Skip to content

"Lagligheten i att förklara att mina angripare inte var välkomna i rättssalen var tveksam..."

Sven Cavallin – f d rådman i Blekinge tingsrätt
Sven Cavallin – f d rådman i Blekinge tingsrätt

KRÖNIKA - av Sven Cavallin, f d rådman i bl a Blekinge tingsrätt

 

I dagens domstolar är det oftast ganska väl sörjt för säkerheten genom ”skalskydd” - säkerhetskontroller och sådant. För 30 – 40 år sedan hörde kontroller till ovanligheterna.

En domstol var på 1970-talet, och även ett par decennier därefter, mestadels en helt öppen inrättning, där vem som helst kunde stövla in och så skedde förvisso. Inte sällan fann man sig som domare på tjänsterummet öga mot öga med någon delinkvent som hade ett och annat att säga.

Denna öppenhet var väl på både ont och gott. Det var nog nyttigt för den egna utvecklingen i domarrollen att på det sättet rent fysiskt konfronteras med de samhällets olycksbarn man faktiskt fattade en hel del beslut om men samtidigt innebar de här närkontakterna förmodligen vissa risker för ens egen person.

Efterhand inrättades larmanordningar i domstolarna och det var nog behövligt. Jag minner mig en del situationer med våld i rättssalen och där akut assistans behövts.

Ett av dessa gällde ett mål om grov kvinnofridskränkning och den häktade medborgaren hade gått ganska illa åt sin hustru. Ganska unga var de båda. Det var huvudförhandling i sal III på rådhuset i Karlskrona hösten 2000. En hel del åhörare fanns på plats, bland dem bröder och andra släktingar till den tilltalade.

Förmiddagen förlöpte lugnt. När vi bröt för lunch och jag skulle stänga och låsa dörren till rättssalen kom emellertid ett flertal yngre manspersoner in i salen och trängde mig bokstavligen talat upp mot väggen. Vad de ville förstod jag inte helt men tydligen handlade det om synpunkter på den fortsatta handläggningen av målet.

I den här situationen kände jag mig ganska utsatt – men till all lycka hade en kriminalinspektör J O Larsson -  dröjt sig kvar i foajén. Han insåg omedelbart mitt trängda läge och kom in i rättssalen samt frågade artigt om jag behövde hjälp. Ja, sa jag, som du ser behöver jag det! Den gode J O Larsson ringde i det här läget på sin tjänstemobil och jag hörde hur han sade till den kollega han fått kontakt med: ”Skicka vad ni har!”

Efter en kort stund hördes sirener och in stormade sedan ett flertal poliser. De uppvaktande ynglingarna kunde ganska snabbt avhysas. Jag gav i det läget en, vad gäller lagligheten, något tveksam order om att det uppvaktande sällskapet med ynglingar inte var välkomna till rådhuset vid eftermiddagens begivenheter i det mål jag hanterade. Den ordern effektuerades genom fortsatt polisbevakning av den rättegången – även den huvudförhandlingen kunde genomföras och den tilltalade dömdes sedermera till tre års fängelse.

Huruvida den domen överklagades minns jag minsann inte men jag tror faktiskt inte att så blev fallet.

Häktningsförhandlingar innebär ju ofta att man så att säga redan i ett inledningsskede får tampas med personer, vilka ganska nyligen varit inblandade i våldsamheter och kanske alltjämt är mer eller mindre påverkade eller på så kallad ”avtändning”. Oftast har de människor man nödgats förklara häktade inte varit helt tillfreds med den nya status detta inneburit för deras vidkommande.  

Vid några tillfällen har vederbörande helt enkelt avvikit – lämnat scenen alltså.  Bland annat minner jag mig en sådan situation från Ronneby tingsrätt 1977 eller 1978 där den anhållne manspersonen var mycket slö och tedde sig närmast borta vid förhandlingen.

Under pausen innan beslut i häktningsfrågan avkunnades tilläts han av polispersonalen, som fraktat dit honom, tydligen att i viss mån vänslas med sin tillstädeskomna flickvän ute i foajén och under deras ivriga kyssande transporterades förmodligen något så kallad ”uppåttjack” in i hans trut - för när beslutet avkunnats vaknade den tidigare mycket passive ynglingen till liv ordentligt och drog iväg med synnerligen raska steg undan sina bevakare. Han hittades någon dag senare, varvid det tidigare meddelade häktningsbeslutet kunde effektueras… 

Jag har vid en och annan häktningsförhandling upplevt att delinkventen helt ”ballat ur” och det har förekommit att stolar kastats genom fönster, handgemäng uppstått med polis och/eller häktespersonal - etc. Bland annat minns jag en häktningsförhandling i sal I i Karlskrona någon gång under år 2000 eller möjligen något år tidigare med en yngling, som led av manodepressiv sjukdom. Han var i den här situationen uppenbarligen inne i en fas, där megalomanin var förhärskande, för när häktningsbeslutet avkunnats for djävulen i honom och de båda häktningsvakterna invid honom hann knappast röra en fena innan han var borta vid dörren och på väg ut - vilt vrålande.

En kvinnlig polis satt med vid förhandlingen och befann sig cirka sju meter ifrån honom men hon var på bettet rejält och var efter honom redan i dörren, där hon brottade ned honom. Jag minns att hon sade – eller snarare skrek – till honom att ”jag släpper dig inte” och att visst blodvite uppstod där i dörrhålet.

Häktespersonalen hade vid det laget kommit upp i stående men knappast mera än så… Själv hade jag försynt petat undan plastlocket över den där larmknappen och funderade över om jag skulle trycka på den eller inte. ”Överfall” stod det på knappen. Vadå överfall? Killen var ju på väg ut så att säga och det handlade ju inte om något överfall, tyckte jag i min enfald.

Jag tryckte aldrig på den knappen men tydligen hade häktespersonalen i alla fall funnit anledning att larma för det kom polis tillstädes ganska snart o lugnet återställdes omsider. 

I en liknande situation – cirka fem år senare – hade jag någon medborgare i en häktningsförhandling och han var helt ur balans. Efter häktningsbeslutets avkunnande for den ovannämnde potentaten i även honom och han begynte – efter att ha störtat ut i korridoren utanför - stöta sitt huvud i väggar och vråla och ha sig.

Inte heller den gången ansåg jag att förutsättningarna var uppfyllda för att trycka på överfallsknappen. Han överföll ju varken domstolen eller annan utan syntes mest inriktad på att skada sig själv, tyckte jag som korkad rådman. Min protokollförare var dock klokare än jag och tryckte resolut på knappen. Det var nog tur det för den vildsinte mannen därutanför höll ju på att försöka ta livet av sig med ideliga tjurrusningar in i väggar och dörrar. Även denne gången återställdes omsider lugnet efter en ganska massiv polisinsats. 

Mot slutet av min tjänstgöring som rådman i Karlskrona hade jag mest brottmål och de flesta av de målen kunde jag hantera utan att behöva använda den träklubba, som gives på domarbordet. Någon gång kunde det hända att jag försiktigt knackade lite i bordet med denna klubba för att liksom påkalla uppmärksamhet i något hänseende.

En gång – i ett mål i april 2010 - var emellertid en man åtalad för att ha betett sig helt vettlöst i en del olika sammanhang, bland annat i en del affärer och på någon krog. Mannen ifråga tappade efter ett tag helt besinningen och gav därmed så att säga syn för sägen även vid huvudförhandlingen. Han började kasta papper omkring sig och vråla och ha sig. Jag fick anledning att nyttja den där klubban med större kraft än tillförne och gjorde så samtidigt som jag allvarligt och ganska så kraftfullt tillhöll den åtalade att lugna ned sig. Det hjälpte alls inte – snarare blev den här rabiate personen ytterligare triggad. 

”Du ska lyssna på mej” vrålade han och jag i min tur försökte med samma röstläge tala honom ”till rätta” och vrålade bland annat: ”Tyst när jag talar!!” (Det där sista hade jag lärt mig av en äldre kollega i samband med något fastighetsmål, där kollegan var ordförande och jag satt som meddomare och referent i målet. Jag tyckte det lät både tufft och kaxigt och ”adopterade” den vändningen, fast jag nog inte förrän nu använt den – jag föredrog en betydligt mildare framtoning vid mina förhandlingar.. )

Även den varianten föll dock på det så kallade hälleberget. Situationen blev till slut närmast ohållbar och jag dängde minsann träklubban i bordet för  tredje gången och nu med all kraft jag var mäktig samt vrålade åt den tilltalade att lugna ner sig och sätta sig på sin plats. Det small nästan som ett kanonskott när jag den gången slog klubban i bordet. Det hade alls ingen effekt – i allt fall inte någon positiv sådan -  och jag minns att jag i förtvivlan tänkte: Nu går det här nock rent åt pipsvängen – för första gången i mitt domarliv kommer jag att få ajournera en huvudförhandling för att jag inte kan hålla ordning i rättssalen! Vilket elände!

Inte heller denna gång hade jag någon tanke på att trycka på den fördömda överfallsknappen! Det gjorde emellertid åklagaren – även åklagarna har ju numera en sådan där knapp vid sitt bord i rättssalen - och inom bara någon minut fanns beväpnade poliser på plats i sal III, där vi den gången huserade. Efter en paus – som blev ganska så lång och innefattade ett besök från lagmannen i rättssalen, hon hade naturligtvis märkt att larmet utlösts – kunde jag fortsätta huvudförhandlingen och – mirabile dictu – även slutföra densamma - dock med fortsatt polisbevakning på plats.

I och för sig kan man naturligtvis fråga sig om jag egentligen inte var jävig efter den där eruptionen att fortsatt hantera det där målet – jag hade ju blivit rejält förbannad på den tilltalade och därtill gett uttryck för min ilska – men så långt tänkte jag inte. Jag slutförde målet och mannen ifråga blev minsann inte hårdare bedömd än vad andra i hans situation skulle ha blivit.

 

 

 

 

 



Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt