Skip to content

"Sverige behöver ingen ny nämnd för diskriminering - det är DO som måste sättas på rätt kurs"

DEBATT/REPLIK - av Lena Svenaeus, fil. dr. rättssociologiska institutionen, Lunds universitet, jurist och f.d JämO 1994-2000

 

Det måste bli mer kännbart att diskriminera i Sverige - men låt oss diskutera hur. Det skriver  riksdagsledamoten Lawen Redar i en debattartikel (Dagens Juridik 2018-03-12).

Utmärkt att fokus hamnar på hur det ska gå till i praktiken! Mitt förslag är att Sverige låter sig inspireras av hur Canadian Human Rights Commission (CHRC) hanterar diskrimineringsanmälningar.

Kommissionen är en myndighet under det kanadensiska parlamentet med uppdrag att arbeta för mänskliga rättigheter samt ta emot  klagomål om brott mot diskrimineringslagstiftningen.

CHRC granskar också arbetsgivares förebyggande arbete. Mandatet är ingående reglerat i Canadian Human Rights Act som också innehåller diskrimineringsförbuden.

Kommissionen är enligt lag skyldig att behandla alla anmälningar om diskriminering, dock finns vissa undantag.

Så är till exempel fallet om anmälaren har tillgång till ett annat klagomålsförfarande som rimligen först bör utnyttjas. Det finns också en tidsgräns, normalt ett år,  inom vilken en anmälan måste göras.

Bagatellartade händelser eller anmälningar i ond tro behöver inte utredas. Om en arbetsgivare i sin likabehandlingsplan löst det problem som beskrivs i en anmälan får utredning också underlåtas.

Lagen ger således ett visst utrymme för Kommissionen att avstå från utredning.

År 2002 var situationen Canadian Human Rights Commission kritisk. Ärendebalanserna växte och den externa kritiken var hård. Det blev startskottet för en intern förändringsprocess, där den första åtgärden bestod i att lyssna till civilsamhällets önskemål.

Ett genomgående krav från såväl anmälare som anmälda var att handläggningen av anmälningar måste snabbas upp och att "discrimination prevention" var viktigt.

Det interna arbetet ledde till att Kommissionen fastställde en agenda för förändring som byggde på följande fyra principer:

  • utökad användning av alternativa tvistelösningsmetoder
  • introduktion av en snabbare och effektivare handläggningsprocess
  • nya verktyg för att identifiera allvarligare kränkningar av mänskliga rättigheter  samt
  • en stärkt ledningsstruktur.

Kommissionen beslöt också att inte längre närvara vid alla förhandlingar inför Canadian Human Rights Tribunal utan satsa på att stödja fall utifrån vad man kallade ”The Public Interest”.

Det innebar, när det kom till domstolsprocesserna, ökat fokus på ärenden som belyste ”systemic discrimination” och där ett domstolsutslag kunde antas påverka utvecklingen mot större respekt för mänskliga rättigheter.

Förändringen av klagomålshanteringen innebar följande nyheter.

  • Inrättande av en Alternative Resolution Service som erbjuder mediation  av opartiska medlare. Medlingsprocessen är frivillig och konfidentiell. Medling är tillgänglig under hela handläggningstiden och även möjlig innan en formell anmälan gjorts. För att en svagare part inte ska pressas till eftergifter, måste medlingsresultatet godkännas av Kommissionen för att bli giltigt. Myndigheten har knutit till sig personer med lång och väldokumenterad erfarenhet av att medla i tvister. Dessa finns på olika orter i Kanada.
  • Befogenhet för Kommissionen att beordra anmälare att delta i conciliation dvs. försök att nå en förlikning med motparten. Om detta misslyckas finns olika alternativ. Kommissionen kan gå direkt till domstolsprövning eller välja att låta en erfaren handläggare fortsätta utredningen och på grundval av denna göra ytterligare försök att få parterna att enas. En anmälare som avvisar ett rimligt förlikningserbjudande kan normalt inte räkna med vidare hjälp från Kommissionen. Det ställs alltså krav på anmälare att delta aktivt i försök att lösa tvisten utom rätta.
  • Som en ytterst betydelsefull förändring betraktas proceduren innan en diskrimineringsanmälan tas emot, kallad pre-complaint services. Den innebär att den som vill göra en anmälan först måste ta kontakt med Kommissionen. Kontakten innebär att information ges om lagen och om vilka uppgifter som ska finnas i en formell anmälan. Avsikten med denna kontakt är att underlätta för anmälaren men också att kunna avvärja uppenbart ogrundade klagomål. Godtas en anmälan är den första åtgärden att skriftligen underrätta motparten. Därefter följer utredningsarbetet bestämda steg och rutiner enligt en mycket utförlig manual.

Så hur ser då resultatet ut? Enligt  årsredovisningen för år 2016 mottog Kommissionen 1 488 anmälningar. Av dessa bedömdes 816 vara kvalificerade för handläggning medan 358 hänvisades till andra tillgängliga tvistelösningssystem, främst på arbetslivets område.

I 268 tvister ledde medlings- och förlikningsinitiativen till att en av Kommissionen godkänd uppgörelse träffades mellan parterna. I 164 fall fann Kommissionen efter utredning att ärendet inte var drivbart. Slutligen gick 41 tvister vidare till Tribunalen.

Åter till svenska förhållanden. Ett par år efter det att den nya myndigeten DO sjösatts kom situationen att likna den som på den kanadensiska myndigheten blev startpunkten för genomgripande förändringar. Att göra som i Sverige och kapa ärendebalanser genom att låta bli att utreda, var ingenting som Kommissionen kunde överväga. Canadian Human Rights Act föreskriver ju att anmälningar ska utredas.

Jag anser att rättssäkerhetsskäl starkt talar för att en i lag reglerad utredningsskyldighet införs i diskrimineringslagen. Samtidigt bör i lagen anges i vilka fall utredning kan underlåtas. Det måste finnas förutsebarhet och stabilitet i verksamheten.

Ny chef ska inte innebära frihet att omorganisera verksamheten efter egna preferenser. Det är nämligen vad som skett med nuvarande DO vid rodret.

Exempel på detta är att DO i så kallade tillsynsbeslut själv tar ställning till om en anmäld aktör gjort sig skyldig till diskriminering istället för att låta domstol pröva saken. Det innebär att den som diskrimineras lämnas utan hjälp.

Den typen av "snabbspår" för att förbättra ärendestatistiken torde dessutom vara lagstridig. Men oavsett vad som står i lagen finns andra tunga skäl som talar för att diskrimineringsanmälningar ska utredas.

Först och främst bör erinras om det civila samhällets krav och förväntningar på vad som ska följa på en anmälan om diskriminering.

Precis som i Kanada 2002 har en lång rad intresseorganisationer här i Sverige uttryckt frustration över att anmälningar, som har samband med kön, etnisk bakgrund, funktionsnedsättning, ålder eller annan diskrimineringsgrund, sällan leder till något för den drabbade. Det förvärrar den utsatthet som anmälare ofta upplever.

En anmälan är inget tips - det är ett klagomål riktat mot en bestämd part som påstås ha kränkt den klagandes mänskliga rättigheter.

Tilliten till DO och till statliga myndigheter överhuvudtaget äventyras, om det av individen upplevs som meningslöst att göra en anmälan.

Det andra jag vill peka på är den stora förlust av kunskap och erfarenhet som blir konsekvensen, när myndigheten väljer bort att utreda merparten av anmälningarna. Det räcker nästan aldrig att läsa texten i en anmälan för att kunna dra slutsatser om vad som faktiskt hänt.

Anmälningar är offentliga handlingar och det borde vara självklart att den som beskylls för diskriminering får möjlighet att svara. Utan svaromål kan ingen säker bedömning göras i diskrimineringsfrågan.

Ett tredje skäl berör tillsynsmyndighetens val av metod för att åtgärda diskriminering. När det på en arbetsplats betraktas som normalt att sexuellt trakassera kvinnor, välja bort arbetssökande med utländsk härkomst eller betrakta funktionsnedsättning som bristande kompetens är det exempel på diskriminerande normer.

Det finns ingen forskning till stöd för att diskriminerande normer skulle påverkas eller ändras enbart genom information och kunskapsspridning, eftersom det handlar om makt. Det krävs reaktioner från tillsynsmyndigheten och bruk av de sanktioner som lagen tillhandahåller. Maktmissbruk upphör inte genom information på myndighetens webbplats.

Lawen Redar skriver att DO av ekonomiska och tidsmässiga skäl inte kan utreda alla anmälningar. Jag menar att detta är ett förgivettagande som exemplet CHRC motbevisar.

Det handlar inte i första hand om tid och pengar utom om tydlig och detaljerad lagstiftning, effektiva rutiner och adekvat kompetens på tillsynsmyndigheten. Diskrimineringslagen är en snäv lagstiftning, vilket medför att mycket av det som upplevs som diskriminering faller utanför lagen. Det antal klagomål som är av sådan substans att utredning blir aktuell är därför betydligt lägre än antalet inkommande anmälningar.

I betänkandet SOU 2016:87 Bättre skydd mot diskriminering föreslås att en ny nämndmyndighet ska inrättas för att skriftligen och utan tillgång till sanktioner handlägga diskrimineringsanmälningar. Nämnden ska med andra ord sköta det som DO inte vill befatta sig med.

Varför engagerades varken representanter för arbetsmarknadens parter eller antidiskrimineringsbyråerna som sakkunniga i denna utredning?  Det är ju dessa som har den breda erfarenheten av att möta människor som diskrimineras!

Mot bakgrund av de negativa reaktionerna i remissomgången är det föga sannolikt att regering och riksdag ställer sig bakom förslaget om en ny myndighet. Det är Diskrimineringsombudsmannen som måste sättas på rätt kurs. Som tur är behöver hjulet inte uppfinnas på nytt.

Res till Kanada - eller ta en kopp kaffe och läs på www.chrc.ca.

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt