Skip to content

"Den desinformation om lagens innehåll som har präglat samtyckesdebatten är exempellös"

KOMMENTAR - av Björn Molin, f.d. rådman och revisionssekreterare  

 

Något i anledning av betänkandet av 2014 års sexualbrottskommitté (SOU 2016:60) med dess förslag till samtyckeslagstiftning:

En nödvändig utgångspunkt när man skall bedöma behovet och lämpligheten av att införa ett krav på samtycke inom sexualbrottslagstiftningen är att korrekt slå fast vad som gäller idag.

Den dominerande debattören i ämnet, den före detta professorn i straffrätt Madeleine Leijonhufvud, har åtskilliga gånger formulerat läget så att det inte är straffbart att företa en sexuell handling mot någon som har sagt nej även om man förstår att detta nej är allvarligt menat så länge det inte förekommer våld, hot, tvång eller offret befinner sig i en särskilt utsatt situation.

Hon har emellertid fel. Jag har försökt klargöra rättsläget i ett inlägg (Dagens Juridik 2014-05-26) till vilket jag hänvisar för en utförlig redogörelse.

I korthet gäller följande: I 6 kap 1-9 §§ brottsbalken stadgas straff för sexuella handlingar i olika situationer. I 6 kap 10 § finns en bestämmelse om sexuellt ofredande som fick sin lydelse genom en lagändring 2005. I dess andra stycke stadgas straff för den som genom ord eller handlande ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet.

Alla kan vara överens om att man kränker en persons sexuella integritet genom att mot dennes vilja genomföra till exempel ett samlag eller en annan handling av sexuellt slag. Denna bestämmelse är enligt förarbetena subsidiär, det vill säga underordnad, tidigare paragrafer i kapitlet vilket betyder att domstolen skall döma för till exempel våldtäkt när sådan är styrkt och inte för sexuellt ofredande även om en våldtäkt givetvis innebär en sådan kränkning som täcks av bestämmelsen.

Men skulle en allvarlig sexuell handling ha genomförts utan våld, tvång, hot eller utnyttjande av en särskilt utsatt situation kan det dömas för sexuellt ofredande och medföra böter eller fängelse i högst två år. Bestämmelsen avser alltså både handlingar av allvarligare slag, kallade sexuella handlingar, och andra handlingar av sexuellt slag som till exempel beröring av en annan persons bröst eller av dennes könsdelar utanpå kläderna.

2014 års sexualbrottskommitté kom nyligen med sitt betänkande SOU 2016:60. Den konstaterar (s 178-179) att en genomgång av praxis visar att det straffrättsliga skyddet för den sexuella integriteten förefaller heltäckande. Betänkandet uttalar vidare följande:

"Det har i något sammanhang ifrågasatts om bestämmelsen om sexuellt ofredande överhuvudtaget kan tillämpas när fråga är om sådana sexuella handlingar som avses i straffbuden om våldtäkt och sexuellt tvång. Anledningen till ifrågasättandet är att det i förarbetena (prop 2004/05:45 s. 89 n, min anm.) anges att det handlande som avses i bestämmelsen om sexuellt ofredande är andra sexuella beröringar och handlingar än sådana som kan anses innefattas i begreppet sexuell handling. Detta avspeglas även i straffskalan som går från böter till endast fängelse i två år. Bestämmelsens ordalydelse kan dock inte anses hindra att bestämmelsen om sexuellt ofredande tillämpas även på handlingar som omfattas av begreppet sexuell handling. Det som istället ses som problematiskt är att en gärning som innefattar samlag eller penetration, i situationer där tvång eller utnyttjande inte har förekommit, endast kan bestraffas som sexuellt ofredande och rendera ett straff på enbart några månaders fängelse."

Om det ovan citerade avsnittet ur betänkandet kan följande sägas. "Det har i något sammanhang ifrågasatts..." Därmed torde avses Madeleine Leijonhufvud samt Kommentaren till Brottsbalken (Norstedts), vilka trots att lagtexten är tydlig och trots att förarbetena har angett att bestämmelsen är subsidiär till tidigare bestämmelser, i kapitlet har hävdat att den endast avser andra handlingar än sexuell handling.

Madeleine Leijonhufvud har genom åren envist upprepat sin ohållbara inställning och aldrig bemött mitt inlägg från 2014 sakligt. Hennes inställning kan med ett modernt ord beskrivas som faktaresistent.

Den 24 september 2016  kommenterade Madeleine Leijonhufvud i Svenska Dagbladet en studie baserad på intervjuer med patienter som genomförts på Södersjukhuset och Karolinska institutet som visade att 70 procent av dem som utsatts för våldtäkt hade fått någon form av frysreaktion och inte gjort motstånd. Hon uttalar då enligt artikeln att dessa inte skyddas av nuvarande lagstiftning.

Ofta är offren emellertid förlamade av allvarlig rädsla och därigenom i en särskild utsatt situation varför övergreppen kan rubriceras som våldtäkt. Som framgår ovan kan gärningarna bedömas som sexuellt ofredande om förutsättningarna för att döma för våldtäkt inte föreligger men gärningsmannen förstår att det inte finns samtycke till hans handling.

I en dom från Göta hovrätt den 2 augusti 2011, B 1659-11, som behandlas av Madeleine Leijonhufvud i hennes bok "Svensk sexualbrottslag" (Norstedts 2015, s 77) ogillades ett åtal för våldtäkt bestående i att den åtalade hade fört upp skaftet på en grillgaffel i en kvinnas underliv. Den sexuella handlingen var av sådant allvarligt slag som kunde medföra ansvar för våldtäkt men då det inte hade förekommit våld, hot, tvång eller en särskilt utsatt situation dömdes det för sexuellt ofredande.

Hovrätten uppskattade straffvärdet till upp emot fängelse ett år, det vill säga betydligt mera än de tre fyra månader som kommittén nämner i det ovan citerade avsnittet.

Så sent som den 25 november 2016 kommenterade Madeleine Leijonhufvud i Sveriges Radio Sjuhärad en dom från hovrätten för Västra Sverige 2016-11-22, mål B 3118-16. Den åtalade hade utfört sexuella handlingar på sin flickvän i tron att hon sov. I själva verket var hon vaken men enligt hovrättens bedömning allvarligt rädd och därmed i en särskilt utsatt situation. Eftersom mannen inte var medveten om hennes rädsla kunde han inte dömas för att ha otillbörligt utnyttjat denna situation varför åtalet för våldtäkt ogillades.

Madeleine Leijonhufvud menar att det är rätt dömt men att fallet visar på en brist i nuvarande lagstiftning. Med en samtyckeslag tror hon att mannen skulle ha fällts.

Det rätta förhållandet är emellertid att mannen sannolikt hade dömts för sexuellt ofredande om åklagaren hade åberopat den bestämmelsen. I motsats till vad Madeleine Leijonhufvud tror, s 77 i hennes bok, krävs det numera sådant åberopande enligt Högsta domstolens dom den 30 september 2011 (NJA 2011 s. 611). Mannen påstod inte ens att han trodde att han hade fått något samtycke, varför det förefaller klart att det rörde sig om kränkningar av målsägandens sexuella integritet.

Bestämmelsen om sexuellt ofredande har misstolkats på grund av ett olyckligt uttalande i propositionen varför dess rätta betydelse har förbisetts. Jag har inte kunnat se att Petter Asp (före detta professor och expert i utredningen, numera justitieråd) överhuvudtaget berör paragrafen i sin bok "Sex och samtycke" (2010). Bestämmelsen har emellertid, som framgår av praxis, en oerhört stor betydelse.

Den desinformation av lagens innehåll som har präglat samtyckesdebatten är exempellös. Den har säkert medfört sexuella övergrepp i god tro. Att åklagare har kunnat vilseledas att inte utföra heltäckande åtal är också klart, liksom att förundersökningar kan ha lagts ned utan att bestämmelsen om sexuellt ofredande har beaktats.

Mest anmärkningsvärt är tystnaden från den akademiska världen. Kommentaren till brottsbalken har förutom Madeleine Leijonhufvud bland annat två professorer i straffrätt som författare. Kommitténs överslätande behandling ovan av problematiken ”Det har i något sammanhang ifrågasatts….” väcker också förundran.  

Inga närmare hänvisningar eller kommentarer. Om det skall förstås som att det är självklart hur bestämmelsen skall tolkas håller jag med. Men man kan undra!

Tilläggas kan att jag på SVT Play åhörde den riksdagsdebatt som föregick tillsättningen av kommittén och att det inte fanns någon talare som tycktes ha helt klart för sig innehållet i gällande rätt.

* * * * * * *

Här följer några strödda synpunkter på utredningen vilka den som är intresserad och har tillgång till betänkandet kan fundera på.

Kommittén föreslår att lagen ändras så att den utgår från att det är straffbart att genomföra en sexuell handling med någon som inte deltar frivilligt, vilket innebär att det slås fast ett krav på samtycke. Just de skäl som kommittén anfört i citatet ovan är emellertid klena skäl för att ändra det nuvarande systemet. Maximistraffet för sexuellt ofredande kan ju höjas och man kan också införa graden grovt sexuellt ofredande.

Ett skäl att i någon form införa ett krav på samtycke är emellertid att det kan får en normerande och moralbildande verkan samtidigt som det undanröjer de missuppfattningar om lagens innebörd som har spritts. 

Kommitténs lagförslag innebär att samtycket måste ha kommit till uttryck för att vara giltigt; ett inre samtycke är inte tillräckligt.

Det bör inte vara möjligt att ge uttryck för ett val att delta frivilligt i förväg, sägs det (s. 197 ff). Detta skulle innebära att vissa handlingar blir straffbara även om parterna är överens vilket är ett anmärkningsvärt ingrepp i människors självbestämmanderätt.

Kommittén uttalar emellertid, s. 210 n, angående sömn att det mellan personer som känner varandra väl kan vara så att de inte är främmande för att väcka partnern med sexuella närmanden. Sett i sitt rätta sammahang kan ett sådant handlande inte bedömas som brottsligt, varför det bör finnas ett visst utrymme för att bedöma sexuella handlingar som riktar sig mot en sovande person som tillåtna skriver kommittén.

Men då måste man fråga sig varför samma sak inte skulle gälla om partnern är vaken och man är överens om att det är så man brukar närma sig varandra sexuellt? Det kan ju normalt inte vara en straffbar kränkning om man utför en handling som den andre är införstådd med (jag bortser alltså från övervåld och andra speciella situationer).

Frågan är om kravet på uttrycklighet skulle skapa en frestelse för den som deltagit helt frivilligt från början till slut men sedan ångrat samvaron att i efterhand åberopa att det hela i allt fall började utan något uttryckligt godkännande. Eller skall det fortsatta deltagandet i samvaron ses som ett läkande godkännande i efterhand?

Jag tycker vidare att det är rimligt att införa straff för den som av oaktsamhet (kanske grov) genomför en sexuell handling mot en person som inte deltar frivilligt. Redan med en sådan reglering torde man i väsentlig mån uppnå vad man avsett med att frivilligheten måste komma till uttryck.

Finns det inte något sådant uttryck finns det, särskilt om det inte rör sig om etablerade förhållanden, anledning att ställa en fråga eller på annat sätt förvissa sig om inställningen. Att underlåta det bör kunna vara straffbart. I en del fall skulle det då ha kunnat bli fällande domar, som till exempel i det så kallade "Tensta-fallet".

Det skall bli spännande att se hur den föreslagna, och som det kan tyckas klumpiga, regleringen av oaktsamhetsbrotten i 6:4 klarar sig. Finns det exempel på annan lagstiftning där en paragraf som straffbelägger oaktsamhet hänvisar just på detta sätt till olika grader av motsvarande uppsåtliga brott?

Jag hade för övrigt inte trott att den föreslagna oaktsamheten skulle röra annat än frågan om det finns ett uttryck för samtycke/frivillighet och om detta uttryck är giltigt men kommittén menar att den nya lagkonstruktionen främst rör denna fråga (s. 265).

Förslaget innehåller samma indelning som idag av handlingar med sexuell innebörd. Det finns sexuella handlingar och sådant handlande av mindre allvarligt slag som endast kan bedömas om sexuellt ofredande.

Sexuella handlingar kan i sin tur vara samlag eller med samlag jämförliga handlingar (6:1 och 2) men kan också vara av annat slag (6:3). Gränsdragningen mellan denna senare kategori och de handlingar som endast kan bestraffas som sexuellt ofredande (6:5) är oklar och har överlämnats åt rättstillämpningen (prop. 2004/05:45 s. 34 och 149). Den får emellertid ökad betydelse med kommitténs förslag eftersom ett inre samtycke är tillräcklig ansvarsfrihetsgrund enligt 24 kap 7 § brottsbalken vid tillämpning av brottet sexuellt ofredande (SOU 2010:71 s. 380 ö).

Fråga är emellertid om inte de lindrigare handlingar som endast faller under 6:5 och som ju innebär en kränkning av någons sexuella integritet skulle kunna inordnas just under brottet sexuell kränkning i 6:3 (jfr s. 194 ö!).

Det bör observeras att sexuellt ofredande även i förslaget har gjorts till en subsidiär bestämmelse. Det är nämligen betydelsen av uttrycket i annat fall än som avses i 1-4§§ (se Asp m.fl. Kriminalrättens grunder, 2010, s. 520). Detta betyder att paragrafen liksom i dag omfattar sexuella handlingar.

Men är inte de tidigare paragraferna heltäckande när det gäller sådana handlingar? I så fall borde det kanske stå t.ex. Den som genom handling av annat slag än som avses i 1-4 §§…

Kommittén diskuterar på s. 194 lämplig terminologi och nämner utan personens tillåtelse, inte deltar frivilligt, fri vilja och medgivande. Om ordet samtycke inte kan användas föreslår kommittén frivilligt deltagande. Nu rör det sig om brott och inte något positivt och många offer värjer sig säkert mot tanken att de har deltagit i något, särskilt om det rör sig om överfalls-  eller överraskningssituationer eller frozen fright-situationer.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

22 comments

Word!

Endast en handfull jurister känner till detta. Fråga är dock nu närmast hur att få allmänhet och beslutsfattare att ta detta till sig.

Det är bara att spela in den frivilliga sexakten och krossa samtyckeslagstiftningen och alla som vill se fler oskyldigt dömda!

"Alla kan vara överens om att man kränker en persons sexuella integritet genom att mot dennes vilja genomföra till exempel ett samlag eller en annan handling av sexuellt slag."

Nej det kan man inte utgå ifrån att alla är överens om. Vissa personer är ju viljeslösa.

Därtill kommer exempelvis att ett nyfött spädbarn öht inte skulle känt sig kränkt eller farit illa av vissa former av sex. Däremot skulle samma barn antagligen skrikit av några droppar kallt regn mot kinden. Ditt resonemang håller inte. Du har fel.

Ahh, läste för snabbt där och tänkte fel. Mot dennes vilja skrev du och då stämmer det. En viljelös person har såklart ingen vilja... Det blev tillfällig kortslutning men jag hade ändå kunnat invända om jag velat.

Dessutom blandar du ihop att bli kränkt och att känna sig kränkt (liksom i och för sig de flesta i dagens Sverige). Tror nog man skulle kunna tala om att kränka en bebis eller förståndshandikappad även om hen inte personligen är förmögen att känna så.
Annat exempel: att fotografera tjejen i rulltrappan under kjolen är enligt mig en kränkning oavsett om tjejen ens vet om att det händer - ända tills tjejen i fråga själv tydligt markerar att hon har en annan, personlig syn på saken, dvs det räcker inte att hon accepterar det för att "så gör killar" utan det ska framgå att hon är klart medveten om att hos de flesta skulle det varit en kränkning "men inte hos mig". Luddigt resonemang, jag vet, och ännu mer när man kommer till sexuella närmanden som ofta sker utan ord. Det är också så jag tolkar samtyckesproblematiken: man vill åt de fall där den som närmar sig någon sexuellt borde förstått, från någons reaktion eller tidigare reaktioner, att det inte var helt uppskattat, men hur får man till något som håller i rätten och inte dömer, eller ens åtalar, oskyldiga?

I det aktuella fallet med den påstådda våldtäkten i Uppsala, som streamades på Facebook, hade en samtyckeslagstiftning tillfört-intet.
Tvärt om hade bevisvärderingen handlat om "särskilt utsatt situation" saknat uppsåt eller huruvida samtycke fanns vilket det står ord mot ord enligt den inspelade filmen.
Filmens budskap kan tolkas på två sätt-antingen att den misstänkte genom filmen försöker bevisa sin oskuld till våldtäkt eller att målsägaren beljuger honom.

Anton den värste, som vanligt är dina inlägg kloka. Det är precis som du säger och som både polis och åklagare redan nu gått ut med att i det inspelade materialet har brottet våldtäkt ej begåtts. Det kan då sägas att det material som idag finns likväl kan användas mot kvinnan som i dagsläget fortfarande kallas för "offer" vilket till och med kan leda till hon istället häktas för falsk tillvitelse. Det mest intressanta är att den överlägset stora majoriteten som också såg live streamingen mycket riktigt inte reagerade på att ett brott skall ha begåtts. Att kvinnan och männen låg i en säng eller inte var så väldigt aktiva säger inte ett smack då det är fullt normalt att ligga i en säng när man har sex. Den stora frågan är hur kvinnan ens hamnade i sängen istället? Hon kallas för offer och ha varit utsatt direkt per omgående och det kryper nålar i varenda massmedia tidning runtom i landet. Det enda som man i dagsläget kan konstatera är att männen möjligtvis gjort sig skyldiga till själva spridningen i sig i det fall att hon varit alltför naken och att detta skall ha setts via spridningen som skett. Det som är mest skrämmande är att alla utgår ifrån " vad hon varit "utsatt" för? Då är frågan , vad har hon varit utsatt för? Har hon ens varit utsatt för något mer än själva inspelningen i sig? Nu handlar ju rubrikerna om hon varit utsatt för brottet våldtäkt i lagens mening och inget annat. Inte vad någon enstaka kvinnan som anmält händelsen kallar detta för kränkning. De må kanske vara så att det kan ha kränkt kvinnan om de som sagt visat nakenbilder på henne, vilket är en helt annan sak, men detta får inte blandas med ett helt annat allvarligt brott, nämligen våldtäkt.

Problemet uppstår när lagens teoretiska innebörd - det är straffbart att ha sex med en person under vissa omständigheter - möter den rent praktiska verkligheten i rättssalen där det ska bevisas att den åtalade verkligen såg situationen på samma sätt som offret och begick handlingen uppsåtligen för att kränka.

Beviskraven är höga; även om det går att bevisa handlingen i sig är det är svårt att bevisa bortom rimligt tvivel hur och vad en person tänkte vid ett specifikt tillfälle.

Det innebär att en handling som i teorin är straffbar i praktiken inte kan bestraffas - för att den anklagade inte kan bevisas "förstått" att det han gjorde var fel. Att debattörer då gör uttalanden att lagen inte skyddar offren därför att den har brister - som kan rättas till genom samtyckeskrav - är faktiskt inte orimligt eller fel.

Resonemang som Björn Molins är anledningen till att domstolar - även högre domstolar - behöver icke-akademiska röster i form av nämndemän som representerar allmänheten och sunt förnuft. Det är allt för lätt för personer som aldrig lämnat den akademiska sfären att snöa in sig på ord och teori, vilket gör att de sedan inte tål reaktionerna från verkligheten.

Jan-Erik, dyn syn verkar väldigt begränsad. Du skriver om den åtalade verkligen såg situationen på samma sätt som "offret". Vad vet du om den som anmält ens överhuvudtaget är ett "offer" eller ens varit ett "offer" på riktigt? Har du inte lärt dig av alla falska anmälningar att du inte kan utgå ifrån att någon är ett offer såvida det inte finns en korrekt fällande dom. Såvida det inte finns en korrekt fällande dom finns det bara en anmälan gjord och inget annat. Du skriver vidare för att den anklagade inte kan bevisas "förstått" att det han gjorde var fel? Vad vet du om den anklagade ens har gjort något fel överhuvudtaget och vad vet du om den anklagade faktiskt precis förstått allting helt rätt? Klarar du bara av att utgå ifrån att det alltid bara är som kvinnan uppgett då är du ute på en mycket hal is.

"Män ska kunna visa och förklara samtycke. Det kan man väl om det finns".

Varför ska det bara gälla män?
Varför ska inte även kvinnor behöva göra det?

Jens, ja männen lär äntligen kunna anmäla kvinnor nu när samtyckeslagstiftningen träder i kraft även om det inte var just det som var syftet med det hela. Ja vi får se hur många kvinnor som skall kunna bevisa att samtycke fanns när kvinnorna väl blir anmälda. Nu behöver inte männen bevisa att de varit utsatt för våld eller att männen befunnit sig i en särskild utsatt situation, utan nu räcker det att männen uppger att det saknades samtycke.

Du glömmer att rättsväsendet är indoktrinerat i radikalfeminism och alltid kan hitta på ursäkter till att ge straffrabatt, alt. inte döma eller åtala kvinnor för dylika brott, tillämpningen av tidigare lagstiftning borde visa detta med all önskvärd tydlighet (t.ex. tycka synd om/mår så dåligt-ursäkten och SRs uppföljning av sexualbrott bland unga som pss visade på oviljan att åtala unga kvinnor trots grova övergrepp).

Det är väldigt enkelt. Samlag utan samtycke ska anses som våldtäkt då det just handlar om samlag. Det svåra förblir bevisningen men att samtycke troligen aldrig kommer gå att bevisa är inte argument för att låta samlag utan samtycke inte utgöra våldtäkt.

Och penetration med annat än penis borde likställas med samlag i denna fråga. Köra upp en dildo ska man inte heller göra mot tjejens vilja. (Eller för den delen i makens anus - jag utgår från att lagstiftningen är könsneutral).
Sedan får vi väl som vanligt ängsligt hålla tummarna för att det finns vettiga domare som anser att grillspett aldrig förs upp utan våld, med samtycke.
Borde inte dessutom aspekten att utsätta någon för risk för skada finnas med i lagen och åtalen??

Det är tyvärr en alltför vanlig företeelse att bortse från att människors sexualitet varierar en del och att folk, fullt frivilligt från båda eller fler parter, ägnar sig åt betydligt mer våldsamma saker än föra upp t.ex. grillspett eller liknande föremål.

Om någon ska dömas för våldtäkt så ska det inte baseras enbart på att denne eller partnern har en ovanlig eller avvikande sexualitet och sedan inte kan bevisa att samtycke fanns. Moraliserande lagar baserade på fördomar är sällan en bra idé, då är vi snart tillbaka i att förbjuda t.ex. homosexualitet.

Det vore betydligt bättre att tillämpa befintlig lagstiftning könsneutralt snarare än fortsatt utgångspunkt i att medelst domar försöka bevisa att alla kvinnor är goda och alla män onda.

JKO, det är väldigt enkelt, samlag har alltid byggt på frivillighet och samtycke vilket inte är något nytt, även om det är nytt för dig. Däremot kan inte en lagstiftning och en fällande dom endast vila på en berättelse om huruvida ett samtycke har uttryckts eller ej muntligt som kroppsligt samtycke, det är där vi har differensen. Det är alltså totalt orimligt. Det är samma som att säga att ställa sig före i en kö på ica butiken skall innebära misshandel. Alla vet om att man ställer sig i kö och alla vet om att det är fel att tränga sig kön, men det skulle inte vara rimligt att lagstifta till misshandel, för det blir så hårfint att fler oskyldiga skulle dömas än skyldiga. Ribban blir för låg, och det handlar inte om rätt eller fel, eller samhällets attityder , utan vad som rimligen skall vara straffbart och lagstiftat. I detta fall kan det inte hänga på en massa berättelser med bara ord i luften. Redan med dagens lagstiftning så märker man ju hur dåliga åtalen är inklusive så kallad stödbevisning. Dom håller ju inte ens mottot idag, och då är det inte svårt att begripa hur illa det skulle se ut om det endast blir en massa åtal med endast en massa berättelser.

Men... köra upp skaftet på en grillgraffel i en kvinnas underliv är väl ändå värre än annan penetration?
"Den sexuella handlingen var av sådant allvarligt slag som kunde medföra ansvar för våldtäkt men då det inte hade förekommit våld, hot, tvång eller en särskilt utsatt situation dömdes det för sexuellt ofredande."
Om inte domarna ansåg att det var våld... ja då är det nog dags för en samtyckeslag, trots allt. Om mot förmodan en människa vill ha en grillgaffel i sitt underliv, är hon i stället inte tillräknelig och då hamnar man i stället på särskilt utsatt situation.
Om inte det där var en våldtäkt av det grövre slaget, då blev jag plötsligt övertygad om att det var fel på befintliga lagar...

Erik , i ett sådant fall du talar om, så är kvinnan redan skyddad med hästlängder med redan dagens lagstiftning. Varför någon man har friats i det fallet handlar inte om själva lagstiftningen idag täcker en sådan gärning , utan snarare huruvida brottet är begånget. Dagens lagstiftning täcker lite mer än tillräckligt till den grad att det redan är till överdrift med tanke på alla falska anmälningar som är blandade med de korrekta riktiga.

Du är tvetydig här - "huruvida brottet är begånget" kan ju betyda att det fanns tvivel om huruvida en sådan handling skulle utgöra ett brott, fast jag gissar att du menar att det inte gick att visa att det var mannen som gjorde detta (man får väl anta att om något sådant hänt överhuvudtaget så borde det finnas fysiska skador som vittnat om detta, men, som jag antar att du menar, inte bevisar att det var mannen som gjorde detta).

Erik, jag menar att det inte behövs en samtyckeslagstiftning för att täcka en sådan sorts brottslig gärning. Den gärningen är redan gott och väl täckt med dagens lagstiftning. Varför mannen du talar om friats beror inte på lagstiftning, utan huruvida det var bevisat att brottet begicks.

Hmm, läser tillbaks, och så här stod det visst:
"Den sexuella handlingen var av sådant allvarligt slag som kunde medföra ansvar för våldtäkt men då det inte hade förekommit våld, hot, tvång eller en särskilt utsatt situation dömdes det för sexuellt ofredande."
Alltså berodde det på lagstiftningen, närmare bestämt att den förutsätter våld, vilket detta inte betraktades som. Om den citerade texten är korrekt (är Massi Fritz ord), så var det bevisat att brottet begåtts, men enligt domarna gick inte det döma för våldtäkt enligt nuvarande lagstiftning utan bara för sexuellt ofredande.
Kanske är det inte fel på lagstiftningen, men i så fall skulle domarna behöva undervisas i vad våld är.
I klartext: domarna bedömde (enligt Massi Fritz) att grillspett i underlivet mot målsägandens vilja är sexuellt ofredande, inte våldtäkt, enligt nuvarande lagstiftning. Säg mig vems fel det är, men någonting är fel.

Det gällde inte ett grillspett utan skaftet till ett sådant som han stack in istället för den erigerade penis som hon hade förväntsr sig så något våld behövdes nog inte.