Skip to content

Barnbarn vinner mot mormor i hovrätten - har rätt att få tillbaka sin katt

Katten på bilden är inte samma katt som artikeln handlar om.
Katten på bilden är inte samma katt som artikeln handlar om.

Den 76-åriga mormodern vägrade att lämna tillbaka en katt som hon hade tagit hand om när hennes barnbarn behövde vård. Barnbarnet, som fått katten när hon var liten flicka, fick stämma sin mormor i domstol. Tingsrätten ansåg att ägandet av katten hade övergått till mormodern men hov-rätten slår nu fast att katten ska lämnas tillbaka till barnbarnet.

 

Historien om katten går tillbaka till år 2002 då den nu 25-åriga kvinnan bara var tolv år gammal.

Flickans mamma och mammans dåvarande sambo - alltså flickans "styvpappa" - köpte då den tre månader gamla kattungen till flickan.

Några år senare - i slutet av år 2007 - flyttade flickan och katten hem till sin moster där de bodde i cirka ett år. När flickan av hälsoskäl inte kunde ta hand om katten längre, eftersom hon behövde vård, överlämnade hennes mamma och moster i samråd katten till sin mamma - det vill säga till flickans mormor - som gärna tog hand om den.

"Min katt"
Senare visade det sig att det fanns olika uppfattningar om vem som egentligen var ursprunglig ägare till katten, anledningen till att mormodern hade fått "ta över" katten och när flickan hade krävt att få tillbaka katten från sin mormor.

Barnbarnet fick till slut stämma sin mormor vid Södertörns tingsrätt för att få frågorna utredda.

Enligt flickan - som alltså nu är 25 år - så har det alltid varit hennes katt och inte hela familjens.

I samband med att hon själv behövde vård så överlämnade mamman och mostern katten till mormodern - som fick låna katten utan att ta över ägandet. Så småningom fick hon en egen lägenhet och när hon var 20 år - alltså år 2010 - hörde hon av sig till sin mormor och bad om att få tillbaka sin katt:

"[Mormodern] sa då att hon älskade katten och inte ville lämna tillbaka henne. Mormodern har känt till eller haft anledning att misstänka att vare sig [mamman] eller [mostern] var de riktiga ägarna till katten, och borde i vart fall ha kontrollerat ägarskapsförhållandena. [Mormodern] har därmed inte gjort ett godtrosförvärv av katten." 

"Hela familjens katt"
Mordmodern - å sin sida - som idag är 76 år gammal hävdar att katten har varit "hela familjens katt". I vart fall, hävdar hon, att hon har varit i så kallad "god tro" om att det har varit så och att äganderätten nu har övergått till henne:

"[Mostern] var den som hade ansvar för katten och skötte försäkringar och veterinärvård. [Barnbarnet] var inte i skick att ta hand om ett husdjur och saknade eget boende. Det var helt uteslutet att [barnbarnet] skulle ha ansvar för katten och hon har inte haft en tanke på att katten skulle vara [barnbarnets] katt."

Mormodern hävdar dessutom att hennes barnbarn inte alls begärde att få tillbaka katten redan år 2010 utan att detta har skett först strax innan stämningsansökan lämnades in till tingsrätten (rättegången hölls under försommaren 2015).

Efter rättegången ansåg Södertörns tingsrätt att det i och för sig var visat att den 25-åriga kvinnan var kattens ursprungliga ägare och att hennes mamma och moster därför inte hade haft rätt att ge bort eller låna ut katten utan kvinnans samtycke.

Nära anknytning till katten
Mormodern kunde också förutsättas ha haft "viss kännedom" om olika förhållanden inom familjen - bland annat att det fanns en nära anknytning mellan kvinnan och katten.

Den huvudsakliga frågan var därför, enligt tingsrätten, om mormodern hade varit i så kallad "god tro" om att mamman och mostern hade rätt att skänka bort katten.

Enligt tingsrätten fick dock mormoderns tilltro till att mamman var kattens ägare anses ha varit befogad – - i synnerhet då flickan vid den tidpunkten hade ett särskilt stort omsorgsbehov som uteslöt husdjur under en överskådlig framtid. Mormodern hade därför enligt tingsrätten gjort ett giltigt så kallat "godtrosförvärv" av katten.

Tingsrätten anser dessutom att det inte är bevisat att flickan/kvinnan de facto har begärt att få tillbaka katten förrän fem år senare - vilket gav mormodern anledning att betrakta överlåtelsen som permanent.

Inget godtrosförvärv
Tingsrättens dom överklagades av den nu 25-åriga kvinnan till Svea hovrätt som inledningsvis skriver i sin dom:

"Frågan i målet är vem som äger katten. Den som har egendom i sin besittning presumeras enligt huvudregeln vara ägare till denna. Eftersom [mormodern] har katten i sin besittning har [barnbarnet] bevisbördan för sitt äganderättsanspråk. De beviskrav som normalt gäller i tvistemål är tillämpliga. [Barnbarnet] måste därmed styrka att hon är den rättmätiga ägaren till katten."

Enligt hovrätten har kvinnan - genom bland annat vittnesmål från sin tidigare styvpappa och en veterinärjournal - lyckats styrka att hon är kattens rättmätiga ägare. Hovrätten går dessutom rakt emot tingsrättens bedömning när det gäller att ägandet skulle ha övergått till mormodern genom ett så kallat godtrosförvärv.

Hovrätten skriver:

"Från den bevisning som [mormodern} har åberopat är det enligt hovrätten inte möjligt att dra slutsatsen att överlämnandet av katten till [mormodern] år 2009 har inneburit att hon har förvärvat äganderätten till katten. De åtgärder [mormodern] har vidtagit efter överlämnandet kan inte heller anses medföra att [mormodern] har blivit ägare. Någon form av överlåtelse som skulle kunnat medföra ett godtrosförvärv har inte gjorts gällande."

Hovrätten går därmed på den 25-åriga kvinnans linje och beslutar genom sin dom att katten ska lämnas tillbaka från mormodern.

 

 

 

 


  • Alt-texten
    Isak Bellman
  • Stefan Wahlberg

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

36 comments

Är det rimligt att rättsapparatens dyrbara tid skall tas upp av sådant här trams?

Självklart. Rättsapparaten finns till för medborgarna och inte tvärt om. För den här flickan var nog katten minst lika viktig som någon kommersiell tvist eller "fel i fastighets"-tvist. Dessutom rättsfrågor som med tanke på de olika utgångarna i de olika instanserna inte var helt okomplicerade.

Så ja - det är exakt sådant här som domstolarna finns till för.

Instämmer. Alternativet är ju att parterna gör upp fysiskt om vem som ska ha katten.

Kostnadsbesparande kortnäsor (som inte tänker längre än näsan) bör komma ihåg att den gräns vi närmar oss när vi tar bort samhällets grundläggande skyldigheter eller höjer ansökningsavgifter är den mellan anarki och rättsstat!

Varför tycker du att det är trams?

Det är helt rätt att lägga resurser på sånt här oavsett om det kan ses som trams. Anledningen till det är att allt kan inte värderas i pengar. En gammal katt har egentligen inget ekonomiskt värde men den kan ändå vara värd mer för en person än allt annat man äger. Det är mycket trams om småpengar som hamnar i domstol och då kan man faktiskt ha anledning att tycka att det här egentligen är viktigare.

Sen må man tycka att mycket tyder på en något dysfunktionell familj och det kan också diskuteras om det blev ett riktigt avgörande. Det hindrar inte att det här var något som måste komma till ett slut och att domstol var rätt väg för att få ett slut.

Ska vi gissa att PT beviljades den 1 april?
I mormors ställe hade jag genstämt för kostnaderna för att ha tagit hand om katten under alla år.

Som framgår av de diametrala domsluten så fanns det uppenbarligen skäl att meddela prövningstillstånd.

Katten är ingens "ägodel". Det har uppstått en relation mellan denne och mormodern under
de senaste 6 åren.
Vad jag förstår av ovanstående, är nu katten 12 år.
Detta innebär att den lever i bästa fall ca 6-8 till.
Lår katten bestämma själv!
Alla katter är ingens "ägodel";
"Hunden är människans bästa vän, människan är kattens bästa vän"...
Håller med Kjell A om orimligheten i att spendera skattepengar på detta

Djur är just sakrätt. Ägande.

Ja och nu undrar jag vad som gäller mina barnbarn ?
Där verkar det som det är bara att lägga beslag på dem så äger man dem ..Sen flyttar man folkbokföring och begär fk bidrag och driver rättssak. Ingen bryr sig om man skiter i redan avundades domar. Man ser gärna till att få interimistiskt sånt kan väga till ens fördel. Ärlighet varar inte längst längre. Det gäller inte en katt,det gäller barn.

Jo djur är ägodelar enligt svensk lag om man ex hittar en bortsprungen katt så räknas det som hittegods och ska anmälas till polisen om inte den rätta ägaren hör av sig inom viss tid så tillfaller katten upphittaren. Om någon misshandlar din katt eller hund så räknas det som skadegörelse på samma sätt som om någon sparkar en buckla i din bil. Mina 6 mest älskade ägodelar är mina katter.

Nja... Att misshandla en katt är i första hand djurplågeri och inte skadegörelse. Att däremot döda en kart smärtfritt är skadegörelse.

// Om någon misshandlar din katt eller hund så räknas det som skadegörelse på samma sätt som om någon sparkar en buckla i din bil//

Detta är felaktigt. Om någon tillfogar skada som det är beskrivet i brottsbalken så blir det rubricerat som djurplågeri: "(BRB 16kap 13 §) Om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter djur för lidande, dömes för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år."

Sedan är det inte [juridiskt] korrekt att säga att djur är "ägodelar". Utan djur räknas som "lös egendom". Det är viktigt att veta att alla angrepp mot egendom, fast eller lös, behöver inte medföra skadegörelse. I andra ord, det finns en mängd olika brottsrubriceringar som kan göras.

Det är sant så långt som att om någon sparkar en katt så kommer vederbörande att bli dömd för djurplågeri. Eller alternativt för brott mot djurskyddslagen om något fattas för att få det till det till djurplågeri.

Samtidigt så kan rekvisiten för skadegörelse också vara uppfyllda om man sparkar någon annans katt. Det är inte ointressant eftersom det utöver samhällets intresse av att bestraffa ett olämpligt beteende också kan finnas en djurägare som har krav. Ersättning för veterinärkostnader t ex. Djurplågeri är ju faktiskt sorterat som ett brott mot allmän ordning så det kan finnas en poäng i att också se ett brott som är riktat mot en person när man kommer till frågan om ersättning.

Det ligger i farans riktning att Hovrätten tar sig an sådana här fall för att kunna legitimera sitt eget förfäktande gällande pt-frågorna.

Det här handlar inte om en katt, det är en långvarig mänsklig konflikt!'
Inget som jag anser skall förhandlas inom juridiken, utan inom psykologin.

Hovrätten har gjort det igen, vilket rättsövergrepp mot mormorn! Vid en samlad bedömning och med beaktade av omständigheterna i övrigt är det uppenbart att mormor har rätt. Det torde vara notoriskt att mormödrar alltid har rätt!

Det verkar som domstolen inte har prövat frågan vad som är bäst för katten. Det är ett levande djur och inte en möbel. Alla som kan något om djur vet att det inte är lätt för en vuxen katt att byta miljö. Förmodligen har flickan behållit kontakten med "sin" katt när hon besökt mormor så katten är van med henne och miljöbytet går bra. Jag hoppas bara inte mormodern bodde i hus med gård och flickan bor i lägenhet nu så katten blir en lägenhetskatt eller riskerar bli överkörd om hon släpps ut mitt i stan.

Kan man tänka sig en fortsättning där mormodern menar att katten inte kan lämnas tillbaka för att den har dött?

Detta är ju en konflikt på samma nivå som TV:s grannfejden. Kan någon förklara varför hovrätten öht beviljade pt i detta.

Med tanke på de diametralt olika utgångarna i tingsrätt och hovrätt kan väl beslutet att meddela prövningstillstånd inte gärna förvåna? Hovrätten konstaterade alltså att någon form av överlåtelse som skulle kunna medföra ett godtrosförvärv inte hade gjorts gällande. Trots det hade tingsrätten inte sett några problem med att slå fast att ett godtrosförvärv ägt rum. Låter som en obligatorisk ändringsdispens i mina öron.

Jo men att de ändrade kan ju inte i självt ses som ett bevis för att de gjorde rätt som tog upp det på nytt. Att kräva pt brottmål med hänvisning till arbetsbörda saftigt som man har tid med detta trams. Samt jo utifrån hur normala människor tolkar denna situation så är god tro uppfyllt.

Hovrätten ska ovillkorligt meddela prövningstillstånd i fyra olika typfall. Det som är mest aktuellt är här ändringsdispens (om det finns anledning att betvivla riktigheten i tingsrättens slut) och granskningsdispens (om det inte utan prövningstillstånd går att bedöma riktigheten av tingsrättens slut). Om nu hovrätten anser att det i fallet i fråga inte har varit möjligt att godtrosförvärva katten (som tingsrätten har ansett) kan hovrätten inte gärna låta bli att meddela prövningstillstånd - oavsett om man tycker att tvistefrågan är trivial eller inte.

Med det sättet att resonera behöver en domstol aldrig formulera begripliga motiveringar för något alls "hovrätten ansåg att" alltså måste hovrätten ....och hovrätten har gjort rätt som... fyll i vad som helst..

Målets trivialitet; ekonomiskt sett och även med hänsyn till mitt bristande rättskydd som kattägare är absolut relevant här. Det är fullständigt orimligt att staten värderar brottet att döda min katt till ett ringa bötesbrott, att register liknade det för hästar och kor saknas för katter saknas och att domstolar samtidigt sitter och ställer den här typen av krav för godtrosförvärv . Det måste i konsekvensens namn vara en skillnad mellan hur man godtrosförvärvar en bil för ex antal tusenlappar och en en katt som i statens ögon värderas till noll.

Eller för att ta det annorlunda. Hur menar dessa juridiska tänkaree att förvärv av katt skall gå till. Jag kan upplysa att i verkliga livet förvärvar man sin katt som denna mormor har gjort.

Mot

Det vore ju förstått helt orimligt ur rättssäkerhetssynpunkt om domstolen helt rättsvådligt avfärdade ansökningar om prövningstillstånd för att de ansåg tvisten som "trams". Häpnadsväckande korkat resonemang!

För det första har ingen visat på att det var rättsvådligt. För det andra så består det uppenbara tramset här i att öht kräva tillbaks katten och att hävda annat än att mormodern fått den. Eller inbillar du dig att hon gick med på att vara kattvakt under obegränsad tid och att stå för veterinärkostnader med mera då.

Hade du läst mitt resonemang om god tro hade du förstått min poäng.

Sedan undrar jag om inte tvistens allvalighetsgrad är en av de saker som skall vägas in vid pt

Att en nära släkting tar på sig att vara kattvakt under en icke-bestämd tidsperiod låter inte särskilt konstigt i mina öron. Då låter det faktiskt mer konstigt att skänka bort ett barns katt, men det kan ju vara olika vilka referensramar man har.

Min poäng är dock inte att säga något om de faktiska omständigheterna utan bara att alla har rätt till en rättslig prövning och att kriterierna för pt måste vara förutsebara och objektiva. Att ha värderande omdömen som "vikt" eller "allvarlighet" öppnar upp för rent godtyckliga avväganden.

Det är vanligt att man skaffar katter i en familj och sedan säger att det är en present till barnen. Inte så smart när katter lever bortåt 20 år och man knappast bör binda upp en 12 åring till ett djur till dennes 32 årsdag. Och definitivt inte tvärtom.Den enda ursäkten är om familjen underförstått ser det som sin katt och man bara kallar det barnens så länge de bor hemma.

Vidare, årligen hamnar tusentals katter på death row när familjer inser att de inte kan eller vill behålla barnens presenter. Ibland så ges de bort ibland så lämnas de vind för våg. Undantagsvis så tar en lämplig djurägare hand om dem. Vilket skedde här. Det vill säga detta var helt normalt och hur det brukar gå till.Det vill säga god tro och statens vilja att styra upp det är annars noll.

Däremot är det inte normalt av flickan att kräva tillbaks den efter alla dessa år. Den rimliga förklaringen är att hon av något skäl djävla med mormodern. Vilket HR borde insett.

Att döma handlar ju om att tillämpa regler på verkliga situationer men då måste man också förstå vekligheten.

Sedan förstår jag inte varför vikt och allvarlighet skulle vara mindre godtyckligt än något annat som skall bedömas av domstolar. Man tar helt garanterat hänsyn till det tidigare i rättskedjan. Eller menar du att polisen skall lägga samma kraft på snatteri som personrån. Och även om beviskravet är detsamma formellt sett vid dessa bägge så är inte kravet från domstolar på utredningarna detsamma.

Detsamma gäller här. Det är helt enkelt horribelt att ställa krav på godtrosförvärv av katt som om någon skulle gett bort någons minkpäls eller dyra myntsamling.

Summa sumatum hade HR besuttit sunt förnuft skulle tingsrättens sunt förnuftiga bedömning fått gälla.

Jag förstår inte vad lämpligheten att ge ett barn ett djur har med saken att göra? Om ett barn faktiskt fått eller skaffat ett djur tillhör djuret fortfarande barnet och det var själva sakfrågan.

Jag tycker inte alls det låter konstigt att barnbarnet ville ha tillbaka sin katt efter att mormodern tagit hand om den några år.

Du blandar ihop brottmål och civilmål nu. Polisens prioriteringar av utredningsresurser är dessutom en helt annan fråga än hur domstolen ska hantera faktiska åtal och stämningar.

Du omformulerar fakta så att det skall passa din ståndpunkt. Mormodern hade fått katten när dess förta ägarfamilj inte längre tänkte eller kunde ta hand om den för cirka tioår sedan. Detta kan inte med någon rimlighet alls beskrivas som att hon gått med på att sitta kattvakt under obestämd tid eller tagit hand om den under några år. Och ingen normal människa hade krävt tillbaka den efter 10 år. Det hade kompetenta domare insett.

Det ohållbara med att se djuret som tolvåringens faktiska egendom är och det måste man kanske vara domare för att inte fatta är att ansvaret och därmed den slutliga beslutanderätt över det hela ändå måste hamna hos de vuxna. Vem skall r.ex. ta beslut när åttaåring blir rejält allergisk. Eller katten ilsken och farlig för en nyfödd bäbis.

Sedan har jag varken blandat ihop civilmål med brottmål eller talat om polisens prioriterade. Bara konstaterat att det är helt accepterat och rimligt att beslut tas på ett magrare underlag i små mål.

Du har nog omformulerat en del för att få det som du vill också. Läser man vad det står i artikeln så drar man slutsatsen att kravet på att få katten tillbaka kom efter sisådär tre år. Det är viss skillnad mot tio år. Vad som sen hänt under de cirka fem år det tagit innan det här blivit avgjort kan man ju fundera över, ett problem kan ju vara att det tar orimligt lång tid att få mål avgjorda.

Sen per, jag tycker att du blandar ihop två frågor på ett något olyckligt sätt. Den ena frågan är om en sån här tvist är något som domstolarna bör lägga energi på. Den andra frågan är om det domslut som kom är rimligt. Det där bör hanteras var för sig, att tendera att säga att det var fel att ta upp det eftersom det blev fel resultat ser inte så bra ut.

Ena frågan är alltså om det var rätt att lägga energi i domstolar på detta. Det tycker jag absolut. En katt kan vara väl så viktig för inblandade personer som en tvistig fordran, det här är absolut nåt som måste hanteras när nu inblandade parter inte klarar ut det själva.

Den andra frågan är då om domstolen kommit till en rimlig slutsats. Där är jag mer tveksam. Tre år är en del tid och det där att lämna djur nånstans och sen efter lång tid kräva dem tillbaka är tveksamt. Jag har själv tagit hand om djur över semester som uppenbarligen efter många år fortfarande pågår, det får vara nån måtta på sånt. Kanske borde man om man nu lämnar vad som gäller och ser till vad som borde gälla ha någon slags preskriptionstänk på såna här händelser. Lämnar man in skorna till skomakaren kan man inte förutsätta att de finns kvar efter några år. Det borde kanske vara liknande regler för djur.

Eller kan någon förklara hur man godtrosförvärar en katt så en att en hovrättsdomare är nöjd.

Jag läste litet fel. Men det gör ingen skillnad i sak. Även tre år räcker för att det hela skall vara orimligt.

Sedan hör vilket jag redan förklarat målets beskaffenhet ihop med vad som är rimligt att bedöma och lämna pt för.Du får gärna ta frågan om hur man godtrosförvärvar katter jämfört med en bil.

Tingsrätten avgjorde vad som till sist och syvende är en bedömningsfråga. Och det med sunt förnuft. Att då utan rimliga skäl pröva ett sånt här mål på nytt gör mig rätt kall när domstolar hävdar att de har mycket att göra.

Observera att jag inte sa att det måste lösas i domstol. Det var löst genom tr:s sunt förnutsmässiga bedömning. Något annat än sunt förnuft funkar inte här.Hovrätten gör bort sig genom att hantera det som om någon skulle sålt någons bil eller hus.

Problemet är ju att det inte finns andra regler för djur än för bil och hus. Det kan bli tokigt ibland, särskilt konsumentköplagen känns ibland kryckig när det är djur som säljs. Men då blir ju frågan, om man ska välja på en juridiskt korrekt men rätt olämplig och fyrkantig lösning eller en lösning som är mer baserad i sunt förnuft och ger ett lämpligare resultat men inte följer lag och praxis, vad är det då som är rätt väg? Det är faktiskt inte alldeles enkelt att svara på den frågan. Om nu inte detta är ett svar:

All lag bör med beskedlighet driven varda: förty högsta rätt är största orätt, och måste nåden vara med rätten.

www.BilDelar24.com