En förskola gjorde en så kallad orosanmälan till socialtjänsten eftersom man misstänkte att en förälder till ett av barnen på förskolan – pappan till en då fyraårig flicka – hade förgripit sig på dottern när hon vistades hos honom.
Flickans föräldrar levde isär men hade gemensam vårdnad om henne och hon bodde växelvis hos dem.
Med anledning av anmälan beslutade socialtjänsten både att inleda en barnavårdsutredning och att göra en polisanmälan.
Polisanmälan ledde till att pappan anhölls och häktades men han frigavs några veckor senare.
Socialtjänstens utredning genomfördes och avslutades utan att pappan hördes personligen. Hans advokat gjorde därefter en JO-anmälan och klagade på att pappan inte hade fått komma till tals i utredningen.
Socialtjänstens uppgifter när det gäller huruvida pappan fått tillfälle att yttra sig går isär. Så här sammanfattas de av JO Lilian Wiklund:
”Antingen är journalanteckningarna riktiga, och då har X inte fått tillfälle att komma till tals, eller också är handläggarnas redogörelse riktig, och då finns det brister i dokumentationen.”
Det som framgår av dokumentationen är att socialtjänsten skickat ett brev till pappan för att uppdatera honom om utredningen och vilka åtgärder som vidtagits. Där skriver man:
”Vi kommer även att ta del av förundersökningen från polisen när den blir en offentlig handling. Genom den får vi del av ditt vittnesmål och din inställning till din dotter. Vi kommer att avsluta utredningen så snart vi kan.”
I samband med att pappan senare var kallad till familjerätten erbjöds han, via familjerättssekreterarna, att träffa handläggarna som ansvarade för barnavårdsutredningen vid socialtjänsten. Vid det tillfället avböjde han dock att träffa dem.
Utredningen avslutades några veckor senare utan att pappan vid något tillfälle kallades till ett möte med handläggarna vid socialtjänsten eller erbjudits att träffa dem igen.
JO Lilian Wiklund skriver i sin bedömning av fallet:
”Jag vill för egen del framhålla att när en utredning gäller ett barns förhållanden i en förälders hem ligger det i sakens natur att nämnden hämtar in uppgifter från den föräldern. Nämnden kan visserligen inte tvinga någon att medverka i utredningen. Däremot är det angeläget att nämnden tydliggör för föräldern att det är viktigt att han eller hon bidrar med upplysningar. Nämnden kan givetvis inte nöja sig med att vid något enstaka tillfälle försöka få till stånd en kontakt, utan det är något som nämnden ska göra fortlöpande under en utrednings gång.”
Handläggarna har hävdat att de inte ville ”tvinga sig på” pappan. JO menar dock att det utgör en brist i handläggningen att pappan inte kallats till något samtal eller på något annat sätt erbjudits att delta i utredningen.
JO påpekar också att det faktum att det saknas journalanteckningar kring flera åtgärder som utredarna påstår sig ha vidtagit ”givetvis riskerar att minska förtroendet för myndighetens handläggning”.
Sammantaget anser JO att bristerna i handläggningen av barnavårdsutredningen är allvarliga. Hon påpekar att nämnden bär ansvaret för socialtjänstens verksamhet och riktar därför kritik mot nämnden för bristerna som framkommit.
Foto: Hasse Holmberg/TT
