Skip to content

"Det måste bli mer kännbart att diskriminera i Sverige - men låt oss diskutera hur..."

DEBATT - av Lawen Redar (S), riksdagsledamot och ledamot i Justitieutskottet

 

Det är med viss nyfikenhet jag följer Lena Svenaeus kontinuerliga debattinlägg om DO:s utveckling och ärendehantering. Senast i Svenska Dagbladet menade den före detta jämställdhetsombudsmannen att det råder ”amnesti i Sverige för brott mot diskrimineringslagen”.[1]

Frustrationen verkar inte enbart handla om myndighetens arbete med enskilda anmälningar, även lagstiftaren beskylls för en oförmåga att vidta åtgärder med önskvärd effekt. Men vad är egentligen problemet och hur ska detta lösas?

Det var den dåvarande regeringen som i januari 2014[2] beslutade att utreda hur den som har blivit utsatt för diskriminering ska kunna ta tillvara sina rättigheter på ett effektivare sätt. Utredaren lämnade sitt betänkande Bättre skydd mot diskriminering[3] i december 2016 och sedan dess har det pågått en flitig debatt om hanteringen av diskrimineringsärenden i Sverige.

Ett förslag i utredningen som väckt särskild kritik[4] handlar om inrättandet av en ny myndighet dit individer ska kunna vända sig för att få sitt klagomål bedömt genom skriftlig handläggning i icke bindande beslut. Syftet är att minska det omfattande handläggningsarbetet hos DO där förebilden är Allmänna reklamationsnämnden.

Att den tidigare JämO högljutt protesterar, är inte förvånande. Konsumentärenden kan och ska givetvis inte likställas med klagomål som handlar om att få upprättelse när ens mänskliga rättigheter har kränkts. Diskriminering är olagligt och utgör en av hörnstenarna i samtliga internationella konventioner om mänskliga rättigheter.

Förslaget skulle dessutom innebära att diskrimineringsärenden, där det näst intill är regel än undantag med muntlig bevisning, enbart hanteras skriftligen. Det är tydligt att utredningen har fokuserat på effektivitet i handläggningen framför individens rätt till upprättelse.

Utredningens förslag blir dock begripligt sett till att Sverige saknar institutioner som uppfyller kraven enligt Parisprinciperna.[5] Det organ vi har, som ansvarar för både främjandearbetet mot diskriminering och det kvasi-judiciella, måste tillhandahålla kvalificerad information och erbjuda rättslig hjälp till den som blivit utsatt.

De ärenden som DO bedömer kan ha stort genomslag och påverka samhällsutvecklingen blir därför de som prioriteras. Detta är en rimlig utgångspunkt eftersom myndigheten inte kan av ekonomiska och rent tidsmässiga skäl utreda samtliga anmälningar som inkommer.

Problemet är att denna ordning inte tillförsäkrar den som har blivit utsatt för diskriminering ett effektivt rättsligt skydd. Exempel framgår av DO:s årsredovisning för 2016 som anger att myndigheten avslutade 1925 ärenden år 2014, 2331 ärenden år 2015 och 2279 ärenden år 2016 utan närmare utredning.[6]

Skälet till att inte utreda anger myndigheten själv vara bristande bevisning eller att ärendet inte lever upp till de interna kriterierna som DO har tagit fram för att effektivisera sitt arbete.

Sammanfattningsvis undersöker DO endast 15-20 procent av de inkomna ärendena vilket innebär att personer som bevisligen har blivit utsatta för diskriminering kan riskera att inte få sin sak närmare utredd.[7]

Mot denna bakgrund finns två problemkomplex att hantera som varken remissinstanser eller Svenaeus diskuterat nämnvärt.

Den första handlar om den förvånansvärt stora mängd anmälningar om diskriminering som kommer in till DO och vad det beror på.

Den andra frågan avser en bristande samhällelig samordning av denna typ av ärenden och vad som måste till.

Att det årligen inkommer uppemot 2 000 anmälningar om diskriminering till DO är en hårresande och samtidigt förvånande läsning. Utredningen menar att det till liten del beror på ett gap mellan den allmänna uppfattningen och den juridiska definitionen av diskriminering i lagtext.

En annan slutsats är att den allmänna kännedomen om detta är låg sett till att de flesta anmälningarna avser diskriminering på grund av etnisk tillhörighet vilket är ett känsligare ämne i den samhälleliga debatten. De vanligaste anmälningarna DO får in handlar om rekryteringsprocesser, att inte bli insläppt på en nattklubb eller att man på grund av sitt utländskt klingande namn inte fått hyra en bostad.

Fastän de sju olika diskrimineringslagarna slogs ihop år 2009 till en gemensam lag för få till en likvärdig och effektiv hantering av diskrimineringsärenden, kan vi se att hanteringen av diskrimineringsgrund skiljer sig åt i samhället.

I en äldre men fortfarande intressant fallstudie[8] av rättssociologen Reza Banakar, jämfördes den tidigare Jämställdhetslagen[9] och Lagen mot etnisk diskriminering[10] för att försöka förstå varför den ena lagen hade implementerats mer effektivt än den andra.

Fastän Banakars studie utgick från jämförelser av olika rättsfall kom slutsatsen att handla om samhällets organisering av diskrimineringsgrunderna sett till dess historiska och politiska utveckling i landet.

När riksdagen fattade beslut om Jämställdhetslagen år 1991 fanns det redan ett brett stöd för dess implementering. Genom den historiska jämställdhetsrörelsen som hade förgreningar i de politiska partierna hade allmänhetens kunskaper förstärkts vilket också innebar en snabb implementering.

Lagen mot etnisk diskriminering utarbetades emellertid som en lag grundad på politiskt tryck från EU och FN. Detta kallar Banakar en lag som kommit till ”ovanifrån” och som kräver större inarbetning för att nå samma effektivitet och implementeringsgrad.

Således går det att bekräfta att själva diskrimineringsgrunden har en inverkan och att ett förstärkt politiskt arbete måste göras mot all form av diskriminering oavsett vad diskrimineringen avser.

Den svårare frågan handlar om den samhälleliga organiseringen av diskrimineringsärenden i Sverige.

I DO:s årsredovisning framgår att mer än hälften av myndighetens totala finansiering under år 2016 avsåg hanteringen av enskilda anmälningar.[11] Ska myndigheten utreda fler fall krävs alltså ytterligare finansiering.

Utgångspunkten bör dock vara att ett effektivt arbete mot diskriminering inte enbart kan lösas med handläggningstider och mer resurser, istället behövs en bred diskussion om funktioner och mandat.

Relevanta frågor är om vi i Sverige ska ge expertmyndigheter ett opinionsbildande mandat, om DO främst ska syssla med tillsyn, om hur kunskapen kan öka om vad som är diskriminering och inte, om processförmågan ska decentraliseras och bäras av lokala antidiskrimineringsbyråer, om staten ska instifta en processfond dit enskilda eller organisationer söker medel för att driva mål eller om det faktiskt behövs ett resursmässigt omtag som förmår att svara mot antalet anmälningar.

Både jag och Svenaeus är av uppfattningen att det måste bli mer kännbart att diskriminera i Sverige. Låt oss ta en kopp kaffe och diskutera hur.

 


[2] Dnr. A2012/2076/DISK and Dir. 2014:10, Bättre möjlighet att motverka diskriminering, http://www.regeringen.se/49bafa/contentassets/f16b3878a1af4e0aab40fbaacfc59569/battre-mojligheter-att-motverka-diskriminering-dir.-201410, Januari, 2014. 

[3] SOU 2016:87, Utredningen om bättre möjligheter att motverka diskriminering, http://www.regeringen.se/4af295/contentassets/b42c019548304be987083fb37f73d74f/battre-skydd-mot-diskriminering-sou-201687, ISBN 978-91-38-24538-5, December, 2016. 

[4] Bland annat: Civil Right Defenders, Yttrande över utredningen ”Bättre skydd mot diskriminering (SOU2016:87), https://www.civilrightsdefenders.org/sv/uncategorized/svenska-yttrande-over-utredningen-battre-skydd-mot-diskriminering-sou-201687/, Sveriges kvinnolobby, Yttrande över betänkandet Bättre skydd mot diskriminering (SOU 2016:87), http://sverigeskvinnolobby.se/wp-content/uploads/2017/09/remissyttrande.pdf, RFSL, Remissyttrande över SOU 2016:87 – Bättre skydd mot diskriminering, https://www.rfsl.se/verksamhet/remissyttranden/, Lagen som verktyg - för ett samhälle utan diskriminering pga funktionsnedsättning, REMISSVAR: Bättre skydd mot diskriminering, https://lagensomverktyg.se/wp-content/uploads/sites/4/2017/09/Remissyttrande-ILI-STIL-SOU-2016-87-Bättre-skydd-mot-diskriminering.pdf.

83 Hamskär, Ingemar & Svenaeus, http://www.regeringen.se/remisser/2017/05/remiss-av-sou-201687-battre-skydd-mot-diskriminering/

[5] Avsnitt 5.1.1 Bättre möjlighet att motverka diskriminering.

[6] Diskrimineringsombudsmannen, Årsredovisning 2016, LED 2017/114, http://www.do.se/globalassets/om-do/arsredovisning-2016.pdf, s. 40. 

[7] Bättre möjlighet att motverka diskriminering s. 191. 

[8] Banakar, Reza, When Do Rights Matter? A Case Study of the Right to Equal Treatment in Sweden, 15th April 2004. Halliday, Simon & Schmidt, Patrick, eds., Human Rights brought home, Hart Publishing Ldt, 2004. Available at SSRN: https://ssrn.com/abstract=1328345, s. 165. 

[9] Jämställdhetslag (1991:433)

[10] Lagen (1991:130) om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning.

[11] Årsredovisning 2016, s. 11.

 

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt