I juni 2007 beslutade Skatteverket att höja underlaget för förmögenhetsskatt och avkastningsskatt för en man under taxeringsåret 2006 eftersom mannen inte hade tagit upp en utländsk kapitalförsäkring till beskattning. Han blev därför tvungen att betala 371 736 kronor i avkastningsskatt.
Mannen överklagade Skatteverkets beslut till dåvarande Länsrätten i Stockholms län (nuvarande förvaltningsrätten) och begärde att han skulle beskattas enligt den deklaration han skickat in till Skatteverket.
Länsrätten tog upp mannens överklagande tillsammans med 17 andra personers överklaganden som gällde beslut av Skatteverket om höjning av inkomst av tjänst och påförande av skattetillägg taxeringsåren 2002 – 2006 på grund av inlösen av så kallade syntetiska optioner. Länsrätten beslutade i februari 2009 att avslå samtliga överklaganden eftersom rätten inte ansåg att det fanns skäl att göra någon annan bedömning än Skatteverket.
Avgörandet överklagades till Kammarrätten som avslog mannens överklagande för inkomsttaxering och skattetillägg taxeringsåren 2003 – 2005. I domen beslutade kammarrätten också att avskriva det mål som gällde 2006 års taxering.
Mannen hävdade att kammarrättens tolkning av hans yrkanden var felaktig och begärde 371 736 kronor plus ränta i skadestånd. Enligt mannen yrkade han att hans taxeringar för de aktuella åren skulle fastställas i enlighet med de deklarationer han lämnat in, vilket också skulle betyda att han inte skulle påföras någon avkastningsskatt.
Eftersom hans mål var en del av en stor serie mål som i huvudsak gällde frågan om beskattning av syntetiska optioner skulle ske i inkomstslaget tjänst eller i inkomstslaget kapital, beslutade kammarrätten att hålla muntlig förhandling i ett mål som avsåg en annan skattskyldig.
Frågan om just avkastningsskatt ska inte ha tagits upp utöver att yrkandena upprepades vid förhandlingen. Enligt protokollet ska en av advokaterna ha justerat hans yrkanden, vilket mannen hävdar är felaktigt – för det första ska yrkandet ha framförts av en annan advokat och för det andra ska han ha fortsatt yrka att taxeringarna skulle fastställas i enlighet med inlämnande deklarationer.
När mannen senare gick igenom konsekvenserna av domarna ska han ha uppmärksammats på att han debiterats för mycket avkastningsskatt med 371 736 kronor för taxeringsåret 2006. Han begärde därför att Skatteverket skulle ompröva sitt beslut.
Enligt mannen ska Skatteverket då ha meddelat honom att verket delade hans uppfattning att avkastningsskatten skulle sättas ned men att detta beslut inte kunde ändras eftersom det redan fanns ett domstolsavgörande i fallet.
Mannen hävdade därför att kammarrättens försumliga handläggning av hans fall lett till att Skatteverket inte kunde betala tillbaka den skatt som både han och verket var överens om hade förts på honom felaktigt.
Kammarrätten hävdar dock att skadestånd inte borde utgå.
I ett yttrande till JK uppger Kammarrätten att protokollet i fallet har granskats av tre domare och inga fel har framkommit när det gäller yrkandena. Domstolen menar också att även om fel advokat skulle ha angetts som adressat borde det sakna betydelse för frågan om skadestånd, eftersom båda dessa personer närvarat vid förhandlingen.
Domstolen tillstår att dagboksföringen inte har skötts korrekt i målet men hävdar att det inte har haft någon betydelse för fallets utgång och att det inte borda grunda ett skadeståndsansvar.
JK har också inhämtat ett uttalande från Skatteverket som menar att man inte alls är överens med mannen om att han betalat för mycket skatt för taxeringsåret 2006.
Skatteverket skriver:
”Troligen grundar X sitt påstående om att vi är överens på de två utdragen av hans skattekonto från den 2 april 2013 som han bifogat sin begäran om skadestånd och en anteckning av Skatteverkets handläggare, om att det inte är materiellt rätt att avkastningsskatt ännu är påförd, skriven på Skatteverkets omräkningsbeslut den 22 december 2011 i omprövningsärendet.”
Skatteverket vidhåller att deras beslut att höja mannens underlag för förmögenhetsskatt och avkastningsskatt var materiellt riktigt. Skatteverket anser inte heller att staten är skadeståndsskyldig gentemot mannen:
”Skatteverket delar kammarrättens bedömning att kammarrätten inte kan anses ha handlat fel eller försumligt på ett sätt som kan grunda skadeståndsansvar for staten. Även för det fall kammarrätten kan anses ha handlat fel eller försumligt bedömer Skatteverket att X inte har rätt till skadestånd av staten på grund av bristande orsakssamband.”
JK avslår nu mannens begäran om skadestånd. Också JK påpekar att orsakssambandet har brister. JK skriver:
”Utredningen ger sammanfattningsvis inte stöd för bedömningen att det i kammarrättens handläggning har förekommit något sådant fel eller sådan försummelse som är en förutsättning för statens skadeståndsansvar.”
JK fortsätter:
Det finns anledning att också framhålla att även om kammarrättens handläggning skulle anses innefatta fel eller försummelse kan den för skadeståndsskyldighet grundläggande förutsättningen om adekvat kausalitet inte anses uppfylld i detta fall. Att kammarrättens tolkning av yrkandena i målet skulle ha orsakat den tillkommande avkastningsskatt som X yrkar ersättning för bygger på antagandet att kammarrätten vid en prövning i sak av frågan om avkastningsskatt skulle ha gjort en annan bedömning än Skatteverket och länsrätten som innebar att X befriades från avkastningsskatt. X har inte argumenterat för att så skulle vara fallet och vad som framkommit i ärendet ger inte heller stöd för bedömningen att det förhåller sig på det sättet. De påstådda skadorna kan således inte anses på ett adekvat sätt vara orsakade av kammarrättens handläggning.”
Foto: TT
