Skip to content

"Det behövs en specialdomstol för rekonstruktioner - då hade vi sluppit SAAB-fallet"

DEBATT - av affärsjuristen Julia Durand

 

När lagen om företagsrekonstruktion (1996:764), LFR, trädde i kraft den 1 september 1996 var tanken att ungefär 500 stycken företagsrekonstruktionsärenden skulle ske varje år.

Statistik på området visar dock att det sker cirka 266 stycken rekonstruktioner per år. Knappt hälften av det önskade antalet. Anledningen till att LFR inte används i den utsträckning som är önskvärt beror delvis på att förfarandet inte är effektivt.

De materiella krav som finns för att genomgå en företagsrekonstruktion framgår av 2 kap. LFR. För att inleda ett förfarande krävs enligt 2 kap. 1 § LFR att borgenär eller gäldenär ansöker om rekonstruktion hos tingsrätten.

Vidare ska den sökande parten ange omständigheter som ligger till grund för betalningssvårigheterna och ange potentiella åtgärder för att återfå lönsamheten i företaget.

Emellertid är dessa krav snarare att se som en ren formalitet. Bestämmelserna är till sin formulering mycket vaga och allmänt hållna.

När SAAB för andra gången ansökte om rekonstruktion inom en tidsperiod på två år avslog tingsrätten ansökan med motiveringen att ansökan innehöll tveksamma uppgifter. I ansökan om företagsrekonstruktion framförde SAAB att syftet med rekonstruktionen var att få skydd mot exekutiva åtgärder. Företaget hade dessutom allvarliga finansiella problem.

Efter granskning av omständigheterna i fallet ansåg tingsrätten att en rekonstruktion troligtvis inte skulle kunna lyckas och avslog därav ansökan om att få inleda rekonstruktion. SAAB överklagade domen till hovrätten.

När fallet prövades i hovrätten hade SAAB ändrat ansökan och tagit bort de delar som nämnde skydd mot exekutiva åtgärder. Hovrätten menade att det inte gick att utesluta att rekonstruktionen kunde bli lyckosam och biföll därmed SAAB:s ansökan.

Rekonstruktionsförfarandet är till för att sanera företag med betalningssvårigheter men som i grunden är lönsamma. Genom förfarandet är målet att företaget ska återfå sin lönsamhet.

Domstolen nekar emellertid endast en handfull ansökningar om rekonstruktioner. Det händer att företag som inte har någon chans att överleva ändå godkänns att genomgå en rekonstruktion, trots att det bättre alternativet hade varit en konkurs som i exempelvis SAAB-ärendet.

Detta beror troligtvis på dels de vaga bestämmelserna och dels på att domstolen i nuläget inte gör någon mer omfattande analys av företagets framtidsförutsättningar.

Till följd av att domstolen bifaller de flesta ansökningar, utan någon vidare analys av företagets framtid, lyckas inte många rekonstruktionsförfaranden. Knappt en fjärdedel av företagsrekonstruktionerna anses vara lyckosamma.

Med sådana siffor är det inte underligt att förfarandet inte används i den utsträckning som är önskvärt.

För att förfarandet ska användas i större utsträckning krävs att domstolarna innehar den kompetens som krävs för att hantera företagsrekonstruktionsärenden på ett effektivt sätt. Det finns idag en stor skillnad gällande domstolarnas kompetens när det kommer till företagsrekonstruktioner.

Att städer som Göteborg och Stockholm hanterar fler rekonstruktionsansökningar än små städer har sin naturliga förklaring. Detta får dock till följd att praxis på området är oklar.

För att lösa problemen med effektiviteten kom Entreprenörsutredningen 2016. I utredningen föreslogs att effektiviteten möjligtvis kan förbättras genom koncentrering av behöriga domstolar.

Förslaget innebar att det skulle finnas ungefär 6-8 stycken domstolar i Sverige som är behöriga att handlägga ärenden som gäller företagsrekonstruktioner.

Att genomföra en koncentrering av domstolarna är visserligen ett steg i rätt riktning, men knappast tillräckligt för att lösa problemen med effektiviteten. Snarare skulle en sådan åtgärd skapa förvirring för företagare att veta vilken domstol de ska vända sig till med sin ansökan.

Förslaget om nytt EU-direktiv som lämnades under år 2016 menade att effektiviteten skulle kunna lösas genom att andra organ än domstol ska bli behöriga att besluta i  företagsrekonstruktionsärenden. Det organ i Sverige som, förutom domstol, främst sysslar med obestånd är Kronofogden.

Min allmänna uppfattning är att förtroendet för Kronofogden idag är förhållandevis lågt. Att Kronofogden då skulle bli behörig att handlägga rekonstruktionsärenden skulle enligt min mening inte göra förfarandet mer effektivt på grund av det bristande förtroendet.

För att effektivisera förfarandet tror jag en bra lösning skulle vara att införa en specialdomstol. Detta skulle leda till att förfarandet blir mer effektivt då en specialdomstol på en daglig basis sysslar med just insolvensärenden. På detta sätt skulle problemet med oklar praxis även lösas.

Att införa en specialdomstol skulle innebära att den bästa kompetensen koncentreras. Förhoppningsvis skulle en sådan åtgärd innebära att företag som inte har goda framtidsutsikter faktiskt inte beviljas rekonstruktion och istället försätts i konkurs. På så vis skulle vi undvika fall som SAAB-ärendet som visar hur fel en domstol kan ha med grund i rådande lagstiftning och bristande kompetens.

Genom att samla de främsta juristerna på området i en specialdomstol är jag övertygad om att kvalitén gällande rekonstruktionsärenden skulle bli bättre. Genom att bli mer restriktiv i bifallandet av ansökningar och att begränsa dessa till företag som faktiskt har goda framtidsutsikter torde fler rekonstruktioner bli lyckosamma.

En följd av detta skulle bli att statistiken så småningom skulle förbättras vilket förhoppningsvis skulle leda till att fler företag väljer att ansöka om företagsrekonstruktion i ett tidigare skede.

Ett argument mot att införa specialdomstolar är strävan efter generaliserade domstolar. Emellertid torde detta problem finnas i dagens läge då vissa domstolar inte mottar mer än en handfull rekonstruktionsansökningar.

Att inrätta en specialdomstol i förslagsvis Stockholm eller Göteborg skulle kunna innebära en nackdel för dem som befinner sig långt ifrån dessa städer. Detta kan medföra kostnader och ta längre tid för vissa sökanden.

Emellertid skulle en specialdomstol med jurister som är experter på området medföra att handläggningstiderna skulle förkortas och därmed även kostnaden. Detta innebär att kostnaderna skulle bli plus minus noll.

Att hovrätten biföll SAAB:s ansökan om rekonstruktion visar tydligt behovet av en förändrad lagstiftning. Om ärendet prövats i en specialdomstol hade förhoppningsvis inte SAAB blivit beviljat rekonstruktion.

Enligt min mening skulle en specialdomstol tillsammans med en förändrad lagstiftning göra förfarandet effektivt. LFR hade sedan dess tillkomst varit sovande, det är hög tid att väcka liv i lagstiftningen nu.

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

5 comments

Bra artikel! Vi behöver fler artiklar av det här slaget som berör rättstillämpning. Den allmänna domstolen fungerar inte bra idag. Jag tror säkert att många domare gör så gott de kan. De flesta domare har brottmål, som specialintresse antar jag eller störst erfarenhet av sådana mål (se Gunnar Brolins tidigare artikel) men naturligtvis så finns det domare, som har olika kompetens. Och ibland kan det fungera riktigt bra, även i ett tvistemål. Att tro att man hanterar ett stort antal rättsområden är en utopi. Jag gör det inte kanske max tre näraliggande rättsområden. En verksam domare i allmän domstol får döma i ett stort antal olika områden. En inte obetydlig del av målet vid tillämpningen avgörs av de allmänna erfarenhetssatser, dvs. de slutsatser som domaren drar. Det är väl klart att en domare med en påbyggnad i ekonomi och har ett genuint intresse för den typen av mål kan dra andra slutsatser och hantera ett ärende på ett mer effektivt sätt än en en domare som inte har det och som kanske måste börja läsa på i ämnet. Jag tycker att man i mångt och mycket måste tänka om här och i vart fall satsa på en omorganisation. Jag anser också att det är befogat att dela upp domstolar i vart fall i en brottmålsdomstol och en tvistemålsdomstol. Att koncentrera en måltyp till en domstol är en bra tanke. Att åka några mil extra för att få en bra hantering är helt klart värt det. Jag tycker att tvistemålen är eftersatta idag. Skälet är bl.a. att det är oprioriterade mål och att man rent praktiskt lägger undan dessa mål på domstolen för att man ska handlägga mer brådskande mål.

Vi behöver förvisso bättre kompetens i domstolarna i fråga om ekonomiska tvistemål. I själva verket är vi i en ödesdiger nedgång som drivs av det olyckliga beslutet att införa prövningstillstånd i hovrätten i alla tvistemål. Det gröper ur kompetensen fortlöpande. Vi har emellertid aldrig haft någon hög kompetens i tvistemålsförfarandet. Det beror på bristande utbildning av domare. Domarna har aldrig kunnat affärsjuridik. I ett nötskal kan man sammanfatta svagheterna med att de hör samman med dogmen att domarna skall vara generalister och inte specialister och att de skall handlägga såväl brottmål som tvistemål. Detta är den billiga form som politikerna erbjuder medborgarna. Det brukar från domarhåll sägas att domaren skall vara lika kompetent som en hjärnkirurg vilket är en rätt löjeväckande liknelse. Dagens domare är i tvistemål jämförbar högst med en allmänläkare på vårdcentralen. Vad vi behöver är en ny organisation med särskilda domstolar i tvistemål med ungefär samma domkrets som hovrätterna.

Olle! Jag är helt med dig i dina resonemang. Det som jag slås över är att denna fråga aldrig riktigt har lyfts i debatten. Min erfarenhet är också att gemene man inte vet hur illa det är ställt.
Skulle alla veta det så skulle det kunna bli en relativt het politisk fråga tror jag.

Om man menar att domstolen ska göra mer ingående överväganden vid bedömningen av om en ansökan ska beviljas så är det lagen som ska ändras i första hand. Det är enligt förarbetena inte meningen att domstolen ska göra några mer ingående företagsekonomiska överväganden.

Jag tror inte på en specialdomstol för rekonstruktioner. Det säger sig självt att vi inte kan ha en domstol som prövar ett så begränsat område med så pass få ansökningar, där ytterst få berör företag av SAAB:s storlek. Det är också frågan hur fasen en domstol ska kunna göra några mer ingående bedömningar av ett företags framtida möjligheter till lönsamhet. Att kunna bokföring, redovisning, cash flow analys och vad man mer kan tänka sig är ju inte enkom vad det handlar om. Tar man SAAB som exempel så var det väl i och för sig ganska enkelt för vem som helst att förstå att en rekonstruktion inte skulle lyckas. Det handlar om ett företag som verkade på en mycket hårt konkurrensutsatt marknad och som egentligen aldrig gått med vinst utan hållits uppe med statliga bidrag. Man hade inga nya produkter och den man hade var det bara ett fåtal gamla gubbar med filtkeps som var intresserade av (för mig hade det snart varit dags att byta Volvon mot en SAAB). Men under alla förhållanden är det omständigheter som domstolen i princip inte kunde beakta inom ramen för den initiala prövningen. Sedan tror jag inte på rekonstruktionsförfarandet som sådant och de få framgångsrika rekonstruktionerna talar nog sitt tydliga språk. Det gamla ackordsförfarandet i konkurs var nog bättre.

Jag håller till viss del med Olle Ekstedt även om denne i sedvanlig ton utmålar allt i väl dyster dagar. Han är inte uppdaterad på pt-frekvensen i tvistemål. Min uppfattning är att i princip varje mål där frågan varit någorlunda komplex släpps upp i hovrätten numera. Han överskattar också komplexiteten i att lösa juridiska problem av olika slag. Jag skulle aldrig jämföra det jag gör med hjärnkirurgi, det vore befängt. Vi kan under alla förhållanden inte ha specialdomstolar för varje litet rättsområde. Generalism är i mångt och mycket bra. Rättsregler hänger ihop och ska sättas in i ett större sammanhang för att förstås. Ett exempel på jurister som enligt min uppfattning blivit sämre av snäv specialisering är åklagarna. Så snart de får något som faller utanför det snäva området, och sådant kommer alltid upp, står de tämligen handfallna. Jag stöter t.ex. gång efter annan på åklagare specialiserade på relationsbrott som inte förstår hur preskriptionsbestämmelserna ska tillämpas i fråga om fridskränkningsbrotten och därmed åtalar för preskade gärningar.

En specialdomstol för tvistemål motsvarande ungefär hovrätts storlek kan i och för sig kanske vara bra. Jag har själv lanserat den idén tidigare. Men det förutsätter att den kan bedrivas effektivt så att målantalet inte blir ohanterligt, såsom på den tidigare tvistemålsavdelningen på Stockholms tingsrätt.

F.d. Hovrättsassesorn och Olle! Jag tycker att en differentiering av domstolsorganisationen är både givet och angeläget. Om man har liknande mål av tillräcklig omfattning så övar man upp sin kompetens i det området. Nu tror jag inte att man kommer tillbaka till överklagande utan PT i tvistemål. Jag tycker att man ofta på ett eller annat sätt är inne i den här frågeställningen då domstolar på ett eller annat sätt diskuteras. Alla verkar också vara någorlunda eniga. Som jag ser det så måste man initiera ett drev så att politikerna förstår behovet med en sådan reform.

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.