Skip to content

"Då får socialsekreterarnas makt och bristande kunskap om reglerna katastrofala följder"

DEBATT - av jur.kand. Jenny Beltrán

 

Någon gång ibland uppmärksammas missförhållanden inom socialtjänsten i media. Vi jurister som jobbar med ärenden som rör tvångsomhändertaganden av barn ser dessa missförhållanden på daglig basis.

Nyligen uppmärksammades fallet med två pojkar som hade blivit omplacerade 75 gånger i olika familjehem inom loppet av några år. När man tvångsomhändertar barn och placerar dem i samhällsvård förutsätter detta att barnen ska ha det bättre i samhällsvården. Dessa pojkar (unga män idag) har inte haft det bättre i statens vård.

Tyvärr är inte detta en isolerad händelse. Många barn som tvångsomhändertas tvingas flytta många gånger under sin placering, som många gånger varar hela deras uppväxt. Resultaten vi ser är förödande.

Barnen har inte haft det bra. Många har, utöver alla flyttar, utsatts för misshandel, psykiska övergrepp, sexuella övergrepp och känner inget människovärde. De lever inget ordnat liv i vuxen ålder. Vissa har tagit livet av sig. Och i vissa fall har barn dött under sin placering i familjehem - som i fallet Donia Hassan.

Man utreder inte familjehem noggrant. Man påstår att man gör det, men ändå blir många barn utsatta för hemska saker i dessa utredda hem.

När man som ombud önskar få ut familjehemsutredningar får man ett nej. Man får då överklaga beslutet och i vissa fall får man ut utredningarna men då är den mesta informationen sekretessbelagd.

Jag anser att familjer som har som uppdrag att ta hand om tvångsomhändertagna barn ska granskas. De tar emot många gånger stora summor pengar för detta uppdrag och då anser jag att det är befogat med en granskning av familjen. När man då sekretessbelägger information ställer jag mig direkt frågan vad det är man vill dölja.

Ett annat problem jag ser är att kompetensen inom socialtjänsten runt om i landet är mycket låg. Många gånger kan socialsekreterarna inte de grundläggande rutinerna utifrån det regelverk som finns. Då blir det fel. Detta kombinerat med den enorma makt som den enskilda handläggaren har, leder många gånger till katastrofala följder. Den enskilda handläggarens tyckande läggs ofta till grund för ett ingripande beslut som ett tvångsomhändertagande.

Det säger sig självt att ett system där socialtjänsten både ska vara den myndighet som hjälper familjer, men samtidigt också ska besluta om tvångsåtgärder och frånskilja barn och föräldrar, inte kommer att fungera. Det blir dubbla roller som strider mot varandra. Min uppfattning är att det borde vara två helt separata myndigheter som var och en har sitt uppdrag.

Det krävs stora reformer av det system som vi har. Annars ser framtiden inte särskilt ljus ut. Staten har misslyckats tidigare med samhällsvården. Vi som jobbar med tvångsomhändertaganden ser att det inte har blivit bättre. Tvärtom ser det mycket mörkt ut.

Det finns uppenbara fall där barn måste frånskiljas från sina föräldrar. Dessa barn förtjänar dock att samhället tar hand om de och att de inte har de lika dåligt eller sämre än vad de hade de i sina familjer som ansågs brista i omsorgen.

Men det finns också många fall, där man kan hjälpa familjer komma tillrätta med problem i hemmet, utan ett frånskiljande. Man tar tyvärr inte i beaktande de skador som uppstår hos barnet vid ett frånskiljande. Jag anser att man måste väga de eventuella riskerna i hemmiljön mot de skador som följer av att man frånskiljer ett barn från sitt biologiska nätverk.

Barnen är vår framtid. Vi måste ge dem de bästa förutsättningar som vi kan. De facit vi har i hand, visar att samhällsvården inte har lyckats. Det måste ske en förändring.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt