Skip to content

"Det behövs en specialdomstol för rekonstruktioner - då hade vi sluppit SAAB-fallet"

DEBATT - av affärsjuristen Julia Durand

 

När lagen om företagsrekonstruktion (1996:764), LFR, trädde i kraft den 1 september 1996 var tanken att ungefär 500 stycken företagsrekonstruktionsärenden skulle ske varje år.

Statistik på området visar dock att det sker cirka 266 stycken rekonstruktioner per år. Knappt hälften av det önskade antalet. Anledningen till att LFR inte används i den utsträckning som är önskvärt beror delvis på att förfarandet inte är effektivt.

De materiella krav som finns för att genomgå en företagsrekonstruktion framgår av 2 kap. LFR. För att inleda ett förfarande krävs enligt 2 kap. 1 § LFR att borgenär eller gäldenär ansöker om rekonstruktion hos tingsrätten.

Vidare ska den sökande parten ange omständigheter som ligger till grund för betalningssvårigheterna och ange potentiella åtgärder för att återfå lönsamheten i företaget.

Emellertid är dessa krav snarare att se som en ren formalitet. Bestämmelserna är till sin formulering mycket vaga och allmänt hållna.

När SAAB för andra gången ansökte om rekonstruktion inom en tidsperiod på två år avslog tingsrätten ansökan med motiveringen att ansökan innehöll tveksamma uppgifter. I ansökan om företagsrekonstruktion framförde SAAB att syftet med rekonstruktionen var att få skydd mot exekutiva åtgärder. Företaget hade dessutom allvarliga finansiella problem.

Efter granskning av omständigheterna i fallet ansåg tingsrätten att en rekonstruktion troligtvis inte skulle kunna lyckas och avslog därav ansökan om att få inleda rekonstruktion. SAAB överklagade domen till hovrätten.

När fallet prövades i hovrätten hade SAAB ändrat ansökan och tagit bort de delar som nämnde skydd mot exekutiva åtgärder. Hovrätten menade att det inte gick att utesluta att rekonstruktionen kunde bli lyckosam och biföll därmed SAAB:s ansökan.

Rekonstruktionsförfarandet är till för att sanera företag med betalningssvårigheter men som i grunden är lönsamma. Genom förfarandet är målet att företaget ska återfå sin lönsamhet.

Domstolen nekar emellertid endast en handfull ansökningar om rekonstruktioner. Det händer att företag som inte har någon chans att överleva ändå godkänns att genomgå en rekonstruktion, trots att det bättre alternativet hade varit en konkurs som i exempelvis SAAB-ärendet.

Detta beror troligtvis på dels de vaga bestämmelserna och dels på att domstolen i nuläget inte gör någon mer omfattande analys av företagets framtidsförutsättningar.

Till följd av att domstolen bifaller de flesta ansökningar, utan någon vidare analys av företagets framtid, lyckas inte många rekonstruktionsförfaranden. Knappt en fjärdedel av företagsrekonstruktionerna anses vara lyckosamma.

Med sådana siffor är det inte underligt att förfarandet inte används i den utsträckning som är önskvärt.

För att förfarandet ska användas i större utsträckning krävs att domstolarna innehar den kompetens som krävs för att hantera företagsrekonstruktionsärenden på ett effektivt sätt. Det finns idag en stor skillnad gällande domstolarnas kompetens när det kommer till företagsrekonstruktioner.

Att städer som Göteborg och Stockholm hanterar fler rekonstruktionsansökningar än små städer har sin naturliga förklaring. Detta får dock till följd att praxis på området är oklar.

För att lösa problemen med effektiviteten kom Entreprenörsutredningen 2016. I utredningen föreslogs att effektiviteten möjligtvis kan förbättras genom koncentrering av behöriga domstolar.

Förslaget innebar att det skulle finnas ungefär 6-8 stycken domstolar i Sverige som är behöriga att handlägga ärenden som gäller företagsrekonstruktioner.

Att genomföra en koncentrering av domstolarna är visserligen ett steg i rätt riktning, men knappast tillräckligt för att lösa problemen med effektiviteten. Snarare skulle en sådan åtgärd skapa förvirring för företagare att veta vilken domstol de ska vända sig till med sin ansökan.

Förslaget om nytt EU-direktiv som lämnades under år 2016 menade att effektiviteten skulle kunna lösas genom att andra organ än domstol ska bli behöriga att besluta i  företagsrekonstruktionsärenden. Det organ i Sverige som, förutom domstol, främst sysslar med obestånd är Kronofogden.

Min allmänna uppfattning är att förtroendet för Kronofogden idag är förhållandevis lågt. Att Kronofogden då skulle bli behörig att handlägga rekonstruktionsärenden skulle enligt min mening inte göra förfarandet mer effektivt på grund av det bristande förtroendet.

För att effektivisera förfarandet tror jag en bra lösning skulle vara att införa en specialdomstol. Detta skulle leda till att förfarandet blir mer effektivt då en specialdomstol på en daglig basis sysslar med just insolvensärenden. På detta sätt skulle problemet med oklar praxis även lösas.

Att införa en specialdomstol skulle innebära att den bästa kompetensen koncentreras. Förhoppningsvis skulle en sådan åtgärd innebära att företag som inte har goda framtidsutsikter faktiskt inte beviljas rekonstruktion och istället försätts i konkurs. På så vis skulle vi undvika fall som SAAB-ärendet som visar hur fel en domstol kan ha med grund i rådande lagstiftning och bristande kompetens.

Genom att samla de främsta juristerna på området i en specialdomstol är jag övertygad om att kvalitén gällande rekonstruktionsärenden skulle bli bättre. Genom att bli mer restriktiv i bifallandet av ansökningar och att begränsa dessa till företag som faktiskt har goda framtidsutsikter torde fler rekonstruktioner bli lyckosamma.

En följd av detta skulle bli att statistiken så småningom skulle förbättras vilket förhoppningsvis skulle leda till att fler företag väljer att ansöka om företagsrekonstruktion i ett tidigare skede.

Ett argument mot att införa specialdomstolar är strävan efter generaliserade domstolar. Emellertid torde detta problem finnas i dagens läge då vissa domstolar inte mottar mer än en handfull rekonstruktionsansökningar.

Att inrätta en specialdomstol i förslagsvis Stockholm eller Göteborg skulle kunna innebära en nackdel för dem som befinner sig långt ifrån dessa städer. Detta kan medföra kostnader och ta längre tid för vissa sökanden.

Emellertid skulle en specialdomstol med jurister som är experter på området medföra att handläggningstiderna skulle förkortas och därmed även kostnaden. Detta innebär att kostnaderna skulle bli plus minus noll.

Att hovrätten biföll SAAB:s ansökan om rekonstruktion visar tydligt behovet av en förändrad lagstiftning. Om ärendet prövats i en specialdomstol hade förhoppningsvis inte SAAB blivit beviljat rekonstruktion.

Enligt min mening skulle en specialdomstol tillsammans med en förändrad lagstiftning göra förfarandet effektivt. LFR hade sedan dess tillkomst varit sovande, det är hög tid att väcka liv i lagstiftningen nu.

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt