Bevisuppgift ska innehålla uppgift inte bara om vilka bevis som åberopas utan också om vad som ska styrkas med varje bevis. Precisionen i dessa så kallade bevisteman varierar mycket och olika domare ställer olika höga krav.
Även om det inte är uppenbart vid första anblick så är kravet på tydliga bevisteman emellertid viktigt och går tillbaka på två av de bärande principerna i rättegångsbalken – de om partsdisposition och koncentration.
Skillnader i synsätt och tillämpning av reglerna om bevisteman återspeglar nog rätt väl också rättegångsbalkens teori och praktik.
Skillnaderna illustrerar emellertid inte bara olika personliga förhållningssätt till processordningen utan kanske även skillnader mellan olika generationer. Detta är inget unikt för synen på just bevisteman utan det finns ett antal ofta förekommande tillämpningsfrågor som i någon mån kanske kan kallas generationsfrågor.
Inom processrätten kan nämnas den materiella processledningen – domarens roll och aktivitet under förberedelse respektive huvudförhandling. Även förhållningssättet till lagen om domstolsärenden skiftar; hur stort genomslag ska den från förvaltningsprocessen inlånade indisposiviteten få? Inom straffrätten finns otaliga exempel. Är övervakningsbehov en förutsättning för skyddstillsyn? När kan man använda sig av såkallat.28:3-fängelse?
När det gäller just bevisteman i dispositiva tvistemål beror nog skillnader i tillämpningen åtminstone delvis – medvetet eller omedvetet – på skilda förhållningssätt till principerna om partsdisposition och koncentration. En internationell utblick kan kanske ge en illustration av hur ett system utan dessa principer ser ut och därigenom belysa deras fördelar.
Följande replikskifte, fritt rekonstruerat med ledning av en brasiliansk promemoria, får illustrera problemet:
Ombud för svaranden: ”Nå, professorn, vad är då er slutsats om det här?”
Professor X, sakkunnig: ”Mitt område är ju turbiner och min slutsats är att det inte var något fel på turbinen. Jag kan egentligen bara spekulera i orsakerna till haveriet, men jag skulle gissa att det berodde på lamellerna. Såvitt jag kan bedöma var nämligen lamellerna underdimensionerade. Men jag är ju inte expert på just lameller. Den som verkligen vet något om lameller, det är min lärde kollega, professor Y.”
Rättens ordförande (intresserat): ”Professor Y?”
Ombud för käranden (intresserat): ”Professor Y?”
Ombud för svaranden (förtvivlat): ”Professor Y?”
Rättens ordförande: ”Jaha, då är det bara att plocka fram kalendrarna…”
Den grundläggande föresatsen i en sådan rättegångsordning är att sanningen ska utredas. Framkommer det under handläggningen något som tyder på att det kan finnas ytterligare eller bättre utredning om saken, ska naturligtvis denna utredning tas upp. Intresset av att vaska fram ytterligare korn av sanning väger tyngre än att avgöra målet i ett sammanhang på det material parterna ställt till domstolens förfogande.
I vår rättegångsordning, däremot, fyller bevisteman den mycket viktiga funktionen att de möjliggör koncentrerade huvudförhandlingar genom att det blir förutsebart vad som kommer att hända under huvudförhandlingen.
Rättegångsbalken innehåller inga uttryckliga regler om detta, alltså att bevisteman genom att specificera tvistiga sakförhållanden och att ange ramen för förhör ska utgöra användbara upplysningar om vad som kan förväntas hända under huvudförhandlingen.
En sådan ordning kan visserligen skymta förbi i några bestämmelser och för den som tar sig tid att fundera och därvid tar de grundläggande principerna om partsdisposition och koncentration på allvar blir det uppenbart att rättegångsbalken ställer höga krav på bevisteman och deras hantering. Det är emellertid inte uttalat.
Frågan är om benägenheten att låta de nämnda principerna få genomslag i högt ställda krav på bevisteman – trots avsaknad av uttryckliga lagbestämmelser – är en generationsfråga?
Rättegångsbalken trädde i kraft den 1 januari 1948. Dessförinnan gällde en rättegångsordning som lade en helt annan innebörd i dispositionsprincipen och där koncentrationsprincipen hade dåligt eller inget genomslag. Den gamla ordningen lade – liksom i den brasilianska sketchen ovan – tonvikt vid rättens ansvar för rättskipningen.
Hur lång tid tar det innan ett nytt synsätt och nya principer anammas av yrkeskåren?
Vid tiden för rättegångsbalkens ikraftträdande, 1948, var min farfar ung domare i Blekinge. En kollega till honom, fiskal från Stockholm, hade blivit skickad att hålla ting i Sölvesborg och berättade om den ålderdomliga ordning som tillämpades där.
Häradshövdingen hade som enda lagbok den så kallade Uppströms gröna – en lagedition som gavs ut mellan 1886–1910. (Kanske ännu mer skakande var emellertid att fiskalen på ett nämndemannakalas serverats ljummet brännvin till efterrätten, en marängsviss.) Bekymrad återvände han ganska snart därefter till huvudstaden.
Att helt bortse från närmare fyrtio års rättsutveckling hörde nog även vid förra seklets mitt till ytterligheterna. Men att ta till sig nya strömningar går långsamt. Är detta förklaringen till att den äldre domargenerationen fortfarande idag har svårt att ta användningen av bevisteman på allvar?
Dagens äldre domargeneration formades som notarier och fiskaler i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet. Den generation som lärde upp dem hade i sin tur påbörjat sina karriärer ungefär vid tiden för rättegångsbalkens ikraftträdande. Kanske står båda dessa domargenerationer fortfarande med ett ben – eller en tå – kvar i det förhållningssätt till sitt hantverk som de fått ärva från den gamla rättegångsbalkens tid.
Har man kvar grundinställningen att sanningen ska fram när nu vittnet står framför rätten, spelar naturligtvis bevisteman mindre roll. Detta beror möjligen i sin tur på att äldre domare har ett annat förhållningssätt till hantverket – till partsdisposition och koncentration.
Det grundläggande förhållningssättet till hantverket – domaryrket – lärs ut från generation till generation. Teoretiska förklaringar, rättsvetenskapliga analyser och artiklar om olika principer, ja till och med lagstiftning, har små förutsättningar att rubba ett sådant förhållningssätt.
Dagens yngre domargeneration däremot är uppfödd på dispositions- och koncentrationsprinciperna. Genom EMR-reformen har dock genomförts ändringar i rättegångsbalkens struktur som naggar åtminstone principerna om omedelbarhet och koncentration i kanten. Sedan en tid tillbaka har det från lagstiftningshåll klagats över att dessa principer kan vara opraktiska och stela, särskilt i hovrätten. Ytterligare förändringar har föreslagits.
Men förändring tar tid. Även om dispositions- och koncentrationsprinciperna skulle komma att urholkas ser jag, som vän av dem och av bevisteman, därför med tillförsikt framför mig att det kommer att ta ytterligare sjuttio år innan generationsväxlingen medfört någon effekt för bevisteman i praktiken.
Denna tema-artikel är ett bearbetat utdrag från jubileumsboken ”Svea Hovrätt 400 år” (Norstedts Juridik).
Dagens Juridik kommer under året att uppmärksamma Svea hovrätts jubileum genom att varje vecka publicera ett utdrag ur jubileumsboken där ett stort antal namnkunniga författare från det svenska rättsväsendet medverkar.
Publiceringen sker i samarbete med författarna, förlaget och Svea hovrätt.
Foto: Mannheimer Swartling Advokatbyrå
