Skip to content

Vårdnadstvisterna ökar - "juridiken är ett otroligt trubbigt instrument för de här konflikterna"

Foto: Pontus Lundahl/TT

Vårdnadstvisterna har blivit mer infekterade - och domstolarna är hårdare i sina bedömningar. Den bilden ger de svarande i Dagens Juridiks syster-publikation Legally yours undersökning Familje-rättsbarometern 2016. "Det finns en övertygelse hos parterna om att de har rätt och att de ska få detta bekräftat bara de går till domstol", säger Mikael Mellqvist, lagman på Gotlands tingsrätt,

 

De senaste åren har mängden vårdnadstvister ökat. Sett över ett decennium rör det sig om mer än en fördubbling. År 2005 var antalet 2 628 - år 2014 var motsvarande siffra 5 692. Även karaktären på vårdnadstvisterna har förändrats.

I Legally yours undersökning Familjerättsbarometern 2016 har 176 advokater som är specialiserade på familjerätt beskrivit hur de upplever att vårdnadstvisterna har utvecklats, vilket innebär en svarsfrekvens på 16 procent.

"Mer aggressiva tvister"
37,9 procent menar att vårdnadstvisterna har förändrats till sin karaktär. Ett stort antal lyfter fram en hårdare ton och svårare förutsättningar att nå kompromisser.

"Tvisterna har blivit mer infekterade. Många av parterna är 70-talister eller födda på tidigt 80-tal. De är oftast mer aggressiva mot varandra, har svårare att förlikas och se till barnets bästa, än till sin egen rätt och millimeterrättvisa", säger en av de svarande i undersökningen.

"Alltför många borde kunna lösas utanför rätta; problemen saknar ofta juridisk karaktär", konstaterar en annan.

Andra lyfter fram domstolarnas inställning:

"Jag anser att domstolarna är mycket hårdare i sina bedömningar och att barnen ska ha rätt till umgänge med sina föräldrar till varje pris. Man glömmer bort barnets bästa. Ibland är det inte alltid till barnets bästa att ha kontakt med den ena föräldern. Vidare att man är hårdare med umgänge, att det även ska vara omfattande umgänge för små barn.

- Jag delar uppfattningen att de har blivit hårdare, säger Fredric Renström, advokat på Lindskog & Malmström i Stockholm, till Legally yours.

- Det känns som att stämningen har blivit tuffare och elakare med flera påståenden om samarbetsproblem. Det är i vissa fall svårare att få parterna att komma överens.

"Mer komplicerad samhällssituation"
Sophie Palmgren Paulsson på Tre advokater i Malmö konstaterar att vårdnadstvisterna har en tendens att bli ”mycket mer infekterade”.

- Dels kan det vara en generationsfråga. Föräldrar i dag är väsentligt mer medvetna om betydelsen av att barn har en god och nära kontakt med båda sina föräldrar.  Det innebär att dagens pappor ofta framhärdar i att de ska vara delaktiga i vårdnaden, ha umgänge och boende med barnen.

- Sedan har samhällssituationen blivit något mer komplicerad. Betydligt fler föräldrar har bakgrund i annan kultur. Även de nya formerna att bli förälder, med insemination, iIVF och adoption, är komponenter som kan medföra att det blir något mer komplicerat.

Marie Lagerlöf är grundare till Lagerlöfs advokatbyrå i Malmö. Hon har upplevt att tvisterna tidigare inleddes i ett senare skede sedan parterna separerat.

- Parterna har inte längre någon tillit till de sociala myndigheterna som skulle kunna hjälpa till i stället, säger hon.

 Vårdnadstvisten inleds praktiskt taget samtidigt som man kommit överens om att skiljas?

 -  I många fall. Det är en tråkig utveckling som innebär att det blir en väldig anhopning av mål på domstolarna och hos sociala myndigheter.

"Väntar med att kontakta advokat"
Melka Kjellberg på Advokathuset Kristianstad, upplever samtidigt att många drar sig för att anlita juridiskt ombud:

- Det har blivit mycket dyrare att anlita en advokat, vilket kan vara en av orsakerna till att människor väntar med att kontakta ombud. Tvisten blir då mer infekterad, konflikten djupnar och tar följaktligen längre tid att lösa.

 Marie Lagerlöf:

- När klienterna kommer till oss så är de ofta arga och sårade. Till stor del ligger det ansvaret på advokaten. Jag tror många gånger det är vi jurister som åtar oss att driva tvisten när vi i stället borde uppmana klienten att gå en annan väg, säger Marie Lagerlöf.

- För länge sedan behövde man gå till prästen innan man fick skilja sig.  Ett liknande institut skulle behövas i dag. Obligatoriska samarbetssamtal om du har barn under 16 år, till exempel.

"Får gå till tingsrätten igen"
Att det krävs prövningstillstånd för att få upp målen i domstolen leder till andra problem.

- Skånska hovrätten meddelar endast prövningstillstånd i ett fåtal familjemål. Det innebär att den part som det gått emot ofta ser sig tvungen att gå till tingsrätten igen för en ny prövning, säger Marie Lagerlöf.

Sophie Palmgren Paulsson:

- När den huvudsakliga processen förs i tingsrätten så måste också allt krut läggas där. Då måste man ju ladda på med bevisning i form av vittnen till exempel.

På den tiden man kunde överklaga till hovrätten kunde man ha en huvudförhandling på en dag. Var man inte nöjd med domen visste man att man kunde överklaga. Nu blir huvudförhandlingarna i tingsrätten ofta flerdagarsförhandlingar, säger hon.

Mikael Mellqvist, lagman på Gotlands tingsrätt,

- Det speciella med vårdnadstvister är att det här är frågor som vuxna människor ska kunna lösa utan att blanda in sociala myndigheter och domstolar.  Men det har ju visat sig att så enkelt är det inte. De flesta vårdnadstvister bottnar i en mer eller mindre allvarlig konflikt mellan två föräldrar som egentligen handlar om en massa andra saker - besvikelser, otroheter, allt vad det nu kan vara.  Men det kokar ihop till att man inte kan gå till domstolen med en otrohetstvist,  det som finns är en vårdnadstvist.

- Det finns en viss otålighet, naturligtvis. Man har misslyckats med att lösa konflikten själva. Då vill man ha den hjälp man tror sig kunna få från domstolen, och den vill man ha snabbt.

- Ofta upptar tvisten mycket av ens tid och tänkande. De vill se resultat. Ofta finns det också en övertro på att man ska få som man vill. Man litar för mycket på sina egna argument och för lite på motpartens. Det finns en övertygelse om att de har rätt, och att de ska få detta bekräftat bara de går till domstol.

Marie Lagerlöf:

- Domarna har ett stort ansvar i de här målen. Jag upplever att domarnas inställning ofta är att snabbt få målet vidare - inte att lösa det på ett bra sätt för parterna. Jag tycker att de flesta domare tydligt visar att de inte tycker att dessa mål är juridiskt viktiga. Ofta är det unga domare under utbildning, utan större livsefarenhet, som får ta sig an dem. Många gånger har jag upplevt att mina klienter inte förstår att deras barns framtid ska ligga hos, som de upplever, unga oerfarna jurister.

"Häftigare med brottmål"
Generellt så är vårdnadstvister lågstatusjuridik, konstaterar Mikael Mellqvist.

- Många domare tycker nog att det är häftigare att hålla på med spektakulära brottmål eller avancerade kommersiella tvister. Den statusskillnaden kanske är än mer påtaglig inom advokatskrået, säger han.

- Man ska vara professionell. Alla som kommer till domstolen ska tas på allvar.

- Men från min sida, och många andra domares, så kan det ibland finnas en frustration eftersom juridiken är ett så otroligt trubbigt instrument för att lösa de här konflikterna. Man känner att ”hur jag än gör kommer de här människonar fortfarande vara osams och förbittrade på varandra, säger Mikael Mellqvist.

Mats Sjösten, lagman vid Varbergs tingsrätt och expert på vårdnadstvister:

- De flesta kolleger jag vet är besjälade av att hitta en bra lösning. Sen finns det de som behandlar det som vilket tvistemål som helst det.

- En tendens jag fått rapporterad är att det finns domstolschefer som ligger på för att målen ska avgöras så snabbt som möjligt, för att regeringens verksamhetsmål ska hållas.  Och regeringens verksamhetsmål när det gäller tvister slår även mot vårdnadstvisterna vilket jag tycker är helt galet, säger han.

- Det finns forskning på att den ena parten mentalt är helt klar över skilsmässan och har kommit långt i sina planer framåt. För den andra parten kan skilsmässan ha kommit som en chock. Med så olika förutsättningar blir det omöjligt att kommunicera. Det är som om de befann sig på olika planeter. Om domstolen istället låter det gå upp mot ett kan den andra föräldern ha kommit längre i sin process, säger Mats Sjösten.

 

Över 100 redaktionella sidor om familjerätt i Legally yours stora temanummer.

 

 

Peter Johansson/LY

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

27 comments

Klart att tvisterna ökar.

Skälen till det är flera.

"Feminismen" som gör att allt fler kvinnor tror att det är rätt att hindra mannen att delta i barnens framtid (annat än att betala ett fett underhåll ;) ).

Ändrade lagar som säger att normalfallet är delad vårdnad, vilket inte stämmer med ilskna mammor uppfattning.

Verkligheten som i 9 fall av 10 ger kvinnan ensam vårdnad om hon bara saboterar pappans umgängesrätt tillräckligt länge.... Domstolen utdömer viten, men tar aldrig vårdnaden i från den aggressiva umgängessaboterande och falskanmälande mamman. (Anmälan för övergrepp mot pappan är mycket vanliga, oftast helt utan bevis).

Jag har kunskap om många sådana fall och inte någon gång har rätten tagit ifrån kvinnan vårdnaden, oavsett vad lagen säger.

Dags att se verkligheten och ändra lagarna OCH deras prejudiukat NU!

Kvinnors verkliga och inbillade monopol på sina barn måste brytas och håller på att brytas,tack och lov vinner inte alltid den hämndlystne mamman.
De stora vinnarna är barnen.

Enligt min (ringa) erfarenhet från TR, som notarie, så var det nog inte mammorna så mycket som saboterade. De hade dock oftare en önskan att barnen skulle få lugn och ro; en pappa som dyker upp efter flera års frånvaro, eller som ofta ställer in umgänge, påverkar barnen negativt och det var det oftare mammorna som hade förståelse för. Jag tycker därför att Christians kommentar är onyanserad och orättvis. Och Christian; när du var liten och slog dig sprang du då i första hand till mamma eller till pappa? Det må upplevas som orättvist om man är man, men barnen har en mycket mer biologisk anknytning till mamman. Och det är på gott och ont.

Det måste ha varit en mycket kort notarietid.
Jag har erfarenhet av hundratals vårdnadsmål och har stött på kanske 2-3 sådana mål som du beskriver, men minst 100 mål där det är en aggressiv mor som allvarligt skadar barnen för att ta deras pappa ifrån dem (och kanske 4-5 där det är pappan som har den rollen istället).

Anknytning är inte biologisk utan social.

Nej, det var lika lång tid som alla andra, men det var en liten ort. Kanske är det också dessa mål jag kommer ihåg bäst? Men jag tror att en stor del i förklaringen ligger i kvinnornas besvikelse över att männens rätt (även om det uttrycks som barnets rätt) är så stark trots att de kanske har lämnat kvinnan att själv sköta barnen innan de hade intresse i dem. Det är naturligtvis tillåtet att mogna, och det är ju väl att många gör det, men jag tycker att man måste visa förståelse. Jag tror att det 'monopol' som det påstås att dessa kvinnor anser sig ha, i sådana fall baseras på hävd och inte existerar per se; alltså att de varit den förälder som tagit allt eller mycket av ansvaret för barnet. Det är ett otroligt tufft och hårt arbete att ha små barn, och pappor som kommer in i bilden i ett senare skede, är ju i viss mån free-riders. Jag tycker att det är så otroligt förringande att uttala sig i termer av att kvinnor saboterar och anser sig ha monopol; det är många gånger ett inte självvalt monopol.

Anknytningen är biologisk såtillvida att moderns instinkt spelar in i vården av barnet, och att modern oftare spelar en viktigare roll för barnet (och då menar jag omvårdnad och trygghet inte spela boll och ha det kul) än fadern, som på ett annat sätt måste arbeta för att få barnets tillit. Och det är inte så att jag vill att det ska vara så; tro mig!

Kära Lotta, först och främst tjänar oftast mannen mer i ett förhållande och blir den part som tyvärr får spendera mindre tid med barnen och dra det ekonomiska ansvaret - vilket i början är ett gemensamt beslut men sedan blir det att mannen freeridat....det var faktiskt mkt jobbigare att ta hand om barnet/barnen...

Vidare är det så när det kommer till småbarn är modern den lämpligare föräldern, en man saknar som bekant bröst och har svårt att amma. Detta glöms oxå bort tyvärr.

Jag har sett minst tre fall där modern konstant trakasserat pappan som som verkligen inte velat annat än ha gemensamt umgänge. Ena modern flyttade tom utomlands för att göra saken ännu värre. Denna kille fick sedan två andra barn i annat förhållande, separerade, men hade delat umgänge av bägge barnen. En verklig superfarsa.

I ett fall har modern vilselett pappan att gå med på ensam vårdnad (då detta inte skulle vara möjligt då de bodde på olika orter när barnen föddes och veckopendlade - för fadern lät detta rimligt.) När de sedan flyttade ihop och förhållandet tog slut gick hon till socialen och grinade om att fadern hade misshandlade henne "psykiskt". Hon omplacerades till annan del av Sverige men ångrade sig efter tre dagar och ville komma tillbaks eftersom det inte blev så bra som hon förväntade. Därefter har socialen ändå oavsett trackat/markerat pappan. Detta ärende är inte avslutat vad gäller vårdnadsfrågan...(eller för del som avser socialförvaltningen.)

Lotta.
Din erfarenhet är sannolikt vida överstigande den debattör som synes helt ägna sig åt att anmäla din redovisade fakta olämplig!
Faktum är att "dessa mål kommer man ihåg bäst" men min uppfattning är till skillnad från din att förklaringen ligger i kvinnornas besvikelse över skilsmässa och oavsett vem av dem som valt att skiljas så är det till 99,% kvinnan oftast sponsrad av väninnor som med uppsåt att han ska fråntas rätten till sina barn, anklagar honom för i princip vad som helst.

Personligen har jag ingen förståelse för dessa kvinnor som faktum är övervägande avseende domstols processer och min uppfattning är dessutom att det inte är "otroligt tufft och hårt arbete att ha små barn" tillika respekterar jag naturligtvis att du som mamma har diametralt motsatt åsikt, möjligen beroende på att dina barns pappa "kommit in i bilden i ett senare skede", och mina barns pappa alltid varit och är närvarande.

Du tycker att "det är så otroligt förringande att uttala sig i termer av att kvinnor saboterar och anser sig ha monopol" men den mamma-metoden är övervägande rådande avseende ett mycket stort antal processer.
Att "modern oftare spelar en viktigare roll för barnet är sannolikt baserat på din erfarenhet men avseende vårdnadstvister där mamman, pappan och barnen levt tillsammans är märkligt att pappans arbete av mamman vid skilsmässa åberopas utgöra att "han måste arbeta för att få barnets tillit" vilket är dravel.

Kvinnor sambo/gifta som i alla år berättat för alla och envar, "att han är världens bästa och snällaste och absolut den bästa pappan i världen" och vid skilsmässa startar en process för att med smutskastning frånta honom barnen, bör inre ens få kalla sig mamma.
Båda föräldrarna har lika rätt till sina barn och svenska lagen kommer sannolikt att moderniseras och delad vårdnad blir enda alternativ, med undantag om mamman eller pappan begått våld mot varandra eller barnen, eller begått annan brottslighet som utgör att någon av dem eller båda, inte anses lämpliga föräldrar.
Mvh.

Hej.

Det du skriver här är kvalificerat trams:

"Anknytningen är biologisk såtillvida att moderns instinkt spelar in i vården av barnet, och att modern oftare spelar en viktigare roll för barnet (och då menar jag omvårdnad och trygghet inte spela boll och ha det kul) än fadern, som på ett annat sätt måste arbeta för att få barnets tillit."

För det första: adoptivbarn/föräldrar skulle alltså inte ha lika god anknytning (jag antar att du menar socialisering?) enligt dig.
För det andra: styvbarn/-förälder enligt ovan.
För det tredje: samkönade äktenskap/förhållanden och dessas avkomma saknar alltså anknytning i samma mån som den biologiska modern?
För det fjärde: om en kvinna tror att barnet är hennes biologiska, men så inte är fallet, visar hon då mindre anknytning än annars?

Trams, rent ut sagt.

Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare

Kan du vetenskapligt bevisa att det är trams? Om ja, länka då till nämnda forskningsrapporter.

Nu hade ju Lotta förvisso inte några forskningsrapporter att länka till för sitt påstående, ett påstående som även ur mitt perspektiv som förälder sedan 14 år inte framstår som verklighetsförankrat utan mer som en skröna från 50-talet. Rikard tog några verkliga exempel som i vart fall indikerar att det finns skäl att ifrågasätta påståendet. Men det där påståendet som Lotta kom med brukar användas när det passar ens ändamål och avfärdas när det inte passar. Sen är jag trött på att debatten ständigt blir en könskamp. Men så ser ofta tvisterna också ut dessvärre. Det är sällan man känner att parter faktiskt drivs i vart fall av en tro att deras yrkanden och agerande i processen är förenligt med barnets bästa.

Jag har, efter dryga 10-talet år i domstol till att börja med kunnat konstatera att det inte går att generalisera beträffande vad som driver parterna i dessa processer eller säga att "kvinnor är och agerar så" och "män är och agerar så". Däremot går det att urskilja vissa mönster, de tillfrågade i undersökningen har berört vissa av dessa.

Att vårdnadstvisterna fortsätter att öka beror alltjämt på vissa lagändringar, så mycket är nog klart. I övrigt tror jag de ökar för att folk blir allt mer vana att få som de vill och mer och mer kompromisslösa. Min generation, sjuttiotalisterna, är sådana och det blir inte bättre i de två därefter följande generationerna som nu börjar att processa om sina barn. Med risk att vara nedlåtande så har vi två kategorier; de av föräldrarna curlade parterna från välordnade medelklasshem, vana att ha fått som man vill utan att egentligen anstränga sig för det och som ofta alltjämt upp i medelåldern hålls under armarna av sina föräldrar. Det är inte ovanligt att de barnens (de man processar om) mor- eller farföräldrar är aktiva i processen. Och så den andra kategorin som curlats på motsvarande sätt, men av samhället. Det är i den senare kategorien inte ovanligt att rättshjälp söks för både andra och tredje gången för att processa om barnen inom loppet av ett par år.

Det blir en könskamp för att myndigheterna gör det till en könskamp.

Det finns säkert lika många manipulerande okänsliga pappor som mammor. Skillnaden är att papporna nästan aldrig kommer undan med det (förutom när det enbart gäller barn som är så stora att domstolen överlämnar dömandet till barnen). Mammorna som jävlas får stöd av socialtjänsten och/eller domstolen.

Grunden till detta är dels den radikalfeminism som blivit normen, men också synen på föräldrar som en primärförälder (mamman) och en sekundärförälder (pappan).

Ofta är det ganska lätt att se kategorierna i svåra vårdnadstvister. T.ex. de vanligaste: Mamma vill hämnas på pappa, mamma har skaffat en ny man och hon eller han vill inte längre ha den förre mannen i bilden, mamma är tokig. (Eller i undantagsfallen kan man byta mamma mot pappa och vice versa, men som sagt: de männen lyckas nästan aldrig).
Sen finns ju de vårdnadstvister som inte är svåra, där folk helt enkelt inte kommer överens men båda är överens om att barnen naturligtvis ska ha god och nära kontakt med båda sina föräldrar.

Skulle domstolarna bara strypa möjligheterna till långvarigt umgängessabotage och vid ogrundat umgängessabotage flytta över barnen till den förälder som inte jävlas så skulle alla de här svåra vårdnadstvisterna försvinna.

Bra inlägg! Instämmer helt.

Synd att det inte finns en "gilla knapp" i detta forum.

Du har rätt att jag inte bad Lotta om någon forskningsrapport för att styrka hennes påstående, skälet till detta var att Rikard uttryckte sig så bombsäkert att jag tänkte att han måste ju ha några rapporter sparade som han snabbt kan länka till. Jag ansåg att Lotta inte uttryckte sig bombsäkert utan sa att "oftast" var det så. Jag förstår inte heller varför du sedan säger att det låter som en 50-tals skröna, enligt mig så är denna "skröna" äldre än så, kanske flera hundratals år gammal. Oavsett så kan människors föreställningar om hur saker är vara felaktiga, det händer enligt mig ofta.

Som en sista poäng vill jag påpeka att bara för idéer är gamla behöver de inte vara osanna och det speciellt i denna tid när starka krafter (politiker, forskare och journalister) försöker övertyga oss att det knappt existerar några könsskillnader. I slutändan så är det alltid individen i det enskilda fallet man får bedöma.

En pappa/far som återkommer i barnens liv efter en bortavaro på olika tid upplevs säkerligen inte av barnen som en" i viss mån free-riders" utan som just som en efterlängtad far som materialiserar sig.

Det finns nog olika reaktioner där (eftersom det finns olika personligheter hos barn och fäder, newsflash). Dock tycker inte jag att "fäder som free-loadar" är det största problemet värt att diskutera, utan det är rimligare att diskutera t.ex. föräldrar (oavsett kön) som utan rimlig anledning hindrar den andra föräldern (oavsett kön) från att träffa barnet/barnen, så att den andra föräldern sedan tvingas vara borta från barnets/barnens liv i flera år mot sin vilja. Är den föräldern då en "free-loader" när den om och om igen försöker få kontakt med sina barn? (Nej. Att påstå det är ju rent förolämpande, vilket du säkert kan hålla med om.)

Lysande inlägg, det behövs inte mycket "ungdomssynder" som pappa för att motparten skall dra ut på och ompröva umgängesfrågan. Jag förstår inte, man måste väl ändå se till barnens bästa. Så länge ingen förälder är skadlig för barnen skall lika umgängesrätt gälla. Sedan får båda föräldrarna ta ansvar för barnens uppväxt och framtid. Tyvärr är kvinnor oftast mer bittra och långsinta generellt än vad män är, speciellt när det kommer till detta rättsområde.

Jag ville med min kommentar ge ett barns perspektiv på föräldrarnas inbördes stridigheter.
I de fall med umgängestvister jag varit opartisk del av har jag gång på gång tvingats påpeka för parten/parterna för vems bästa de egentligen strider.

Att vårdnadstvisterna ökar har säkert flera olika orsaker, varav en är att det 2007 kom en dom i HD som gjorde det lättare att få ensam vårdnad. Sen dess har rättsutvecklingen, med rätta enligt min uppfattning, gått åt andra hållet och det har återigen blivit svårare, men det har inte riktigt trängt igenom i människors medvetande än, och inte heller hos socialtjänsten.

Enligt min erfarenhet är det dock så att parterna i en vårdnadstvist behöver dels tid på sig att under ledning anpassa sig till en ny situation och lära sig samarbeta kring sina barn även om relationen har upphört, ibland med buller och bång, och även få ett klart beslut från en myndighet eller domstol att nu gör ni så här. Jag är egentligen tveksam till om de här målen passar hos tingsrätten. De borde nog egentligen handläggas mer som LVU-målen görs i förvaltningsrätten med ombud för både mor och far och även för barnet/barnen, eventuellt i Förvaltningsrätten istället. Sen tycker jag att man på familjerätten borde ha möjlighet att fatta ett beslut efter en utredning som vanligt som man sen fick överklaga till domstolen, så att domstolen är instans 2 istället för instans 1 som idag. Då skulle antagligen många tvister stanna där och inte gå vidare till domstolen. Man kan även jämföra med institutet bodelningsförrättare där en advokat förordnas på parternas solidariska bekostnad att lösa deras ekonomiska mellanhavanden efter ett äktenskap eller ett sammanboende. Skulle inte det kunna finnas ett sådant institut där en advokat förordnas att vara beslutande organ efter att familjerätten gjort en utredning som vanligt och sen fick man överklaga dennes beslut? Vår lagstiftning är för fyrkantig idag och tingsrätternas sätt att arbeta är många gånger inte anpassat till vårdnadstvisternas mer "mjuka" juridiska situation där det handlar mer om skönsmässiga bedömningar och att få parterna att se även den andres situation och fokusera mer på barnens behov än sina egna. Det är mycket psykologi i dessa mål och många gånger är ombudets största uppgift att "slå en spann isvatten innan för skjortan på klienten".

Lars.
Ditt förslag avseende förvaltningsrätten som första instans är värt att pröva, tillika ska det inte behövas, för barn har rätt till båda föräldrarna.

Som situationen ser ut idag är det många barn som far väldigt illa, för att deras föräldrar valt att skiljas åt och det finns inte ett enda försvar till att ena föräldern tillåts att i domstol smutskastar den andra.

I Danmark finns medlare i kommunerna som in till det sista försöker hjälpa föräldrarna att istället för att tala om varandra, tala till varandra och komma fram till en lösning som passar båda avseende barnen, hel eller delad vårdnad, delning av lösöre, försäljning av fastighet, banklån, och hitta nya bostäder som passar föräldrarna, etcetera.

Alla uppbrott är känslomässiga oavsett om man skils som vänner och Tingsrätternas sätt att arbeta är precis som du Lars säger, "inte anpassat till vårdnadstvisters mer mjuka juridiska situation där det handlar mer om skönsmässigt bedömningar än att få parterna att se även den andres situation och fokusera mer på barnens behov, än sina egna".

Oavsett vårdnadstvist haglar ena förälderns okvädesord över den andra, som nu vid uppbrott är världens största idiot till make/hustru/sambo, livsfarlig för sina barn och sannerligen berättigad fråga som aldrig besvarats är: Hur kan någon normalt funtad person frivilligt flytta ihop, skaffa barn och i många år leva lycklig med den nu, vid skilsmässa kallade "livsfarliga idioten till förälder.

Din idé eller Danmarks idé bör omedelbart införas i Sverige!
Mvh.

1. Att lämna över mål till förvaltningsdomstolarna är en horribel tanke. Förvaltningsdomstolarna är "stämpelinrättningar" som bara finns för att legitimera att Svenska myndigheter fattar beslut som enligt internationell standard ska fattas av domstolar. Det är en oerhört trött och tråkig verksamhet och de som jobbar där förlorar all känsla för medmänsklighet. Inte minst LVU-målen visar att människorna där inte ska ha något som helst ansvar för barn.
Tingsrätterna har stora problem, men det är ett himmelrike jämfört med förvaltningsrätterna.

2. Familjerätterna är ännu sämre. Förvisso enorma kvalitetsskillnader, vissa är bra t.o.m. (alltså inte den jämna bottennivå som i förvaltningsdomstolar) men de som är dåliga ger rent av intryck av att hata barn (fast det egentligen är fanatisk feminism). Jag har då aldrig varit med om att någon som fått socialtjänstens utredning mot sig har accepterat det.

3. Ett skiljemannaförfarande skulle kanske fungera i vissa fall. Men problemet är att det inte rör sig om tvister som går att mäta i monetära värden. Att sätta ekonomisk press på parterna att lösa tvisten skulle slå snett mot föräldrar med sämre ekonomisk förmåga, och inte vara till barnens bästa. Det finns ju redan nu möjlighet att förordna om medlare (dock väljs oftast ganska dåliga medlare, nämligen gamla domare.)
Däremot borde alla beslut i vårdnadstvister förenas med vitesföreläggande. Ett stort problem idag är att föräldrar (nästan bara mammor) vägrar att följa domstolens beslut och domstolen ser mellan fingrarna med det. Långa och svåra vårdnadstvister bygger ofta på att den ena föräldern (nästan alltid mamman) vägrar barnet kontakt med den andra föräldern och påverkar barnen att ta avstånd från den andra föräldern. Sådan påverkan är mycket psykiskt skadligt för barnet och fungerar inte om barnet har kontinuerlig och varaktig kontakt med den andra föräldern (Jag känner till många exempel där barnen skriker, slår och gråter i panik inför umgänge, men så fort boendeföräldern avlägsnas så upphör beteendet och barnet umgås som vanligt med umgängesföräldern. Det är detta de påverkande föräldrarna vill undvika, därför gör de allt de kan för att förhindra umgänget.)

Musse.
Ja du Musse, det var ord och inga visor!

Vitesförläggande är en möjlighet, men risken är uppenbar att det ignoreras och ökar den ekonomiska pressen som nästan alltid är följd av skilsmässa.

Vad har du för uppfattning av att i Sverige införa medlare som i Danmark, som enar parterna, hjälper till att reda ut alla problem och om föräldrarna vill fortsätter att följa dem och barnen, till de själva väljer annat?
Mvh/T A.

Just nu fick jag in information om ett familjemål, där mamman trots domstolsbeslut om gemensam vårdnad saboterar umgängesrätten för pappan. Domstolen har beslutat om familjeterapi, som mamman kommer till när hon har lust....Nu idag har terapeuten sagt åt mannen att eftersom mamman anklagar honom (helt utan bevis, som vittnen eller ens anmälningar) om både övergrepp på barnet och misshandel av mamman (trots att mannen vägrar att ens träffa henne utan opartiska vittnens närvaro), uppmanar terapeuten honom att "erkänna" för att få en trevligare stämning. När mannen vägrade, säger terapeuten att han ska skriva till domstolen och säga att mannen saboterar terapin....

Vad är det för "kärringar"? Mannens advokat kommer nu att skriva till domstolen och begära fortsatt terapi men med utbytt terapeut, pga partiskhet.

Nej - socialen och domstolarna idag är mycket lama och ofta väldigt partiska i sin tillämpning av lagarna. Vi behöver MYCKET skarpare verktyg att komma tillrätta med umgängesrätts och terapi saboterande föräldrar.

Idag händer inget utom att den saboterande föräldern får som den vill (om hon är kvinna vill säga).

Och NEJ det är INTE min egen situation jag beskriver. Jag har inga minderåriga barn.

Med enda insikt, av dig Christian Nissen publicerat i Dagens Juridik, bör mannen som nu hotas och anklagas för övergrepp på barnet och misshandel av mamman, omedelbart polisanmäla henne och möjligen också terapeuten, beroende på hur denne uttryckt det, för falsk angivelse följt av.
Mannens advokat bör omgående meddela domstolen att fortsatt terapi är uteslutet och att nytt avgörande/beslut, fattas.
Mvh.

Har hittat en utmärkt och odömd socialsekreterare man kan vända sig till om man vill ha en opartisk bedömning av mannens hot, våld och utpressning.

http://www.friatider.se/socialen-tog-hans-barn-och-hotade-honom-till-liv...

Det är kvinnor som hon som kan få slut på männens våld.

Lex Nina en intervjupodcast för barns rättigheter med inriktning vårdnadstvister finns på iTunes, Acast och Libsyn.