Skip to content

"Så befäster HD sin roll som grundlagens väktare - stärker skyddet för enskildas fri- och rättigheter"

ANALYS - av Fredrik Bergman, jurist och chef för Centrum för rättvisa

 

Inledning
Regeringsformens bestämmelser om skydd för grundläggande fri- och rättigheter har länge levt i skuggan av Europakonventionen. Men de senaste åren har det skett en utveckling där Högsta domstolen har börjat tolka och tillämpa bestämmelserna i den svenska grundlagen och gett dem ett allt starkare genomslag.

Ett färskt exempel är en dom som Högsta domstolen meddelade den 9 oktober 2018 i mål nr T 1523-17 (”Parkfastigheten”). Målet handlade om förutsättningarna för en tvångsvis marköverföring mellan två enskilda fastighetsägare genom fastighetsreglering.

Bakgrunden var att en fastighetsägare hade ansökt om fastighetsreglering hos lantmäterimyndigheten för att få viss mark från grannfastigheten överförd till sin fastighet. Skälet för det var att fastighetsägaren ville få bättre möjligheter att parkera och vända bilar på sin tomt. Grannen motsatte sig marköverföringen och överklagade förrättningen.

Högsta domstolen uttalade att bestämmelsen om skydd för egendom i 2 kap. 15 § regeringsformen kräver att det vid tvångsvisa ingrepp i enskildas egendom görs en noggrann proportionalitetsbedömning utöver den begränsade intresseavvägning som fastighetsbildningslagens bestämmelser föreskriver.

Med den utgångspunkten kom Högsta domstolen fram till att den begärda marköverföringen var oförenlig med skyddet för egendom i grundlagen och slog fast att den överklagade förrättningen skulle ställas in av den anledningen. Grannens intresse av att skyddas mot tvångsvisa ingrepp i sin egendom ansågs väga tyngre än fastighetsägarens intresse av bättre möjligheter att parkera och vända bilar på sin tomt.

Det ska särskilt noteras att även Mark- och miljööverdomstolen hade kommit fram till att marköverföringen inte var tillåten, men den hade i första hand hänvisat till Europakonventionens bestämmelse om skydd för egendom. Högsta domstolen ansåg emellertid att grannens skydd för egendom följde redan av den svenska grundlagen och fann därför ingen anledning att också grunda sitt avgörande på Europakonventionen.

Högsta domstolens nya dom i målet om parkfastigheten är inte bara en bra och viktig markering av äganderättens och proportionalitetsprincipens grundläggande betydelse i den svenska rättsordningen. Avgörandet är också det senaste i en rättsutveckling där regeringsformens skydd för grundläggande fri- och rättigheter i allt större utsträckning ges en konkret inverkan på rättstillämpningen.

Det som är nytt och spännande i denna utveckling är att det konstitutionella skyddet för grundläggande rättigheter i allt större utsträckning grundas på bestämmelserna i 2 kap. regeringsformen i stället för Europakonventionen, som tidigare har varit den helt dominerande rättskällan i dessa frågor. Låt mig ge några exempel på denna viktiga renässans för regeringsformens rättighetsskydd.

Exempel från Högsta domstolen
I det så kallade Mangamålet (NJA 2012 s. 400) ogillade Högsta domstolen ett åtal för innehav av mangateckningar med ett barnpornografiskt innehåll med hänvisning till regeringsformens skydd för yttrandefrihet och informationsfrihet.

Högsta domstolen anförde att frågan om en fällande dom skulle komma i konflikt med skyddet för yttrandefrihet i första hand skulle prövas enligt bestämmelserna i 2 kap. regeringsformen. Eftersom Högsta domstolen bedömde att så var fallet ansåg den inte att det fanns någon anledning att undersöka om en fällande dom även skulle anses oförenlig med Europakonventionens bestämmelser om yttrandefrihet.

Högsta domstolens tydliga ställningstagande för regeringsformens skydd för yttrandefrihet kan jämföras med den bedömning som domstolen gjorde sju år tidigare i det så kallade Pastor Green-målet (NJA 2005 s. 805), där Europakonventionens bestämmelser om religions- och yttrandefrihet tillämpades i stället för regeringsformens.

Bakgrunden var att en pingstpastor hade åtalats för hets mot folkgrupp sedan han i en predikan hade fällt ett antal nedsättande uttalanden om homosexuella.

Utan någon närmare analys kom Högsta domstolen fram till att regeringsformens bestämmelser om religions- och yttrandefrihet inte utgjorde hinder mot att bifalla åtalet. Efter en noggrann genomgång av Europadomstolens praxis kom Högsta domstolen emellertid fram till att Europakonventionens motsvarande bestämmelser om religions- och yttrandefrihet krävde att pingstpastorn skulle frikännas.

Pastor Green-målet och Mangamålet illustrerar på ett tydligt sätt hur regeringsformens bestämmelser om grundläggande rättigheter på relativt kort tid har gått från att betraktas som en underordnad och i praktiken tandlös rättighetskatalog jämfört med Europakonventionen till det primära skyddet för individens fri- och rättigheter.

Ett annat sätt på vilket fri- och rättighetsbestämmelser kan få praktiskt genomslag är skadestånd.

Högsta domstolen har med start i rättsfallet NJA 2005 s. 462 utvecklat en allmän skadeståndsrättslig princip som innebär att enskilda som fått sina grundläggande rättigheter enligt Europakonventionen kränkta kan få ersättning av staten och kommunerna för såväl ekonomisk som ideell skada (se t.ex. NJA 2012 s. 211 I, p. 8, med där gjorda hänvisningar, samt NJA 2009 s. 463).

Sedan det klarlagts i Högsta domstolens praxis att överträdelser av enskildas grundläggande rättigheter såväl enligt Europakonventionen som EU-rätten kan medföra skadeståndsansvar för det allmänna uppkom i rättsfallet NJA 2014 s. 323 (”Medborgarskapet I”) frågan om det allmänna kan åläggas ett skadeståndsansvar även vid överträdelser av de fri- och rättigheter som skyddas i regeringsformen.

Fallet handlade om en man som under fyra och ett halvt års tid hade varit felaktigt avregistrerad som svensk medborgare i strid med skyddet för medborgarskap i 2 kap. 7 § regeringsformen.

Högsta domstolen uttalade i sin dom att övervägande skäl talade för att ideellt skadestånd ska kunna dömas ut även i en sådan situation. Domstolen bedömde sedan att det hade rört sig om en överträdelse under lång tid av en grundläggande rättighet och tillerkände mannen ett ideellt skadestånd på 100 000 kr.

Samma dag som Högsta domstolens dom i medborgarskapsmålet meddelade den även en viktig dom om skyddet för egendom i 2 kap. 15 § regeringsformen. Högsta domstolen uttalade i rättsfallet NJA 2014 s. 332 (”Torne Älv”) att bestämmelsen om egendomsskydd i grundlagen fick anses ge uttryck för en allmän rättsgrundsats om rätt till ersättning vid rådighetsinskränkningar i vissa fall.

Med stöd av denna princip kom Högsta domstolen sedan fram till att staten var ersättningsskyldig gentemot ett antal fiskare för den ekonomiska förlust som hade uppkommit för dem till följd av vissa fiskeförbud som tidigare hade meddelats.

Högsta domstolen har genom sin dom i medborgarskapsmålet lagt grunden för en generell ansvarsprincip som innebär att överträdelser av de fri- och rättigheter som skyddas i regeringsformen, på motsvarande sätt som gäller vid överträdelser av Europakonventionen, kan medföra skadeståndsskyldighet för det allmänna. En sådan utveckling framstår som rimlig och logisk med hänsyn till den rättsutveckling som skett gällande Europakonventionen.

Det finns ingen anledning att vår egen grundlag ska behandlas sämre än Europakonventionen, som endast är avsedd att utgöra ett minimiskydd för fri- och rättigheter.

Högsta domstolens dom i medborgarskapsmålet innebär också en förstärkning av domstolarnas konstitutionella kontrollfunktion. Den traditionella uppfattningen i Sverige har, något tillspetsat, varit att medborgarnas fri- och rättigheter skyddas enbart genom de demokratiska processerna.

I förarbetena till regeringsformen uttalas således att fri- och rättighetsbestämmelserna är riktade till riksdagen och regeringen, inte till enskilda och domstolarna (prop. 1973:90 s. 196 ff., prop. 1975/76:209 s. 83 ff.).

Detta synsätt får numera anses vara överspelat. Naturligtvis är det i första hand genom de demokratiska processerna som medborgarnas fri- och rättigheter ska tillvaratas. Men den rättighetsutveckling som har skett med utgångspunkt i Europakonventionen, och som nu i allt större utsträckning sker med hänvisning till regeringsformen, innebär att domstolarnas roll som den yttersta garanten för individens fri- och rättigheter blir allt tydligare.

En annan mycket spännande utveckling på det här området har gällt olika situationer där Högsta domstolen har utvidgat enskildas möjligheter att få ersättning för rättegångskostnader med hänvisning till bestämmelsen om rättvis rättegång i 2 kap. 11 § 2 st. regeringsformen. Nedan redogörs för tre sådana fall.

I det första rättsfallet, NJA 2014 s. 374, som avgjordes i plenum, har Högsta domstolen uttalat att det i vissa fall skulle strida mot bestämmelsen om rättvis rättegång i regeringsformen om den enskilde inte gavs rätt till ersättning av staten för sina rättegångskostnader i ett allmänt utmätningsmål. Högsta domstolen slog fast att en enskild som vinner ett överklagat utmätningsmål mot det allmänna kan få ersättning av staten för befogade rättegångskostnader med tillämpning av bestämmelsen om rättvis rättegång i regeringsformen.

I det andra rättsfallet, NJA 2017 s. 503, har Högsta domstolen hänvisat till bestämmelsen om rättvis rättegång i regeringsformen till stöd för att utvidga rätten till ersättning för rättegångskostnader i fall där enskilda får framgång mot det allmänna i vissa fastighetsbildningsmål. Högsta domstolen framhöll att den tillämpliga lagstiftningen, som begränsade den enskildes möjligheter att få ersättning för rättegångskostnader, var närmare 50 år gammal och att den inte kunde anses spegla det synsätt som hade vuxit fram bland annat under inflytande av regeringsformen och Europakonventionen.

I det tredje rättsfallet, NJA 2018 s. 49 (”Upprättelseersättningen”), kom Högsta domstolen - på motsvarande sätt som i rättsfallet NJA 2015 s. 374 -fram till att en enskild som hade fått framgång mot det allmänna i ett skuldsaneringsärende hade rätt till ersättning för sina rättegångskostnader med stöd av bestämmelsen i 2 kap. 11 § 2 st. regeringsformen.

Högsta domstolen betonade att ärendet var så pass komplicerat att gäldenären skulle haft svårt att tillvarata sin rätt utan att anlita ett juridiskt skolat ombud.

Slutsatsen av dessa tre viktiga avgöranden är att rätten till en rättvis rättegång i regeringsformen kräver att enskilda som vinner framgång mot det allmänna i vissa mål och ärenden kan få ersättning för befogade rättegångskostnader. Det blir spännande att se vilka följder som denna utveckling kan få för förvaltningsprocessen, där grundprincipen är att vardera parten står sin egen rättegångskostnad oavsett utgången.

Det sista rättsfall som ska beröras i den här artikeln är NJA 2018 s. 103 (”Medborgarskapet II”). Det rättsfallet gällde en man som hade varit felaktigt fråntagen sitt svenska medborgarskap i hela 23 år och begärt skadestånd av staten. Det var ostridigt i målet att staten var skadeståndsskyldig på grund av överträdelsen av mannens rätt till skydd för sitt medborgarskap i 2 kap. 7 § 2 st. regeringsformen.

En av frågorna i målet gällde om allmänna regler om tioårig preskription innebar att mannen inte kunde få ersättning för hela rättighetskränkningen.

Högsta domstolen ansåg att den allmänna regeln om tioårig preskription skulle tillämpas på ett sätt som innebar att mannen kunde få ersättning för hela den 23 år långa rättighetskränkningen. Till stöd för att tillämpa reglerna om preskription på ett för den enskilde mer förmånligt sätt än annars anförde Högsta domstolen bland annat att skadeståndsfordran riktade sig mot staten och grundade sig på en överträdelse av en för den enskilde så central och grundläggande rättighet som medborgarskapet.

Slutsatser
Det finns en trend i Högsta domstolens praxis där rättsutvecklingen på fri- och rättighetsområdet i allt större utsträckning sker med hänvisning till regeringsformens bestämmelser i stället för Europakonventionen.

En sådan utveckling innebär en välkommen renässans för regeringsformens bestämmelser och en förstärkning av individens fri- och rättigheter. Utvecklingen betonar också domstolarnas konstitutionella roll som den yttersta garanten för individens fri- och rättigheter.

Vad finns det då för förklaring till att Högsta domstolen har börjat tolka och tillämpa regeringsformens fri- och rättighetsskydd när vi redan har Europakonventionen och en rikhaltig praxis från Europadomstolen?

En del i förklaringen är sannolikt att den rättighetsutveckling som har skett med stöd i Europakonventionen har ”smittat av sig” på den svenska rättsordningen. De svenska domstolarna har fått större vana och självförtroende när det gäller att utveckla allmänna rättsprinciper och ge konkret innehåll till vaga rättighetsbestämmelser.

Det starkare genomslaget för regeringsformens fri- och rättighetsbestämmelser synes också ha varit avsedd i förarbetena till den grundlagsreform som trädde i kraft år 2011. Som ett skäl för att avskaffa det så kallade uppenbarhetskravet vid lagprövning anfördes att det är av särskild betydelse att grundlagens regler om fri- och rättigheter ”fullt ut får genomslag i rättstillämpningen” (prop. 2009/10:80 s. 147).

Det kan också konstateras att det framstår som logiskt att frågor om fri- och rättigheter i första hand prövas med stöd av bestämmelserna i vår egen grundlag. Detta inte minst med hänsyn till att Europadomstolen endast är avsedd att utgöra ett europeiskt minimiskydd för mänskliga rättigheter. Sverige bör naturligtvis ha en högre ambition än så när det gäller grundläggande fri- och rättigheter.

Genom att skyddet för enskildas fri- och rättigheter i första hand utvecklas med hänvisning till bestämmelserna i regeringsformen i stället för Europakonventionen stärks också den svenska rättsstatens integritet i ett internationellt perspektiv.

I en tid där liberala värden om maktdelning och konstitutionella fri- och rättigheter sätts under press i både Europa och USA är det viktigt att vi i Sverige inte bara förlitar oss på Europadomstolen som garant för våra grundläggande rättigheter.

Europadomstolens uppdrag är att skapa en gemensam standard för mänskliga rättigheter och tar vid fastställandet av denna stor hänsyn till rättsutvecklingen i de 47 medlemsstaterna. Den dynamiska tolkningsmetod som Europadomstolen tillämpar leder i goda tider till en höjning av standarden, men kan i dåliga tider leda till en försvagning av rättighetsskyddet.

Det är därför viktigt att vi har ett starkt inhemskt skydd för fri- och rättigheter som inte påverkas av attacker på rättsstaten och av rättssäkerhetsbrister i andra länder. På det sättet blir vi mindre sårbara för populistiska tendenser i Europa. Samtidigt kan fri- och rättighetsskyddet bättre anpassas till svenska förhållanden och behov.

Den utveckling som vi nu ser i Högsta domstolens praxis är därför positiv både för individens fri- och rättigheter och för den svenska rättsstaten.

 

 

Fredrik Bergman är jurist och chef för Centrum för rättvisa - en stiftelse som bland annat driver rättsprocesser för att stärka skyddet för enskildas fri- och rättigheter.

 

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt