Skip to content

"De flesta som anmäls för diskriminering har råd med advokat - men sällan de som diskrimineras"

DEBATT/REPLIK - av Ola Linder, jurist vid Independent Living Institute

 

Tack Lawen Redar för ditt inlägg i debatten om diskrimineringsrätten (Dagens Juridik 2018-03-12). Riksdag och regering har det yttersta ansvaret för utvecklingen av ett effektivt skydd mot diskriminering och det är dags för politikerna att ta detta ansvar.

Du delar nog meningen att diskriminering är ett brott mot den kanske mest grundläggande rätten i ett demokratiskt samhälle: allas lika värde och rättigheter.

Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna utgår ifrån allas lika värde och rättigheter. Principen om lika rätt och icke-diskriminering återspeglas tydligt i FN-systemets utveckling sedan dess. Även det europarättsliga skyddet är starkt, vilket har format den svenska diskrimineringslagen.

Det är sant att arbetet mot diskriminering måste ske på flera nivåer för att uppnå en bredare samhällsförändring. Du har också rätt i att kännbarheten är viktig för att motverka diskriminerande beteenden.

EU-rätten kräver att det ska finnas effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner mot diskriminering.

Att ungefär 15-20 procent av dem som anmäler diskriminering får sina ärenden utredda av DO är bara delvis sant. DO ska naturligtvis var saklig och har i sitt uppdrag att utöva tillsyn över att diskrimineringslagen efterlevs.

Däremot är inte anmälaren part i de ärenden som DO väljer att utöva tillsyn i, varför myndigheten och den anmälda parten kan forma ärendets handläggning utan vidare inblandning från den enskilde. Det betyder också att det inte blir någon upprättelse för individen genom förfarandet.

Det går att ifrågasätta den normbildande effekten av DO:s bedömningar kring diskriminering så länge de inte är juridiskt bindande eller innebär konsekvenser för den som diskriminerat. De flesta besluten publiceras inte av DO, varför den pedagogiska effekten måste antas vara begränsad.

Parisprinciperna och Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning kräver en oberoende granskning, men det uppfyller inte den svenska staten idag.

Med en oberoende institution för mänskliga rättigheter med mandat att främja, skydda och övervaka, samt granska och driva individärenden, hade Sverige haft ett bättre institutionellt skydd.

I vårt remissvar på utredningen SOU 2016:87 "Bättre skydd mot diskriminering" lyfter vi vikten av att rättspraxis utvecklas för att ett reellt skydd mot diskriminering ska kunna utvecklas på sikt.

Fler kränkningar kan konstateras på ett trovärdigt sätt av en oberoende domstol än av DO som inte fattar bindande beslut. En nämnd - som inte heller den fattar bindande beslut, vilket utredningen föreslår - löser inte frågan. Däremot kan en domstol utdöma diskrimineringsersättning för en kränkning.

Jag undersöker under våren hur DO resonerar i sina tillsynsbeslut om aktiva åtgärder eftersom lagen inte heller på denna punkt ger särskilt detaljerad vägledning. En mer utvecklad praxis kommer nog skapa ett större intresse för aktiva åtgärder än idag.

Diskriminering på grund av etnisk tillhörighet är tillsammans med grunden funktionsnedsättning de mest anmälda över flera års tid. Vi vet att mörkertalet är stort, och att många avhåller sig från att anmäla eftersom anmälningar alltför ofta inte leder till utredning, upprättelse eller en konsekvens för den diskriminerande parten.

I ett rättssamhälle ska domstolarna tillämpa rätten oberoende av partsintressen och den som har ett välgrundat påstående om att diskriminering skett har en rätt att få en domstolsprövning.

Samtidigt kräver systemet att både anmälaren och den anmälda ska ha rätt till ombud som de har förtroende för och inte hindras av oproportionerliga rättegångskostnadsregler. Annars brister rätten till rättvisa. Idag har de flesta som anmäls för diskriminering råd med en advokat. Det har sällan de som diskrimineras.

Den mycket begränsade omfattningen av rättsprocesser som DO driver räcker inte för att utveckla den rättspraxis som är normbildande och förutsätts i förarbetena till diskrimineringslagen, vilket i sin tur inte är tillräckligt för att uppfylla lagens syfte.

Staten kan ta ett större ansvar än idag genom att låta avskräckande ombudskostnader för seriösa diskrimineringstvister på något sätt täckas av offentliga medel istället för att bygga upp nya tandlösa myndigheter.

Det skulle i sin tur öka möjligheterna att göra det kännbart att diskriminera och ge enskilda faktisk tillgång till ett rättsmedel. Ett gott rättssamhälle kommer att kosta, och det måste vara så.

Till slut, vem förutom domstolarna kan rättssäkert pröva ett seriöst påstående om diskriminering, vilket är en av de mest grundläggande frågorna för en rättsstat?

 

 

 

 

Foto: Erik Tillander

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt