Skip to content

"Intresset av hög patientsäkerhet går före personalens religiösa intressen - ny dom från AD"

KOMMENTAR - av Kavot Zillén, jur.dr. i medicinsk rätt, Stockholms universitet

 

Flera vårdinrättningar runt om i landet har på senare år infört lokala regler och riktlinjer om kortärmad arbetsdräkt för hälso- och sjukvårdspersonal för att upprätthålla en god vårdhygien. Dessa riktlinjer har många gånger antagits med hänvisning till Socialstyrelsens så kallade hygienföreskrifter (SOSFS 2015:10), som stadgar ett krav på kortärmad arbetsdräkt för vårdpersonal i patientnära vårdarbete.

Kravet på kortärmad klädsel har i vissa fall medfört problem för hälso- och sjukvårdspersonal som av religiösa skäl inte vill visa sina bara underarmar och därför istället använt så kallade engångsärmar, det vill säga lösärmar i plast som skyddar armarna mot förorening och som byts ut mellan varje patientkontakt.

Arbetsdomstolen har i ett nyligen avgjort mål tagit ställning till om ett krav på kortärmad klädsel som medför ett uttryckligt förbud mot användandet av lösärmar inom vården kan utgöra religiös diskriminering (AD 2017 nr 65).

Det aktuella fallet handlar om en folktandvård i Stockholm som beslutat att vårdpersonal alltid ska bära kortärmad arbetsdräkt vid direkt patientkontakt och att det därför inte längre är tillåtet att använda så kallade engångsärmar. En arbetsrättslig tvist har därefter uppkommit beträffande om Folktandvården genom sitt beslut har utsatt en kvinnlig tandläkare med muslimsk övertygelse för indirekt diskriminering på grund av hennes religion.

Kvinnan använde i sitt kliniska arbete engångsärmar, då hon av religiösa skäl önskade skyla sina underarmar. Tvisten avgjordes av Arbetsdomstolen i december 2017, som bedömde att förbudet mot att bära engångsärmar i vården inte utgjorde diskriminering.

I det aktuella målet har AD i sin intresseavvägning och proportionalitetsbedömning fäst särskild vikt vid de uttalanden som har gjorts av Folktandvårdens sakkunniga, det vill säga att en korrekt desinfekterad underarm är renare (har färre mikroorganismer) än en oanvänd engångsärm.

Domstolen har samtidigt lyft fram att det inte finns några vetenskapliga studier som visar att användningen av engångsärmar leder till en ökad risk för smittspridning jämfört med en korrekt desinfektion av händer och underarmar.

AD har dock kommit till slutsatsen att användningen av engångsärmar skulle kunna innebära en ökad risk för smittspridning, varför det mest patientsäkra förfarandet ändå ansågs vara att personal bär kortärmat och utför en korrekt desinfektion efter varje patientkontakt.

Beslutet om att förbjuda användningen av engångsärmar har därför bedömts som lämpligt och nödvändigt i syfte att uppfylla de krav som ställs på en god och säker vård, varför det inte ansågs ha missgynnat tandläkaren på ett sätt som utgjort indirekt diskriminering i strid med diskrimineringslagen.

Såvitt framgår av domskälen har AD alltså bedömt fallet utifrån ett hypotetisk antagande att bärandet av engångsärmar potentiellt skulle kunna medföra en ökad risk för smittspridning, även om domstolen själv konstaterar att risken får betraktas som liten.

Intressant att notera är att Stockholms tingsrätt tidigare (år 2016) kommit till en annan slutsats i ett likande fall, om en utbildningssamordnare som nekat en kvinnlig tandläkarstudent dispens från kravet på att bära kortärmad arbetsdräkt i vården av religiösa skäl (mål T 3905-15, den 16 november 2016, Stockholms tingsrätt).

Tingsrätten konstaterade i det fallet att utbildningsinstitutets interna hygienrutiner som förbjöd användande av lösärmar utgjorde indirekt diskriminering, då det inte kunde anses fastställt att bruket av lösärmar medförde några patientsäkerhetsrisker jämfört med bärandet av kortärmad arbetsdräkt.

I och med den prejudicerande domen från AD står det dock numera klart att användandet av lösärmar inom vården inte kan anses utgöra ett lika säkert och effektivt alternativ till kravet på kortärmad arbetsdräkt i vården. AD:s dom kan därmed sägas ge uttryck för en ändrad och mer restriktiv inställning i fråga om hälso- och sjukvårdspersonalens möjlighet att bära lösärmar som en form av religionsutövning.

Trots att en sådan inställning i praktiken särskilt kan missgynna arbetstagare med religiös övertygelse vars religion förordar viss religiöst betingat klädsel, så framstår en sådan slutsats som rimlig utifrån ett patientsäkerhetsperspektiv. En av de mest grundläggande principerna inom svensk sjukvård är nämligen att vården ges med utgångspunkt i vad som är bäst för patienten -innefattande en kvalitetssäker vård.

Att patientens intressen och behov spelar en avgörande roll i frågan om hälso- och sjukvårdspersonal bör tillåtas att få använda lösärmar eller inte är således helt i linje med vårdgivararens ansvar att säkerställa en god och säker vård. Domen utgör i det avseendet ett tydligt exempel på när det anses legitimt att begränsa yrkesutövarens möjlighet att agera i enlighet med sin religion inom vården med hänvisning till det särskilda patientsäkerhetsintresset av att förbygga smittorisker.

Sammantaget talar slutsatserna i AD:s avgörande för att hälso- och sjukvårdspersonalens rättsliga möjlighet att agera i enlighet med sin religion i yrkesutövningen - genom bärandet av lösärmar i patientnära arbete - numera måste anses som mycket begränsad. Vilka praktiska implikationer domen kan få återstår dock att se.

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt