Skip to content

"Lagstiftarens elefant i rummet - Migrationsverkets rätt att förordna offentliga biträden"

Foto: Marcus Ericson/TT

DEBATT - av Matilda Arvidsson, postdoktor i internationell rätt. Sara Stendahl, professor i offentlig rätt. Otto Swedrup, doktorand i offentlig rätt. Sebastian Wejedal, doktor i processrätt. Kristina Wejstål, doktorand i internationell rätt. Tomas Fridh, advokat. Linus Gabrielsson, advokat. Sandra Gustafsson, biträdande jurist. Faria Hassan, biträdande jurist. Jenni Stavare, advokat

 

I två uppmärksammade reportage har Sveriges Radios Kaliber granskat offentliga biträden i asylprocessen. I den senaste granskningen framkom att Migrationsverkets kontroll av biträdenas lämplighet uppvisar besvärande brister, vilket har medfört att personer som saknar erforderlig juridisk kompetens - och som i vissa fall har ägnat sig åt grov kriminalitet - har kunnat uppbära statliga ersättning för att bevaka asylsökandes rättigheter under asylprocessen.[1]

En närmare kontroll av dessa biträdens inlagor avslöjade en häpnadsväckande låg kvalitet. Trots att Migrationsverket har konstaterat detta, exempelvis genom att kraftigt sätta ned ersättningen till de aktuella biträdena, har dessa sedermera fått nya förordnanden av samma myndighet (som de sedan har misskött på samma sätt som tidigare uppdrag).

Att olämpliga personer förordnas som offentliga biträden är naturligtvis problematiskt. Rätten till biträde är en grundläggande rättssäkerhetsgaranti som är särskilt viktig i asylprocessen, där ett felaktigt beslut kan få katastrofala följder för den asylsökande.

Typiskt sett har också den sökande - av förklarliga skäl - svårt att bevaka sina egna intressen under processen, exempelvis till följd av traumatiska upplevelser i hemlandet, bristande kunskaper i det svenska språket och i svensk lagstiftning.[2]

Av dessa skäl bekostar staten som huvudregel ett offentligt biträde i asylprocessen.[3] Till skillnad från vad som gäller vid förordnande av offentliga försvarare finns det dock inget formellt krav på att den som förordnas som offentligt biträde skall vara advokat eller ens ha avlagt juristexamen. Istället gäller som en allmän regel att personen ifråga skall vara "lämplig för uppdraget".[4]

En grundläggande förutsättning för att rätten till biträde inte skall bli rent illusorisk är förstås att de biträden som förordnas är kompetenta. Eftersom den sökande har svårt att kontrollera kvaliteten hos det offentliga biträde som Migrationsverket förordnar vilar också ett stort ansvar på verket att säkerställa lämpligheten hos de biträden som förordnas.

Det är dock uppenbart att denna kontroll inte fungerar - och egentligen aldrig har fungerat - tillfredsställande.

Kalibers granskning är välkommen, inte minst eftersom problematiken inte är ny. Tvärtom har en lång rad utredningar kunnat konstatera olika typer brister i Migrationsverkets rutiner för förordnande av offentliga biträden, bland annat avseende kvalitetskontrollen.[5]

Dessa granskningar har lett till åtgärder, som dock alltid har visat sig vara otillräckliga eller (på gränsen till) olagliga.[6] Och på detta vis har mönstret upprepat sig, igen och igen.

Enligt vår mening finns det därför skäl att nu bredda diskussionen så att det underliggande problemet kan adresseras. Det finns nämligen en elefant i rummet som lagstiftaren inte vill kännas vid - att Migrationsverket överhuvudtaget inte bör förordna offentliga biträden.

Detta är en uppgift som skall ankomma på domstol och som inom alla andra rättsområden också ankommer på domstol. Att denna funktion har lagts på Migrationsverket utgör såtillvida en besvärande anomali, vilket kan illustreras genom en liknelse.

Den som misstänks för brott har under vissa förutsättningar rätt till en offentlig försvarare.[7] Denna rättighet inträder vid skälig misstanke, det vill säga redan under förundersökningen (innan åtal har väckts i domstol).[8]

Under detta skede av straffprocessen är Åklagarmyndigheten i formell mening inte den misstänktes motpart utan beslutsfattande myndighet. Om misstankarna underbyggs så till den grad att åklagaren beslutar att väcka åtal blir dock myndigheten den misstänktes motpart inför domstolen.

Med andra ord har Åklagarmyndigheten först en utredande/beslutsfattande funktion - varvid något formellt motpartsförhållande inte föreligger i relation till den misstänkte - för att sedan eventuellt ikläda sig en partsfunktion som den misstänktes motpart inför domstol.

På ungefär samma sätt förhåller det sig i asylprocessen, där Migrationsverket först utreder/beslutar, för att sedan - vid en eventuell överklagan - bli den enskildes motpart inför migrationsdomstolen.[9]

Om åklagaren under förundersökningen bedömer att den misstänkte behöver en offentlig försvarare skall detta anmälas hos domstol, som sedan förordnar offentlig försvarare åt den misstänkte.[10] Uppgiften att förordna försvarare ankommer således alltid på domstol, oavsett om en försvarare förordnas under förundersökningen eller vid rättegången. Att Åklagarmyndigheten skulle förordna offentliga försvarare åt brottsmisstänkta vore en otänkbar ordning.[11]

I straffprocessen är det till och med så att målsägandebiträdet, som skall tillvarata målsägandens rättigheter, också förordnas av domstol efter begäran eller anmälan från åklagaren.[12] Trots att åklagaren aldrig kan bli målsägandens motpart - utan istället uppträder som dennes medpart - har det således ansetts olämpligt att låta åklagaren förordna biträdet.[13]

Att Migrationsverket förordnar offentliga biträden åt den asylsökande är direkt jämförbart med att åklagarmyndigheten skulle förordna offentlig försvarare åt den som misstänks för brott.

Anledningen till att lagstiftaren har valt denna lösning i asylprocessen - trots att motsvarande ordning inte anses lämplig i straffprocessen - är rent ekonomisk. Tid är pengar och oundvikligen tar det längre tid för en förvaltningsmyndighet att anmäla behov av biträde hos domstol och därefter invänta domstolens beslut, jämfört med att myndigheten själv fattar beslut i frågan.

Och det är denna fördröjning av handläggningen - som har uppskattats till 2-3 dagar - som är anledningen till att förordnandet av offentliga biträden en gång i tiden flyttades till dåvarande Invandrarverket. Syftet med denna reform var att reducera den så kallade "flyktingdygnkostnaden" - det vill säga den summa pengar som en asylsökande kostar per dygn, genom att förkorta handläggningen med några få dagar.[14]

Med andra ord har ekonomiska argument tillåtits att få ett genomslag i asylprocessen på ett sätt som vore otänkbart i straffprocessen.

Att Invandrarverket gavs behörighet att förordna offentliga biträden måste dock förstås i sin historiska kontext. Verket kunde nämligen aldrig bli den enskildes motpart i formell mening eftersom förvaltningsprocessen inte var en generell tvåpartsprocess och det inte heller fanns någon rätt att överklaga Invandrarverkets beslut till domstol.

De aktuella besluten överklagades istället till regeringen och inför regeringen intog inte verket partsställning.

Att Invandrarverket förordnade biträden är därför inte helt jämförbart med dagens situation. Genom antagandet av 2005 års utlänningslag förändrades nämligen instansordningen i asylprocessen på så vis att överprövningen av Migrationsverkets beslut flyttades från utlänningsnämnden/regeringen till de nyinrättade migrationsdomstolarna, inför vilka Migrationsverket numera alltid blir den sökandes motpart vid överklagan.[15]

Inom ramen för denna reform hade det varit naturligt att också flytta behörigheten att förordna offentliga biträden - från Migrationsverket till migrationsdomstolarna - men någon sådan ändring har inte genomförts, trots att starka skäl talar för det.

Att Migrationsverket förordnar offentliga biträden är direkt olämplig av tre skäl, som delvis hänger ihop:

  • För det första försätts det offentliga biträden härigenom i en problematisk beroendeställning i relation till Migrationsverket, eftersom verket inte bara förordnar biträdet utan också beslutar om dess ersättning.[16]
  • För det andra riskerar rådande ordning att äventyra den asylsökandes förtroende för sitt eget biträde eftersom det - från den sökandes perspektiv - kan framstå som att biträdet arbetar på uppdrag av Migrationsverket och därmed inte är oberoende.[17]
  • För det tredje saknar Migrationsverket förmåga att kontrollera biträdenas lämplighet på ett tillfredsställande sätt, vilket Kalibers granskning illustrerar.

Det sistnämnda skall dock inte primärt förstås som en kritik mot myndigheten - även om viss sådan kritik är befogad i linje med Kalibers granskning - utan framförallt mot lagstiftaren. Att Migrationsverkets kontroll av biträdenas lämplighet är bristfällig beror nämligen på att verket inte har de rättsliga förutsättningar som behövs för att kunna utföra granskningen på ett ändamålsenligt sätt. Detta till skillnad från domstolarna, som lyder under andra regler än förvaltnings­myndigheter.[18]

En lösning på det sistnämnda problemet vore förstås att ge Migrationsverket starkare kontrollinstrument, men detta skulle i praktiken innebära att biträdenas oberoende försvagades ytterligare. Med andra ord står vi inför ett moment 22 där en lösning på ett problem förvärrar ett annat problem.

Det är naturligtvis angeläget att effektivisera asylprocessen, både med hänsyn till samhällets intresse av kostnadsdämpningar och den enskildes intresse av att få ett beslut inom skälig tid. Den tidsvinst på ett par dagar som uppnås genom att Migrationsverket förordnar offentliga biträden istället för domstol är dock direkt försumbar i sammanhanget.

Mot denna bakgrund är det vår förhoppning att den debatt som nu förs inte skall följa samma mönster som tidigare, det vill säga leda till mindre åtgärder som inte kommer att lösa grundproblemet. En helhetslösning kan nämligen bara åstadkommas om beslutsmakten flyttas från Migrationsverket till migrationsdomstol, där den borde ha placerats från första början.

 

Matilda Arvidsson - postdoktor i internationell rätt

Sara Stendahl - professor i offentlig rätt

Otto Swedrup- doktorand i offentlig rätt

Sebastian Wejedal - doktor i processrätt

Kristina Wejstål - doktorand i internationell rätt

Samtliga vid Juridiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet

 

Tomas Fridh - advokat

Linus Gabrielsson - advokat

Sandra Gustafsson - biträdande jurist

Faria Hassan - biträdande jurist

Jenni Stavare - advokat

Samtliga vid Fridh Advokatbyrå

 



[1] Vilka personer som får förordnas som offentliga biträden följer av lagen om offentligt biträde 5 §, som i sin tur hänvisar till rättshjälpslagens 26 §. Av det sistnämnda lagrummet framgår att den som förordnas skall vara advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller ”någon annan som är lämplig för uppdraget”. Även icke-jurister kan således förordnas, om de bedöms vara ”lämpliga”.

[2] Se exv. SOU 1977:28 s. 93 och prop. 1977/78:90 s. 68.

[3] Rätten till offentligt biträde följer av utlänningslagen 18 kap.

[4] Enligt rättegångsbalken (”RB”) 21 kap. 5 § skall till offentlig försvarare förordnas en advokat som är lämplig för uppdraget. Om det finns särskilda skäl får dock till sådan försvarare utses ”någon annan lämplig person som har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till domaranställning”. Detta innebär att personer som har en juristexamen, men ännu inte är advokater, undantagsvis kan förordnas som offentliga försvarare. I praktiken är det dock ytterst ovanlig att någon som inte är advokat blir förordnad.

[5] Se exv. Statskontorets rapport (2012:61) ”En ny modell för Migrationsverkets förordnanden av offentliga biträden”, UNHCR:s rapport ”Kvalitet i svensk asylprövning” samt Utvärderingsutredningens betänkande ”Sekretess och offentliga biträden i utlänningsärenden” (SOU 2008:65).  

[6] Se exv. JO:s beslut dnr 1046-2009 och 4500-2013.

[7] Se RB 21 kap. 3 a §.

[8] Närmare bestämt inträder rätten till offentlig försvarare när en misstänkt underrättas om den skäliga misstanken enligt RB 23 kap. 18 §; se vidare förundersökningskungörelsen 12 § samt NJA 2001 s. 344.

[9] Mot denna liknelse kan naturligtvis invändas att motsatsförhållandet är starkare mellan Åklagarmyndigheten och en misstänkt, än mellan en asylsökande och Migrationsverket. Vi menar dock att liknelsen är adekvat; båda myndigheterna skall bedriva utredningen objektivt och därvid beakta omständigheter som talar både för och emot den enskilde.

[10] Se RB 23 kap. 5 § och 21 kap. 4 §. På detta sätt har det varit ända sedan RB infördes. Möjligheten att låta någon annan myndighet – exv. Åklagarmyndigheten – förordna försvarare diskuterades inte ens i de ursprungliga förarbetena till balken; se SOU 1926:32 s. 53 och SOU 1938:44 s. 274.

[11] Se exv. remisskritiken som har riktats mot Häktes- och restriktionsutredningens betänkande ”Färre i häkte och minskad isolering” (SOU 2016:52), där utredningen bl.a. föreslog att åklagaren skulle få förordna försvarare i avvaktan på rättens beslut (dvs. endast interimistiskt) om det annars fanns en risk för att utredningen onödigt skulle  fördröjas.

[12] Se lagen om målsägandebiträde 7 § och RB 23 kap. 5 §.

[13] Se exv. SOU 1986:49 s. 107 f. och prop. 1987/88:107 s. 30 samt särskilt Åklagarmyndighetens remisskritik mot förslagen i SOU 2007:6.

[14] Se exv. SOU 1988:1 s. 183, SOU 1988:2 s. 97, prop. 1988/89:86 s. 137, prop. 1996/97:9 s. 187 f. och SOU 2008:65 s. 103 f.

[17] Jfr exv. Advokatsamfundets och Röda korsets remisskritik i prop. 1988/89:86 s. 314 f. samt vad som anförs i SOU 2008:65 s. 104.

[18] Jfr RB 12 kap. 5 § och FPL 48 § å ena sidan, samt förvaltningslagen 9 § å andra sidan.

 

 

 

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

14 comments

Är det inte invandrarverket som är den verklige elefanten som trampar oss i fördärvet?

Total tankevurpa av författarna. Felet är INTE kvalitetsbrister hos anvisade gratisadvokater. Felet är att gratisadvokater överhuvudtaget erbjuds.

Det kanske största problemet med asylärendehanteringen är att den tar så lång tid. Varför? Jo pga att det är gratis och helt riskfritt att sabotera, överklaga och förhala processen hur mycket som helst. Stora delar av MV´s resurser får därför läggas ner på dessa rättsprocesser, som till 98% inte ändras i domstol.

Dessutom finns ett stort rättviseproblem mot de vanliga medborgarna som nästan alltid får betala sina processer mot myndigheter själva. Skatteprocesser där SKV - ofta felaktigt - sätter egna företagare i en konkurssituation genom att låsa alla medel för fortsatt företagande. Bygglovsprocesser och vårdnadsprocesser för att ta några.

NEJ - bort med gratisadvokater och översättare, så är MV ikapp rätt snart och avgörandetiden i asylärenden kan kanske kortas med 75%! Självklart ska överklaganderätten finnas kvar, men på egen bekostnad. Då överklagar man inte mål man vet att man kommer att förlora.

Men det var kanske målet med gratis advokaterna?, att ärendena skulle ta så lång tid, att även de utan asylskäl skulle kunna stanna och få gratis allting resten av livet.

Har en bekant som vid flertalet förklarat att han hjälper asylsökande rättsligt. Inte nog att mannen i fråga saknar juridisk bakgrund, han är ej heller någon som imponerar på någon intellektuellt. Och i jämförelse med en kniv i lådan är denna man en välanvänd träslev från 1847.

Trots dagens brister så är det konstigt att han får verka i dessa sammanhang.

"Det underliggande problemet kan adresseras", skriver författarna.

Mycket bra att rätt adress skrivs! Vi har haft mycket problem på sistone med försvunna försändelser.

Jag jobbar på Migrationsverket och jag tror jag talar för de flesta hos oss när jag säger att ingen skulle bli gladare än vi om vi slapp detta med att förordna offentliga biträden utan bara anmäla ett behov till en domstol. Är dock rädd för att domstolarna då skulle uppleva samma bekymmer som MIV dvs att det är väldigt svårt att neka någon ett offentligt biträde som den enskilde sökanden faktiskt begärt. Det är ett välkänt faktum att många av dessa lingonjurister, eller inte jurister alls, är personer från de sökandes eget hemland som aktivt raggar kunder vid våra boenden och ansökningsenheter. Jag säger givetvis inte att en person med utländsk bakgrund inte kan vara en utmärkt jurist men faktum kvarstår att flertalet av dessa olämpliga helt enkelt lurat sina klienter genom att utlova guld och gröna skogar på den sökandes eget språk utan att för den skull ha några juridiska kunskaper över huvud taget.

Alla dessa asylsökanden vi haft de senaste åren har naturligtvis också gjort att det varit omöjligt att hitta de mest kompetenta offentliga biträdena till alla sökanden. Då skulle handläggningstiderna i asylärenden snitta på fyra år tror jag. Att den sökande skulle tycka att biträdet jobbar åt Migrationsverket är däremot knappast troligt, möjligen påstås detta av andra jurister för att få den sökande att begära ett biträdesbyte. Förr hade Migrationsverket dessutom en lista över olämpliga offentliga biträden. Det kunde gälla saker som att inte överklaga i tid, uppträda vid asylutredningen berusad, sitta och sminka sig under asylutredningen, ifrågasätta sin klient etc. Nu sade emellertid JO att en sådan lista fick vi inte ha och då slutade vi givetvis med det. Detta medför, vid en myndighet med 45 asylenheter, att det givetvis är omöjligt för en enskild handläggare att veta hur ett presumtivt biträde uppträtt tidigare. Endast om ett biträde råkar vara känt som odugligt på just den orten kan han eller hon eventuellt inte komma ifråga. Men även detta är svårt om den sökande önskar henne eller honom.

Forts. Det är lätt att skylla allt på myndigheten som förordnar det offentliga biträdet men ett stort ansvar åvilar faktiskt Advokatsamfundet. På den tiden Migrationsverket hade vår så kallade ”svarta lista” så var en klar majoritet advokater. I flera fall lika ökända i brottmål som i asylmål. Men att samfundet ska utesluta någon eller ens ge en allvarlig reprimand hör som bekant till ovanligheterna av någon för mig okänd anledning. Detta givetvis negativt både för seriösa offentliga biträden i asylärenden som för de sökande.

Jag ska sluta som jag började. Ingen blir gladare än jag om migrationsdomstolarna får ta över denna sörja med att försöka förordna kompetenta offentliga biträden i asylärenden. Frågan varför offentliga biträden överhuvudtaget förordnas i första instans när det inte krävs enligt EU-rätten är en politisk fråga men även jag kan ju undra varför varje asylsökande får ett sig tilldelat när näst intill inga andra tillståndärenden inom förvaltningsrätten får det.

Det kan väl inte vara alltför svårt att begära in examensbevis i original för dem som inte är advokater/biträdande jurister, innan man tar upp någon på förordnandelistan?

Det vore både enkelt och önskvärt men en juristexamen är inget krav, se fotnot 1 ovan. Utlänningsrätten är speciell på det sättet att de sökande inte alltid vill ha ett offentligt biträde som är jurist. Man vill ha någon som är som dem. Till exempel vill kristna kanske ha någon från en kristen organisation, en hbt-person någon från RFSL. Väldigt svårt att initialt hävda att någon är olämplig och det är nog så jag tolkar rättshjälpslagens 26§ dvs att den som inte är olämplig är lämplig tills annat visat. Jag är ju praktiker och vet också vilket medialt liv det kan bli om vi skulle avslå ett önskemål om ett offentligt biträde från en intresseorganisation som den sökande önskat.
Men som ovan sagt, hellre att domstolarna får förordna för som riktigt påpekas i artikeln så är situationen annorlunda från 2006.

Detta har jag missat och det är utomordentligt skrämmande att inte ställa krav på jur. kand.-examen! I fall av överklagande skall ju biträdet uppträda i domstol!

Korrekt, vilket också numera torde göras även hos Migrationsverket enligt den standard som gäller hos Migrationsverket fr.o.m. juni 2017 för förordnanden ex officio (se nedan). Att en lämplighetsbedömning även ska göras av när klaganden själv begär ett visst biträde följer direkt av lagtexten. Särskilda emot att ett visst biträde förordnas syftar på kostnadsskäl (se prop. 2008/09:232 - Den enskildes val av rättsligt biträde).

En huvudregel om att rättsliga biträden ska vara verksamma vid advokatbyrå föreslogs av utredningen till nuvarande regler, men fick massiv kritik av remissinstanserna och regeringen förefaller ha landat i den nuvarande ordningen med det huvudsakliga argumentet att en ordning där vissa formella krav ställs på rättshjälpsbiträdet är att den utestänger dem som i och för sig har goda förutsättningar att klara uppdraget men som av en eller annan anledning inte uppfyller de formella kraven (prop. 1996/97:9 s. 155f, se citat nedan i dess helhet). Fördelen med advokater och biträdande jurister är att de kan anmälas till Advokatsamfundet när de misssköter sig. Någon sådan tillsynsfunktion finns inte för jurister som driver egen låda (juristbyrå). Den som missköter sig i mål hos migrationsdomstolen, dvs. visar oskicklighet eller oförstånd eller annars är olämplig, får dock, oavsett om denne är verksam vid advokatbyrå eller e, med stöd av 48 FPL avvisas som ombud eller biträde i målet. Rätten får också förklara den obehörig att vara ombud eller biträde vid rätten antingen för viss tid eller tills vidare. Om den som avvisas eller förklaras obehörig är advokat, ska åtgärden anmälas till advokatsamfundets styrelse.
---
Bestämmelserna i 26-29 §§ rättshjälpslagen (1996:1619) om förordnande och byte av rättshjälpsbiträde och om ersättning till rättshjälpsbiträde skall tillämpas i fråga om offentligt biträde (5 § lagen (1996:1620) om offentligt biträde).

Till rättshjälpsbiträde får förordnas en advokat, en biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan som är lämplig för uppdraget. Har den rättssökande själv föreslagit någon som är lämplig, ska denne förordnas, om det inte finns särskilda skäl mot det. Ett biträde får entledigas om det finns skäl till det (26 § första stycket rättshjälpslagen).

I föarbetena till 26 § första stycket rättshjälpslagen (prop. 1996/97:9 s. 155f.) uttalas följande. Utredningen föreslår att den som förordnas till rättshjälpsbiträde som huvudregel skall vara advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Andra skall endast kunna komma i fråga om de, genom stora kunskaper på något särskilt område, kan medverka till att en angelägenhet behandlas på ett bättre och mer effektivt sätt än av en allmänpraktiserande advokat. Utredaren anför bl.a. att det beträffande advokater och biträdande jurister finns tillsyn, kontroll och ekonomiska garantier som är uppställda till den enskildes skydd och som ytterst återgår på rättegångsbalkens regler om advokatverksamhet. Förslaget har under remissbehandlingen mötts av en massiv kritik. Flera av remissinstanserna, däribland Stockholms tingsrätt, Eksjö tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Norrbottens län, Rättshjälpsmyndigheten, Statskontoret, Konkurrensverket, JUSEK, LO, Hyresgästernas riksförbund, Samfundet för Sveriges juridiska byråer samt ett flertal jurister med egen verksamhet menar att det avsedda syftet inte uppnås med den föreslagna bestämmelsen och att den i stället kan innebära försämringar för den rättssökande.
Självfallet är det även regeringens mening att höga krav måste ställas på den som skall förordnas till rättshjälpsbiträde. Det bör så långt det är möjligt ges garantier för att den rättssökande får ett kvalificerat biträde till en skälig kostnad både för den rättssökande och för det allmänna. Frågan är emellertid hur detta syfte bäst uppnås.
När det staten lämnar rättshjälp är det självfallet av stor vikt att den lämnade rättshjälpen blir effektiv. En väsentlig förutsättning för detta är uppenbarligen att det biträde som förordnas har nödvändiga kvalifikationer för uppdraget. Eftersom biträden förordnas av domstolar eller av Rättshjälpsmyndigheten och ersätts av allmänna medel kan i viss mån staten sägas ge biträdet en form av legitimitet. Även detta talar för att höga krav bör ställas på den som skall förordnas till rättshjälpsbiträde.
Ett sätt att höja kvalitén kan - som utredningen föreslår - vara att ställa krav på att rättshjälpsbiträdet är advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Den som är medlem i Sveriges advokatsamfund är skyldig att följa de etiska regler som gäller för advokater. Samfundet har också möjlighet att ålägga den som gör sig skyldig till brister i detta avseende disciplinpåföljd och att utesluta den som gör sig skyldig till allvarliga förseelser. Justitiekanslern har tillsyn över advokatverksamheten. Advokater är också skyldiga att teckna försäkring för förlust som kan drabba en klient vid eventuell försumlighet. En viss tillsyn finns också beträffande de biträdande juristerna som är verksamma på advokatbyrå via den advokat som anställt dem.
En nackdel med en ordning där vissa formella krav ställs på rättshjälpsbiträdet är att den utestänger dem som i och för sig har goda förutsättningar att klara uppdraget men som av en eller annan anledning inte uppfyller de formella kraven. En annan nackdel är att den rättssökande får färre personer att välja bland när han eller hon skall anlita ett biträde.
En annan omständighet som enligt regeringens mening väger tungt är att den som finansierar en tvist genom en rättsskyddsförsäkring kan välja även andra än advokater och biträdande jurister som ombud.
Mot bakgrund av vad som nu anförts anser regeringen att den av utredningen föreslagna bestämmelsen inte bör införas. Syftet att så långt som möjligt garantera att rättshjälpsbiträden har tillräckliga kvalifikationer kan istället uppnås genom att de som förordnar biträden gör en verklig prövning av biträdets kvalifikationer.

Från 15 juni 2017 behöver den som vill kunna bli förordnad ex officio/enligt uppdrag av Migrationsverket, styrka sina kvalifikationer enligt fastställda krav angivna i Standard för lämplighetsbedömning där följande uttalas. För att bli förordnad ex officio generellt krävs att personen antingen:
*är advokat, eller
*är biträdande jurist på advokatbyrå och är tingsmeriterad eller har arbetat
minst ett år på advokatbyrå eller i annan tjänst med erfarenhet inom
migrationsrätt, eller
* har svensk juristexamen och inom egen verksamhet eller som anställd har
kunskap och erfarenhet av arbete som juridiskt biträde, eller motsvarande
erfarenhet inom migrationsrätt, under minst två år. Det är upp till advokaten/juristen själv att styrka sina kvalifikationer. Om advokaten/juristen bedöms sakna de kvalifikationer som krävs kan han/hon klaga enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer. Den kompetensprövning som görs ska ses som en initial lämplighetsbedömning men ska inte ersätta den lämplighetsbedömning som måste göras i varje enskilt ärende. Om den sökande själv föreslagit någon ska denne förordnas om det inte finns särskilda skäl emot det.
[...]
Om en advokat eller biträdande jurist vid advokatbyrå missköter sitt
uppdrag som offentligt biträde kan anmälan till advokatsamfundet göras.
Vid klagomål mot enskilda biträden ska den centrala organisationen för
offentliga biträden kontaktas. Den centrala samordnaren föredrar ärendet för
Rättsenheten och det är alltid Rättschefen som beslutar om Migrationsverket
ska framföra klagomål gällande ett enskilt biträde till advokatsamfundet.

" faktum kvarstår att flertalet av dessa olämpliga helt enkelt lurat sina klienter genom att utlova guld och gröna skogar på den sökandes eget språk utan att för den skull ha några juridiska kunskaper över huvud taget."
Kunskap om vilka rövarhistorier som är framgångsrika kan vara mer värdefulla än juridiska kunskaper.

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.