Skip to content

"Regeln om straffskärpning vid hatbrott måste användas - och redovisas i domskälen"

DEBATT/ANALYS - av David Brax, filosofie doktor och forskare i praktisk filosofi, Center for European Research, Göteborgs Universitet (CERGU)

 

Den 13:e mars gav regeringen Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utveckla arbetet mot hatbrott ( Ju2014/1684/PO ). Uppdraget kommer via justitieminister Beatrice Ask, men även integrationsminister Erik Ullenhag har varit inblandad och är av tidigare uttalanden att döma den som är mer engagerad i frågan.

Detta uppdrag är uppenbarligen det svar som regeringen ger på oppositionens frågor om huruvida de tar hatbrottsproblematiken på allvar - frågor som främst kommit från Morgan Johansson (S) och Maria Ferm (MP).

I uppdraget ingår att verka för större samsyn om hatbrott mellan polisen, åklagarmyndigheten och brottsförebyggande rådet - i samråd med dessa. Polisens kunskap om hatbrott och förmåga att identifiera och utreda hatbrott ska stärkas. Och utsatta gruppers förtroende för polisen ska förbättras, så att anmälningsbenägenheten ökar.

Samtliga dessa uppgifter är självklart viktiga, och behovet har varit känt sedan länge. Det är dessutom troligt att en mer enhetlig förståelse av hatbrott - där det framgår tydligare vad som räknas som hatbrott  -  i sig medför en förbättring av förmågan att identifiera och utreda hatbrott. Detta i sin tur förbättrar sannolikt förtroendet för polisen - fler kommer att anmäla om det finns någon poäng med att anmäla.

Det är önskvärt att fler hatbrott når åtal, att straffskärpningsregeln tillämpas och att detta noteras i domskälen. Sannolikheten för att detta ska ske ökar rimligen om polisen korrekt identifierar hatbrott och samlar sådan information som åklagare kan använda i domstol och på grund av vilken domstolarna sedan kan döma.

Uppdraget som RPS har fått är med andra ord mycket angeläget. Det finns dock två problem med detta som åtgärd. 

För det första: Uppdraget är alltför vagt formulerat. Den första delen av uppdraget består i att åtgärda den begreppsförvirring som råder mellan och inom de enskilda myndigheter som arbetar med hatbrott. Men det finns inga tydliga indikationer från regeringens sida om hur hatbrott bör förstås.

I uppdraget står att ”med begreppet hatbrott avses brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering samt andra brott där ett motiv för brottet har varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet”.

Detta sägs vara det som arbetet ska utgå ifrån. Men redan här har man bidragit till den förvirring som redan råder på området.

Det finns skäl att hålla isär HMF (hets mot folkgrupp) och OD (olaga diskriminering) från de brott där straffskärpningsregeln tillämpas. Inte alla fall av de tidigare skulle klassas som hatbrott enligt BRÅ:s definition. Till exempel BRÅ:s definition använder sig, liksom straffskärpningsregeln, av ordet ”motiv”, men varken HMF eller OD förutsätter hatmotiv. De kan dock vara hatbrott, när sådant motiv föreligger - hat är ofta den bästa förklaringen till varför sådana brott begås.

Vidare kan HMF utgöra evidens för att ett hatbrott begåtts. Men det är viktigt att inse att de är distinkta och talet om att uppnå en ”enhetlig definition” av hatbrott som inkluderar samtliga dessa fenomen är ytterst oklart. Polisen har sedan tidigare betraktad HMF och OD som hatbrott i sig själva, och det är sannolikt därifrån regeringen fått sin uppfattning. Men det innebär alltså en oklarhet som regeringens uppdrag inte gör något för att reda ut. Det hade varit att föredra att fokusera på vad som egentligen faller under straffskärpningsregeln.

Straffskärpningsregeln innehåller den olyckliga formuleringen ”med motiv att kränka” - en formulering som tycks blanda ihop motiv med avsikt. Det saknas ordentlig rättspraxis kring hur detta ska tolkas: Trots att regeln innehåller en av ytterst få förekomster av ordet ”motiv” i brottsbalken saknas vägledande avgörande från HD.

Lagarna är med andra ord inte alls så tydliga som justitieministern tycks tro. Hon har tidigare uttalat sig om att ”det är ett problem att reglerna ej följs” - men menade då att regeln har ett tydligt budskap (Sydsvenskan 11/3 2013).

Det har den alltså inte. I samma intervju menade hon också att det saknades ”metodik” för att sammanställa domar/rättspraxis eftersom hatbrott inte är någon egen brottskod. Att detta inte lett till några åtgärder, uppmaningar eller ingår i något myndighetsuppdrag är också anmärkningsvärt. Tolkningen av hatbrottsbegreppet bereder alltså stora problem, som regeringen inte visar sig medveten om.

Det är således upp till RPS att utifrån denna vaga vägledning från regeringen fylla uppdraget med innehåll. 

För det andra: Uppdraget är sannolikt otillräckligt som åtgärd om det inte åtföljs av visad politiskt vilja. Den borgerliga regeringen har inte prioriterat hatbrott sedan den tillträdde 2006. Vissa förbättringar har visserligen införts - polisen registrerar till exempel numera hatbrott i RAR - men detta har visat sig vara extremt osäkert.

Hatbrott har inte nämnts i regleringsbreven till polisen, åklagarmyndigheterna och BRÅ sedan 2006. Detta kan delvis bortförklaras med att dessa styrdokument innehåller mindre detaljstyrning överlag, men det är fortfarande det kanske viktigaste politiska medel som finns för att vägleda myndigheternas prioriteringar.

Prioritet har dessutom framhållits som centralt för hatbrottsarbetets effektivitet i de utvärderingar som gjorts. RPS egen tillsynsrapport förra året (Tillsynsrapport 2013:4 ”Inspektion av polismyndigheternas förmåga att upptäcka och utreda hatbrott”) visade en tydlig relation mellan prioritet på lokal nivå och effektivitet på utredningsområdet. Och i den utvärdering som BRÅ gjorde 2010 på denna regerings uppdrag (”Rättsväsendets arbete mot hatbrott - en uppföljning 2002-2010) lyftes prioritering fram som varandes av stor betydelse för de som arbetar på dessa myndigheter.

Ministrarna uttalar sig som om uppdraget till RPS är en prioriterings-åtgärd. Erik Ullenhag i Ekot (12/3) att ökad kompetens inom polisen skulle göra ”att vi från politiskt håll särskilt prioriterar de här brotten”. Men om regeringen anser att hatbrott är viktigt nog att prioriteras, varför poängteras inte detta i regleringsbreven?

När denna fråga ställts direkt har svaren varit undflyende och otillfredsställande.

Justitieministerns pressekreterare Per Claréus intervjuades i EXPO 12/3 och menade då att regeringens uppdrag till RPS är ett ”ännu effektivare verktyg än direktiv i regleringsbrevet.” Han sade också att det vore problematiskt om för många prioriteringar ”trycks in” i regleringsbreven och att uppdraget till RPS blir mycket tydligare.

Vad detta betyder är just att hatbrott inte prioriteras - det skulle alltså bara ”tryckas in” i regleringsbreven. Att många andra typer av brott också bör prioriteras är ingen anledning att inte prioritera hatbrott - om regeringen anser detta vara ett viktigt område.

I gällande regleringsbrev till polisen talas det till exempel om verkställighet av utvisningsbeslut, något som rimligtvis borde ha lägre prioritet än arbetet med hatbrott - åtminstone från ett samhälls- och brottsofferperspektiv. Att uppdraget skulle vara ”mer effektivt” än en prioritering saknar stöd, och är för övrigt osannolikt.

Som regeringen konstaterar finns det stora problem med oviljan att rapportera hatbrott - vilket har flera skäl. Att hatbrottsmotivet inte noteras, att domstolar inte dömer, att begreppet inte är tillräckligt väl etablerat bland dem som drabbas.

Viljan att anmäla hatbrott till  polisen beror sannolikt på det förtroende de utsatta grupperna har för polisen och på att det finns någon poäng med att överhuvudtaget anmäla. Prioritering är sannolikt det mest effektiva sättet att signalera att hatbrott tas på allvar, vilket i sin tur borde öka anmälningsviljan. Prioritet är rent generellt en viktigare preventiv strategi än till exempel hårdare straff.

Det uppdrag som RPS fått skulle sannolikt utföras mer effektivt om det åtföljdes av en uttalad prioritering som drivkraft. Om hatbrottsarbetet prioriteras skulle det krävas mer utbildning för poliser, det skulle finnas utökat incitament till att reda ut begreppen mellan myndigheterna och förtroendet för polisen och rättsväsendet i stort - att de faktiskt tar dessa brott på allvar - skulle sannolikt öka.

Det uppdraget som getts RPS innebär att man agerar bakvänt: utan prioritet riskerar dessa åtgärder att bli uddlösa, med prioritet skulle dessa åtgärder motiveras.

Mycket arbete återstår: Det uppdrag som RPS har fått är som sagt viktigt, även om det är vagt och otillräckligt. Det finns dock fler saker som behöver göras för att förbättra arbetet mot hatbrott - mycket av vilket ligger bortom regeringens makt att göra någonting åt.

Det behövs en ökad transparens gällande hur hatbrotten rör sig igenom rättsapparaten. När straffskärpningsregeln tillämpas behöver detta noteras i domskälen. I dagsläget är antalet domar där regeln tillämpas okänt, men en granskning som sydsvenskan lät göra förra året visade på att det helt saknades sådana domar för de senaste två åren.

Transparens är nödvändigt av flera skäl, dels för att möjliggöra en utvärdering av hur effektivt arbetet är, men också för att signalera när ett hatbrott faktiskt lett till fällande dom. Det tyngsta ansvaret vilar på domstolarna, eftersom vi idag saknar tydlig rättspraxis kring hatbrott.

Som Görel Granström påpekade i en intervju i Sydsvenskan (10/1 2013) skulle det vara önskvärt att hatbrott prövades i HD. Inte minst för att reda ut vad som avses med den märkliga formuleringen ”med motiv att kränka”. Utöver att vara önskvärd i sig själv skulle en tydlig rättspraxis behövas i polisutbildningen, genom att göra det tydligt vad som krävs för att ett åtal ska hålla i rätten. Allt detta är känt sedan länge och var mycket tydligt i den rapport BRÅ presenterade 2010.

Det behövs också en tydligare begreppsapparat. Det är möjligt att de olika myndigheternas uppfattning delvis måste skilja sig åt, eftersom de har olika uppdrag. Men det krävs en ökad tydlighet kring vilka begrepp som faktiskt används, eftersom de olika uppdragen i stor utsträckning beror på varandra - BRÅ:s sammanställning av statistik beror till exempel på den information polisen samlar in.

Avslutningsvis:  Någon prioritering får vi nu inte under denna regering. Det är således viktigt att det uppdrag som nu föreligger förvaltas så väl det går, trots allt.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt