Skip to content

"Processrättslig cirkus när DO hanterar mål om sexuella trakasserier i domstol"

DEBATT - av Lena Svenaeus, fil.dr. i rättssociologi, jurist och f.d. JämO

 

"De köper sig fria" är rubriken på ett tresidigt reportage i Sydsvenska Dagbladet lördagen den 28 oktober. Det handlar om en process i domstol mellan Diskrimineringsombudsmannen (DO) och Lunds universitet.

Tvisten avser en lärares påstådda sexuella trakasserier och trakasserier på grund av sexuell läggning gentemot en elev, kallad Johan, som studerar på Teaterhögskolan i Malmö.

Lunds universitet har efter upprepade försök att få till stånd en förlikning medgivit DO:s yrkande och ska betala 100 000 kr i diskrimineringsersättning till Johan plus rättegångskostnader.

Grunden för yrkandet, de trakasserier som Johan anmält till DO, prövas därför inte och huvudförhandlingen med tjugotvå planerade vittnesförhör har ställts in. Detta är helt i enlighet med rättegångsbalkens regler. Domen har vunnit laga kraft.

Jag menar att medgivandet var ett klokt beslut av universitetet. Så som processen i domstol fördes av DO var det angeläget att få ett avslut. Att Johan inte fått en lösning på tvisten som han är nöjd med har jag förståelse för. Men detta är inte universitetets fel. Det beror på en oprofessionell handläggning av hans anmälan och en synnerligen vidlyftig processföring från DOs sida.

I grunden handlar det om att DO inte fullgör sitt uppdrag på det sätt som diskrimineringslagens bestämmelser förutsätter och regering och riksdag har skäl att förvänta sig.

Det bör nämnas att DO inte har haft någon kritisk synpunkt på Teaterhögskolans utredning av Johans anmälan om trakasserier eller på de åtgärder som skolan vidtagit.

Utredningen är enligt min uppfattning föredömligt genomförd enligt bestämmelser i diskrimineringslagen, arbetsmiljölagen och högskoleförordningen. Att studenter på Teaterhögskolan är missnöjda förändrar inte den saken.

DO:s processförare har i intervjun i Sydsvenskan uttalat, att man ansåg sig ha goda chanser att vinna målet, trots att det rörde sig om en ”ord står mot ord-situation”.

Efter att ha satt mig in i målet bedömer jag det som mindre sannolikt att DO skulle ha fått bifall till sin talan, dels därför att DO inte förmått precisera anklagelserna på sätt som brukar krävas i mål om trakasserier och dels därför att det vid den typ av olämpliga uttalanden och närgånget beteende som DO beskriver i stämningsansökan krävs att den drabbade på ett tydligt sätt sagt ifrån att beteendet är ovälkommet.

Det påstår inte DO att Johan har gjort. Men osvuret är bäst. Mycket kan hända under en huvudförhandling.

Det anmärkningsvärda i denna sorgliga historia är att DO, varken före eller efter stämningsansökan, gjort några försök att lösa tvisten i godo. Initiativ till detta togs däremot av universitetet.

I samband med att svaromål gavs in till tingsrätten lämnade universitetets advokat ett första bud på 50 000 kronor och föreslog att parterna skulle förhandla om en uppgörelse i godo. DO avvisade förslaget.

Universitetet återkom men DO krävde erkännande av brott mot diskrimineringslagen som villkor för en förlikning.

Vid den muntliga förberedelsen i Stockholms tingsrätt låg universitetets bud på 100 000 kronor, vilket torde vara långt över normal nivå i liknande mål. Domaren i målet försökte förlika parterna. Det misslyckades på grund av DO:s hållning.

Efter universitetets svaromål insåg sannolikt DO:s processförare att det kommer att bli uppförsbacke i målet med hänsyn till att Johan inte protesterat mot lärarens beteende som pågått 2014 under ganska lång tid. Då inleder DO vad jag skulle vilja kalla en processrättslig cirkus.

Det innebär olika framställningar om att förhandsavgörande måste inhämtas från EU-domstolen i ett antal frågor kring tolkning av direktiv, bevisregler och EU:s stadga om grundläggande rättigheter. Härtill kommer att DO ändrar sin talan och skickar in nya yrkanden.

Enklast kan det beskrivas som desperata försök att få tingsrätten att ändra sedvanlig tolkning av diskrimineringslagen och rättegångsbalken för att DO ska kunna vinna målet.

Visst kan det ibland vara påkallat att begära att domstolen inhämtar förhandsavgörande om EU-rättens tolkning men knappast i detta mål och definitivt inte på det stadium rättegången befinner sig när det sker.

Förutom accelererande kostnader för universitetet, vars ombud måste yttra sig över DOs rättsliga innovationer och ständigt nya infallsvinklar, leder den processrättsliga akrobatiken inte till någonting alls. Tingsrätten avvisar de nya yrkandena - vilket betyder att de inte prövas i sak - och avslår begäran om att förhandsbesked ska inhämtas.

Dom meddelas till följd av universitetets medgivande helt enligt regelverket.

Med tanke på DO:s spetsfundigheter om EU-rättens rätta tolkning och tvärsäkra påståenden om att rätten är skyldig att fastställa Johans ”offerstatus” är det i och för sig förvånande att DO inte överklagar tingsrättens dom. Kanske har någon på DO hunnit studera kommentaren till rättegångsbalken och insett att det hela luktar rättegångsmissbruk.

Mot bakgrund av DO:s hållning i detta och andra ärenden måste frågan ställas om det i Europakonventionen, EU-rätten eller svensk lag finns hinder för DO:s möjligheter att lösa en diskrimineringstvist genom förlikning. Svaret är nej.

Genom förlikning kan parterna i en diskrimineringstvist gå varandra till mötes och göra upp i godo på en mängd olika sätt. Utöver ekonomisk kompensation ligger lösningen ofta i att part visar förståelse för den andres upplevelse av situationen och är villig att visa detta på olika sätt.

Det är vad som sannolikt hade blivit utgången om DO hade gått med på att förhandla med universitetets advokat. Men om den ena parten kräver att till hundra procent få igenom sina krav saknas förutsättningar för förlikning.

Varför agerar DO:s jurister på detta sätt? Jag hittar förklaringen i en bilaga till DO:s arbetsordning. Där står att chefsjuristen har mandat att ingå förlikning men endast under förutsättning att diskriminering medgivits.

DO hävdar att det följer av Europakonventionen att upprättelse i tvist om diskriminering endast kan åstadkommas genom erkännande eller fällande dom, vilket förhindrar andra sätt att lösa en tvist.

Om detta vore riktigt bryter svenska domstolar återkommande mot Europakonventionen när de försöker få parter i diskrimineringsmål att ingå förlikning, vilket rättegångsbalken föreskriver att de ska göra i dispositiva tvistemål.

Låt oss se om regering och riksdag uttalat något om hur DO bör arbeta.

Myndigheten började sin verksamhet år 2009 då också en samlad diskrimineringslagstiftning trädde i kraft. Det främsta motivet för att genom sammanslagning av fyra ombudsmannamyndigheter inrätta DO var att människor som anmälde diskriminering skulle få bättre hjälp om resurserna koncentrerades till en enda myndighet.

I den nya diskrimineringslagen behölls en regel som fanns i de gamla diskrimineringslagarna och som föreskrev att frivilliga lösningar skulle eftersträvas i verksamheten. Om denna princip sägs följande i propositionen:

”I likhet med vad som hittills gällt för ombudsmännen anser regeringen att den nya ombudsmannen främst bör sträva efter förlikningar och uppgörelser utom rätta. Först när möjligheten till frivillig samverkan är uttömd bör ombudsmannen initiera domstolsprövning eller förelägga vite” (prop.2007/08:95 sid 370).

Under år 2008, de fyra ombudsmännens sista verksamhetsår, avslutades 58 ärenden med förlikning.

År 2011 ingicks 50 förlikningar vilket får anses vara ett tämligen bra resultat. Sedan vänder det.

Årsredovisningarna visar att allt färre individer får sina anmälningar utredda och att få tvister blir lösta. Förklaringen är att nuvarande chef för myndigheten infört en ordning som innebär att merparten av anmälningarna avslutas utan utredning samt att DO ska kräva erkännande av lagbrott för att medverka till förlikning.

Enligt årsredovisningen för 2016 ingicks två förlikningar med DO som part. Av 1 966 anmälningar om diskriminering blev endast 239 föremål för utredning. Resten avslutades med ett standardbrev utan bedömning av anmälan.

Att DO gallrar bland anmälningarna och väljer ut ett mindre antal, och då utifrån bedömningen att anmälan kan leda till en principiellt viktig dom, kallas i årsredovisningarna för "ett strategiskt förhållningssätt till uppdraget".

När DO engagerar sig för en anmälare är intresset inte inställt på att den drabbade ska få sitt problem löst. Det råder ett ensidigt fokus på att DO med hjälp av anmälan ska vinna mål i domstol.

Vart leder en sådan strategi kan man fråga sig. Inte gagnade den Johan i alla fall!

I DO:s rutiner ingår att det ställs som villkor för utredning att anmälaren går med på att ärendet prövas i domstol. Erfarna jurister inleder inte en utredning med att förespegla klagande att det ska bli rättegång om saken. Det skapar en låsning som gör det svårt att lösa tvisten på lämpligt sätt.

När DO kräver erkännande av brott mot diskrimineringslagen för att medverka till en förlikning innebär det att man sätter sig själv i domstolens ställe. Det strider mot regeringsformens princip att rättskipning ska skötas av domstolarna.

Det kan kanske se ut som om DO med sina orubbliga krav kraftfullt slår vakt om den diskriminerades rätt till upprättelse. I flertalet fall är dock situationen den motsatta - ingen lösning överhuvudtaget. För vad ska man tycka om den upprättelse som erbjuds merparten av anmälare där DO i brev tackar för att anmälaren bidrar till kunskapsuppbyggnaden på myndigheten och meddelar att det inte blir någon utredning?

Nyligen har betänkandet Bättre skydd mot diskriminering, SOU 2016:87, varit ute på remiss. Det innehåller förslag till en ny bestämmelse i diskrimineringslagen.

I lagen ska anges att det ingår i ombudsmannens tillsyn att utreda anmälningar och att undersöka samförståndslösningar. Bakgrunden är kritik mot DO:s sätt att sköta individanmälningar.

Till följd av kritiken att alltför få ärenden drivs i domstol och alltför få ärenden leder till förlikning har DO för något år sedan valt att förbättra statistiken genom ett nytt sätt att använda diskrimineringsanmälningarna. Jag citerar från den senaste årsredovisningen:

”De allra flesta ärenden som utreds avslutas numera med tillsynsbeslut där DO om utredningen ger grund för det uttalar sig om eventuella överträdelser, brister eller risker för diskriminering har observerats”.

De klagande får fixa sin upprättelse på egen hand och utpekade lagbrytare kan inte överklaga DO:s tillsynsbeslut. Kanske något för JO att närmare granska?

 

 

Lena Svenaeus är fil.dr i rättssociologi, arbetsrättsjurist med domarbakgrund och har bland annat haft tjänster som Jämställdhetsombudsman (JämO) och chef för Statens haverikommission.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

1 kommentar

Jag föreslår att artikelförfattaren bjuder ut sina tjänster till myndigheter och företag. Det behövs en balans i detta politiserade rättsområde och jag är positivt överraskad över en fd Jämo som inte skräder orden. Personligen anser jag att diskriminerings- och HMF-lagstiftningen bör skrotas, det är rättsosäkra områden, politiserade och med ringa stöd hos allmänheten. Hur klarade vi oss innan denna lagstiftning? Svar: Alldeles utmärkt!

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.