Skip to content

Utpekande direkt efter gripande har lågt bevisvärde - misstänkt inbrottstjuv frias av djupt oenig hovrätt

Foto: Armando Franca/TT

Den misstänkte inbrottstjuven pekades ut vid en konfrontation som polisen höll på platsen direkt efter gripandet. Eftersom det inte fanns någon annan att välja på anser både tingsrätten och hovrätten att bevisvärdet av utpekandet är lågt. Trots annan bevisning frias han därför av hovrätten.

 

Det var i somras som en man i Östersund vaknade av att någon höll på att bryta sig in via altandörren.

När mannen gick till altandörren upptäckte han en okänd person som han hann titta tydligt på i några sekunder innan mannen sprang från platsen.

31-åringen greps efter 20 minuter
Mannen larmade polisen och 20 minuter senare kunde en 31-årig man gripas i närheten av mannens bostad.

Mannen kunde direkt, till polisen, uppge att 31-åringen var samma person som han hade sett tidigare under natten. Han stämde också väl in på det signalement som mannen hade lämnat.

Redan en timme före inbrottsförsöket hade en av poliserna stött på den 31-årige mannen - som är välkänd av polisen - och då noterat att han hade en genomskinlig plastpåse med en läskburk och en förpackning asiatisk mat.

Försök till grov stöld
En exakt sådan påse hittades på mannen altan efter det att den okände mannen hades sprungit därifrån.

31-åringen åtalades vid Östersunds tingsrätt gör försök till grov stöld.

Tingsrätten var i och för sig var skeptiskt till hur mannens utpekande av 31-åringen hade gått till och att "stor försiktighet måste iakttas" när det gäller tillförlitligheten i hans uppgifter."

Tingsrätten skrev:

"Med hänsyn till att identifikationen skett kort efter att polisen gripit en person i närheten av brottsplatsen, att det varit fråga om en för målsäganden tidigare okänd person, att det är oklart på vilket sätt polisens frågor beträffande identifikationen ställts till målsäganden, samt att det varit fråga om en konfrontation där ingen annan person än X funnits med som misstänkt gärningsman, menar tingsrätten att det finns ett betydande utrymme för att målsäganden kan ha misstagit sig vid detta utpekande."

Villkorligt frigiven
Sammantaget ansåg tingsrätten dock att bevisningen var tillräckligt stark för att 31-åringen skulle dömas.

Eftersom han samtidigt dömdes för fyra fall av ringa narkotikabrott - och dessutom befann sig under prövotid för en villkorligt medgiven frihet - dömdes han till tre månaders fängelse.

31-åringen överklagade till Hovrätten för Nedre Norrland som nu gör en annan värdering av åklagarens bevisning.

Lågt bevisvärde
Hovrätten anser att det lämnade signalementet har varit "tämligen vagt" och att detta tillsammans med den påträffade matkassen endast "med viss styrka" talar för att 31-åringen skulle vara gärningsmannen.

Hovrätten skriver dessutom:

"På av tingsrätten anförda skäl kan MÄ:s (mannens) utpekande av X (den tilltalade), kort efter att X hade gripits, inte tillmätas något betydande bevisvärde." 

Hovrätten djupt oenig
Hovrätten pekar också på avsaknaden av teknisk bevisning och det faktum att mannens son har uppgett att inbrottstjuven flydde åt ett annat håll än där polisen grep 31-åringen.

31-åringen frias därför av hovrätten.

Ett hovrättsråd och en nämndeman är dock skiljaktiga och vill att mannen ska dömas.

 

 

 

  • Alt-texten
    Ludvig Wiklander

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

16 comments

Tja, men om en fotokonfrontation hållits en hyfsat lång tid efter händelsen hade så klart försvaret och rätten gått på att tiden medförde att utpekandet inte hade så stort värde. Ger begreppet hellre fria än fälla en ny dimension... Minns Lisbeth Palmes utpekande av en misstänkt mördare...

Oops - they did it again! Normalt sett brukar man anse att utpekanden och andra utredningsåtgärder som sker i direkt anslutning till brottet har högt bevisvärde. Dessutom
påträffades mannen av Polisen på flyende fot och pekades dessutom ut av målsäganden.
Dessutom hade han observerats tidigare under kvällen av polis med en kasse från ett
snabbmatsställe. En likadan påse påträffades sedan som av en händelse på brottsplatsen.
Skaran av möjliga gärningsmän att välja på kan dessutom inte ha varit särskilt stor eftersom brottet ägde rum på natten i Östersund.

För att en tilltalad ska kunna fällas för brott krävs att domstolen ska vara övertygad om dennes skuld bortom varje rimligt tvivel. Tvivlet ska alltså vara rimligt. Frågan är väl snarare om inte det lilla tvivel som eventuellt kan kvarstå i detta fall, är orimligt. Hovrättsdomen gör det ännu svårare att få någon fälld för denna typ av brott eftersom inte ens ett utpekande i så nära anslutning till brottet inte räcker. Känns nästan som om majoriteten av rättens ledamöter i detta fall slagit knut på sig själva för att slippa fälla den misstänkte. En stötande och demoraliserande dom för det allmänna rättsmedvetandet.

TACK ! Varför är det så omöjligt att förena juridik med sunt förnuft och samhällsansvar ? Tänker någon på hur domar som ovan påverkar brottsoffrens tro på rättsväsendet och polisers motivation ?

Polisiärt slarv? Gjordes någon undersökning av DNA eller fingeravtryck, eller struntade man i det?

Din fråga ska nog besvaras av åklagaren som beslutar om utredningsåtgärder.

Det kan ha varit polisen som lett utredningen. Se för övrigt vad "Advokaten" skrivit nedan.

Då är frågan om det är åklagarslarv eller polisslarv?

För några år sedan så fick jag inbrott i min bil med krossade rutor, där de stal stereo och diverse lösa saker samt fälgarna.
Inbrottstjuven hade blodat ned bilen och polisen svabbade på vilket de sedermera fick träff - på en känd biltjuv.
Killen erkände inte och utredningen lades ned, för det var inte omöjligt att han varit i min bil efter att brottet ägt rum och skar sig då........

Ännu ett bevis på att domstolarna verkligen anstränger sej för att sabotera polisens ansträngningar. Jag har med en dåres envishet försökt att påvisa detta i ett antal artiklar och nästan dagliga kommentarer.

Ingen normalt funtad människa tvivlar på att den misstänkte i fall ovan verkligen är skyldig. Kraven på bevisning blir alltmer absurd. Det finns ingen gräns på de argument som leder till friande. Naturligtvis är det detta som också gör polisens kamp mot den grova , samhällsfarliga gängkriminaliteten med sprängningar, skjutningar och mord till alltmer hopplös. Nu har man släppt den som var skäligen misstänkt för skjutningen mot polismannens hus i Västerås och likaså den som var misstänkt för handgranaten mot polisbilen vid polishuset i Uppsala. Carin Götblad har all anledning att vara uppgiven !

Hur många ggr har domstolar inte dömt för våldtäkt e d utan bevis, utan ögonvittnen och enbart på målsägandes utsago. Inte sällan har brottet legat sisådär 10 år tillbaka i tiden dessutom. Och här tycker man att det "inte är ställt utom rimligt tvivel" att den åtalade är skyldig trots att han i praktiken är tagen på bar gärning? Man häpnar.

Ett brott skall styrkas bortom rimliga tvivel.

Jag har skrivit det förr och jag skriver igen att jurister i allmänhet, och dömande jurister i synnerhet, har tappat greppet om vad som är rimliga tvivel.
En flock får betar på en äng. De verkar alla vara nyklippta. Detta är något som varje betraktare utan att tveka vågar hävda men finns det en jurist i närheten så kan ni vara fullständigt säkra på att denne kommer att hävda ”på den här sidan ja”.
Är det rimligt att tro att alla eller nästan alla eller ett enda får bara är klippt på den sida som vetter mot betraktaren?
Här är nog de flesta övertygade om att alla får är klippta på båda sidorna men kan man vara övertygad utan att ha förvissat sig? Föreligger det ens rimligt tvivel att tro att ett enda får är oklippt på den sida betraktaren inte ser? Naturligtvis inte.

En polisman stannar och kontrollerar en av sina kunder i ett bostadsområde en natt. Denne bär på en plastkasse innehållande ett par specifika varor.
En knapp timma senare uppmärksammar en villaägare att en presumtiv tjuv bryter upp hans altandörr. Tjuven blir skrämd men hinner dessförinnan bli ordentligt iakttagen av husägaren. När han springer lämnar han en plastkasse efter sig.
När polisen spanar i området hittar de en misstänkt tjuv som stämmer med husägarens signalement. Han visas upp för husägaren som omgående identifierar personen som den som försökte bryta sig in. Därutöver anträffades, på altanen, den plastkasse med rester av samma specifika varor som den gripne burit på när han kontrollerades av en polis strax innan inbrottsförsöket.

Detta räckte för tingsrätten med bara en närvarande jurist men hovrättens jurister trodde att något får var oklippt på den sida som vette från betraktaren.
Här menar jag att hovrätten fullständigt tappat greppet om vad som är styrkt bortom rimliga tvivel.
Ibland verkar det vara viktigare för vissa jurister att visa oväld än att nöja sig med att ett brott är styrkt bortom rimliga tvivel.

Polisen har i decennier vetat om att domstolarna ställer beviskravet "bortom rimligt tvivel". I stället för att förhålla sig till detta, och göra utredningar utifrån detta faktum, gnäller polisen över beviskraven.

Problemet förstoras av det faktum att sedan 2002 en majoritet av förundersökningarna inte leds av de juristutbildade åklagarna, utan av poliser.

Advokat ! Beträffande BORTOM RIMLIGT TVIVEL slog du huvudet på spiken. Här på DJ har vi sett massor av fall där man blivit frikänd p.g.a. ORIMLIGT TVIVEL ! Det måste väl stå klart att just formuleringen bortom rimligt tvivel kommit att numera innebära att också fullständigt orimligt tvivel är gångbart. Det är uppenbart i detta och många andra fall att det är ett fullständigt lotteri. Det beror på vilka personer, Tingsrätter och Hovrätter målen hamnar i.

Att kalla det för att det är rättssäkerhet att få en dom i högra instans är bara att inge falska förhoppningar. Om det funnits minsta gnutta av samhällsansvar och hänsyn till den drabbade skulle det ha blivit fällande dom i både Tingsrätt och Hovrätt. Då hade man varit trygg i att RÄTTVISA skipats !

Jag har sett många exempel på att dåliga polisutredningar lett till att den åtalade friats. Det rör sig om enkla saker som att man inte direkt förhört alla bevispersoner. Man har inte ens frågat bevispersonerna om nykterhet etc. Sedan visar det sig i hovrätten att man som vittne enbart kallat den fullaste närvarande, som dessutom kan ha varit pojkvän/flickvän till målsäganden.

Beviskraven har inte ändrats över åren. Troligen har dock polisutredningarna blivit sämre.

Advokat ! Jag håller faktiskt helt med dej ! Oftast är det enklare mål där man försöker att gå genvägar under pressen att redovisa kvantitet istället för kvalitet. I dessa mål finns det inte heller något engagemang från åklagare utan dom kör på och satsar på intressantare mål ! Det är ytterst sällan åklagare överklagar dessa friande domar. Det tar bara tid och kraft.

Stämmer med mina iakttagelser.

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.