Skip to content

"Mediedrev är vår sista form av dödsstraff - hög tid att lagstiftaren och domstolarna agerar"

DEBATT - av advokat Sargon De Basso, Defens Advokatbyrå

 

Förre statsministern Fredrik Reinfeldt har beskrivit mediedrevet som ”den enda form av dödsstraff vi har kvar i Sverige”, som ”dödar något i själen”. Det beskriver det jag möter när jag träffar personer som på falska grunder hängts ut i rikstäckande medier med namn och bild, oftast som brottslingar, innan rättegången ens har börjat.

Ett mediedrev exponeras över hela landet, sprids som en löpeld på sociala medier och sparas för evigt på internet. Den utsatte förblir ”kokainkung”, ”terroristmisstänkt” eller ”våldsbejakande rasist” i omgivningens ögon. Medborgarens enda alternativ är oftast att bryta ihop och försöka gå vidare i livet.

Tidningarnas svar brukar vara: ”stäm oss så får du upprättelse”. Men det är inte ens en halvsanning, då varken försäkringsbolag eller staten hjälper den skadelidande med ombudskostnader. Majoriteten av de publicistiska offren har inte råd att driva rättsprocess.

Även om den skadelidande har råd att driva rättsprocess är skadestånden så försvinnande låga att det i bästa fall blir en skrivbordsseger. Skadeståndet har inte den gottgörande funktion som det var tänkt. Motpartens advokatkostnader, som man vid förlust i domstol i regel får betala, är mycket högre än vad ett skadestånd skulle ha blivit.

Vissa ansvariga utgivare använder rättsprocessen, i sig, som skäl för att fortsätta smutskastningen av den enskilde i tidningen. Många drabbade vågar därför inte stämma tidningar av rädsla för fortsatt exponering.

Skadestånden som domstolarna utdömer är så låga att de helt saknar preventiv verkan för de ansvariga utgivarna och tidningarnas agerande. Den ansvarige utgivaren är juridiskt sett personligen skadeståndsskyldig, med det finns avtal med arbetsgivaren (mediebolaget) som täcker eventuella skadeståndskrav. Därför är skadeståndsbeloppet en ickefråga för den ansvarige utgivaren och mediebolaget.

Vinsten av att tänja på gränserna, det vill säga att öka lösnummersförsäljningen genom att vädja till läsarnas lägsta instinkter, är desto större. Den beska sanningen är att tidningarna med publiceringar som går vid eller till och med passerar gränsen för det lagliga har allt att vinna och i princip inget att förlora.

Företrädare för mediekollektivet lyfter gärna fram tidningarnas egna så kallade saneringsorgan, Pressombudsmannen (PO) och överinstansen Pressens Opinionsnämnd (PON), som en väg till upprättelse för medborgarna. Deras enda sanktionsmedel är att det ska publiceras ett utlåtande på en oansenlig plats i tidningen som ändå ingen läser. Dessutom ska man inom tre månader från publiceringen anmäla en tidningsartikel. De flesta pressetiska offer har på denna tid inte ens hunnit återhämta sig från chocken och än mindre förstått att man kan anmäla till PO. 

Dagens rättsordning har i alla tider försvarats av PO och andra tunga medieaktörer, med hänvisning till de saneringsorgan som finns. På så sätt bidrar saneringsorganen, genom sin existens, till att upprätthålla en falsk bild av att vi har en vettig rättsskipning på området – trots att medborgaren står rättslös.

Den obalans som råder i tryckfrihetsmålen anser jag är ett svek mot medborgarna. Missförhållandena är så flagranta och uppenbart strukturella, med fullkomligt förödande konsekvenser för den enskilde.

Jag är trött på allt svassande efter medierna och varför finns det ingen i mediebranschen som tycker som jag? Medborgarnas bristande förtroende till medierna bottnar delvis i känslan av vanmakt. Det är hög tid att lagstiftaren och domstolarna agerar för att stärka medborgarnas rättsliga skydd i relation till mediebolagen.

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt