Skip to content

"De rättspolitiska skälen är inte reellt tunga - ersätt nämndemännen med slumpvis utvalda jurister"

Filip Vujčić

DEBATT - av Filip Vujčić, har just fullföljt juristutbildningen vid Stockholms universitet

 

I ett examensarbete om nämndemannasystemet vid Stockholms universitet går Filip Vujčić till botten med frågan ur ett historiskt och rättspolitiskt perspektiv. Examinator har varit professor Christian Diesen. Här följer en sammanfattning av innehållet och slutsatserna. Hela uppsatsen kan läsas via länken nedan.

 

Debatten om nämndemännens vara eller icke vara kan delas in i fyra delar.

1) För- och nackdelarna

Det har funnits historiska skäl att ha nämndemän för att till exempel förhindra rättsmissbruk. Hotet mot demokratin i domstolar är dock numera marginaliserad. Frågan är om nämndemannamedverkan faktiskt bidrar till att en utgång i domstolen är mer rättvis.

Att definiera rättvisa i det enskilda fallet är beroende av samhällets värderingar men också av de skrivna rättskällorna. Är det då möjligt för nämndemän, som saknar juridisk kunskap, att fullgöra sin uppgift?

En undersökning från Karnov Nyheter (2012) visar att 1,13 procent av domarna i första instans avgjordes av nämndemän och att 61,1 procent ändrades i linje med den lagfarne domarens mening i övre instans. Resterande domar fastställdes, avskrevs eller ändrades på annat sätt än den lagfarne domarens skiljaktiga mening.

Så kallade mämndemannadomar - och att nämndemän går emot juristdomarens mening - är alltså ovanligt och när detta inträffar sker oftast en ändring i högre instans.[1] Utrymmet att tolka rättvisa subjektivt innebär dock att domstolens legitimitet och förtroende vilar på osäker grund. Därför är det av vikt, åtminstone för statsmakten, att låta nämndemännen vara en del av dömandet.

Mål fyllda med moralisk prägel blir då ett kollektivt ansvar. Nämndemannamedverkan har avsett att utåt sett upprätthålla legitimiteten och förtroendet, men det måste understrykas att nämndemännens bristande juridiska kunskap har inneburit det motsatta (SOU 2008:106 s. 52 ff. och s. 63).

Det är också mindre troligt att nämndemän fullgör en demokratisk insynsfunktion. Information som finns i en domstol kan som huvudregel tillträdas alla och domstolarna står under tillsyn av till exempel JK. Det är enbart den enskilda överläggningen som allmänheten inte har tillträde till. Överläggningssekretessen är dock kvalificerad, vilket innebär att saker som yppats under överläggningen inte får avslöjas för utomstående (till exempel. media).

Trots att juridiken förväntas stå i överensstämmelse med samhällets värderingar är det uppenbart att en tolkning av det allmänna rättsmedvetandet är komplicerat och att utrymmet för detta är litet. Det allmänna rättsmedvetandet är beroende av så pass många tänkbara och icke tänkbara faktorer att en mångfald är nödvändig i domstolen för att kunna göra en bedömning.

Det kan konstateras att nämndemän måste finnas i domstolen för att överhuvudtaget kunna tolka rådande värderingar i samhället, utan att söka stöd för detta i de skrivna rättskällorna. Det handlar om tillåtligheten att bli ”politisk och rättsbyggande” i den dömande verksamheten.

Det svenska systemet vittnar om att det allmänna rättsmedvetandet trots allt inte har verklig tyngd när det sätts i förhållande till om rätten ska döma efter hur lagen är eller hur lagen borde vara. Att nämndemän sällan avviker från juristens mening, att de enbart är tre stycken i underrätten och att de förlorar sin majoritetsställning i överinstans, tyder på att det allmänna rättsmedvetandet enbart förblir ett teoretiskt och rättspolitiskt argument. Det är ju dessutom framförallt Högsta domstolen som fyller den rättsbildande funktionen.

Då värderings- och skälighetsbedömningar sker med tillämpning av en fri metod kan det inte med säkerhet uteslutas att nämndemän, i likhet med jurister, är lämpade att utföra till exempel bevisvärdering.

Till skillnad från rättsfrågorna är bevisfrågorna knutna till den fria bevisvärderingen och ett ”sunt förnuft”. En nyanserad bedömning kräver mångfald i rätten. Det råder ingen tvekan om att det inom kretsen lagfarna domare säkert finns olika åsikter om saker och ting men att de generellt sett är en homogen grupp i jämförelse med till exempel hela juristmarknaden eller hela Sveriges befolkning. Det är dock viktigt att poängtera att jurister är mer förtrogna med bevisteori och därigenom har bättre möjlighet att undvika fel i bevisvärderingen.

Nämndemän medför framförallt kostnadsbesparingar och pedagogiska vinster. Att ersätta nämndemän med jurister hade blivit dyrare, men har rättssäkerheten ett pris?

2) Vilken funktion har nämndemännen egentligen?

Nämndemän har ansetts ha två funktioner - att kontrollera och att döma. En dubbelfunktion som fallerar redan på det faktum att nämndemän är en del av den dömande makten. Nämndemän kan inte inneha en kontrollfunktion; ska de kontrollera sig själva? Hade nämndemän innehaft en sådan funktion borde de dessutom ha deltagit i samtliga instanser.

Nämndemännens nytta är även begränsad och inte en rent dömande funktion, med hänsyn till att de framförallt fyller en funktion vid bevisvärderingen. Den blandade funktionen tyder på ett limbo. De har framförallt en dömande funktion fast med indirekta inslag av kontroll av dömandet i det enskilda fallet.

Systemet är mot bakgrund av detta inkonsekvent och det kan inte hävdas att nämndemän bär någondera funktion i sig. Därför förefaller det att nämndemän bär en kontroll-dömande funktion med inslag av att inge förtroende. Kan man kontroll-döma utan att ha juridisk kunskap?

3) Allsidighet och politisk rekrytering

Utredning efter utredning har konstaterat att nämndemannakåren inte är allsidigt sammansatt, framförallt vad gäller ålder och etnicitet. De politiska partierna har inte gjort tillräckligt för att lösa problemet. Det kan ifrågasättas varför nämndemannakåren till en klar majoritet består av personer som är aktiva i ett politiskt parti. Flera demokratiundersökningar (Ds 2013:2 s. 90) visar att politiska partier under 90-talet förlorat och fortsatt förlorar fotfäste bland vanligt folk.

Enbart cirka 3,9 procent av de röstberättigade är medlemmar i ett politiskt parti. En klar majoritet på 96,1 procent är fristående. Varför ska majoriteten bli representerad av en minoritet aktiva politiker? Om allsidigheten avser att belysa social bakgrund kan även en faktor som politisk aktivitet få betydelse.

Politisk rekrytering undergräver domstolens legitimitet och förtroende. I Sverige är nämndemannasystemet fullständigt politiserat i såväl ansökningsförfarandet som i valförfarandet (SOU 2013:49 s. 222 f. och s. 453).

Då Sverige bundit sig att efterleva Europakonventionen måste nämndemannasystemet ses i ljuset av artikel 6 (1). Förtroendet och legitimiteten till domstolen vilar på att den är subjektivt och objektivt oavhängig samt opartisk.

Den politiska rekryteringen medför en risk för att domstolen är obehörigen påverkad och för att det kan finnas viljor i rätten att antingen gynna eller missgynna en av parterna på grund av politisk ideologi och partimedlemskap.

Enligt Europadomstolens praxis krävs det inte enbart att rättens domare i ett konkret fall är opartiska och oavhängiga utan också att det inte föreligger något tvivel om rättens opartiskhet och oavhängighet utifrån ett objektivt betraktelsesätt.

Fallet Holm mot Sverige berörde frågan och gällde jurymän, som i princip rekryteras på samma sätt som nämndemän. Holm-fallet påvisar den problematik som kan inträffa när ledamöternas mandat vilar på politisk grund och då den traditionella maktfördelningen urholkas.

Det måste kunna göras en formell skillnad mellan rättskipning och rättsbildning, varvid det ska vara tydligt att domstolen är fristående från politiska organ. Allmänheten eller parterna ska inte ens känna misstanken av att domstolen är påverkad. Att rekrytera ur de egna leden, att förbehålla ansökan till enbart partimedlemmar (undantaget är Miljöpartiet) och att valrätten är förbehållen politiska organ är omodernt för ett modernt rättssamhälle.

4) Reformer är nödvändiga

De rättspolitiska skälen för nämndemän är inte reellt tunga i jämförelse med skälen emot dem. Den som lutar sig tillbaka på argumentet om en ”lång tradition” av nämndemannamedverkan riskerar att förbise viktiga förändringar i samhället. Att något existerat en längre tid innebär inte att det är till nytta.

Det är självklart att reformer är nödvändiga. Bland mina egna förslag återfinns en juristmodell, som kort sagt skulle innebära att rätten består av lagfarna domare och juristdomare (personer med juristexamen som inte är anställda av domstolen och som väljs genom ett slumpmässigt urval). På så sätt hade mångfald kunnat säkerställas samtidigt som den juridiska kunskapen hade garanterats.

Ett annat alternativ är att låta parterna, som i andra länder, avgöra om lekmän ska delta. Detta är några alternativ vid sidan av alternativet att anställa fler ordinarie/icke ordinarie domare, tingsnotarier eller beredningsjurister.

Då nämndemän ska kvarbli hade det varit önskvärt att se en avpolitiserad rekrytering genom att till exempel införa slumpmässiga urval som i USA och England. Valet mellan jurist och lekman kan jämföras med huruvida man skulle kalla in en okänd person från gatan för att genomföra ett kirurgiskt ingrepp eller en byggnadskonstruktion; förmodligen inte!



[1]För perioden oktober 2011 – januari 2012 har det granskats 6 358 mål som överklagats till kammarrätterna och hovrätterna.

 

Klicka på filen för att läsa hela uppsatsen: namndemannens_vara_eller_icke_vara.pdf

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt