– Domen skickar ett tydligt budskap till Högsta förvaltningsdomstolen om att den i framtida rättsprövningar av miljöbeslut och andra beslut inte skall avgränsa rättsprövningens omfattning på ett otillåtet sätt, säger Jonas Ebbesson, professor i miljörätt och dekan vid Juridicum, Stockholms universitet, som tillsammans med advokaten Björn Rosengren har drivit målet i Europadomstolen.
Regeringen godkände i juni 2003 dåvarande Banverkets ansökan om att bygga järnväg på en landremsa i Västerbotten. Ett villkor för tillståndet var bland annat att Banverket skulle ta fram en plan över järnvägsbygget.
Ett antal fastighetsägare, vars fastigheter låg i nära anslutning till den planerade järnvägen, överklagade beslutet till Regeringsrätten (nuvarande Högsta förvaltningsdomstolen).
Domstolen avslog överklagandet i december 2004 eftersom domstolen ansåg att det inte gick att fastställa om fastighetsägarna hade ett berättigat så kallat klagointresse. Det stod inte ännu klart exakt var järnvägen skulle gå och därför kunde man inte veta i vilken mån de klagande skulle beröras av beslutet.
I juni 2005 kom Banverket med en slutlig järnvägsplan. Fastighetsägarna vände sig då till regeringen och begärde att planen skulle förkastas. Regeringen avslog deras talan med hänvisning till sitt beslut från år 2003.
Regeringsrätten fastställde i december 2008 regeringens beslut, bland annat med hänvisning till att regeringens beslut i dessa frågor inte kunde omprövas i domstol.
Fastighetsägarna stämde Sverige i Europadomstolen och hävdade att deras rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 hade blivit kränkt då de inte hade fått en fullgod rättslig prövning av regeringsbeslutet från år 2003. Alla myndigheter och domstolar hade blivit bundna av beslutet.
Möjligheten till rättsprövning gick om intet då Regeringsrätten i december 2004 avvisade deras klagan med motiveringen att järnvägsplanen inte var klar och då rätten i december 2008 beslöt att inte undersöka konsekvenserna av den färdiga planen.
Europadomstolen slår nu fast att fastighetsägarna därmed har vägrats rätt till domstolsprövning och att deras rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 har kränkts.
– Det var Regeringsrätten som gjorde att Sverige bröt mot artikel 6 i Europakonventionen genom att i första vändan avvisa ansökningarna om rättsprövning med motiveringen att sökandena kunde få sin sak prövade i samband med järnvägsplanen och sedan i andra vändan neka rättsprövning med hänvisning till att frågan redan var avgjord, säger Jonas Ebbesson.
– Det är obegripligt att den högsta domstolsinstansen kunde agera så. På miljörättsområdet är den enskildes ”civila rättigheter” avhängiga en korrekt avvägning mellan enskilda och allmänna intressen. Det måste domstolen känna till. För den aktuella dragningen av Botniabanan får domen däremot ingen direkt betydelse eftersom järnvägen redan är byggd.
Europadomstolen konstaterar inledningsvis att besvärande konsekvenser av järnvägen som till exempel buller och sänkt marknadsvärde på fastigheterna faller inom de ”civila rättigheter” som avses i artikel 6.
Domstolen anser att det står klart att Regeringsrätten i december 2004 konstaterade att parterna som berördes i tillräcklig utsträckning av en framtida järnvägsplan kunde begära rättsprövning om regeringen skulle komma att godkänna planen.
Dock fann Regeringsrätten år 2008 att den enligt bland annat reglerna i miljöbalken var bundna av regeringens beslut. De klagande kunde alltså inte på något sätt genom nationella domstolsprocesser få en full rättslig prövning av besluten. De har således vägrats rätt till domstolsprövning och därför har det förelegat en kränkning av artikel 6.
Foto: TT och SU
