Skip to content

"Domen borde ha gällt alla som saknar sociala nätverk i Afghanistan - ingen ska få utvisas"

DEBATT - Fabian Hägglund Wennergren, biträdande jurist Advokabyrån Thomas Bodström

 

Den senaste tiden har vi kunnat följa hur det redan dystra säkerhetsläget i Afghanistan försämrats. Hur sjukhus, regeringsbyggnader och kollektivtrafik attackerats och hur antalet civila offer har fortsatt att stiga.

Denna uppåtgående spiral av våldsamheter, självmordsattacker och riktade angrepp från både talibaner och IS-celler gör att många av de asylsökande afghaner som befinner sig här i landet och som riskerar avslag på sina ansökningar drabbas av psykisk ohälsa - en ohälsa som i vissa fall fått dödlig utgång.

En stor del av de asylsökande afghanerna har antingen fötts och vuxit upp i Iran eller spenderat en avsevärd del av sin barndom där. Ibland med familjen, ibland utan.

En del av dem har periodvis haft tillstånd att bo och arbeta i Iran men efter ingripanden från iranska myndigheter blivit berövade dessa. Ofta har myndigheternas ingripande innefattat både misshandel och hot.

Somliga har haft arbeten i Iran, somliga har levt på gatan. Vissa har flytt till Europa för att deras familjer förlorat uppehållsrätten i Iran, vissa på grund av att myndigheterna hotat med att skicka dem till kriget i Syrien.

Vad som framförallt förenar dessa individer - förutom att de har levt utan rättigheter - är att de spenderat majoriteten av sina dagar utanför Afghanistan. Därför är det inte ovanligt att de knappt kommer ihåg livet i hemlandet. Det är heller inte ovanligt att de talar bättre persiska (farsi) än vad de talar modersmålet, dari.

Ofta lämnade de som väldigt unga och kan nu varken redogöra för hur hembyn ser ut, var föräldrarna finns, eller för Afghanistans geografi. De flesta har inte gått i skolan. Bortsett från ett par enstaka år i koranskola har de flesta istället tvingats jobba sedan unga år.

Trots att en stor del av de flyktingar som omfattas av beskrivningen ovan har spenderat huvuddelen av sina unga liv i Iran, registreras de som afghaner hos Migrationsverket. En registrering som förvisso ligger i linje med hur man enligt utlänningsrätten ser på begreppet hemvist och medborgarskap men som för dem själva framstår som missvisande.

Alldeles oavsett hur man ser på dessa personers hemvist - vars antal jag låter förbli obestämt då någon statistik på området inte finns att tillgå - så står det klart att det för lejonparten av personerna saknas nätverk, släkt och känd klantillhörighet i Afghanistan, som ansökan prövas mot.

Detta utgör ett stort problem på så sätt att Afghanistan är ett land vars samhällsstruktur helt och hållet vilar på nätverk av klaner och släkter. Utan stöd från sociala nätverk är det svårt, för att inte säga omöjligt, att etablera sig i samhället och ordna med försörjning.

Av denna anledning väljer många individer som flyr inom Afghanistan att söka sig till platser där de kan få uppbackning och understöd av sitt sociala nätverk, förutsatt att man har ett sådant nätverk. Om man däremot bott 14 av 17 år i Iran och ens familjemedlemmar antingen är döda eller uppehåller sig utan tillstånd i Iran, är förutsättningarna för att kunna etablera sig i någon del av det afghanska samhället kraftig eftersatta, om inte helt tillintetgjorda.

Vad väntar då dessa unga vuxna som tvingas återvända trots att de nyss fyllt arton år, och som av Migrationsverket inte betraktas som skyddsbehövande? Det som återstår är flyktingläger, fattigdom och förtryck.

Av rapporter från FN:s insats i Afghanistan (UNAMA) och från generalsekreteraren António Guterres från december 2016 och mars 2017 framgår att det gångna året varit ett av de värsta åren i Afghanistan under hela 2000-talet - räknat i antal skadade, antal dödade och antal flyende. Talibanernas frammarsch har skett jämte en våg av terrorbrott som IS tagit på sig skulden för.

Därutöver uppskattar FN att mer än 620 000 flyktingar och odokumenterade medborgare hade återvänt till Afghanistan vid årsskiftet. Detta skedde samtidigt som mer än 650 000 afghanska medborgare tvingades fly från sina hem.

Sammantaget rör det sig enligt FN om 4,5 miljon människor som i Afghanistan är i behov av humanitär assistans.

De redovisade siffrorna bidrar inte bara till en allmän oro gällande säkerhetsläget och framtiden, det innebär också att fattigdomen breder ut sig. Tillgången till mat, vatten, husrum, sjukvård och basal service är mycket ansträngd för internflyktingar och återvändande som försöker etablera sig i landet.

De begränsade bosättningsmöjligheterna i storstäder som Kabul och Herat gör att enklaver med informella bosättningar skapas utanför de urbana regionerna. I dessa bosättningar är tillgången till rent vatten bristande och de sanitära förhållandena otillräckliga.

Eftersom bosättningarna inte är uppförda med tillstånd från myndigheterna löper de boende en konstant risk att avhysas och eller utsättas för godtyckliga gripanden.

Nyligen kom Migrationsöverdomstolen (MIÖD) med ett avgörande som förändrar rättsläget för de asylsökande barn som riskerar att återsändas till Afghanistan (mål nr UM 911-16). I målet, som rörde en 17 årig pojke från Afghanistan, fastslog domstolen att barn utan sociala nätverk är särskilt utsatta i konfliktens Afghanistan.

Förutom att barnen löper risk att drabbas av det urskillningslösa våldet riskerar de även att utsättas för barnarbete, prostitution och sexuellt utnyttjande.

Eftersom pojken i det ifrågavarande avgörandet varken hade föräldrar eller annan släkt som kunde skydda och hjälpa honom i Afghanistan landade MIÖD i slutsatsen att han vid ett återvändande riskerade att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling och därmed var att betrakta som alternativt skyddsbehövande i utlänningslagens mening.

Det enda problemet med denna dom - som i övrigt innebär en mycket önskvärd förändring i synen på Afghanistan - är att den inte omfattar afghaner som fyllt 18 år och som av allt att döma löper samma risk som sina underåriga landsmän.

Eftersom de faror och inhumana förhållanden som råder i landet inte gör skillnad på huruvida en person är 17 år och fyra månader eller 18 år och en månad bör vi ställa oss frågan om inte även de senare - de som kommit till Sverige som barn men som numer betraktas som vuxna - är i behov av internationellt skydd. Ty en biologisk gränsdragning förändrar inte en persons utsatthet.

Kan det i ljuset av FN:s rapporter och Migrationsöverdomstolens avgörande - med vetskap om hur pass avgörande det är med sociala nätverk i Afghanistan - vara juridiskt riktigt att sända tillbaka asylsökande afghaner som fyllt 18 år till vad som med all sannolikhet är en framtid i total misär?

Svaret på denna fråga är enligt min mening: nej! Förutom att hänvisa till Migrationsöverdomstolens resonemang i den ovan refererade domen anser jag mig finna stöd för denna uppfattning i Europadomstolens praxis.

Enligt Europakonventionen (artikel 3) får ingen individ utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Vägledning för hur dessa begrepp ska tolkas finns bland annat i Europadomstolens dom den 28 juni 2011 i målet Sufi och Elmi mot Storbritannien. Målet rörde frågan om en utvisning av två somaliska asylsökande till Mogadishu, Somalia, kunde innebära en kränkning av artikel 3 i EKMR.

I sina domskäl fann domstolen att den ene klaganden (Sufi) riskerade att hamna i ett flyktingläger där förhållandena var tillräckligt allvarliga för att utgöra en kränkning av artikel 3.

Beträffande den andra klaganden (Elmi) anförde domstolen att även han löpte risk att hamna i ett flyktingläger med undermåliga förhållanden, detta då han bland annat saknade nära släktingar i andra delar av landet.

Europadomstolen gjorde alltså en samlad bedömning av vilka konsekvenser som skulle komma att drabba de båda asylsökandena vid ett återvändande till flyktingläger i Somalia och fastslog att hänsyn skulle tas till omständigheterna i M.S.S mot Belgien och Grekland. Det vill säga ett tidigare rättsfall från samma domstol, vari det konstateras att följande är av vikt att beakta:

  1. sökandens möjligheter att tillgodose sina grundläggande behov,
  2. sökandens utsatthet för övergrepp och
  3. utsikterna för en förbättring av situationen inom en rimlig tid.

Domstolen konstaterade att förhållandena i flyktinglägren, såsom i Dadaab i Kenya, var så pass allvarliga att de medförde en reell risk för behandling i strid med artikel 3.

De förhållanden som råder i de informella bostäder som till exempel uppförts i utkanten av Kabul är så pass dåliga att de kan likställas med de förhållanden som rådde i Dadaab i Kenya vid tiden för Europadomstolens avgörande. En sannolik bosättning i flyktingläger i Afghanistan bör mot den bakgrunden vara att betrakta som en kränkning av artikel 3 i Europakonventionen.

Om Sverige vill leva upp till sina åtaganden enligt Europakonventionen bör Migrationsverket därför omgående upphöra med utvisningarna till Afghanistan för personer utan sociala nätverk och istället bevilja dem uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande.

Ansvaret för att upprätthålla Sveriges internationella åtaganden vilar tungt på Migrationsverkets axlar.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt