fakta. Tyvärr, som så ofta i kommentatorsfälten, hängs det på uppfattningar som är rent subjektiva och ogrundade. Det är synd. Det finns massor av jurister, både inom praktiken och akademin, som arbetar dagligen med frågor som har som syfte att förbättra beslutsfattande och rättsskipning. Vidare, man kan inte samtidigt påstå att det saknas statistik över felaktiga domar, och sedan bedöma att ca 50 % är felaktiga.

Bra Jan att du tar upp denna mycket viktiga fråga. Den var minst lika viktig för flera år sedan när F-skattsedelns rättsverkningar utreddes som ledde till de 4 friande domarna i HFD, Tråkigt att konstatera att förtroendet för domstolarna ännu inte är på önskvärd nivå !!

Staffan

Skatteverket driver vissa rättsprocesser till högsta instans när rättsläget är oklart, när vi vill och behöver få ett klarläggande av rättsläget. Det handlar inte om att vinna eller förlora. Skatteverkets medarbetare arbetar utifrån statstjänstemannarollen. Vi är noggranna med att när vi uttalar oss om en dom så talar vi inte i termer av att vinna eller förlora. När vi uttalar oss om utgången av en dom så berättar vi om domstolen har gått på Skatteverkets linje eller inte.

Jag känner väl till detta, men tycker det verkligen är befogad debatt (både internet Skatteverket och externt) om det är en lämplig metod att driva praxisprocesser.

1) Skattesubjektet är normalt resursmässigt underlägsen Skatteverket - vilket innebär en processuell obalans.

2) Skatteverket har ett stort förtroendekapital i sakfrågan hos domstolar, som i allmänhet vet/kan mindre än skatteverkets jurister - vilket också innebär processfördelar för Skatteverket.

3) Kostnaden för processen, för skattesubjektets del får han bära själv (i vart fall i huvudsak) och det blir orimligt om han ska vara med och finansiera att fastställa praxis i lagstiftningen.

4) I många fall rör sig processer om mycket väsentliga belopp för skattesubjektet, vilket utsätter den skattskyldige i mycket svår och oviss situation, normalt under MÅNGA år.

5) Enligt grundregler så har den skattskyldige rätt till anstånd med inbetalning av skatten till processen är avgjord, men denna grundregel hanteras olika och inte alltid. Det kan innebär att en medborgare "offras" för att skapa praxis, vilket är allt annat än fair.

6) I vissa fall, där en förlust för skattskyldige innebär han/hon inte kan betala, så skjuts preskriptionstiden upp, med processens löptid.

7) Ni skriver om objektiviteten och jag håller med om det ibland, men det är också ofta som processer är allt annat än objektiva. Det finns inget rimligt skyddsnät för skattesubjekten när det inte fungerar.

8) Skatteverket besitter oftast överlägsen kunskap inom beskattningen VS skattesubjektet, vilket skapar svårigheter för den skattskyldige att tillvarata sina rättigheter.

Jag tror i grunden att det här inte bör vara en motsatt uppfattning mellan Skatteverket och skattesubjektet, men det behövs både ha en debatt och ses över skattskyldigas rättssäkerhet, i processer liten medborgare VS stor myndighet.

Det är 3 ändringar som jag tycker är viktiga:

a) KRAFTIGT förbättrad möjlighet få kostnader för ombud betalt.

b) Förbättrade regler med anstånd med inbetalning under pågående processer.

c) Översyn där beskattning slår oproportionellt hårt mot enskilda. T.ex. ställföreträdaransvar som både tolkas extremt strikt och betalning krävs med beskattade pengar för ett krav som från början kunde betalas med obeskattade pengar. (t.ex. skatt i företag 1.000.000 kr, krävs en privat inkomst (Före skatt, moms och arbetsgivaravgifter) på 3-4.000.000 kr.

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.