Skip to content

"Inrätta specialiserade barndomstolar - som inte styrs av socialtjänsten i vårdnadstvister"

DEBATT - av Monica Dahlström-Lannes, f.d. vålds- och sexualbrottutredare vid polisen, författare till "Mot dessa våra minsta" (Rädda Barnen)

 

Framför mig har jag en mängd bilder av en misshandlad pojke. Blåmärken på olika delar av kroppen vid olika tidpunkter. Ett skadat könsorgan med sår och blånader.

Jag beställer vårdnadsdomen och där står: "Brottsmisstankar ska utredas av berörda myndigheter, inte av föräldrarna själva. De har att förlita sig på att myndigheterna gör sitt jobb." Men de gör inte sitt jobb.

Jag kontaktar en läkare och en socionom/leg. psykoterapeut som är två av minst fem som gjort orosanmälan till socialtjänsten. De är båda upprörda och chockade. Ytterligare två läkare har uttryckt oro.

I tingsrättsdomen, där pappan fått hela vårdnaden, har de inte blivit lyssnade på och de är inte ens förhörda av polisen i den brottsutredning som borde ha kommit till stånd. Åklagaren medger att förundersökning inte har inletts efter samtal med socialtjänsten på Barnahuset.

Ingen är förhörd av polisen, inte barnet, inte mamman, inga experter och inga foton är granskade, inga ljudinspelningar avlyssnade.

Två vårdnadsutredare tycker att mammans inspelningar med sonens berättelser om övergrepp är obehagliga att lyssna på.

En annan gör en orosanmälan - som gäller mamman. Han anser att hon utsatt barnet för integritetskränkande behandling genom att vid vårdnadsutredningens avslutningssamtal visa upp fotografier på pojkens kropp. Detta trots att han avböjt att se fotografierna. Utredaren vägrar alltså att se pojkens skador.

"Hittills har det inte framkommit något i utredningen som bekräftar uppgifterna i orosanmälningarna," anser domstolen, men läkare och psykoterapeut som har träffat pojken har en helt annan uppfattning.

En av läkarna har också föreslagit kontakt med BUP för att pojken ska få berätta i trygghet, men någon samtalskontakt har inte kommit till stånd. Istället har socialtjänsten talat med pojken i närvaro av den misstänkte pappan. Den livrädde pojken vågade inte berätta.

Socialtjänsten och deras vårdnadsutredare har sett skador på pojken. De medger detta i inspelade samtal, men utelämnar det i journalerna. Pojken har, under flera år, detaljerat och välformulerat berättat vad han varit med om. Socialtjänsten lyssnar inte på barnet och domstolen lyssnar på socialtjänsten:

"Mot denna bakgrund anser tingsrätten att det finns en betydande risk för att pojken far illa. Framförallt kan det leda till oro och osäkerhet för sonen att mamman tillskriver honom och hans far påhittade övergrepp, sjukdomar och andra tillkortakommanden. Det finns också en risk för att mammans åtgärder i förlängningen leder till en kränkande behandling av pojken."

Den misstänkte pappan har fått hela vårdnaden då mamman anses kränka sin son genom att söka hjälp. När nya misstankar anmäls hänvisar socialtjänsten till vårdnadsdomen. Moment 22.

Nya skador dokumenteras, men nu vågar inte mamman söka läkare. Hon riskerar att förlora sin umgängesrätt med sonen, en sju-åring som i sex år har bott hos sin mamma. Ett barn med nya blåmärken och slocknad livslust.

En barndomstol med ett genuint barnperspektiv är nödvändigt och en professionell socialtjänst som inte lämnar traumatiserade barn åt sitt öde.

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt