Skip to content

EU-domstolen: Svenska lagen om datalagring hör inte hemma i en demokrati

Tele2:s chefsjurist Stefan Backman har ansvarat för processen mot den svenska staten och får nu rätt i EU-domstolen. Foto: Tele2 och Peter Hoelstad/TT

Tele2 har tagit strid mot den lag som ger tele-operatörerna skyldighet att lagra trafikuppgifter om sina kunders kommunikation så att uppgifterna kan användas av polisen. Tele2 har nu vunnit mot den svenska staten i EU-domstolen som slår fast att den svenska lagen inte går att motivera i ett demokratiskt samhälle eftersom den är ett "synnerligen allvarligt ingrepp" i privatlivet och hotar yttrandefriheten.

 

Post- och telestyrelsen förelade i juni 2014 Tele2 att återuppta sin datalagring enligt lagen om elektronisk kommunikation.

Tele2 hade i april samma år - till följd av att EU-domstolen samma månad hade ogiltigförklarat det så kallade datalagringsdirektivet genom "Digital Rights-domen" - upphört med sin datalagring.

Förlorade i förvaltningsrätten
Tele2 överklagade föreläggandet och hävdade att de svenska bestämmelserna har samma brister som det ogiltigförklarade datalagringsdirektivet som ligger till grund för de svenska datalagringsbestämmelserna - och att man därför inte var skyldigt att följa föreläggandet.

Förvaltningsrätten i Stockholm konstaterade att de svenska datalagringsbestämmelserna innebär intrång i de fri- och rättigheter som ska garanteras enskilda.

De svenska bestämmelserna berörs enligt förvaltningsrätten till viss del av den kritik som EU-domstolen har riktat mot datalagringsdirektivet i Digital Rights-domen - främst när det gäller frågan om vilka uppgifter som ska lagras men till viss del även myndigheters tillgång till lagrade uppgifter och bestämmelserna om säkerhet för lagrade uppgifter.

Effektivt verktyg för polisen
Konstaterade svagheter i den svenska regleringen vägs dock enligt förvaltningsrätten upp av andra faktorer, till exempel av att de svenska säkerhetsreglerna är mer omfattande och preciserade än reglerna i datalagringsdirektivet och dessutom medför ett högre krav på skyddsnivå.

Det totala intrånget i rättigheterna utgjorde därför, enligt förvaltningsrätten, "godtagbara inskränkningar" mot bakgrund av att bestämmelserna syftar till att ge brottsbekämpande myndigheter effektiva verktyg vid utredning av brott.

Tele2:s överklagande avslogs därför.

Tele2 överklagade domen till Kammarrätten i Stockholm.

Kammarrätten konstaterade att unionsrätten medger att uppgifter om elektronisk kommunikation lagras i vissa fall. Kammarrätten ställde sig dock frågan om en generell och "odifferentierad" skyldighet att lagra uppgifter om elektronisk kommunikation är förenlig med det så kallade integritetsdirektivet och artiklarna 7, 8 och 52.1 i EU-stadgan. Detta i ljuset av just Digital Rights-domen från EU-domstolen.

Kammarrätten frågade EU-domstolen
Kammarrätten beslutade därför att vilandeförklara målet mot Tele2. Syftet var att kunna fråga EU-domstolen bland annat om en generell skyldighet att lagra trafikuppgifter - som omfattar samtliga personer, samtliga elektroniska kommunikationsmedel och samtliga trafikuppgifter utan att det görs några åtskillnader, begränsningar eller undantag utifrån syftet att bekämpa brott - verkligen är förenlig med gällande EU-rätt.

EU-domstolen slår nu fast att en enligt artikel 52.1 i stadgan ska varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan vara föreskriven i lag och vara förenlig med deras väsentliga innehåll.

Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt intresse som erkänns av unionen eller mot behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

Artikel 15.1 i direktiv 2002/58 föreskriver att medlemsstaterna får vidta en åtgärd som avviker från principen om konfidentialitet vid kommunikation och därmed förbundna trafikuppgifter om åtgärden ”i ett demokratiskt samhälle är nödvändig, lämplig och proportionell” för de syften som anges i den bestämmelsen.

"Synnerligen allvarligt ingrepp"
EU-domstolen konstaterar att den svenska lagen om elektronisk kommunikation föreskriver en generell och odifferentierad lagring av samtliga trafikuppgifter och lokaliseringsuppgifter för samtliga abonnenter och registrerade användare som gäller samtliga elektroniska kommunikationsmedel och ålägger leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster att - systematiskt och kontinuerligt - lagra dessa uppgifter utan undantag.

De uppgifter som leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster är skyldiga att lagra kan sammantagna göra det möjligt att dra mycket precisa slutsatser om privatlivet för de personer vilkas uppgifter har lagrats - såsom deras vanor i vardagslivet, deras stadigvarande och tillfälliga uppehållsorter, deras dagliga förflyttningar och förflyttningar i övrigt, de aktiviteter de utövar, deras sociala relationer och de umgängeskretsar de rör sig i, konstaterar EU-domstolen.

Det ingrepp som en sådan lagstiftning utgör i de grundläggande rättigheter som är stadfästa i artiklarna 7 och 8 i stadgan är långtgående och måste betraktas som "synnerligen allvarligt".

Hotar yttrandefriheten
Även om en sådan lagstiftning inte medger lagring av själva innehållet i kommunikationen - och därför inte kan kränka det väsentliga innehållet i dessa grundläggande rättigheter - skulle lagringen av trafikuppgifter och lokaliseringsuppgifter dock kunna inverka på användningen av de elektroniska kommunikationsmedlen och följaktligen på användarnas utövande av sin i artikel 11 i stadgan garanterade yttrandefrihet.

Enligt EU-domstolen överskrider en nationell lagstiftning som denna gränserna för vad som är "strängt nödvändigt" och kan inte anses motiverad i ett demokratiskt samhälle.

EU-domstolen går på Tele2:s linje
EU-domstolen slår dock fast att det inte finns något hinder mot att en enskild medlemsstat antar lagstiftning som i förebyggande syfte tillåter en riktad lagring av trafikuppgifter och lokaliseringsuppgifter i syfte att bekämpa grov brottslighet - förutsatt att lagringen av uppgifterna, vad gäller vilka slags uppgifter som ska lagras, vilka kommunikationsmedel som avses, vilka personer som berörs och hur länge lagringen ska ske, begränsas till vad som är just "strängt nödvändigt".

Frågan från kammarrätten besvaras därför med att artikel 15.1 i direktiv 2002/58, jämförd med artiklarna 7, 8, 11 och 52.1 i stadgan, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som i brottsbekämpande syfte föreskriver en generell och odifferentierad lagring av samtliga trafikuppgifter och lokaliseringsuppgifter avseende samtliga abonnenter och registrerade användare och samtliga elektroniska kommunikationsmedel.

  • Alt-texten
    Eva Clasö

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt