Mitt korta bidrag i Svea hovrätts jubileumsskrift under avsnittet Den svenske domaren i världen om domare i Europeiska Unionen erinrar om EU-domstolens uppdrag att säkerställa att lag och rätt följs vid tolkningen och tillämpningen av fördragen och de rättsakter som beslutats av EU:s institutioner men understryker att EU-domstolen ingalunda är ensam om detta.
Det är i själva verket så att det främst ankommer på de nationella domstolarna att hantera unionsrätten. De nationella domstolarna utgör basen i systemet men kan – och ibland måste – vända sig till EU-domstolen med begäran om ett förhandsavgörande om tolkningen av den eller de i det specifika målet aktuella unionsbestämmelserna. Av detta skäl har blickarna också riktats mot den nationelle EU-domaren.
När Sverige blev medlem i EU den 1 januari 1995 förändrades det rättsliga landskapet. Vårt land blev då bundet av de då gällande fördragen och bortåt 20 000 sidor sekundärrätt, det vill säga främst direktiv och förordningar.
Unionsrätten täcker vida områden och berör åtskilliga svenska myndigheters verksamhetsområden liksom de svenska domstolarnas vardag. Man brukar säga att ungefär 40 procent av den svenska lagstiftningen emanerar från unionsrätten.
Unionsrättens särdrag utgörs framför allt av dess företräde framför nationella regler och – om förutsättningar därför föreligger – dess direkta effekt med den verkan att bestämmelser som strider mot unionsrätten skall sättas åt sidan och inte tillämpas i det enkilda fallet. Det är här således inte fråga om någon ”aktivism” från den svenske domarens sida utan om en skyldighet enligt unionsrätten.
De nationella domstolarna har också en skyldighet att se till att effektivitetsprincipen och ekvivalensprincipen tillämpas; det vill säga att unionsrätten kan genomföras på ett effektivt sätt som inte är sämre än vad som gäller för likvärdiga nationella bestämmelser.
Om fråga uppkommer i ett mål om unionsrättens rätta tolkning, har lägre domstolar möjlighet att ställa frågor till EU-domstolen för att få klarhet i tolkningsfrågan, medan domstolar mot vars avgörande talan inte kan föras i princip har en skyldighet att vända sig till EU-domstolen, om målet inbegriper frågor om unionsrätten. Underlåtenhet att göra så kan komma att leda till skadeståndsskyldighet och under vissa förutsättningar skyldighet för nationella myndigheter att ompröva ett nationellt beslut.
Statistik visar att svenska domstolar inte varit särskilt aktiva när der gäller att ställa frågor till EU-domstolen; i vart fall om man gör en jämförelse med en del andra länder. Antalet framställningar om tolkningbesked från svenska domstolar synes dock ha ökat under senare år.
Det är av största vikt att svenska myndigheter och domstolar har god kunskap om unionsrätten. Statsmakterna har givetvis ett stort ansvar härvidlag.
På det internationella planet framhålls att EU-domstolen inbegriper som institution tre jurisdiktioner; nämligen EU-domstolen, tribunalen och personaldomstolen. EU-domstolen kan anses uppträda i fyra skepnader; som internationell domstol när den handlägger mål om påstått fördragbrott från en medlemsstats sida; som appellationsdomstol när den överprövar domar från tribunalen; som författningsdomstol i mål som rör giltigheten av en unionsakt och som samarbetspartner till nationella domstolar i mål om förhandsavgöranden.
Den internationelle EU-domaren verkar i en miljö där olika bakgrund ger en god jordmån för välgrundade belut. Ibland behövs det en mer traditionell domarbakgrund för att identifiera problemen ibland ett mer rättsvetenskapligt kunnnde för att nå målet.
Det har ibland gjorts gällande att domstolen agerar politiskt och sätter sig i den nationelle lagstiftarens ställe. Sådana påståenden är ogrundade.
Vad domstolen gör är att inom ramen för sin kompetens och i enlighet med fördragen och de aktuella texterna samt med tillämpning av allmänna rättsprinciper och sin egen rättspraxis besvara de ställda frågorna med tillämpning av vedertagna tolkningsprinciper. I en mån man kan tala om ”domarskapt” rätt är det främst i fråga om situationer där domstolen fyllt ut luckor i det juridiska systemet i syfte att upprätthålla ett adekvat rättsligt skydd för den enskilde eller att tillförsäkra så kallad koherense i det rättsliga systemet.
Samarbete präglar det dagliga arbetet i EU-domstolen. Det gäller samarbetet med domstolens justitiesekreterare under skriftväxlingen av målet ; det gäller samarbetet med den utsedda generaladvokaten i målet och med domstolens servicefunktioner såsom tolkar, översättare, administration och pressavdelning samt med de närmaste medarbetarna.
Denna tema-artikel är ett bearbetat utdrag från jubileumsboken ”Svea Hovrätt 400 år” (Norstedts Juridik).
Dagens Juridik kommer under året att uppmärksamma Svea hovrätts jubileum genom att varje vecka publicera ett utdrag ur jubileumsboken där ett stort antal namnkunniga författare från det svenska rättsväsendet medverkar.
Publiceringen sker i samarbete med författarna, förlaget och Svea hovrätt.
