Skip to content

"Experterna på åldersbedömningar talar för döva öron - snart är rättsskandalen ett faktum"

KRÖNIKA - av advokaterna Emilie Hillert och Viktoria Nyström

 

Migrationsverket menar att varken de själva eller de offentliga biträdena har bättre kunskap att bedöma någons ålder än Rättsmedicinalverket (RMV). Med den motiveringen tillmäts RMV:s utlåtanden regelmässigt få avgörande betydelse vid bevisvärderingen och all annan bevisning ignoreras.

Samtidigt finns det omfattande uppenbara juridiska brister med de metoder som valts, hur de används och de yttranden som utfärdas. Det finns goda grunder att ifrågasätta huruvida utlåtandena överhuvudtaget kan anses ha något bevisvärde i juridisk mening.

Att upprätthålla en sådan ordning är direkt oacceptabelt när det handlar om människoliv. Rättssäkerheten är satt ur spel och om inte makthavarna omgående agerar kommer rättsskandalen att vara ett faktum.

Intyg från RMV har historiskt haft en naturlig plats inom rättstillämpningen. Intygen har utfärdats av specialister på sitt område och oftast speglat en experts åsikt. Därför har rättsintyg normalt ett högt bevisvärde.

De intyg som RMV nu utfärdar i samband med de medicinska åldersutredningarna får mot denna bakgrund en validitet som inte överensstämmer med verkliga förhållanden.

Ingen av grunderna för att tillmäta dem något egentligt bevisvärde föreligger. RMV besitter ingen expertis, intygen är inte utfärdade av experter och RMV:s läkare har aldrig själva träffat personen eller granskat underlaget. RMV:s roll är snarast ren administrativ.

Det förhållandet att RMV sätter sitt namn på en handling utan att själva ha expertkunskap huruvida det som intygas är korrekt innebär naturligtvis att handlingen förlorar i bevisvärde. Att det finns experter hos RMV innebär inte att de har experter inom just detta område. Tvärtom har RMV misslyckats med att bevisa att de besitter den expertis som erfordras.

Till det kommer ytterligare brister angående såväl val av metod som tillämpningen av den.

Det finns oräkneliga grunder för att ifrågasätta huruvida utlåtandena från RMV rent juridiskt över huvud taget ska tillmätas något bevisvärde.

Det handlar inte om någon politisk uppfattning. Inte heller handlar det om vem som ska få stanna i Sverige. De brister som nu uppmärksammats har gjort det till en rent juridisk fråga; rättssäkerheten - eller urholkningen av densamma. Som jurister kan vi inte acceptera det som nu sker.

När det hösten 2015 anlände ett mycket stort antal asylsökande ensamkommande barn utan godkända identitetshandlingar gav regeringen i uppdrag åt RMV att hitta en metod för att göra de medicinska åldersutredningarna mer tillförlitliga. Uppdraget avsåg således inte - till skillnad mot hur det ofta framställs - att använda just magnetkameraröntgen utan var endast i generella termer om att hitta en metod.

Det var RMV som valde metoden innefattande tandröntgen och magnetkameraundersökning av knäleden.

Efter nästan ett år av genomförda medicinska åldersutredningar kan konstateras att metoden och utfärdandet av intygen är allt annat än rättssäker. Det får till följd att Migrationsverket får ett felaktigt underlag vid den juridiska bedömningen av en asylsökandes ålder. Det är inte acceptabelt ur en juridisk synvinkel.

Redan i mars 2016, under det pågående arbetet med val av metod, uppgav Andreas Schmeling - som är en av världens främsta och ledande experter på medicinska åldersbedömningar - till Carl-Erik Flodmark som ledde arbetsgruppen explicit att den föreslagna metoden var olämplig.

Han uppgav även att arbetsgruppen måste besitta expertis inom området för att kritiskt kunna analysera existerande studier.

Den 30 maj 2016  tillsattes en projektgrupp bestående av personer från bland annat RMV. Ingen av de personerna som medverkade i projektgruppen hade tidigare erfarenhet av forskning eller arbete med åldersutredningar.

Inte heller fanns personer med gedigen och ovärderlig kunskap såsom radiologer, odontologer, forskare eller statistiker med i projektgruppen.

Rättsläkaren Tommie Olofsson var en av personerna i projektgruppen och även han var under hela processen öppet kritisk både till framtagandet av metoden och till metoden som sådan. Tommie Olofsson kände sig till slut tvingad att ta offentlig ställning mot metoden.

Att kritiken funnits redan från början är en mycket viktig aspekt då den visar på att metodvalet aldrig har varit okomplicerat utan hela tiden omdebatterat.

En grundläggande frågeställning när man tittar på metoden, utförandet, resultatet och uppfyllandet av rättssäkerheten är vem som kan betraktas som expert. Denna fråga är särskilt viktig då en experts ord ger en auktoritet och legitimitet till det sagda.

RMV har ingen egen röntgenkompetens och har heller inte på annat sätt forskat eller arbetat med denna typ av frågor tidigare. Det fanns därmed ingen särskild expertis för detta inom myndigheten när uppdraget tilldelades dem.

RMV är tvärtom tydliga med att bedömningarna görs av de upphandlade vårdenheterna. Rättsläkaren besitter alltså inte själv kompetensen att läsa av röntgenplåtarna eller på andra sätt kontrollera kvalitén av den genomförda undersökningen och resultatet av denna. Därmed uppfyller de inte sin egen definition av expert.

 Av RMV:s egna uppgifter framgår att de endast matar in resultat utifrån en standardiserad matris. De har således en ren administrativ roll som vem som helst skulle kunna sköta.

De kan därmed inte på något sätt kvalitetssäkra varken utförandet eller resultatet.

Det kan därför ifrågasättas på vilket sätt rättsläkarna kan ses som experter eller vad som annars genererar RMV epitetet expertmyndighet när det kommer till just medicinska åldersbedömningar.

Det finns också skäl att notera att RMV - trots att de valt en tidigare oanvänd metod - inte har haft kontakt med de forskare/läkare som har utvecklat metoden eller som tidigare har utfört studier på denna.

Inte heller har radiologerna som gör dessa bedömningar varit i kontakt med forskarna/läkarna eller utbildats av dessa.

När det kommer till den här typen av avancerad och ny forskning torde det vara en förutsättning för en korrekt metod att kontakt upprättas med forskare, experter och utövare av metoden. Så har emellertid inte skett.

Eftersom den valda metoden inte tidigare har använts i Sverige torde det inte ha funnits någon läkare i Sverige som var upptränad när metoden infördes. Inte heller torde det kunna finnas några experter på att göra dessa bedömningar i Sverige.

Den utbildning som läkarna nu har fått har givits av RMV - som inte själva haft den kompetensen.

Utbildningen har inte specificerats och med tanke på att rättsläkarna inte själva besitter kompetensen kan man ställa sig frågade till vilken typ av utbildning det har varit fråga om.

Den oredovisade kompetensen liksom den uppenbara bristen på kontakt med tyska forskare ger stöd för att det finns risk för en enorm brist i kunskap och kompetens gällande bedömningarna av mognaden av knäleden. Denna uppfattning får också stöd av att rättsläkarna inte har egen kompetens att bedöma bilderna.

Rättsläkaren tillför därmed ingenting till själva rättssäkerheten eller den medicinska bedömningen. Utifrån en juridisk synvinkel kan resultatets validitet med juridiska principer därför med lätthet ifrågasättas.

Vidare bör det beaktas att åtskilliga av de tagna röntgenbilderna har skickats på ”second opinion” till tyska experter. Mer än hälften av dessa har fått ett annat resultat än vad RMV har kommit fram till.

I vissa fall har till och med röntgenbilderna varit i så dåligt skick att de enligt tyska forskare inte går att avläsa. I endast 43 av de 150 fallen stämde RMV:s yttranden överens med de tyska experternas bedömningar.

Således visar de ”second opinions” som gjorts att de svenska radiologerna inte bedömer bilderna på samma sätt som de tyska specialisterna.

Att svenska läkare skulle vara närmare sanningen och göra en mer korrekt bedömning än sina tyska kollegor som utarbetat metoden är en helt orimlig tolkning.

RMV presenterade med anledning av detta nyligen sin egen ”kvalitetsgranskning”. Trots omfattande kritik mot att RMV tidigare varken har använt sig av experter eller av de tyska forskarna har RMV nu genomfört den aktuella granskningen på samma bristande sätt.

En kvalitetsuppföljning ska leda till en objektiv bedömning av resultaten. Trots det är i vart fall en av de två som genomfört ”granskningen” samma person som har lärt upp de läkare som gjort bedömningarna.

Det som kontrollerats är således endast huruvida läkarna bedömt som de blivit upplärda av RMV. Detta i sig innebär emellertid inte att metoderna utförs korrekt.

Hur kan RMV säkerställa att en läkare - som inte tidigare har arbetat med den här metoden, inte har lärt sig av de tyska läkarna som utvecklat metoden och som inte heller har forskat på metoden - har förstått metoden korrekt?

Hur kan det påstås att hen har större expertis än de tyska specialister som själva utvecklat metoden?

Ytterligare en stor brist ur rättssäkerhetssynpunkt är att det inte framgår vilka läkare som gjort bedömningarna. Det innebär att resultatet blir helt beroende av anonyma läkares bedömningar av röntgenbilderna.

Att det inte framgår vem som utfört bedömningen och dennes kompetens är en brist som påverkar bevisvärdet av resultatet menligt. Inte i någon annan del av rättsväsendet är detta acceptabelt.

Enligt Statens medicinsk-etiska råd (Smer) bör man använda de metoder som har starkast vetenskapligt stöd.

Området kring användande av medicinska metoder vid bedömningen av åldern är så pass utforskat och internationellt erkänt som forskningsområde att det finns en internationell expertgrupp, AGFAD. AGFAD består av Europas främsta forskare på området. De rekommenderar inte magnetkameraundersökning av knä som en metod att bedöma 18‑årsgränsen.

I en rapport av European Asylum Support office från år 2013 nämns en av de mindre pilotstudierna som också fanns angiven i Socialstyrelsens rapport och man uppger att magnetkameraundersökning av knä kanske kan vara en metod i framtiden men att den då kräver mer undersökning och utvärdering.

Det är därmed tydligt att dessa första studier inte var tillräckliga eller hade sådant vetenskapligt stöd att de med utgångspunkt därifrån kunde ge stöd för att metoden var korrekt.

Efter dessa två studier kom under år 2016 en ny kinesisk studie och en turkisk studie. Resultaten från studierna var mycket oklara och pekade på en stor osäkerhet kring metoden och dess tillämplighet. Ingen av dessa studier gav därmed stöd åt metoden med magnetkameraröntgen av knäleden.

Under sommaren 2017 kom slutligen en tysk studie av bland annat Ottow. I den rapporten framgår det i klartext att metoden definitivt inte lämpar sig för att avgöra just 18‑årsgränsen.

Ingen av de fem studier om magnetkameraundersökning som därmed finns tillgängliga visar således tillräckligt stöd för att metoden kan avgöra 18‑årsgränsen.

RMV har därmed inte vid något tillfälle kunnat visa vetenskapligt stöd för metoden.

Det är särskilt viktigt att använda sig av metoder med vetenskaplig grund just för att dessa metoder är beprövade och att man därmed har kunskap, inte bara om utförande och avläsning, utan också om de felvariabler som kan uppstå.

Det finns i nuläget inte något vetenskapligt stöd för att göra avläsningar korrekt. Framför allt kan ingen kontroll av resultatet ske, vilket innebär att resultatet egentligen aldrig kan verifieras.

Om det inte går att verifiera ett resultat kan det inte vara juridiskt hållbart.

Det finns numera inga "second opinions" att tillgå. Det finns heller inget annat kontrollorgan man kan vända sig till eller andra läkare som kan göra någon fristående bedömning. Detta i sig är mycket märkligt. De enda läkare som anges kunna göra dessa bedömningar är de som RMV använder sig av och som de varken har kontroll över eller på annat sätt kan ställa krav på.

Om det inte går kontrollera en handling eller få en second opinion sätter man de sökande i ett rättslöst läge där rättssäkerheten inte längre har en funktion.

De som ifrågasätter metoden finns inom flera olika yrkesgrupper såsom medicin, forskning, juridik och statistik. Alla med hög utbildning, god erfarenhet inom sitt område och många gånger även med flerårig expertis inom området.

De som har riktat kritik mot metoden har en gedigen kunskap och har därtill gjort egna efterforskningar. Kritiken har varit tydlig och understötts med fakta, dokumentation och välgrundad argumentation.

Trots detta verkar det som att man talar för döva öron. RMV påstår sig vilja ha en mer nyanserad debatt. Trots de har de inte vid något tillfälle bemött kritiken i sak, utan talar i allmänna ordalag om det uppdrag som de har fått.

RMV har den senaste tiden börjat hänvisa till att de fick ett uppdrag som de var tvungna att utföra. Som myndighet kan man dock inte utföra ett uppdrag om det måste genomföras på ett rättsvidrigt sätt.

Om RMV inte anser sig ha rätt verktyg måste detta kommuniceras med regeringen. Inte heller fråntar invändningen RMV ansvaret att som expertmyndighet utfärda handlingar som är juridiskt hållbara.

Vid en sammantagen bedömning av alla de aktuella bristerna torde det vara uppenbart att de utlåtanden som författas inte kan anses ha något nämnvärt bevisvärde.

De metoder som används saknar vetenskapligt stöd. Den forskning som finns talar för att metoden inte är lämplig för att avgöra 18-årsgränsen. Bedömningarna som läggs till grund görs av anonyma läkare, vars legitimitet därtill inte kan granskas.

Trots alla dessa brister fortsätter RMV att författa yttranden. Trots all kritik fortsätter Migrationsverket att tillmäta dem avgörande bevisvärde.

Ingen annan bevisning, varken enskild eller gemensam, råder på ett utlåtande från RMV. Detta kan inte få fortgå. Till dess att RMV själva tar sig i kragen måste Migrationsverket agera.

Migrationsverket har tidigare valt att inte ifrågasätta den medicinska metoden och nöjt sig med att hänvisa till att varken de själva eller de offentliga biträdena har bättre kunskap att bedöma någons ålder är RMV. Denna ordning kan inte få fortgå.

Även om Migrationsverket inte har medicinsk kunskap har de juridisk kunskap. Eftersom det är Migrationsverket som lägger resultatet till grund för bedömningen åligger det även Migrationsverket att utvärdera rättssäkerheten och den juridiska validiteten av handlingen.

Detta ansvar kan inte överlämnas till den myndighet eller de vårdenheter som rent faktiskt utför processen.

I och med att en medicinsk åldersutredning kan vara avgörande för utgången i ett asylärende och då dessa snarast erbjuds på rullande band måste Migrationsverket tillskrivas ett stort ansvar för att tillse att de metoder som används rent rättssäkerhetsmässigt kan användas.

Därtill kan Migrationsverket inte helt frånsäga sig ansvaret när det kommer till bevisvärdering. En myndighet får inte tillmäta handlingar utan egentligt bevisvärde avgörande betydelse vid bedömningen. Detta oaktat vem som utfärdat dem.

Inte heller får en myndighet per automatik tillmäta en viss handling ett visst bevisvärde, utan närmare reflektion.

Ett upprätthållande av rättssäkerheten innebär alltid en noggrannhet och ett frågasättande av rådande situation. Det förhållandet att RMV är just RMV får inte hindra Migrationsverket från en självständig bedömning av handlingens bevisvärde. Detta särskilt med beaktande av att RMV saknar experter, endast fyller en administrativ funktion samt då de verkliga bedömarna är anonyma.

För en rättssäker asylprocess krävs juridiskt gångbara dokument som utfärdats med vetenskapligt stöd och genom en metod som lever upp till de juridiska kraven på rättssäkerhet. Några sådana dokument finns i nuläget inte att tillgå i fråga om åldersbedömningar.

Att i ljuset av all välgrundad kritik fortsätta tillmäta RMV:s utlåtanden avgörande betydelse ur bevishänseende är direkt oacceptabelt när det handlar om människoliv.

Rättssäkerheten är satt ur spel och om inte makthavarna omgående agerar kommer rättsskandalen att vara ett faktum.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt