Skip to content

Barnbarn vinner mot mormor i hovrätten - har rätt att få tillbaka sin katt

Katten på bilden är inte samma katt som artikeln handlar om.
Katten på bilden är inte samma katt som artikeln handlar om.

Den 76-åriga mormodern vägrade att lämna tillbaka en katt som hon hade tagit hand om när hennes barnbarn behövde vård. Barnbarnet, som fått katten när hon var liten flicka, fick stämma sin mormor i domstol. Tingsrätten ansåg att ägandet av katten hade övergått till mormodern men hov-rätten slår nu fast att katten ska lämnas tillbaka till barnbarnet.

 

Historien om katten går tillbaka till år 2002 då den nu 25-åriga kvinnan bara var tolv år gammal.

Flickans mamma och mammans dåvarande sambo - alltså flickans "styvpappa" - köpte då den tre månader gamla kattungen till flickan.

Några år senare - i slutet av år 2007 - flyttade flickan och katten hem till sin moster där de bodde i cirka ett år. När flickan av hälsoskäl inte kunde ta hand om katten längre, eftersom hon behövde vård, överlämnade hennes mamma och moster i samråd katten till sin mamma - det vill säga till flickans mormor - som gärna tog hand om den.

"Min katt"
Senare visade det sig att det fanns olika uppfattningar om vem som egentligen var ursprunglig ägare till katten, anledningen till att mormodern hade fått "ta över" katten och när flickan hade krävt att få tillbaka katten från sin mormor.

Barnbarnet fick till slut stämma sin mormor vid Södertörns tingsrätt för att få frågorna utredda.

Enligt flickan - som alltså nu är 25 år - så har det alltid varit hennes katt och inte hela familjens.

I samband med att hon själv behövde vård så överlämnade mamman och mostern katten till mormodern - som fick låna katten utan att ta över ägandet. Så småningom fick hon en egen lägenhet och när hon var 20 år - alltså år 2010 - hörde hon av sig till sin mormor och bad om att få tillbaka sin katt:

"[Mormodern] sa då att hon älskade katten och inte ville lämna tillbaka henne. Mormodern har känt till eller haft anledning att misstänka att vare sig [mamman] eller [mostern] var de riktiga ägarna till katten, och borde i vart fall ha kontrollerat ägarskapsförhållandena. [Mormodern] har därmed inte gjort ett godtrosförvärv av katten." 

"Hela familjens katt"
Mordmodern - å sin sida - som idag är 76 år gammal hävdar att katten har varit "hela familjens katt". I vart fall, hävdar hon, att hon har varit i så kallad "god tro" om att det har varit så och att äganderätten nu har övergått till henne:

"[Mostern] var den som hade ansvar för katten och skötte försäkringar och veterinärvård. [Barnbarnet] var inte i skick att ta hand om ett husdjur och saknade eget boende. Det var helt uteslutet att [barnbarnet] skulle ha ansvar för katten och hon har inte haft en tanke på att katten skulle vara [barnbarnets] katt."

Mormodern hävdar dessutom att hennes barnbarn inte alls begärde att få tillbaka katten redan år 2010 utan att detta har skett först strax innan stämningsansökan lämnades in till tingsrätten (rättegången hölls under försommaren 2015).

Efter rättegången ansåg Södertörns tingsrätt att det i och för sig var visat att den 25-åriga kvinnan var kattens ursprungliga ägare och att hennes mamma och moster därför inte hade haft rätt att ge bort eller låna ut katten utan kvinnans samtycke.

Nära anknytning till katten
Mormodern kunde också förutsättas ha haft "viss kännedom" om olika förhållanden inom familjen - bland annat att det fanns en nära anknytning mellan kvinnan och katten.

Den huvudsakliga frågan var därför, enligt tingsrätten, om mormodern hade varit i så kallad "god tro" om att mamman och mostern hade rätt att skänka bort katten.

Enligt tingsrätten fick dock mormoderns tilltro till att mamman var kattens ägare anses ha varit befogad – - i synnerhet då flickan vid den tidpunkten hade ett särskilt stort omsorgsbehov som uteslöt husdjur under en överskådlig framtid. Mormodern hade därför enligt tingsrätten gjort ett giltigt så kallat "godtrosförvärv" av katten.

Tingsrätten anser dessutom att det inte är bevisat att flickan/kvinnan de facto har begärt att få tillbaka katten förrän fem år senare - vilket gav mormodern anledning att betrakta överlåtelsen som permanent.

Inget godtrosförvärv
Tingsrättens dom överklagades av den nu 25-åriga kvinnan till Svea hovrätt som inledningsvis skriver i sin dom:

"Frågan i målet är vem som äger katten. Den som har egendom i sin besittning presumeras enligt huvudregeln vara ägare till denna. Eftersom [mormodern] har katten i sin besittning har [barnbarnet] bevisbördan för sitt äganderättsanspråk. De beviskrav som normalt gäller i tvistemål är tillämpliga. [Barnbarnet] måste därmed styrka att hon är den rättmätiga ägaren till katten."

Enligt hovrätten har kvinnan - genom bland annat vittnesmål från sin tidigare styvpappa och en veterinärjournal - lyckats styrka att hon är kattens rättmätiga ägare. Hovrätten går dessutom rakt emot tingsrättens bedömning när det gäller att ägandet skulle ha övergått till mormodern genom ett så kallat godtrosförvärv.

Hovrätten skriver:

"Från den bevisning som [mormodern} har åberopat är det enligt hovrätten inte möjligt att dra slutsatsen att överlämnandet av katten till [mormodern] år 2009 har inneburit att hon har förvärvat äganderätten till katten. De åtgärder [mormodern] har vidtagit efter överlämnandet kan inte heller anses medföra att [mormodern] har blivit ägare. Någon form av överlåtelse som skulle kunnat medföra ett godtrosförvärv har inte gjorts gällande."

Hovrätten går därmed på den 25-åriga kvinnans linje och beslutar genom sin dom att katten ska lämnas tillbaka från mormodern.

 

 

 

 


  • Alt-texten
    Isak Bellman
  • Stefan Wahlberg

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt