Skip to content

"Åklagaren behöver inte bevisa hur många som tagit del av ett rasistiskt uttalande på Facebook"

DEBATT - av Johan Nordqvist, ledamot av Juridikfrontens verkställande utskott och Robin Enander, presstalesman för Juridikfronten

 

”Araber är det värsta packet” skrev tidigare i år en man, verksam som polis i Västra Götaland, på en öppen Facebooksida med knappt 90 000 medlemmar.

Mannen anmäldes av en privatperson för hets mot folkgrupp men förundersökningen lades ned av den ansvarige åklagaren. Motiveringen till nedläggningsbeslutet var att det inte gick att visa att inlägget hade fått den spridning som krävs för straffansvar.

Detta är en bedömning som med beaktande av omständigheterna i fallet och gällande rätt ter sig minst sagt märklig.

Fallet omskrevs i Dagens Nyheter tidigare i sommar (DN 10/7 och 12/7). I DN:s artiklar ger åklagaren och polisens utredare bilden av att de gjort allt de kunnat för att utreda det misstänkta brottet och att digital spridning av potentiellt straffbara inlägg är oerhört svår att leda i bevis.

Åklagaren synes göra gällande att det för straffansvar krävs att det går att styrka hur många och vilka personer som faktiskt tagit del av ett meddelande som i övrigt kvalificerar som hets mot folkgrupp. Att inlägget publicerats i en Facebookgrupp med nästan 90 000 medlemmar - och således tillgängliggjorts för en tämligen stor krets personer - menade åklagaren, som det får förstås, inte var tillräckligt.

En sådan bedömning överensstämmer inte med gällande rätt, vilket vi återkommer till nedan. Utredningen mot den aktuella polismannen får därmed anses illa skött. Problemet är dock inte isolerat till endast detta fall.

Juridikfronten har alltför ofta blivit varse att Polismyndighetens förundersökningar om hets mot folkgrupp läggs ned utan godtagbar rättslig grund - någonting som sällan sker med den del av våra anmälningar som avser yttrande- och tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp, där Justitiekanslern är exklusiv åklagare.

Vi har länge utgått från att problemet med nedlagda förundersökningar på obegripliga grunder beror på bristande juridiska kunskaper hos enskilda poliser. Men efter DN:s reportage och samtal med verksamma poliser har vi fått klart för oss att det framförallt beror på att många åklagare ställer orimliga krav på bevisning för att spridningsrekvisitet, enligt dessa åklagare, ska anses uppfyllt.

Detta får till följd att de poliser som utreder hets mot folkgrupp ser fallen som hopplösa ur bevissynpunkt - trots att det egentligen inte förhåller sig så.

I prop. 1986/87, genom vilken spridningsrekvisitet fick sitt nuvarande utformande, uttalas på s. 109 f.:

”Det är dock uppenbart att kriminaliseringen inte bör gå så långt att den omfattar yttranden inom den helt privata sfären.”

”Utanför denna privata sfär bör det dock enligt min mening vara otillåtet att sprida yttranden som uttrycker hot eller missaktning mot folkgrupp på grund av ras e. d. [...] Det skall räcka att uttalandet sprids. Samhället skulle därigenom slå fast att uttalanden som uttrycker rasförakt är oacceptabla så snart de förekommer utanför den rent privata sfären.”.

Genom 1988 års skärpning av straffstadgandet för hets mot folkgrupp avsåg lagstiftaren alltså att utforma spridningsrekvisitet på så vis att straffansvar aktualiseras så snart ett meddelande tillgängliggjorts eller ”når ut” utanför den helt privata sfären.

Meddelanden på Facebook torde således i allmänhet anses spridda, i synnerhet om de publiceras i en Facebookgrupp med omkring 90 000 medlemmar.

I RH 1998:77 återges Hovrätten över Skåne och Blekinges bedömning av huruvida spridningsrekvisitet var uppfyllt när en man promenerat i Helsingborg iförd en armbindel med en nazistisk symbol, en så kallad varghake, på.

I linje med de ovan återgivna förarbetesuttalandena krävdes så klart inte att polisen kunde lokalisera personer som sett och reagerat på armbindeln, för att spridning skulle anses styrkt. Hovrätten fäste istället vikt vid att mannen promenerat på en inte helt avsides gata i Helsingborg, på valborgsmässoafton när det fortfarande var ljust, samt att fotgängare och bilister som passerade honom därför fick antas ha kunnat uppfatta symbolen på armbindeln.

Eftersom mannen således tillgängliggjort det rasistiska meddelandet utanför den helt privata sfären, var spridningsrekvisitet uppfyllt.

I ett senare hovrättsfall (RH 2000:72) uttalades vidare att det fick anses föreligga en ”klar presumtion” för spridning när en man ropat ”sieg heil”, i förening med en romersk hälsning, på gatan i ett bostadsområde. Detta skedde vid en tidpunkt där det framstod som uppenbart att det måste ha funnits personer i husen längs gatan, varför spridningsrekvisitet var uppfyllt.

Båda dessa fall är applicerbara på meddelanden på internet, så till vida att man vid publiceringar på Facebook och andra sociala medier bör utgå från att spridning föreligger när meddelandet är tillgängligt för en större grupp personer.

Huruvida de personer som haft tillgång till eller kunnat uppfatta meddelandet rent faktiskt har gjort det, är av mindre betydelse. Detta framgår av NJA 1999 s. 702 där HD uttalade att ”Spridning av skriftligt meddelande förutsätter inte att en viss större grupp faktiskt tagit del av meddelandet. För att meddelandet skall anses spritt är det i princip tillräckligt att det gjorts tillgängligt för en sådan grupp.”.

Rättskällorna är alltså tydliga. Därför vållar spridningsrekvisitet sällan några bevisproblem i de fall av hets mot folkgrupp på internet som bedömts av domstol.

Domstolarna fordrar inte bevisning avseende exakt läsarstatistik, utan bedömer spridningen som styrkt så snart det är visat att ett meddelande tillgängliggjorts för allmänheten eller ett flertal personer via en webbplats.

Svea hovrätt avgjorde i vintras ett fall om hets mot folkgrupp på Facebook och yttrade då följande avseende spridningsrekvisitet:

”Publiceringen har skett på en webb-sida på internet som var tillgänglig för envar och meddelandet har således spritts på det sätt som förutsätts för straffansvar enligt 16 kap. 8 § brottsbalken” (Svea hovrätts dom 2016-12-20 i mål nr B 4509-16, jfr även Gävle tingsrätts dom 2015-06-18 i mål nr B 1629-14 och Södertörns tingsrätts dom 2016-03-23 i mål nr B 1659-17).

Av det anförda kan vi dra slutsatsen att åklagare inte behöver ödsla polisresurser på att kartlägga enskilda läsare av ett inlägg på Facebook, utan att det räcker att leda i bevis att meddelandet är möjligt att ta del av för fler än ett fåtal.

Huruvida de personer som har tillgång till meddelandet faktiskt läst och uppfattat det, är således av mindre betydelse för frågan om straffansvar.

Juridikfronten vill därför rikta en maning till landets poliser och åklagare: sluta stirra er blinda på exakt hur många och vilka som faktiskt tagit del av ett potentiellt brottsligt meddelande och avsätt istället resurser på att binda den misstänkte till uttalandet.

På den punkten har vissa åtal faktiskt underkänts i domstol, bland annat när en nazist skyllt på att andra haft tillgång till hans twitterkonto. Efter frikännandet meddelade nazisten, genom sin organisations propagandaorgan, att han ”och Mollgan kommer att fortsätta twittra” (sic).

Bättre således att åklagarna lägger krut på att motbevisa Mållgans existens, än att de fastnar i förvirrade spridningsutredningar.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt