Skip to content

"Mer än 150 fall där HD underkänt hovrätternas beslut om att inte bevilja prövningstillstånd"

Anne Ramberg är Advokatsamfundets generalsekreterare.

TEMA - av Anne Ramberg, generalsekreterare för Advokatsamfundet

 

De senaste åren har den svenska rättsprocessen gått igenom stora förändringar. De största förändringarna gäller hovrättsprocessen. När Svea hovrätt firar 400 år finns det därför god anledning att stanna upp och fundera över vad som hänt och vad som kan tänkas hända i framtiden.

Utgångspunkten är klar. Domstolarna ska avgöra mål och ärenden på ett rättssäkert och effektivt sätt. Utöver detta bygger 1942 års rättegångsbalk (RB) i stor utsträckning på att avgörandena också ska vara materiellt riktiga.

Gamla ordningar som den inkvisitoriska processen och den legala bevisteorin ersattes därför med muntlighet, omedelbarhet och koncentration i alla instanser. Där hovrätten tidigare hade suttit och läst tingsrättens protokoll blev det i stället huvudförhandling och bevisupptagning även i högre rätt.

Det går inte att förstå den stora reformen ”En modernare rättegång” (EMR) på något annat sätt en som en delvis reträtt från tankarna som präglade den ursprungliga RB. Prövningstillstånd gäller i alla tvistemål. Bevisningen i hovrätten består i de flesta fall av uppspelning av den bevisning som tagits upp i tingsrätten. Parterna får allt större inflytande över processen på domstolens bekostnad.

Många delar av moderniseringsreformerna har varit både motiverade och nödvändiga. I synnerhet gäller detta brottmålsprocessen som fick sin ursprungliga struktur med kortare och mindre komplexa mål i åtanke. Men effektiviserings- och besparingssträvandena får inte gå ut över domstolarnas grundläggande rättssäkerhetsuppgifter. Färre materiellt riktiga domar är inte ett pris värt att betala.

I vårt land har rättssäkerheten alltid ansetts förutsätta att underinstansernas domar ska kunna överklagas och prövas på nytt i överrätt. Men sedan EMR-reformen är det tydligt att hovrätten inte ska göra en omprövning, utan en överprövning, av tingsrättens dom.

Tyngdpunkten ska ligga i första instans. Det förutsätter att kvaliteten på processen i tingsrätten håller en jämn och hög nivå i alla hänseenden och i hela landet, såväl materiellt som processuellt. Där är vi dessvärre inte ännu.

Det blir då särskilt angeläget att hovrätten ska uppmärksamma och rätta till materiella och processuella felaktigheter i tingsrättsavgöranden. En central del av den frågan ligger i om det ska vara något krav på prövningstillstånd i hovrätten och hur en sådan prövning i så fall ska utföras.

Ett krav på prövningstillstånd gäller sedan år 2008 för tvistemålen. Nu höjs alltfler röster för att detsamma borde gälla alla typer av mål, alltså även brottmål och förvaltningsmål. Enligt min mening bör erfarenheterna från 2008 års reform tjäna som en varningsklocka när fortsatta förändringar övervägs.

Det finns flera skäl till det. Sedan EMR-reformens genomförande har mer än 150 fall där hovrätten vägrat prövningstillstånd återförvisats av Högsta domstolen. HD har med andra ord i stor utsträckning underkänt hovrätternas dispensprövning.

Även om det får antas att hovrätterna vid det här laget har tagit intryck av HD:s tillrättavisningar finns det dessvärre en risk för att missriktade effektivitetssträvanden har styrt rättsutvecklingen i fel riktning. Även utredningen som fick i uppgift att följa upp EMR konstaterar i sitt betänkande En modernare rättegång II (SOU 2012:93) att det finns problem. Andelen meddelade prövningstillstånd har varit för låg, tillämpningen har skilt sig åt mellan hovrätterna och har inte fullt ut motsvarat vad som förutsattes vid införandet av EMR-reformen.

Brottmål och förvaltningsmål handlar om statens maktutövning mot den enskilde. Det ställer särskilda krav på förutsebarhet och enhetlighet i rättssystemet. Det handlar inte bara om hur parten uppfattar domstolens roll i det enskilda målet. Det handlar också om tilltron till rättssystemet som sådant.

Att med de blandade erfarenheterna av prövningstillståndsreformen i tvistemål införa ett krav på prövningstillstånd i sådana mål framstår inte som en god idé. En sådan reform riskerar att strida mot kraven på en rättvis rättegång och därmed förlora i legitimitet. Dessutom tror jag att acceptansen för ett nederlag är större om man upplever sig ha fått framföra sina synpunkter och argumentera för sin sak. Det är helt enkelt rimligt att statens maktutövning fullt ut kan prövas i minst två instanser.

Även om EMR-reformen inte innebar något krav på prövningstillstånd i brottmål har den förändrat andra delar av brottmålsprocessen i grunden. Den viktigaste förändringen gäller utan tvekan bevisningen. Bevisningen från tingsrätten spelas upp på film i stället för att tas upp på nytt i hovrätten.

Trots att reformen haft många fördelar anförs inte sällan från advokathåll att reformen har inneburit att effektivitetssträvandena har givits företräde på rättssäkerhetens bekostnad. Det gäller exempelvis de begränsade möjligheterna till åberopande av ny bevisning och till om- och tilläggsförhör av förhörspersoner, inklusive den tilltalade.

EMR II-utredningen har nyligen föreslagit ytterligare reformer av bevisupptagningen i hovrätten, till exempel att hänvisning till ljud- och bildupptagningar bör kunna ske i större utsträckning. Mot ett sådant förslag kan dock starka invändningar anföras. I praktiken skulle det innebära en betydande inskränkning av muntlighetsprincipen till förmån för en återgång till ett skriftligt förfarande i hovrätten.

Reformutvecklingen berör också domstolens roll i brottmålsprocessen. I 1734 års rättegångsbalk dominerade den inkvisitoriska processformen. Domstolen agerade både åklagare och domstol. I 1942 års RB ersattes detta med ett större ansvar för parterna. Det åligger dock fortfarande enligt 46 kap. 4 § andra stycket RB domstolen att se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver, samt att försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas processföring.

Till detta hör en omdiskuterad möjlighet för domstolen att förelägga åklagaren att komplettera förundersökningen.

I JK-rapporten Felaktigt dömda från 2006 framfördes ståndpunkten att domstolarna har ett ansvar för att identifiera brister i förundersökningen, vilket grundades bland annat på förarbetena till RB. Majoriteten av domarna syntes dock vara av uppfattningen att förarbetena är obsoleta i den delen. Den flesta menade tvärtom med bestämdhet att domstolen alls inte har någon utredningsskyldighet.

Även om det är försvarsadvokaten som bäst kan bedöma vilken extra utredning som krävs vore det olyckligt att helt avskaffa domstolens kontroll över förundersökningen, något som straffprocessutredningen nyligen föreslog i sitt betänkande (SOU 2013:17). Det skulle innebära en maktförskjutning till åklagaren som inger betänkligheter.

Detsamma måste sägas om många av straffprocessutredningens förslag om att binda rätten i brottmål vid parternas positioner på ett sätt som påminner om tvistemålsprocessen. Det finns förvisso ett behov av att kunna begränsa rättens prövning i till exempel stora mål om ekonomisk brottslighet. Men förslaget att domstolen som huvudregel inte ska få gå utöver åklagarens yrkande vid fastställande av påföljden skulle innebära ytterligare en förskjutning från domstolen till åklagarna.

EMR-reformen var mycket åklagarvänlig. Att ytterligare öka åklagarnas inflytande på försvarets och ytterst domstolarnas bekostnad överensstämmer inte med rättsordningens krav och allmänhetens förväntningar på domstolarnas oberoende och integritet.

När nya hotbilder ständigt målas upp blir lagstiftningen alltmer händelsestyrd och av allt sämre kvalitet. Då gäller det att stanna upp och fundera över grundtankarna bakom 1942 års rättegångsbalk. Leder verkligen fortsatta effektiviseringar till en modern och rättvis rättegång?

 

Denna tema-artikel är ett bearbetat utdrag från jubileumsboken "Svea Hovrätt 400 år" (Norstedts Juridik).

Dagens Juridik kommer under året att uppmärksamma Svea hovrätts jubileum genom att varje vecka publicera ett utdrag ur jubileumsboken där ett stort antal namnkunniga författare från det svenska rättsväsendet medverkar.

Publiceringen sker i samarbete med författarna, förlaget och Svea hovrätt.

 

 

Foto: Advokatsamfundet

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt