Skip to content

"You have the right to remain silent... nu har HD slagit fast att detta gäller även i Sverige"

DEBATT - av Allan Stutzinsky, advokat och partner vid Glimstedts advokatbyrå samt Johan Tisell, civilingenjör och sakförare

 

Högsta domstolen har nyligen ändrat Svea hovrätts dom avseende en man som kastade ut sin fru från en balkong i Södertälje (HD:s mål nr B 4003-14).

Domen har refererats som ett bevisprövningsmål och det är givetvis korrekt. Domen beskriver en strukturerad modell för bevisprövning och den är både klok och logisk och stärker rättssäkerheten.

Med detta sagt vill vi analysera två andra och närliggande frågor som HD också lyfter fram i domen; rätten att tiga och förundersökningens roll i lagföringsprocessen. Det är punkterna 25 till 27 som avses och vi avser här lägga vår syn på dessa, med utvikningar från våra egna erfarenheter.

Rätten att tiga: Centralt i en rättsstat är rätten att tiga, vilken är en följd av att åklagaren har hela bevisbördan för att styrka åtalet. Ofta åberopas artikel 6 i Europakonventionen (EKMR) för att visa på rätten att tiga, dock finns där ingen uttrycklig formulering som anger denna rätt.

Svensk rättstradition är svag när det gäller rätten att tiga och domstolar, försvarare och allmänhet har traditionellt ansett det suspekt att inte vilja yttra sig. Till skillnad från många andra länder har Sverige heller inte haft någon upplysningsskyldighet om rätten att tiga till den misstänkte.

Sedan den 1 juli 2014 har dock även Sverige fått en så kallad ”Miranda-regel”, den är införd i förundersökningskunngörelsens (FUK) 12 paragraf som en sista, fjärde strecksats med ordalydelsen ” […] underrättas om sin rätt att inte behöva yttra sig över misstanken”.

Här saknas dock, till skillnad från anglosaxiska länder och även Danmark och Norge, påföljd om upplysningen inte lämnas. Det kan visserligen vara svårt att knäsätta en sådan ordning utan att rubba principen om den fria bevisprövningen men det framstår onekligen som tandlöst att inte ha någon konsekvens alls om upplysningen inte lämnas.

Den danska processlagen anger till exempel att upplysning skall antecknas i förundersökningsprotokollet, vilket framstår som följdriktigt, särskilt som det finns en uttömmande beskrivning om dokumentationen i övrigt i 20 § FUK.

Men nu har alltså HD satt ner foten och det görs i p. 24. Där står i sin helhet följande.

"Den tilltalade har rätt att tiga. Endast i situationer som uppenbarligen kräver en förklaring kan den tilltalades tystnad tillmätas betydelse. Den tilltalade ska i princip inte heller ha någon nackdel av att lämnade uppgifter visar sig vara felaktiga. Detta hänger samman med att han eller hon kan ha skäl att lämna en annan berättelse än den som är sann, särskilt om gärningspåståendet innehåller även annan brottslig gärning som han eller hon kan riskera att dömas för. (Se t.ex. Europadomstolens dom i målet John Murray v. the United Kingdom, 8 februari 1996, Reports 1996-I och domstolens dom i målet Krumpholz v. Austria, no. 13201/05, den 18 mars 2010.)"

Detta bedömer vi som ett helt nytt uttalande, vilket styrks av att HD inte gör någon NJA-hänvisning. Vi tycker att detta är av stor och grundläggande betydelse och skall därför utveckla det något.

Först skall understrykas att HD:s uttalande måste avse både förundersökningen och rättegången inklusive huvudförhandlingen.

Omedelbart i samband med en ovanlig händelse; en bilolycka, ett nära dödsfall, ett polisingripande eller liknande är man ofta i chock. Att då tvingas avge en berättelse omedelbart och utan stöd och biträde kan leda till att man säger saker som är oriktiga eller i vart fall olämpliga

Tjänsteanteckningar från en myndighet, även från korta telefonintervjuer i stressade situationer, är efteråt synnerligen svåra att rubba. De är som ristade i sten.

Det finns också en tendens från många som på något sätt kan ha agerat fel i en viss situation och är skuldmedvetna att omedelbart ta på sig hela skulden. Det är alltså vanligtvis välbetänkt att tiga, i vart fall inledningsvis. I ett polisförhör gäller det ännu starkare.

Ibland uppmanar försvarare klienter att berätta för att inte framstå suspekta. I USA är det helt annorlunda, där hörs misstänkta i rätten endast undantagsvis och enbart på egen begäran.

En reflexion i Julian Assange-målet är också på sin plats. Om Assanges ombud på tidigt stadium av London-vistelsen skulle ha meddelat åklagarmyndigheten att klienten inte avser säga någonting mer inom ramen för förundersökningen skulle åklagaren ha tvingats att ta ett beslut i åtalsfrågan för länge sedan. Och detta beslut skulle sannolikt ha blivit en nedläggelse.

Så vi välkomnar HD:s ställningstagande och uppmanar advokatkåren att fånga fågeln i flykten och förskjuta brottmålsprocessen i amerikansk – och mer rättvis – riktning.

Så till förundersökningens roll: Av tradition är det svårt att ändra någonting som har sagts under förundersökningen, vilket också är ett skäl att tiga. Nu har HD i ganska väsentlig grad nedgraderat förundersökningens roll i beviskedjan. I punkterna 25 till 27 anger HD följande, där vi har kursiverat särskilt intressanta uttalanden:

"25. I detta mål har sådant som antecknats i samband med förundersökningen åberopats i stor utsträckning. Vid bedömningen av uppgifter av sådant slag, t.ex. anteckningar från polisförhör, måste beaktas att förhör under förundersökningen inte sker med sådana rättssäkerhetsgarantier som gäller vid förhör inför en domstol och i parternas närvaro. De noteringar som görs av polisen kan ha blivit missvisande av flera skäl. Bland annat kan förhörsledaren och den som har förhörts ha talat förbi varandra utan att det framgår av anteckningarna. Är det fråga om skriftliga sammanfattningar från ett förhör kan det vara oklart vilka frågor som faktiskt har ställts och därmed också vilka förhållanden som det har legat nära till hands för den hörde att berätta om. Vidare kan upplysningar, som först senare visar sig vara viktiga, ha utelämnats. Uppgifter kan också ha getts en annan nyans än den som den hörde har velat förmedla.

26. Det finns skäl att påpeka, att det förhållandet att en uppteckning från ett förhör har lästs upp för förhörspersonen och godkänts av denne, inte är någon garanti för att han eller hon verkligen i alla delar står bakom den redovisning av förhöret som finns nedtecknad eller att redovisningen fullt ut återspeglar förhöret.

27. Syftet med förundersökningen är i första hand att skapa underlag för beslut i åtalsfrågan. Genom förundersökningen får parterna också möjlighet att bedöma vilken bevisning som bör åberopas inför domstolen. Vad som sker under förundersökningen ska inte betraktas som en del av rättegången. Det är därför angeläget att berättelser som har lämnats under förundersökningen får läggas fram bara då rättegångsbalken lämnar utrymme för detta (se p. 19) och att berättelserna värderas mot den nu angivna bakgrunden."

Till skillnad mot uttalandet om rätten att tiga, kommer trots det kanske inte punkterna 25 till 27 att ge samma ringar på vattnet. Om inte praktiserande jurister nu fångar bollen och utnyttjar den.

Vår uppmaning är alltså att i större grad kräva att domstolarna avvisar slentrianmässiga och dåligt underbyggda försök att dra in förundersökningen i rättegången vid huvudförhandlingen. Kanske också genom att se till att klienten använder sin rätt att tiga.

HD:s mening som refererar till punkten 19 i domen skall då utnyttjas. Punkten 19 anger följande, även här med vår kursivering:

"Bedömningen av om en talan är styrkt ska grundas på den bevisning som parterna har lagt fram för rätten (jfr 35 kap. 6 § rättegångsbalken). I mål där det har hållits huvudförhandling ska domen bygga på det som har förekommit vid förhandlingen (30 kap. 2 § första stycket). Något annat material får rätten inte beakta. Vad som har sagts under förundersökningen får åberopas endast i vissa fall och under särskilda förutsättningar (35 kap. 14 §, 36 kap. 16 § andra stycket och 37 kap. 3 §).

Undantagen som räknas upp handlar om otillåtna vittnesattester, vittnesförhör som avviker från förundersökningsmaterialet samt samma sak avseende partsförhör. Utöver detta bör alltså ombudet protestera om förundersökningsmaterial tillförs under huvudförhandlingen.

Även nu när HD sagt sitt återstår en sak till för att uppnå en bättre rättssäkerhet; I dag saknas rätt att tiga hos andra myndigheter som Skatteverket, Tullen mm. Och dessa myndigheters material kommer lätt in i en förundersökning. I vart fall borde en regel motsvarande vad som följer av 36 kap. 6 § rättegångsbalken gälla hos dessa myndigheter. Men det är annan fråga som vi kanske får anledning att återkomma till.

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

31 comments

Nu har jag dröjt för länge med att läsa det aktuella rättsfallet varför jag är dåligt påläst.
Men det låter som att det här prejudikatet hamnar på kant med HD:s ord-mot-ord-prejudikat, de mest åberopade från 1991, 1992 och 2010 och "stödbevisningsfallen" från 2009 (?). I dessa fall används ju flera sanningskriterier som bygger på information från förundersökningen och bland annat ett krav på den misstänkte att förklara varför målsäganden skulle anklaga honom falskt (där bl.a. skadeståndet inte ansågs vara tillåtet att ange förrän möjligen 2010).

Bra artikel! Vet inte om HD-fallet är det allra bästa att referera till eftersom den tilltalade dömdes till ett väldigt långt straff för försök till mord? Det hade fått mer genomslag om han blivit friad. Såvitt känt har man väl haft rätt att tiga i Sverige sen.. ja, hur länge?

"Först skall understrykas att HD:s uttalande måste avse både förundersökningen och rättegången inklusive huvudförhandlingen."

Menar ni att det är någon skillnad på en rättegång och huvudförhandling?

Tack! Nej, givetvis är det inte någon skillnad. Dock är det bara under huvudförhandlingen som man har muntlighet och då sätts det på sin spets. Sedan läses DJ av en bred allmänhet där många sätter likhetstecken mellan huvudförhandling och rättegång.

En liknande fråga är ordet plädering.

Jag hade ett tvistemål i Uddevalla i går och samtidigt var det slutet på en uppmärksammad mordrättegång. Jag talade med två gymnasister som gick ett juridikprogram och skulle studera "slutpläderingarna", varpå jag påpekade att det endast görs ett slutanförande som då kan kallas "pläderingen". Ordet "slut-"plädering finns alltså inte. Och att rätten alltid använder ordet slutanförande.

Så, du har helt rätt - det var bara ett allmänbildande uttalande för att förskjuta allmänhetens vokabulär.

Vad gäller lämpligheten av rättsfallet, då han dömdes spelar det liten roll. Alla praktiserande vet att uttalanden och utgång är olika saker.

Då den dömde är försvunnen kan man istället väcka frågan om häktning inte borde kvarstå under klagotiden vid mycket grova (person-)brott.

JT

Rätten att tiga är väl inte kontroversiell. Frågan är ju istället vad som händer om man tiger. Observera att HD faktiskt citerar Murray-fallet från Europadomstolen där ju den tilltalade åläggs vad man brukar kalla förklaringsbördan. Och där är det nya fallet, jfr med HD:s avgörande i resningsfallet NJA 2013 s 931 väldigt tydligt: den tilltalade kan gärna tiga, men är åklagarens gärningspåstående bevisat, så åligger det inte domstolen att hitta på ursäkter som inte framförts, och omöjliggör heller inte en fällande dom./Thomas Ahlstrand

Om man bestraffas för att man tiger så är det ju ingen rätt att tiga. Det är som att säga att man har rätt att begå brott, men bestraffas för det.

Gärningspåståendet bevisas ju genom att alla alternativa förklaringar till bevisens existens är undanröjda. Det innebär ju att en förklaring inte ska spela någon roll om bevisvärderingen är rätt utförd.

Fast Thomas Ahlstrand har ju i sak rätt. Någonstans svänger ju bevisbördan till åtminstone en förklaringsbörda för den tilltalade om han/hon till exempel påstår någonting som annars rimligtvis skulle kunna lämnas utan avseende. Låt säga någonting som annars med rätta skulle kunna ligga inom den klassiska felmarginalen för "rimligt tvivel".

T ex en förklaring till hur fingeravtryck kan ha hamnat på ett mordvapen eller varför vittnen skulle ljuga.

Om domstolen skulle behöva pröva en till synes fällande bevisning mot alla tänkbara alternativ ex officio så skulle et bli orimligt.

Detta förtar dock inte HD:s skrivning i nu aktuellt fall och inte alls det som artikelförfattarna sätter fingret på här. En mycket bra artikel.

Men det är fel i sak att påstå att man har rätt att tiga om man drabbas negativt på grund av tigandet.

Att utesluta alla alternativa förklaringar är samma sak som man gör inom annan vetenskap innan man uttalar något säkert. Det är inte svårare för jurister (även om de är mer motvilliga).

Det ska medges att du har en poäng - men som du själv säkerligen vet så är den endast teoretisk. Bevisvärdering är mänsklig verksamhet och detta är inte bara ett "advokatyriskt" påstående utan ligger till grund för hela processrätten där detta tillkortakommande vägs in. Ett av exemplen är just detta med förklaringsbörda för att undgå straff i en situation där domstolen annars - rätteligen - hade kunnat fälla. Bara för att en oskyldig döms så innebär det ju inte per automatik att ett rättsligt fel har begåtts.

Antag följande extremfall: en gärningsman pekas ut av två vittnen, hans DNA finns på målsägandens kropp och hans fingeravtryck på mordvapnet. Hans mobiltelefon kan dessutom bindas till brottsplatsen trots att han bor 100 mil därifrån.

Fällande bevisning? Givetvis! Korrekt att fälla? Givetvis!

Om det skulle vara så att den tilltalade VET att han är utsatt för en konspiration för att några vill hämnas och därför har arrangerat allt detta (vilket givetvis är fullt möjligt och rimligt) men ändå väljer att tiga (vilket han givetvis har RÄTT till) så får han finna sig i att fällas till ansvar utan att kritik kan riktas mot domstolen för att man inte ex officio prövade konspirationsteorin.

En helt annan sak är att han kan komma att beviljas resning om han i efterhand kan bevisa konspirationsåtgärderna.

Det behöver inte vara en konspiration. En man hittas död i ett rum med kniv i ryggen, misstänkt står bredvid, hans fingeravtryck på kniven, ingen annan där - och misstänkt väljer att tiga. Då behöver domstolen inte konstruera upp en okänd tredje, eller en nödvärnssituation, eller något annat som fritar. Ett känt exempel häromåret var en narkotikapåverkad kändis som påstod att han var oskyldig men vägrade att berätta hur eller varför./Thomas Ahlstrand

Kontentan av det är ju att man inte har rätt att tiga.

Nej, tiga får du göra hur mycket du vill. Men tiger du kan du inte räkna med att domstolen ska konstruera förklaringar eller möjliga invändningar.

Konceptet att ha rätt till något innebär att staten inte påför en några nackdelar för det.
Om män t.ex. har rätt att ligga med varandra så utesluter det att staten t.ex. hänger dem för det, eller motiverat ett negativt myndighetsbeslut av något annat slag baserat på den utövade rätten.

Kontentan är väl att i Svensk rätt så tillämpas i praktiken en omvänd bevisbörda - eftersom det sällan behövs någon vetenskaplig bevisning för att fälla och någon bevisvärdering värd namnet sällan görs.
Att åklagaren skall först styra en utredning och sedan vara anklagande i en tävlingsliknande situation i domstol och därmed sitta på dubbla stolar gentemot en anklagad som i praktiken utan utredningsresurser påförs hela bevisbördan att föra fram sin oskuld är väl knappast förenligt med god rättssäkerhet?
Åklagarmyndigheten har dessutom FORTFARANDE INTE börjat tillämpa Direktiv 2012/13/EU - vilket kan ge dryga och välförtjänta böter - kanske ska de dras direkt från lönekuvertet? http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32012L0013&...

Det handlar ju om att rätten inte kan vända din tystnad emot dig. T.ex. om du åker dit för 1 kg kokain och vägrar utala dig i förundersökningen för att sen komma med en trovärdig förklaring i rättegången varför det inte är ditt, så kan de inte använda din tystnad i FU för att klandra din förklaring. (typ varför sa du inte detta tidigare, det måste vara en efterhandskonstruktion)

Men om åklagaren lägger fram trovärdig bevisning mot dig så måste du ju såklart förklara dig. Rätten att vara tyst handlar ju bara om att du behöver inte förklara dig förrän det är huvudförhandling och du har alla fakta framför dig. Och du behöver inte heller förklara dig om åklagarens bevisning inte räcker till.

Som det var innan så hade en tystnad i FU helt klart vänts emot dig i rättegången, och det är bra att HD nu satt ner foten och sagt att det inte längre ska vara så.

Med den extra förstärkning av principen om muntlighets- och omedelbarhetsprincipen som HD gjort nu innebär det dock samtidigt att behovet av restriktioner i häktade mål kommer att kvarstå.

Man kan helt enkelt i ännu mindre utsträckning lita på att förhörsuppgifter kan användas och få betydelse vid avvikande utsagor i domstolen.

Är detta verkligen en rimlig utveckling?

Måste man häkta målsäganden och vittnen då?

Den som anmält Musses inlägg som opassande, den har bevisligen aldrig suttit utanför en rättssal i väntan på huvudförhandling och där råkat höra åklagare diskutera målet i detalj med målsägare och vittnen inför det att vittnena sedan skall in och vittna på huvudförhandling (de trodde att de var själva i utrymmet).

Eller den varianten, att domaren ser till att stänga av ljudupptagningen under pågående vittnesmål för att då coacha tilltalad i vad han får lov att säga under sitt förhör (mao bara det som passar in i domskrivningen) samt likadant när MÄ skall vittna men då i syfte att hjälpa densamme att "minnas" (läs vad poliser tutat i vederbörande under otal polisförhör).

Anmäl den här som opassande ock (sanningen är ju oftast opassande inom rättsväsendet).

Det är inte så att man diskuterar vad som ska sägas utan det ingår i uppdraget att försöka skapa en lugn stämning. Många målsägande är nervösa och oroliga. Samma gäller många tilltalade. Då brukar jag fråga hur läget är och förklara hur det kommer att gå till. En del börjar spontant att berätta för mig om händelsen utanför. Då brukar jag förklara att vi tar allt där inne i salen.

Såklart är man trevlig mot alla.

Absolut, det köper jag.

Fast nu var det väl inte riktigt det jag tänkte på.
Utan att åklagaren går igenom exakt vad det är denne vill få fram i bevisning (mao det där som vittnen brukar hållas utanför rättssalen för, fram tills dess att det är dags för dem att vittna).

Men hur löser nu behovet av att låsa in målsäganden och vittnen?
(Nej jag vet att ni inte är opartiska och att ni använder häkte i tortyr syfte, jag tycker bara att det är roligt att avslöja det. )

Ofta kan man anse att kollusionsrisken har fallit när målsäganden och vittnen har hörts i förundersökningen. Och då häver man häktningen eftersom jag räknar med att kunna använda förhörsuppgifterna om de börjar vackla under huvudförhandlingen.

Men med det nya resonemanget får förundersökningsförhör minskad betydelse. Och då får den misstänkte klart förstärkta incitament att påverka bevispersoner. Restriktionsbehovet ökar.

Får inte målsäganden samma ökade incitament?

RB ger inget stöd för att den misstänkte får åläggas skyldighet att berika utredningen, något som saknar grund även i 2:11 st.2 RF om rättvis rättegång. Åklagaren har alltid bevisbördan för sitt gärningspåstående och den misstänkte ska betraktas oskyldig till dess att skuld lagligen blivit fastställd. Annan "förklaringsbörda" än den som följer av ändrade uppgifter vid förhör med den tilltalade saknas, som då har betydelse för prövningen av personens trovärdighet. Något självständigt bevis är det inte fråga om.

Rätten att vara passiv i förfarandet återfinns också i andra MR-instrument än EKMR t.ex. artikel 8 i Amerikanska Konventionen om skydd för mänskliga rättigheter, artikel 14 i FN:s konvention om skydd för medborgerliga och politiska rättigheter och enligt Afrikanska Rättighetskatalogen med tillhörande Protokoll. Motsvarande regler finns för väpnade konflikter enligt 1949 års Genèvekonventioner och 1977 års Tilläggsprotokoll, vilka lämnat avtryck efter sig i stadgarna för de internationella brottmålsdomstolarna och deras rättspraxis.

Svenska domstolar har dröjt på steget med att i rättspraxis bekräfta vad som framgår redan av grunderna för den ackusatoriska och kontradiktoriska straffprocessen, och varje steg i den riktningen är välkommen. Härtill kommer att Europadomstolen har en mycket rik rättspraxis som omvittnar bevisanvändarförbud bl.a. då försvarets rättigheter släckts ut. Det finns många andra exempel. Även praxis från de internationella brottmålsdomstolarna visar på en tydlig hållning av att garantera rättsskydd och rättvis rättegång t.ex. genom att avvisa otillåtet åtkommen bevisning och att inte ge betydelse i någondera riktningen av att den tilltalade väljer att vara tyst. Tillämpningen av svensk rätt genom en internationell ”lins” bör få en ökad betydelse i hela förfarandet, inte bara vid rättegången. Rätten till tystnad kan f.ö. riskera att kringgås av förtäckta förhör i skilda former av provokationer där privatpersoner eventuellt deltar enligt avtal med myndighet.

Principiellt handlar rätten till passivitet och tystnad utan att lida nackdelar när den rättigheten nyttjas om människovärde och att den misstänkte inte pga misstanke om brott eller fällande dom förlorar sin rätt som individ och grundläggande rättigheter. Det är handlandet som bestraffas, inte den misstänktes person som sådan. Givet statens våldsmonopol är det viktigt att lyfta fram statens skyldighet att tillse och upprätthålla rättsskyddet för envar, även för den som är misstänkt eller åtalad för brott.

Betydelsen av maktdelning och en oberoende och opartisk domstol kan knappast övervärderas, inte heller ett normbundet förfarandet med effektiva partsrättigheter.

Ulf Lundqvist

Man kan aldrig vara nog tydlig. När jag skrev att Murray ålades en förklaringsbörda menade jag givetvis inte att han rent formellt fick en förpliktelse. Vad som hände var att han vägrade förklara ett stort antal omständigheter som tillsammataget gav den engelska domstolen anledning att finna åtalet styrkt - utom rimligt tvivel. Hans vägran var ingen ytterligare omständighet för hans skuld, men man noterade, att hade det funnits förklaringar som friade honom hade han kunnat framföra dem. Europadomstolen fann att hans rättigheter inte hade kränkts. Det finns et antal avgöranden från domstolen med ungefär samma innehåll./Thomas Ahlstrand

För att förtydliga; man kan vara nog tydlig, men det är svårt att vara för tydlig.

I Dagens Juridik artikel avseende svensk rättstradition är ord utan substans för det går inte att rätta till benämnd rättstraditions sedan forntiden systemfel, som utgör rådande knappt skönjbar rättssäkerhet och att med insikt i de facto hävda rätten att tiga synes synnerligen oklokt, vilket tack och lov övervägande försvarare ansett suspekt och förhoppning är att de juristerna inkluderande åklagare fortsätter att ha den åsikten.
Tillika finns försvarare med åsikt att det är inte deras uppgift att medverka till att delgivna misstanke får medverka i förhör, inte ens ett telefonförhör, med följd att tilltalade första rättegångsdagen, för första gången sett en benämnd förhörsledare inne i tingssalen och den andra har inte ens visat upp sig.

I DJ artikel, ” Ibland uppmanar försvarare klienter att berätta för att inte framstå suspekta” var inte tidigare känt, däremot är att det finns flera försvarare som totalt ignorerat i ovan autentiskt exempel redovisat också innefattande att benämnd förundersökningsledare/åklagare med team förhörsledare/länskriminalare i olika ärenden tillhörande olika personer på olika plaser i Sverige, har nedtecknat förhör som aldrig skett och de rättsrepresentanternas metod är: De har ställt frågor till sig själva och besvarar dem själva.
Känt är att en av flera advokater vågat göra anmälan och inlämnat urkundsförfalskningarna, förhören som nedtecknats utan att de ens på avstånd sett någon av åklagare med team delgivna misstanke men per automatik skedde omedelbar mörkläggning, sedermera av så ock Högsta Domstolen men när de också hittade andra urkundsförfalskningar av HD fastställt gjorda inne i HD egna rum meddelade de detta via telefonsamtal och skriftligt med tillägg av dem medsända hittade urkundsförfalskningar, tillika vidtog inte de heller någon åtgärd utan advokatens karriär fick per automatik och lindrigt sagt en kraftig nedgång och den besudlade åklagaren premierades till chef i högre åklagarinstans.

Högsta Domstolens nu uppmaning till hela advokatkåren att "fånga fågeln i flykten" och förskjuta brottmålsprocesser i "amerikansk mer rättvis riktning” är för deras yrkeskarriärer vara eller inte vara, helt avhängigt att HD tydligt specificerar vad de avser är rätt riktning, för svenska traditioner inkluderande rättstraditioner är utrotade och med insikt i de facto är uppmaningen till hela advokatkåren livsfarligt, i varje fall för karriären, ty per automatik följer statsfisierade hämndaktioner mot alla invånare inkluderande advokater med starkt rättspatos och civilkurage i Sverige.
Mvh.

Mmmm, är det den lätta, blommiga doften av rättshaveri som kan skönjas?

Inlägg anmälda opassande är yttersta bevis att av debattör redovisat är fakta styrkt med starkt bevismaterial, annars hade hen åtalats för länge sedan.

Som ett tillägg vill jag kort nämna att fallet Murray från ERD vilade på en speciallagstiftning i den engelska rätten om att vägran från den tilltalade att besvara frågor och förklara omständigheter i målet fick tillmätas bevisverkan till hans nackdel, och därmed kränka hans rätt att vara passiv och därvid att tiga. En lagstiftning som tillåter en sådan kränkning av rättsordningen skyddad rättighet saknas i svensk rätt. Inte heller medför överklagande av fällande dom per automatik en skärpt rubricering eller straff för att rättigheten nyttjats.

Att EKMR är ett MR-instrument och inte en processlag innebär att försiktighet bör iakttas vid övervägande huruvida ERD:s argument i princip utan vidare analys bör införlivas med svensk rätt för att försämra den tilltalades ställning i processen. Bedömningarna är ofta vanskliga att göra och kan leda till parts rättsförluster, vilket inte är syftet med EKMR. Tvärtom. Som kompensation för den misstänktes rättigheter och begränsningar i förfarandet i övrigt har åklagaren möjlighet att använda öppna och hemliga tvångsmedel, och har också av den anledningen ett betydande övertag.

RB:s regler är delvis föråldrade, vilket också Högsta domstolen framhållit i ett nyligen avgjort mål rörande husrannsakan på en tidningsredaktion. Kanske är tiden mogen för en grundlig regelöversyn? Ett internationellt perspektiv är då angeläget för att möta de krav som följer inte bara av internationella avtal som Sverige träffat utan även bindande internationell sedvanerätt på området av brottmål. Antagandet av regler om internationella brott som t.ex. folkmord och brott mot mänskligheten visar ett ökat intresse hos lagstiftaren att garantera en hög internationell standard för rättssäkerhet och mänskliga rättigheter vid utredning och prövning av misstanke om brott. Det är en god signal inför framtiden.

I England så läser polisen upp en caution som ger en person rätt att tiga men klargör också att det är en nackdel att i domstol nämna något som inte har nämnts (efterhandskonstruktion). Det används rutinmässigt som en teknik att pressa den misstänkte så Sverige har ju ett mycket mer rättssäkert system.
http://www.hse.gov.uk/enforce/enforcementguide/investigation/witness-que...

Trevligt inlägg! Detta är en mycket trevlig blogg som jag kommer definitivt att komma tillbaka till flera gånger i år! Tack för den informativa stolpen.