Skip to content

"Farligt om JK uppfattas som maktens politiska instrument i juridiska fårakläder"

DEBATT - av professor Erik J Olsson, lektor Jens Stilhoff Sörensen och docent Magnus Zetterholm, Academic Rights Watch

 

JK-ämbetet har en viktig uppgift att fylla i att värna rättssäkerhet och se till att myndigheter och deras chefer följer lagen. JK (liksom JO) kan i många fall avgöra vissa typer av ärenden utan att de andra rättsvårdande instanserna behöver inblandas. På så sätt kan långdragna förhandlingar i redan överbelastade domstolar undvikas.

Tyvärr kan JK:s effektivitet ifrågasättas. Risken för en myndighetschef att utsättas för kritik av JK är i praktiken liten och om det ändå skulle ske så är det inte belagd med någon allvarlig konsekvens.

JK kan rikta ”viss kritik” eller i värsta fall ”allvarlig kritik”, vilket sker ytterst sällan, och sedan är det inte mer med det. Eventuell kritik kan därmed bemötas med ett avtrubbat ”Jaså”. Därefter händer inget, särskilt om saken hamnar i medieskuggan.

Att JK inte behöver rätta fel ens om de är uppenbara är knappast kvalitetsdrivande och bidrar till ämbetets problematik.

Enligt förvaltningslagen (27 §) måste nämligen uppenbara fel rättas endast om de inte går någon enskild part emot. I skadeståndsärenden som regleras av JK är staten enskild part. Det följer att JK kan lämna alla fel obeaktade om en rättelse skulle innebära att staten måste betala ut skadestånd.

För en så svag institution, som dessutom sorterar under regeringen med den uppenbara risk för politisk känslighet som detta innebär, är det avgörande att ämbetet innehas av en person med starkt rättspatos och därtill hörande civil- och ämbetsmannakurage så att allmänhetens förtroende inte eroderas och ämbetet börjar uppfattas som en maktens marionett, ett politiskt instrument i juridiska fårakläder.

Utgångspunkten måste vara att staten genom JK aldrig är ohederlig gentemot sina egna medborgare. JK, statens advokat, får med andra ord aldrig vinna orättmätigt i ärenden där medborgaren står mot staten. Det utesluter att man dribblar med fakta eller vinner med rättsliga argument som man i själva verket inte tror på (jfr Lambertz, G., (2008), ”Tankar om Justitiekanslern”, Festskrift till Johan Hirschfeldt).

Men principen att JK inte ska använda rättsliga argument som man själv inte tror på tycks ha övergetts av nuvarande JK Anna Skarhed.

Vid en genomgång fann vårt nätverk Academic Rights Watch, som bevakar den akademiska friheten i Sverige, en uppenbar motsägelse mellan två aktuella JK-beslut. Olika, med varandra oförenliga, rättsregler tillämpas på akademikers rätt att kritisera det egna lärosätet.

Det ena fallet, som avgjordes i år (2015), handlade om en professor i Dalarna som kallats till möte med en chef efter att ha haft kontakt med media angående resursanvändningen vid lärosätet (dnr 8322-14-30). Vid mötet yttrades bland annat hot om uppsägning av personliga skäl. Här ansåg JK att anställda inte har någon lojalitetetsplikt gentemot lärosätet avseende yttranden och att myndighetschefen gjort sig skyldig till en otillåten repressalie.

Det andra ärendet, som avgjordes hösten 2013, gällde en professor emeritus i Lund som blivit avstängd från lärosätet efter att ha kritiserat en omorganisation (dnr 5416-13-40). Här menade JK istället att anställda har en lojalitetsplikt avseende yttranden och att det följaktligen inte var fel av lärosätet att utdela repressalier.

Eftersom JK:s beslut tenderar att bli vägledande måste de av rättssäkerhetsskäl vara tydliga (Lundabeslutet åberopades 2014 av Uppsala universitet för att motivera avstängningen av en där verksam likaledes kritisk emeriterad professor).

Om JK ändrat uppfattning i det senare beslutet borde det ha angetts där, vilket dock inte skedde. Båda besluten fattades inom ramen för en tvåårsperiod och är undertecknade av samma JK. Då de rättsregler som åberopas är oförenliga kan JK rimligen inte tro på båda argumenten. Man har alltså använts sig av minst ett rättsligt argument som man själv inte tror på.

Vi begärde följaktligen ett klargörande från JK om vilken rättsregel som ska gälla (dnr 3451-15-29). Svaret var tyvärr inte upplysande: ”I den mån ni anser att skälen för besluten är oklara i något avseende är det beklagligt, men alltså inte något som kan avhjälpas genom förtydliganden i efterhand.”

Frågan handlade dock inte om att skälen för besluten skulle vara oklara. Tvärtom är besluten var för sig föredömligt klara. Problemet är att den rättsregel som används i det ena beslutet uppenbart motsäger den som används i det andra. Det är svårt att tolka svaret på annat sätt än att JK försöker undvika huvudfrågan.

Det ligger nära till hands att koppla tillkortakommandet till Anna Skarheds aktuella uttalanden i media, där hon bland annat understryker vikten av att JK hushåller med statens medel och inte utdömer skadestånd om det går att undvika (Dagens Nyheter 2015-02-06, Juridikbloggen 2015-03-23).

Till saken hör nämligen att den avstängde emeriterade professorn i Lundafallet begärde en halv miljon i skadestånd, medan inget anspråk på skadestånd gjordes i fallet med Dalarna, där högskolan gjorde en självanmälan.

De allra flesta juridiska experter skulle nog också anse att bedömningen i dalafallet är den rättsligt korrekta. Den som är verksam inom det offentliga har visserligen en plikt att utföra de beslut som fattats på högre nivå. Däremot har han eller hon ingen plikt att vara lojal mot myndigheten i tal och skrift.

I lundafallet, där en halv miljon av statens kronor stod på spel, användes alltså en felaktig rättsregel som gav högskolan rätt, varför inget skadestånd behövde utbetalas. I dalafallet stod inte statens finanser på spel, varför JK utan hinder kunde använda den korrekta rättsregeln – den som JK i grunden själv tror på och som ger medborgaren, i det här fallet den inblandade professorn, rätt.

Det är visserligen lovvärt att vilja hushålla med statens resurser. Men detta får aldrig ske till priset av att staten genom JK vinner orättmätigt. Det priset är alltför högt. JK har inte bara lyckats skapa osäkerhet kring yttrandefriheten – den demokratiska rättighet som man är särskilt satt att värna – vilket är illa nog; man har också och framför allt brutit mot den ämbetsmannaetik med vilken myndighetens trovärdighet i allmänhetens ögon står och faller.

 

Erik J Olsson, professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet

Jens Stilhoff Sörensen, lektor i globala studier vid Göteborgs universitet och forskare vid Utrikespolitiska Institutet

Magnus Zetterholm, docent och lektor i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet

Författarna driver nätverket Academic Rights Watch, som bevakar den akademiska friheten i Sverige.

 

 

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt