KRÖNIKA – av Sven Cavallin, f. d. rådman i bl. a. Blekinge tingsrätt
Mor Stava i Västerlanda hade till sin lycka fått se maken utnämnas till nämndeman. Nu var hon alltså nämndemansmor och i all sin nyvunna glans på väg till högmässan.
Hon tänkte belåtet på hur alla de andra bondmororna skulle vara avundsjuka och hur hon skulle bemötas med ökad respekt på kyrkbacken.
”Jag går in så sent som möjligt så att alla ser att det är den nya nämndemansmor som kommer”, tänkte hon.
Sagt och gjort, hon saktade in på stegen och kom inte fram förrän ingångspsalmen spelades och församlingen reste sig. Mor Stava trodde att de reste sig för hennes skull och skyndade nu småspringande fram i kyrkgången och krusade:
”Sidder, sidder för allande delar. I går var jag inte ett skapandes grand mer än va I är och vad jag blett kan I ock varda!”
Detta var alltså en (om icke god så dock) ganska gammal historia. Frågan är om nämndemannasystemet nu också ska bli historia.
Då och då hamnar sovande eller sig olämpligt uttalande nämndemän på löpsedlarna. Många jurister och för den delen även andra plägar då på nytt kräva ett avskaffande av denna lekmannamedverkan i rättsskipningen.
Nämndemännen hade minsann i vårt gamla agrara samhälle lokalt ett högt anseende. Dessa ”dannemän” anlitades ofta i allehanda allvarliga spörsmål och deras ord vägde tungt i flera olika sammanhang.
Anekdoten i början vittnar just om allmogens syn på uppdraget som nämndeman. På mången gravsten kan man se titeln ”Nämndeman” och/eller ”Häradsdomare”, som ju var en hederstitel som förlänades åt en och annan äldre nämndeman.
Att vara nämndeman var alltså förr i tiden förenat med en mycket hög status – det kan inte råda minsta tvivel om den saken.
Idag har vi en helt annan samhällsstruktur och nämndemännen, som alltjämt väljs proportionerligt efter partitillhörighet, synes ha åkt rutschkana på den sociala rangskalan. Under de senare decennierna har det handlat om en rätt remarkabel negativ klassresa.
I en artikel i denna tidning för drygt tre år sen – efter valet 2014 – fasade jag för de nämndemän vilka kunde förväntas tillträda sedan SD skrapat i botten på sina partigrytor. Tämligen så sannspådd blev jag nock. Men det gäller alls inte bara det partiet.
Man får nämligen intrycket av att de lokala partikoryféerna knappast bemödar sig om att nämndemän ska utses bland de mest dugliga av de som anmält intresse för att göra någon insats för partiets politik (”henne kan man ju knappast ha i möblerade rum – hon får fantamej bli nämndeman…”)
Detta är beklämmande och på senare tid har från diverse nämndemän – med förvisso mycket blandad partitillhörighet – förekommit allvarliga övertramp, vilket i sin tur fått konsekvenser i form av rättegångar, vilka fått tas om m m.
Det allra allvarligaste övertrampet synes mig vara det nu aktuella fallet i Solna tingsrätt, där två (C-märkta) nämndemän bestämmer domen och uppenbarligen grundar avgörandet på sin alldeles egna uppfattning om vad som ska vara gällande rätt i Sverige.
Detta kan naturligtvis inte godtas och dessa båda nämndemän ska självfallet entledigas från sina domaruppdrag – såsom ju också skett.
Om man som juristdomare hamnar i en sådan här situation – och det har jag naturligtvis i min domargärning då och då gjort – bör man försöka att sammanfatta skälen för en sådan tilltänkt nämndemannadom och hålla ny överläggning där dessa nedtecknade domskäl av de ifrågavarande nämndemännen bör kunna godtas.
Så har i alla fall jag själv hanterat de ganska få situationer av det här slaget som jag ställts inför. Att i efterhand behöva diskutera vad som sagts vid en enskild överläggning är ju något man helst vill undvika.
Emellertid frågar jag mig sorgset om det nu kanske inte trots allt är dags att skrota nämndemannasystemet i våra domstolar.
I utredningar därom å senare år har man ju funnit att behovet av demokratisk insyn i den dömande verksamheten talar starkt för att behålla nämndemannasystemet – i vart fall i underrätterna – och man har också betonat detta med att ”sunt förnuft” genom nämndemäns medverkan tillförs tillämpningen av juridiken.
Det som hände i Solna har ju som jag ser det dock föga med sunt ”bondförnuft” att göra – C-märkningen till trots – och personkännedomen och den lokala anknytningen, som man tidigare talte om, har ju efter domstolsindragningar och centraliseringar kommit att nästan helt sakna betydelse.
Men jag är nog alltjämt villig att godta de förstnämnda argumenten och alltså vidhålla att vi bör ha kvar nämndemän som lekmannadomare i första instans men nu måste det nog till mycket kraftiga åtgärder för att stävja fortsatta debacles och kanske kommande katastrofer i domstolarna.
Jag menar att en möjlig väg vore att överlåta till kommunfullmäktige att nominera ett antal tänkbara kandidater, vilka då alltså skulle uppfylla nya och mycket högt ställda krav på redobogenhet och sedan i samband med riksdagsval m m – i ett särskilt nämndemannaval – låta medborgarna välja sina nämndemän helt oavsett partitillhörighet.
Omständligt måhända, men det skulle kanske i förlängningen kunna medföra att nämndemanssysslan återfick i alla fall något av sin forna status. Med det vore mycket vunnet och det sviktande förtroendet för rättsväsendet kunde kanske i någon mån återställas. Den föreslagna lösningen borde enligt min mening i allt fall övervägas.
