Skip to content

"Sanningen är ofta inte mer än ett par knapptryck bort för domstolen"

Håkan Hydén, professor i rättssociologi vid Lunds universitet

DEBATT - av Håkan Hydén, professor i rättssociologi, Lunds universitet

 

Det brukar hävdas att juridik inte handlar om att söka sanningen, sa till exempel Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg i Studio 1 i P1 den 9 januari 2014. Ramberg framhöll att domstolen inte har att ta ställning till och söka sanningen, utan deras roll är att avgöra fallen mot bakgrund av den bevisning som läggs fram. Det finns således en juridisk sanning och en ”verklig sanning”.

Strävan måste emellertid vara att få dessa att överensstämma i så hög grad som möjligt. Och här brister det ofta i domstolarnas arbete, nota bene, vi talar om de fall som är kontroversiella i vad avser vad som hänt i ett visst fall eller hur ”verkligheten” ska bedömas i visst hänseende.

Överhuvudtaget är verkligheten, rättens underlag, en försummad aspekt av rättsligt beslutsfattande. Många tror att juridik handlar om att tolka och tillämpa rättsregler. I själva verket handlar merparten av all juridik i våra domstolar om att tolka och tillämpa ”verkligheten”. Problemet är att jurister inte är tränade att förstå och tillämpa empiriskt grundad kunskap.

Jurister tar lätt på betydelsen av denna dimension av juridiken trots att professionen i övrigt kännetecknas av noggrannhet. Domstolarna borde i större utsträckning inhämta sakkunnigutlåtanden för att få klarhet i frågor där man är osäker; detta utan att part nödvändigtvis har åberopat sådan.

Det behöver inte vara så komplicerat. Många gånger är ”den verkliga sanningen” bara ett par knapptryck iväg.

För att ge ett exempel. Örebro tingsrätt uttalade i en i övrigt uruselt skriven dom, att ”(d)ärtill kommer, såsom försvararen påpekat, att X är asiat och det får anses vara allmänt veterligt att personer från olika folkgrupper reagerar olika på alkoholintag och att det därför är oklart om resultatet av den undersökning av förbränningen av alkohol hos 16 försökspersoner, som Rättsmedicinalverket bygger sitt yttrande på, är helt relevant i detta fall.” 

Bedömning av hur alkohol upptas och fördelas i blod och urin baseras emellertid på fysiologiska processer där genetiken inte spelar någon avgörande roll. Förbränningen av alkohol är av mindre betydelse. Detta är något som tingsrätten genom ett par knapptryck på nätet kunnat få reda på genom Rättsmedicinalverket eller annan sakkunnig instans och därmed kunnat få verifierat genom sakkunnigbevisning, lättast genom Videolänk. Det kan tilläggas att efter det att domen överklagats hovrätten dömde den tilltalade till en månads fängelse.

Att en försvarare för fram lättvindiga argument om hur verkligheten gestaltar sig, är en del av spelet. Det gör det än mer angeläget för domstolen att själv bilda sig en uppfattning. Utredningsskyldigheten vid osäkerhet torde sträcka sig långt (RB 40 kap.) 

Ett skäl till att juridiken tar lätt på den ”verkliga sanningen” är sannolikt att både civil- och straffrätt handlar till stor del om mellanmänskliga relationer. Då tycks det som om man inte behöver någon sakkunnigbevisning. Förhållandet mellan människor är väl något som vi alla känner till, tycks inställningen vara. Men så är det långtifrån alltid.

I det uppmärksammade målet om våldtäkt i Lund fastställde nyligen (16 juni) hovrättens juridiska ledamöter tingsrättens dom i form av frikännande, medan de två nämndemännen reserverade sig och ville döma till två års fängelse. Hovrätten anser att det inte finns underlag att påstå att den tilltalade genomfört de sexuella handlingarna trots att han insett att målsäganden motsatte sig dessa”Den tilltalades uppgifter om att han trodde det rörde sig om dominanssex, kan inte lämnas utan avseende, menar hovrätten i domen. De ”nej” och ”sluta” som kvinnan uttalade under sexakten, tolkade den tilltalade som en del av dominanssexet.

Även här borde domstolen vinnlagt sig om att informera sig om vad dominanssex egentligen står för. Genusvetaren Elin Bengtsson framhåller i en intervju (SDS 2014-06-18) att domen bygger på en felaktig uppfattning om vad BDSM (där dominanssex ingår) är för något. Inte någon gång under samtalet eller samlaget kom de överens om att kvinnans ”nej” och ”sluta” skulle betyda någonting annat än just det.

 Mannen själv säger att det inte fanns någon sådan överenskommelse. Genom att välja att inte informera sig om vad dominanssex innebär har domstolarna låtit mannens påstådda uppfattning om dominanssex framstå som ursäktande för våldtäkt, något som Elin Bengtsson tycker är djupt beklagligt och problematiskt eftersom det innebär att ”en person kan använda sig av BDSM-begreppet för att undkomma och bli friad från vilken våldtäktsanklagelse som helst”.

 Hur än domstolen vrider och vänder på argumenten så anses inte den tilltalade ha uppsåtligen tvingat kvinnan till de sexuella handlingarna. Han kan därmed inte dömas för våldtäkt. Så kommer det att förbli i kontroversiella fall, där ord står mot ord, så länge lagstiftaren inte inför ett subjektivt rekvisit om oaktsamhet, det vill säga kräver att den tilltalade borde ha insett vad som var kvinnans inställning istället för att det rättsliga kravet är att åklagaren måste bevisa bortom allt rimligt tvivel att gärningsmannen insett att kvinnan inte samtyckte.

 Risken är för övrigt att om samtyckeskrav införs blir det kvinnan som måste bevisa att samtycke inte fanns. Och då är vi tillbaka till ruta 1, det vill säga oförändrat rättsläge för offret. I våldtäktssituationer där ord står mot ord är det alltid kvinnan, offret, som på grund av rättsprincipen hellre fria än fälla, kommer att bli lidande.

 Denna strukturella orättvisa kan endast modereras genom införande av det subjektiva rekvisitet oaktsamhet. Varför justitieministern och andra tvekar på denna punkt kan endast uppfattas som ovilja eller okunskap och båda är lika olyckliga.

 

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt