Efter ett bråk mellan två ungdomsgäng inne i en galleria åtalades en 17-årig pojke vid Norrköpings tingsrätt för att ha misshandlat en person ur det andra gänget.
Enligt väktare som kallats till platsen hade bråket varit tumultartat och stökigt. Flera av ungdomarna hade slagits med varandra och det var i viss mån oklart vem som hade slagit vem.
Under rättegången hade dock ett av vittnena – på direkt fråga från försvararen – pekat ut målsäganden som den person som blev misshandlad av den tilltalade. 17-åringen dömdes därför för misshandel till ungdomsvård och 60 dagsböter.
Försvararen yrkade ersättning enligt brottmålstaxan. Tingsrätten ansåg dock att ersättningen skulle sättas ner från 7 875 till 5 000 kronor.
Tingsrätten skrev i sina domskäl beträffande den sänkta ersättningen till advokaten:
”Skälen är följande. Av den muntliga bevisningen hördes V (vittnet) sist. Av den utredning som fram till dess lagts fram under huvudförhandlingen hade, vilket framgått av tingsrättens redovisning av domskäl, enbart MÄ (målsäganden) pekat ut X (den tilltalade) som gärningsman för den misshandel han utsatts för. Att MÄ:s uppgifter vid en bevisvärdering skulle tillmätas ett begränsat värde har A (advokaten) insett, i vart fall har han pläderingsvis framfört den synpunkt.”
Tingsrättens fortsatte:
”När åklagaren avslutat sitt förhör med V hade denne inte tillfrågats av åklagaren om han kunde känna igen målsäganden som den person som blivit utsatt för våld från X sida. En försvarare kan givetvis i den situationen ställa frågan till ett vittne om denne kunde känna igen MÄ som den person som blev misshandlad av X. För att ställa en sådan direkt fråga bör dock – utifrån försvararens lojalitet till sin huvudman – försvararen vara klar över att svaret kommer att bli nekande. I A:s fall fick han ett svar som enbart talade till hans klients nackdel. Åklagaren beskrivning av svaret som ”spiken i kistan” beskriver tämligen väl situationen.”
Tingsrätten ansåg därför att advokatens fråga framstod ”som ett så anmärkningsvärt utslag av oskicklighet att hans ersättning bör sättas ned”.
Advokaten överklagade tingsrättens avgörande till Göta hovrätt. Hans uppfattning framgår av hovrättens dom:
”Det var befogat att han ställde frågan till vittnet V om denne kunde känna igen målsäganden MÄ som den person som blev misshandlad av X. A hade fått information som talade starkt för att det inte var MÄ som X bråkat med utan att det var en helt annan person. Han är på grund av sin tystnadsplikt förhindrad att gå in på vad denna information avsåg.”
Hovrätten konstaterar att en försvarare – med nit och omsorg – ska tillvarata den misstänktes rätt och i detta sammanhang verka för sakens riktiga belysning:
”I doktrinen och i kommentar till detta lagrum har sammanfattningsvis anförts följande. Försvararen är skyldig att främja den misstänktes intressen och företa de åtgärder som behövs för att bevaka hans rätt samt åberopa omständigheter och bevis som talar till den misstänktes förmån. Försvararen får inte genom oriktiga påståenden och uppgifter försöka föra domstolen bakom ljuset. Däremot är försvararen inte skyldig att vara positivt verksam för utrönandet av sanningen om detta skulle komma i strid med hans ställning som försvarare… Försvararens verksamhet för sakens rätta belysning ska endast sträcka sig så långt som krävs för den misstänktes intressen. Därutöver ska försvararen iaktta passivitet.”
Hovrätten ändrar nu tingsrättens dom och tillerkänner försvararen yrkad ersättning. Hovrätten anser att försvararens uppgifter – alltså att han på goda grunder trodde att vittnet inte skulle peka ut målsäganden som den som blivit slagen – får godtas:
”Vid angivna förhållanden och även om det kan anföras skäl mot att A ställt den i målet aktuella frågan till vittnet finns inte tillräckligt starka skäl att nedsätta det av A yrkade arvodet.”
