Skip to content

"Kasta lagförslaget om ensamdomare i papperskorgen - det är inte till för parternas bästa"

KRÖNIKA - av Gunnar Brolin, advokat och doktorand vid Uppsala universitet

 

I juli kom Ds 2014:24, som har titeln ”Ökad endomarbehörighet i tvistemål”. Härefter gick den ut på remiss och enligt vad jag har fått kännedom om skall remissvar vara avlämnade senast den 26 september. Jag har inte blivit tillfrågad att avge något remissvar, men tänkte göra så ändå, genom Dagens Juridik. I vad mån Justitiedepartementet uppmärksammar/tar notis om mitt remissvar kan ifrågasättas, särskilt som mitt svar kan sammanfattas med följande: Promemorian är feltänkt.

Efter tingsrättsreformen 1971 var en tingsrätt domför, i tvistemål, med tre domare. Kort därefter, år 1974, tillkom småmålslagen, som innebar att mål avseende mindre värden kunde avgöras av en ensam domare. Utgångspunkten i tvisteföremålets värde kan ifrågasättas. Trots att det är ett litet värde kan det röra svåra juridiska överväganden.

Som exempel kan jag nämna att det tvistemål, som föranledde flest diskussioner under min tid som tingsnotarie, rörde ett belopp om 9 000 kronor.

Målet slutade sedermera i NJA. Saken rörde alltså ett belopp som låg väl inom gränserna för förenklat tvistemål, men rättsfrågorna var, som torde vara uppenbart, inte enkla. Men, alltnog, om man nu bestämt sig att skära, så måste det ju ske på något sätt.

Sedan kom småmålslagens regler att arbetas in i Rättegångsbalken, varvid tillkom att även mål, där värdet översteg småmålslagens beloppsgräns, kunde avgöras av en ensam domare, om parterna samtyckte eller saken var av enkel beskaffenhet. I det senare fallet kunde alltså domstolen, helt utan hänsyn till parternas åsikt, bestämma att en domare räckte. Gudskelov, tycks detta ha tillämpats restriktivt – men regeln står där.

Vad som nu föreslås är att den aktuella regeln skall förändras så att all partsinblandning skall tas bort ur beslutsprocessen. Det skall således alltid vara domstolen, utan parternas hörande, som skall få bestämma om det skall vara en eller tre domare som skall avdöma ett mål. De angivna skälen är ganska enkla: ökad effektivitet, kortare tid från stämning till dom och minskad ”spill” av arbetstid i domstolarna. Det vill säga de skäl som brukar radas upp i samband med förändringar av processystemet.

Men låt oss ta ett steg tillbaka och fundera: Varför har vi domstolar? I grund och botten är det en fråga om att vi inte vill ha ett samhälle där rätt och riktigt regleras av privatjustis, eftersom detta egentligen alltid slutar med den starkes rätt, blodsutgjutelse, gangsterfasoner och vad mera. Definitivt inget civiliserat samhälle, med hänsyn till vad man är van vid att lägga i det begreppet.

Om vi då inte vill ha eller acceptera, privatjustis och gangsterfasoner som ett sätt att lösa konflikter, så måste vi ha något. Det är här domstolarna kommer in: någon form av dömande verksamhet, utifrån ett objektivt synsätt, som hjälper till att lösa konflikterna utan blodsutgjutelser och gangsterfasoner.

Domstolarna är således, i allt väsentligt, ett serviceorgan för att parterna skall kunna lösa sina konflikter, utan att behöva tillgripa metoder som inte uppfattas som acceptabla.

Sensmoralen i denna del: Domstolarna är till för parternas bästa och saknar egentligen ett berättigande om de inte kan utföra sin arbetsuppgift att lösa parternas konflikter.

När då domstolarna skall utföra sin uppgift, måste det ske på ett sätt som är acceptabelt för parterna. Resultatet, domen, måste vara bästa möjliga med hänsyn till omständigheter, lagregler och vad parterna uppfattar som rättfärdigt. Om domstolarna återkommande meddelar domar som parterna, och allmänheten, inte uppfattar acceptabla med hänsyn till omständigheter, lag och moral lär de sluta att använda domstolarna och återgå till privatjustisen, det vill säga just det domstolarna är till för att förhindra.

Domstolarnas arbete, att avkunna domar, är ett intellektuellt arbete. Det kräver att domarna får en möjlighet att fundera, begrunda, överväga - och så vidare. Intill en viss gräns, ökar förutsättningarna för att få en så korrekt dom som möjligt ju mer tid domarna har tillgång till för att kunna fundera, begrunda etc. Att tvångsmässigt begränsa den tid domarna har att tillgå är av ondo, då det ofelbart medför att risken för dålig kvalitet i dömandet ökar.

Oavsett hur goda skäl som anförs för att begränsa domarnas tid att tänka, kommer det, förr eller senare, medföra sämre domar. Att ställa krav att en domare skall avkunna ett visst antal domar och beslut per given tidsenhet, visar bara att kravställaren inte har förstått, inte vill förstå eller inte bryr sig om vad en domares dömande arbete består av och syftar till.

Därtill, kvaliteten på ett sådant intellektuellt arbete, som dömande verksamheten är, ökar dessutom, mångfalt, om det finns möjlighet till diskussion och brytande av tankar. Det vill säga flera domare är egentligen alltid bättre än en.

Sensmoralen i denna del: domarna behöver tid och behövs i ett sådant antal, att de kan utföra sin arbetsuppgift på sådant sätt, att det ger parterna en konfliktlösning som de, parterna, finner acceptabel.

Effektivitet är naturligtvis inget som skall föraktas. Ett ineffektivt arbete är aldrig eftersträvansvärt och bör motverkas. Men när effektiviteten sätts i högsätet, på bekostnad av andra viktiga frågor, hamnat det lätt fel. I det här fallet, med hänsyn till domstolarnas arbetsuppgift och betydelsen av hur det utförs, hamnar vi definitivt fel.

Det uttrycks visserligen i promemorian en förhoppning att de föreslagna förändringarna inte skall medföra någon negativ förändring av rättssäkerheten, men det ges inga belägg som skulle styrka denna förhoppning. Med åberopande av vad jag angett ovan om domstolarnas arbetsuppgift och hur det bör utföras, påstår jag att det inte finns några belägg som kan styrka det.

Är då svenska domstolar ineffektiva? Enligt min erfarenhet, knappast. Med viss erfarenhet från utländska domstolar vågar jag åtminstone påstå att de inte är värre än flertalet, snarare tvärtom.

Efterfrågas då mer effektivitet från parterna? Kanske inte världens enklaste fråga att besvara, det finns inga opinionsundersökningar. Därtill är det något som varierar. De huvudmän, som inte har varit inblandade i tvistemål tidigare, brukar initialt visa upp en ganska stor otålighet. Ganska snart övergår det dock i en förståelse att det tar tid att stöta och blöta de olika frågorna som uppkommer. En viss resignation tillstöter dessutom, det skall erkännas.

När man väl närmar sig tid för huvudförhandling är tidsaspekten ganska oviktig (det har redan gått ganska lång tid) jämfört med önskemålet att få en så kvalitativt högtstående dom som möjligt. Det är endast i mycket extrema undantagsfall som huvudmannen gör gällande att några månaders väntetid har större betydelse än att få ett mål avgjort med tre domare istället för en domare (och den därmed följande chansen till ett kvalitativt mer högtstående utslag). Generellt vågar jag påstå, ökad effektivitet är inte något som efterfrågas i någon större utsträckning från parternas (eller allmänhetens) sida. Definitivt inte, om det ökar risken för kvalitativt undermåliga domar.

Av promemorian framgår att det inte är första gången frågan är på tapeten, om utökad möjlighet för domstolarna att utan parternas samtycke avgöra tvistemål med en ensamdomare. De tidigare försöken inte lett till någon förändring och största protesterna har kommit från dem som står parterna närmast. Om nu parterna inte efterfrågar den formen av påstått ökad effektivitet och protesterar när det kommer förslag om det, varför dessa återkommande försök att dra ner på antalet domare i den dömande verksamheten?

Kontentan är att promemorian inte är skriven ur ett partsperspektiv. Eftersom partsperspektivet saknas faller aspekten, att domstolarna är till för parterna, bort ur resonemangen. Detta kan ses både i helheten som i detaljer. Det finns till exempel angivit att domar ej skall avgöras av fler domare än vad som är motiverat i det enskilda fallet.

Partsperspektivet säger att en dom inte skall avgöras av färre än som är nödvändigt för en kvalitativt högtstående dom. I promemorian sägs att ett tvistemåls omfattning och svårighetsgrad har betydelse för antalet domare som skall delta i avgörandet, underförstått domstolen känner detta.

Partsperspektivet säger att parterna, åtminstone fram till dess huvudförhandlingen inleds, har minst lika god, om inte bättre, inblick i målets omfattning och svårighetsgrad.

Egentligen enda gången ett partsperspektiv förekommer, förutom diverse allmänna, icke verifierade, uttalanden om parternas behov av en snabb process, är påståenden att parter (med dåliga förutsättningar) medvetet använder domförhetsreglerna för att försena processen. Man utgår således från att parternas enda intresse är att missbruka lagreglerna – åter samma, ständigt återkommande, misstro mot parter och partsombud. Alltså, även om det finns några mer eller mindre krystade ansatser, så är inte denna promemoria skriven ur ett partsperspektiv.

Med hänsyn till vad domstolsprocessen i grund och botten handlar om, att ge parter en bra möjlighet att erhålla konfliktlösning utan att behöva tillgripa privatjustis etc, borde den ha varit det.

Vänligen, lägg denna promemoria till handlingarna utan åtgärd, och låt den förbli där – för evigt. Om processen skall reformeras, gör det istället på ett sätt som är till nytta för parterna, de som domstolarna är till för.

 

 

Gunnar Brolin är advokat, med juristutbildning från både Sverige och USA, och doktorand vid Uppsala universitet inom rättshistoria med inriktning på domstolshistoria.

www.brolinsadvokatbyra.se

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt