Skip to content

"Så befäster HD sin roll som grundlagens väktare - stärker skyddet för enskildas fri- och rättigheter"

ANALYS - av Fredrik Bergman, jurist och chef för Centrum för rättvisa

 

Inledning
Regeringsformens bestämmelser om skydd för grundläggande fri- och rättigheter har länge levt i skuggan av Europakonventionen. Men de senaste åren har det skett en utveckling där Högsta domstolen har börjat tolka och tillämpa bestämmelserna i den svenska grundlagen och gett dem ett allt starkare genomslag.

Ett färskt exempel är en dom som Högsta domstolen meddelade den 9 oktober 2018 i mål nr T 1523-17 (”Parkfastigheten”). Målet handlade om förutsättningarna för en tvångsvis marköverföring mellan två enskilda fastighetsägare genom fastighetsreglering.

Bakgrunden var att en fastighetsägare hade ansökt om fastighetsreglering hos lantmäterimyndigheten för att få viss mark från grannfastigheten överförd till sin fastighet. Skälet för det var att fastighetsägaren ville få bättre möjligheter att parkera och vända bilar på sin tomt. Grannen motsatte sig marköverföringen och överklagade förrättningen.

Högsta domstolen uttalade att bestämmelsen om skydd för egendom i 2 kap. 15 § regeringsformen kräver att det vid tvångsvisa ingrepp i enskildas egendom görs en noggrann proportionalitetsbedömning utöver den begränsade intresseavvägning som fastighetsbildningslagens bestämmelser föreskriver.

Med den utgångspunkten kom Högsta domstolen fram till att den begärda marköverföringen var oförenlig med skyddet för egendom i grundlagen och slog fast att den överklagade förrättningen skulle ställas in av den anledningen. Grannens intresse av att skyddas mot tvångsvisa ingrepp i sin egendom ansågs väga tyngre än fastighetsägarens intresse av bättre möjligheter att parkera och vända bilar på sin tomt.

Det ska särskilt noteras att även Mark- och miljööverdomstolen hade kommit fram till att marköverföringen inte var tillåten, men den hade i första hand hänvisat till Europakonventionens bestämmelse om skydd för egendom. Högsta domstolen ansåg emellertid att grannens skydd för egendom följde redan av den svenska grundlagen och fann därför ingen anledning att också grunda sitt avgörande på Europakonventionen.

Högsta domstolens nya dom i målet om parkfastigheten är inte bara en bra och viktig markering av äganderättens och proportionalitetsprincipens grundläggande betydelse i den svenska rättsordningen. Avgörandet är också det senaste i en rättsutveckling där regeringsformens skydd för grundläggande fri- och rättigheter i allt större utsträckning ges en konkret inverkan på rättstillämpningen.

Det som är nytt och spännande i denna utveckling är att det konstitutionella skyddet för grundläggande rättigheter i allt större utsträckning grundas på bestämmelserna i 2 kap. regeringsformen i stället för Europakonventionen, som tidigare har varit den helt dominerande rättskällan i dessa frågor. Låt mig ge några exempel på denna viktiga renässans för regeringsformens rättighetsskydd.

Exempel från Högsta domstolen
I det så kallade Mangamålet (NJA 2012 s. 400) ogillade Högsta domstolen ett åtal för innehav av mangateckningar med ett barnpornografiskt innehåll med hänvisning till regeringsformens skydd för yttrandefrihet och informationsfrihet.

Högsta domstolen anförde att frågan om en fällande dom skulle komma i konflikt med skyddet för yttrandefrihet i första hand skulle prövas enligt bestämmelserna i 2 kap. regeringsformen. Eftersom Högsta domstolen bedömde att så var fallet ansåg den inte att det fanns någon anledning att undersöka om en fällande dom även skulle anses oförenlig med Europakonventionens bestämmelser om yttrandefrihet.

Högsta domstolens tydliga ställningstagande för regeringsformens skydd för yttrandefrihet kan jämföras med den bedömning som domstolen gjorde sju år tidigare i det så kallade Pastor Green-målet (NJA 2005 s. 805), där Europakonventionens bestämmelser om religions- och yttrandefrihet tillämpades i stället för regeringsformens.

Bakgrunden var att en pingstpastor hade åtalats för hets mot folkgrupp sedan han i en predikan hade fällt ett antal nedsättande uttalanden om homosexuella.

Utan någon närmare analys kom Högsta domstolen fram till att regeringsformens bestämmelser om religions- och yttrandefrihet inte utgjorde hinder mot att bifalla åtalet. Efter en noggrann genomgång av Europadomstolens praxis kom Högsta domstolen emellertid fram till att Europakonventionens motsvarande bestämmelser om religions- och yttrandefrihet krävde att pingstpastorn skulle frikännas.

Pastor Green-målet och Mangamålet illustrerar på ett tydligt sätt hur regeringsformens bestämmelser om grundläggande rättigheter på relativt kort tid har gått från att betraktas som en underordnad och i praktiken tandlös rättighetskatalog jämfört med Europakonventionen till det primära skyddet för individens fri- och rättigheter.

Ett annat sätt på vilket fri- och rättighetsbestämmelser kan få praktiskt genomslag är skadestånd.

Högsta domstolen har med start i rättsfallet NJA 2005 s. 462 utvecklat en allmän skadeståndsrättslig princip som innebär att enskilda som fått sina grundläggande rättigheter enligt Europakonventionen kränkta kan få ersättning av staten och kommunerna för såväl ekonomisk som ideell skada (se t.ex. NJA 2012 s. 211 I, p. 8, med där gjorda hänvisningar, samt NJA 2009 s. 463).

Sedan det klarlagts i Högsta domstolens praxis att överträdelser av enskildas grundläggande rättigheter såväl enligt Europakonventionen som EU-rätten kan medföra skadeståndsansvar för det allmänna uppkom i rättsfallet NJA 2014 s. 323 (”Medborgarskapet I”) frågan om det allmänna kan åläggas ett skadeståndsansvar även vid överträdelser av de fri- och rättigheter som skyddas i regeringsformen.

Fallet handlade om en man som under fyra och ett halvt års tid hade varit felaktigt avregistrerad som svensk medborgare i strid med skyddet för medborgarskap i 2 kap. 7 § regeringsformen.

Högsta domstolen uttalade i sin dom att övervägande skäl talade för att ideellt skadestånd ska kunna dömas ut även i en sådan situation. Domstolen bedömde sedan att det hade rört sig om en överträdelse under lång tid av en grundläggande rättighet och tillerkände mannen ett ideellt skadestånd på 100 000 kr.

Samma dag som Högsta domstolens dom i medborgarskapsmålet meddelade den även en viktig dom om skyddet för egendom i 2 kap. 15 § regeringsformen. Högsta domstolen uttalade i rättsfallet NJA 2014 s. 332 (”Torne Älv”) att bestämmelsen om egendomsskydd i grundlagen fick anses ge uttryck för en allmän rättsgrundsats om rätt till ersättning vid rådighetsinskränkningar i vissa fall.

Med stöd av denna princip kom Högsta domstolen sedan fram till att staten var ersättningsskyldig gentemot ett antal fiskare för den ekonomiska förlust som hade uppkommit för dem till följd av vissa fiskeförbud som tidigare hade meddelats.

Högsta domstolen har genom sin dom i medborgarskapsmålet lagt grunden för en generell ansvarsprincip som innebär att överträdelser av de fri- och rättigheter som skyddas i regeringsformen, på motsvarande sätt som gäller vid överträdelser av Europakonventionen, kan medföra skadeståndsskyldighet för det allmänna. En sådan utveckling framstår som rimlig och logisk med hänsyn till den rättsutveckling som skett gällande Europakonventionen.

Det finns ingen anledning att vår egen grundlag ska behandlas sämre än Europakonventionen, som endast är avsedd att utgöra ett minimiskydd för fri- och rättigheter.

Högsta domstolens dom i medborgarskapsmålet innebär också en förstärkning av domstolarnas konstitutionella kontrollfunktion. Den traditionella uppfattningen i Sverige har, något tillspetsat, varit att medborgarnas fri- och rättigheter skyddas enbart genom de demokratiska processerna.

I förarbetena till regeringsformen uttalas således att fri- och rättighetsbestämmelserna är riktade till riksdagen och regeringen, inte till enskilda och domstolarna (prop. 1973:90 s. 196 ff., prop. 1975/76:209 s. 83 ff.).

Detta synsätt får numera anses vara överspelat. Naturligtvis är det i första hand genom de demokratiska processerna som medborgarnas fri- och rättigheter ska tillvaratas. Men den rättighetsutveckling som har skett med utgångspunkt i Europakonventionen, och som nu i allt större utsträckning sker med hänvisning till regeringsformen, innebär att domstolarnas roll som den yttersta garanten för individens fri- och rättigheter blir allt tydligare.

En annan mycket spännande utveckling på det här området har gällt olika situationer där Högsta domstolen har utvidgat enskildas möjligheter att få ersättning för rättegångskostnader med hänvisning till bestämmelsen om rättvis rättegång i 2 kap. 11 § 2 st. regeringsformen. Nedan redogörs för tre sådana fall.

I det första rättsfallet, NJA 2014 s. 374, som avgjordes i plenum, har Högsta domstolen uttalat att det i vissa fall skulle strida mot bestämmelsen om rättvis rättegång i regeringsformen om den enskilde inte gavs rätt till ersättning av staten för sina rättegångskostnader i ett allmänt utmätningsmål. Högsta domstolen slog fast att en enskild som vinner ett överklagat utmätningsmål mot det allmänna kan få ersättning av staten för befogade rättegångskostnader med tillämpning av bestämmelsen om rättvis rättegång i regeringsformen.

I det andra rättsfallet, NJA 2017 s. 503, har Högsta domstolen hänvisat till bestämmelsen om rättvis rättegång i regeringsformen till stöd för att utvidga rätten till ersättning för rättegångskostnader i fall där enskilda får framgång mot det allmänna i vissa fastighetsbildningsmål. Högsta domstolen framhöll att den tillämpliga lagstiftningen, som begränsade den enskildes möjligheter att få ersättning för rättegångskostnader, var närmare 50 år gammal och att den inte kunde anses spegla det synsätt som hade vuxit fram bland annat under inflytande av regeringsformen och Europakonventionen.

I det tredje rättsfallet, NJA 2018 s. 49 (”Upprättelseersättningen”), kom Högsta domstolen - på motsvarande sätt som i rättsfallet NJA 2015 s. 374 -fram till att en enskild som hade fått framgång mot det allmänna i ett skuldsaneringsärende hade rätt till ersättning för sina rättegångskostnader med stöd av bestämmelsen i 2 kap. 11 § 2 st. regeringsformen.

Högsta domstolen betonade att ärendet var så pass komplicerat att gäldenären skulle haft svårt att tillvarata sin rätt utan att anlita ett juridiskt skolat ombud.

Slutsatsen av dessa tre viktiga avgöranden är att rätten till en rättvis rättegång i regeringsformen kräver att enskilda som vinner framgång mot det allmänna i vissa mål och ärenden kan få ersättning för befogade rättegångskostnader. Det blir spännande att se vilka följder som denna utveckling kan få för förvaltningsprocessen, där grundprincipen är att vardera parten står sin egen rättegångskostnad oavsett utgången.

Det sista rättsfall som ska beröras i den här artikeln är NJA 2018 s. 103 (”Medborgarskapet II”). Det rättsfallet gällde en man som hade varit felaktigt fråntagen sitt svenska medborgarskap i hela 23 år och begärt skadestånd av staten. Det var ostridigt i målet att staten var skadeståndsskyldig på grund av överträdelsen av mannens rätt till skydd för sitt medborgarskap i 2 kap. 7 § 2 st. regeringsformen.

En av frågorna i målet gällde om allmänna regler om tioårig preskription innebar att mannen inte kunde få ersättning för hela rättighetskränkningen.

Högsta domstolen ansåg att den allmänna regeln om tioårig preskription skulle tillämpas på ett sätt som innebar att mannen kunde få ersättning för hela den 23 år långa rättighetskränkningen. Till stöd för att tillämpa reglerna om preskription på ett för den enskilde mer förmånligt sätt än annars anförde Högsta domstolen bland annat att skadeståndsfordran riktade sig mot staten och grundade sig på en överträdelse av en för den enskilde så central och grundläggande rättighet som medborgarskapet.

Slutsatser
Det finns en trend i Högsta domstolens praxis där rättsutvecklingen på fri- och rättighetsområdet i allt större utsträckning sker med hänvisning till regeringsformens bestämmelser i stället för Europakonventionen.

En sådan utveckling innebär en välkommen renässans för regeringsformens bestämmelser och en förstärkning av individens fri- och rättigheter. Utvecklingen betonar också domstolarnas konstitutionella roll som den yttersta garanten för individens fri- och rättigheter.

Vad finns det då för förklaring till att Högsta domstolen har börjat tolka och tillämpa regeringsformens fri- och rättighetsskydd när vi redan har Europakonventionen och en rikhaltig praxis från Europadomstolen?

En del i förklaringen är sannolikt att den rättighetsutveckling som har skett med stöd i Europakonventionen har ”smittat av sig” på den svenska rättsordningen. De svenska domstolarna har fått större vana och självförtroende när det gäller att utveckla allmänna rättsprinciper och ge konkret innehåll till vaga rättighetsbestämmelser.

Det starkare genomslaget för regeringsformens fri- och rättighetsbestämmelser synes också ha varit avsedd i förarbetena till den grundlagsreform som trädde i kraft år 2011. Som ett skäl för att avskaffa det så kallade uppenbarhetskravet vid lagprövning anfördes att det är av särskild betydelse att grundlagens regler om fri- och rättigheter ”fullt ut får genomslag i rättstillämpningen” (prop. 2009/10:80 s. 147).

Det kan också konstateras att det framstår som logiskt att frågor om fri- och rättigheter i första hand prövas med stöd av bestämmelserna i vår egen grundlag. Detta inte minst med hänsyn till att Europadomstolen endast är avsedd att utgöra ett europeiskt minimiskydd för mänskliga rättigheter. Sverige bör naturligtvis ha en högre ambition än så när det gäller grundläggande fri- och rättigheter.

Genom att skyddet för enskildas fri- och rättigheter i första hand utvecklas med hänvisning till bestämmelserna i regeringsformen i stället för Europakonventionen stärks också den svenska rättsstatens integritet i ett internationellt perspektiv.

I en tid där liberala värden om maktdelning och konstitutionella fri- och rättigheter sätts under press i både Europa och USA är det viktigt att vi i Sverige inte bara förlitar oss på Europadomstolen som garant för våra grundläggande rättigheter.

Europadomstolens uppdrag är att skapa en gemensam standard för mänskliga rättigheter och tar vid fastställandet av denna stor hänsyn till rättsutvecklingen i de 47 medlemsstaterna. Den dynamiska tolkningsmetod som Europadomstolen tillämpar leder i goda tider till en höjning av standarden, men kan i dåliga tider leda till en försvagning av rättighetsskyddet.

Det är därför viktigt att vi har ett starkt inhemskt skydd för fri- och rättigheter som inte påverkas av attacker på rättsstaten och av rättssäkerhetsbrister i andra länder. På det sättet blir vi mindre sårbara för populistiska tendenser i Europa. Samtidigt kan fri- och rättighetsskyddet bättre anpassas till svenska förhållanden och behov.

Den utveckling som vi nu ser i Högsta domstolens praxis är därför positiv både för individens fri- och rättigheter och för den svenska rättsstaten.

 

 

Fredrik Bergman är jurist och chef för Centrum för rättvisa - en stiftelse som bland annat driver rättsprocesser för att stärka skyddet för enskildas fri- och rättigheter.

 

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

13 comments

Det går lite framåt om än med myrsteg. En dag kanske vi har en fungerande medborgarrätt och tom en konstitutionsdomstol. Men det finns ju en del kvar att bita i. Inskränkningar i den personliga friheten får ju bara ske på ett sätt som är förenligt med värderingarna i ett demokratiskt samhälle som väl grundlagen uttrycker saken. Men vilka värderingar som eg råder inom detta område framstår som synnerligen oklart för mig. Speciellt nu när det för mig mycket märkliga "uppenbarhetsrekvisitet" varit avskaffat en del år och icke kan användas till införande av i stort sett vad som helst.....:)

Konstitutionsdomstol får vi nog se oss i stjärnorna efter. Av samma anledning som överhuset avskaffades. Det skulle helt enkelt inte gå för politiker att genomföra sin agenda i strid mot folkviljan.

En bra börja vore att avskaffa riksdagens rätt att bekräfta en grundlagsändring. Eftersom regeringsformen kräver ett mellanliggande val skulle det vara möjligt att låta medborgarna avgöra frågan i en direkt beslutande folkomröstning på valdagen. Det kommer inte heller att hända.

Framåt vet jag inte...
I alla fall inte när man t.ex. läser artiklar om hur regeringen via sin Kultur- och Demokratiminister på fullt allvar menar att det är ett "Hot mot demokratin när vedertagen kunskap och fakta ifrågasätts"...

http://www.dagensjuridik.se/2018/08/hot-mot-demokratin-nar-vedertagen-ku...

Men. Vem vet. En dag kanske vi har åsikts- och yttrandefrihet i Sverige... (man kan ju i alla fall drömma).

När det är olagligt att säga sanningen så anser i alla fall jag att vi har passerat en gräns...

http://www.friatider.se/europadomstolen-olagligt-f-rol-mpa-muhammed

De flesta jurister är borgerliga. Många är ärliga och objektiva, men en allt för stor falang drar sig inte för att lägga falska eller överdrivna invändningar mot lagar och lagförslag helt enkelt för att de kommer från "fel" partier. Lagrådet har redan skrikit vargen kommer för många gånger för att ha någon trovärdighet kvar.

En konstitutionsdomstol kommer att missbruka sin makt för politiska ändamål.

Juristartisten anser herr Bergman överdriver både Hd:s "nya ingivelser i domskäl" och dessutom troligen riskerar att göra sina troende läsare besvikna, när exempelvis Hd:s utslag inte ger någon effekt längre ned i domstolspyramiden.

Ifall herr Bergman studerar Europadomstolens utslag mer noggrant så kommer herr Bergman att se att Hd bara viker sig i rättighetsfrågor där det är tydligt att målet kommer att medföra fällning ifall ärendet dras inför Europadomstolen. Detta är väldigt tydligt i de fiske och medborgarskapsfrågor som herr Bergman exemplifierar med. Först fälls en kontraktör i Europadomstolen och sedan anser att Hd att den Svenska regeringsformen hindrar att samma sak utförs i Sverige.

Man kan sammanfatta herr Bergmans artikel som ganska dålig politisk propaganda, irrelevant för både lagtolkning och mänskliga rättigheter. Svenska liberaler har väldigt lite med mänskliga rättigheter att göra och ingenting med internationell liberalism att göra utan är snarare bara ännu en smak av socialistisk diktatur förklädd till frihetsmakare med regelmakeri och förbud som specialitet. Att sedan blanda in USA:s president måste ju ändå anses vara något av ett tecken på att något blivit akut fel i artikeln. Endast en författare som är väldigt svag försöker skapa en seger ur en tillfällig böjning i enlighet med standardmetoden för hantering av en starkare bully. Göbels pysslade en hel del med det där i slutet av ww2 och vann många stora "segrar" varje gång en allierad här stannade för sova och äta.

Juristartisten anser att det får vara någon måtta på propagandan i artiklar men vill samtidigt berömma centrum för rättvisa för deras engagemang för mänskliga rättigheter men vill påpeka att ni kanske borde släppa liberalismen eftersom Svensk liberalism inte har något med den liberalism som förespråkar mänskliga rättigheter att göra.

En grundlag som ändras hur som helst är av noll och intet värde för medborgarna.

Regeringens utredare: kommuner ska kunna beslagta privatpersoners mark utan att betala en enda krona:

https://samnytt.se/regeringen-foreslar-aterinforande-av-exploatorsbestam...

Juristartisten håller med mr. Andersson om att ND:s förslag till lag inte håller måttet men vill tillstå att tidningsartikeln som mr. Andersson hänvisar till inte har gjort en grundlig analys av förslaget kontra nuvarande plansituation och sättet som MÖD och mark- och miljödomstolarna tolkar detaljplaner på. I praktiken innebär ND:s förslag att all detaljplanelagd mark skulle bli "gratis" för kommunerna att expropriera, samt att tidigare ägare skulle kunna föreläggas att betala för uppförande av allmänna byggnader som t.e.x. skolbyggnader.

Nu är det ju också som så att lagförslaget står i direkt konflikt med bitsarna, EU-direktiv, EU:s grundläggande rättigheter, Europakonventionen samt förstås grundlagen. Detta innebär rent praktiskt att en tillämpning av ND:s lagförslag skulle innebära att staten förutom expropriationslagens föreskrifter skulle behöva ersätta saker som markägarens förväntningar på framtida bebyggelse (i tätbebyggelse vanligen höga belopp), ersättning för investeringar i marken (ett vanligt trätoämne i Svenska domstolar men en spottstyver i tätbebyggt område), ersättning för etablerade delar av egendomen (exempelvis "outnyttjade" byggrätter, specialrättigheter, avtal, kommunens/statens skulder till fastigheten m.m.) och till detta dröjsmålsränta eftersom sådana processer har en viss förmåga att dra ut på tiden samt förstås att kommunen/staten skulle bli tvingade att återbetala nöjesavgiften för "oglädjen" av att exproprieras enligt den lagen (enligt lagförslaget skulle det vara en ovanligt saftig avgift som täckning av del av kostnaden för uppförande av skolbyggnad (blir det 5, 10, 50 miljoner, 100 miljoner).

När lagförslagsmakare ändå låter sig inspireras av 1920 och 1930 talets "liberala" tokigheter så kunde de ju också överväga andra sådana företeelser som t.e.x. nöjesskatter och liknande. Luftskatt. Andningsskatt. Internettrollskatt. Kattskatt. Storskrattsskatt. m.m.

Yttrandefrihet? Så här skriver Expressen:

"Kändisar och politiker utnyttjas – Magdalena Andersson klickbete i falska artiklar, skriver Breakit"

Enligt mitt förmenande är det frågan om äkta artiklar. Om sedan innehållet är sant eller inte är en annan sak. Handlar en artikel om politik och politiker är det många gånger omöjligt att avgöra om det som står i artikeln är falskt eller inte. Ärliga politiker är sällsynta.

Såväl public media som den fria pressen har sina agendor som de håller sig till när de skriver och när de producerar radio och tv. De som läser deras alster och tar del av deras program gör den med sina egna sinnesorgan. Många ser verkligheten genom färgade glasögon. Andra men inte jag.

Falska artiklar är nyspråk.

Juristartisten säger sig inte vara kunnig inom press-media lagstiftning (vilken i Sverige torde vara på stenåldersnivån). Juristartisten vill däremot påpeka att det nog kan misstänkas att sådana artiklar kan anses vara både bedrägeri och svindleri enligt brottsbalken. Äkta respektive oäkta eller falskt brukar vanligen förknippas med urkunder. En tidningsartikel är vanligen inte en urkund eller ett bevis såvida inte artikeln åberopas som bevis i någon rättslig fråga. Tidningarna äger vanligen copyright och torde därför ha rätt till skadestånd på lagligen angivna grunder. Personerna torde ha rätt till skadestånd på laglig grund med anledning av att hittepåartiklarnas skapare och propagerare använder deras "respektabilitet" och skönhet utan tillstånd för att framdriva deras "affärsverksamhet".

Sedan tycker juristartisten att kommentarerna ska handla om huvudartikeln. Det vill säga ifall det verkligen är som så att enbart högsta domstolen enbart ska tillämpa regeringsformen och att regeringsformen enbart ska gälla i den högsta domstolen liksom mänskliga rättigheter och EU direktiv samt EU rättigheter.

Angrepp på rättsstaten och mänskliga rättigheter är som bekant en global angelägenhet där Sverige på olika sätt bidrar. Sverige är enligt 1 kap. 10 § regeringsformen medlem i EU, FN och Europarådet, och även många andra internationella organisationer för att gemensamt med andra lösa problem av gemensamt intresse för världssamfundets stater. T.ex. deltar Sverige i det internationella klimat- och miljöarbetet, internationella brottmålsdomstolen och verkar för nedrustning av kärnvapen. Det är vidare tveksamt om regler i en konstitution i sig garanterar välfärd för den enskilde och företaget — rättsskyddet enligt ett normsystem blir sällan bättre än vad tillämparen gör det till, och grundlagar kan ju ändras.

Därmed inte sagt att reglerna i 2 kap. RF är av mindre intresse än t.ex. Europakonventionen — tvärtom är bl.a. dessa regler ett särskilt viktigt stöd för tillämpningen av både Europakonventionen som ju gäller som svensk lag och annan skriven internationell rätt. Men man får inte heller glömma bort den internationella sedvanerätten och reglerna i 2:7 BrB. Fördelen med Europakonventionen är att det finns en mycket rikhaltig rättspraxis att ösa ur för att få förståelse och argument för och emot alternativa lösningar. Och det lär säkerligen dröja innan praxis på RF från HD når upp till den standarden, låt vara att NJA 1986 s. 489 alltjämt är ett exempel på prejudikat av värde i tillämpningen.

Det är förenat med betydande hinder att bli övertygad om att en blyg och tveksam inställning till ett fortsatt och fördjupat samarbete med internationella aktörer — inte minst EU och FN — skulle bidra till en ökad personell säkerhet och ett starkare samhälle i Sverige. Sverige är inte förskonat från sådana angrepp på rättsstat och mänskliga rättigheter som många andra länder har genomlidit och gör det i skrivande stund – men ensam är inte stark, och vi bör alla dela våra erfarenheter och bästa praktiska råd med varandra för att komma till rätta med dessa utmaningar. Och tillfälliga opinioner är liksom yttre påtryckningar lika reella här som där samtidigt som effektiva och praktiska rättigheter ska kunna fritt och fullt åtnjutas av envar. Varken samarbetet i Europa eller globalt genom FN kan vara till nackdel för oss som bor här i Sverige.

EKMR är i likhet med många andra konventioner på området av mänskliga rättigheter subsidiär. Inhemska rättsmedel ska vara uttömda innan en påstådd kränkning av konventionsrättighet kan bli föremål för prövning vid ERD. ERD granskar och prövar påstådda åsidosättanden av artiklar i konventionen och i förekommande fall beslutas att en kränkning har skett. Syftet är att garantera den enskildes rättsskydd enligt konventionen, som deltagande stat har förbundit sig att upprätthålla enligt artikel 1 i konventionen (se även artikel 2, ICCPR). Någon direkt eller annars uttalad funktion med konventionen och Europadomstolen att harmonisera nationell lagstiftning synes det inte finnas något stöd för. Huruvida konventionen grundar rättigheter och skyldigheter erga omnes för staterna är oklart.

Med hänsyn tagen till internationell praxis på området är det också höjt över diskussion att regionala domstolar som prövar kränkningar av mänskliga rättigheter — som även praxis avseende ICCPR från FN:s råd om mänskliga rättigheter visar — beaktar rättsutvecklingen vid sina respektive systerdomstolar. Det sker en utväxling av erfarenheter och det växer fram en internationell sedvanerätt på området av mänskliga rättigheter, som är bindande för staterna i världssamfundet. Också för Sverige. Ett exempel är rätten till rättvis rättegång, som är en regel och rättighet globalt tillämplig som internationell sedvanerätt.

Typiskt för MR-konventioner är vidare att motverka godtycklighet i tillämpningen, vilket innebär att det normativa perspektivet är härskande. Utrymmet för intrång i rättigheter efter skönsmässiga bedömningar eller under åberopande av en otydlig, oförutsebar eller otillgänglig författning utan garantier för rättssäkerhet är ytterst starkt beskuret. Och här har Europadomstolen i sin praxis antagit principer för en lagprövning av nationell rätt, trots att det saknas en enskild skadelidande som för talan i målet. Etiska och moraliska överväganden anses redan ha blivit föremål för diskussion och kompromisser innan en författning antas. Såvitt kan bedömas hittills är det ingen domarstyrd rättsutveckling på nationell nivå som förespråkas av ERD (legal activism).

Att anpassa rättsskyddet till svenska förhållanden och behov — oklart här vad artikelförfattaren åsyftar med det något spekulativa ordvalet samtidigt som vikten av svenska förhållanden och behov ju är likartade med vad många andra stater har att arbeta med — och baxa svensk rätt bort från gemenskapen med andra stater och ett långvarigt gott samarbete med Europa och FN är inte svaret på frågan hur nationella och internationella angrepp på rättsstaten och mänskliga rättigheter kan begränsas och kontrolleras (vid en normativ jämförelse är det givetvis så att rättsstat inte är detsamma som skydd för mänskliga rättigheter). Sårbarheten och risken för att inte kunna fritt och fullt utöva mänskliga rättigheter effektivt och praktiskt minskar knappast, och svårligen inte heller rätt väg att möta framtiden på. Artikeln lämnar obesvarat hur en anpassning till svenska förhållanden och behov kan förenas med reglerna i 1 kap. 10 § regeringsformen och åtaganden Sverige har gjort under internationella konventioner.

När tiderna är oroliga ska man gå samman. Det förhållandet bör vara okontroversiellt att hävda.

Juristartisten vill påpeka att i alla former av associationer är det alltid viktigt att veta vem man dansar hambo med. Redan Konungsspegeln från ca 900 e.Kr. föreskriver att sådant beteende är viktigt. Demokratin har senare medfört att man ibland, men inte alltid, måste skippa de tidigare råden för nya kompromisser i syftet att uppnå beslutskraft samt i vissa fall handlingskraft.

Artikelförfattaren pratar om politik. Andra länder som tillsätter domare i Europadomstolen kanske väljer domare som artikelförfattaren inte gillar (både i betydelsen godkänner och tycker om). Till Europadomstolens beslutskraft har en del nya föreskrifter vunnit gällande kraft. Ett exempel är att avgöranden om admissibilitet nu avgörs av en domare med stöd och inte av tre domare. Det finns en del kvalitetsgarantier i att kontrakterade stater förutsätts sända tre kvalitativa domarkandidater till Europadomstolen och att Europadomstolen genom reglerat förfarande väljer vilken av dessa kandidater som ska representera staten i Europadomstolen.

Hur som haver händer det att Europadomstolen pratar om liberala värderingar i domslut. Europadomstolen har dock överprövat flera liberala sektionsdomar i grand chamber (t.ex. https://hudoc.echr.coe.int/eng#{%22fulltext%22:[%22\%22VISTINS%20ET%20PEREPJOLKINS%20c.%20LETTONIE\%22%22]} ) varför man inte kan spekulera i att ett inflöde av domare från andra politiska uppfattningar i närtid skulle förändra Europadomstolens rättspraxis. Sverige ser inte heller ut att ha en ledande ställning inom mänskliga rättigheter trots de enorma uppgraderingar som utförts av regeringsformen i nära nutid.

En del inflytelserika professorer inom Svensk juridik anser att lagstiftaren ska strunta i Europakonventionen och istället köpa sig fria (ingå förlikning) när någon på god grund påstår att Europakonventionen överträtts (vilket nog sker hela tiden i Sverige). Motivet till detta tänk är förstås att Svensk lagstiftning när uttalandet yttrades så att säga hade mer gemensamt med 3:e världen än ett modernt demokratiskt och äkta liberalt västerländskt samhälle, samt att detta skulle medföra att Sverige riskerade att jämföras med Zimbabwe, Kuba, Mellanöstern och Afrika i rättegång, vilket inte var helt ovanligt vid arbitration på den tiden.

Juristartisten gillar folk som står upp för mänskliga rättigheter och anser att Europadomstolen är Europas juridiska ljus!

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.