Skip to content

"Vems rättssäkerhet ska prioriteras i dessa våldtäktsmål - kvinnans eller mannens"

Håkan Hydén, professor i rättssociologi vid Lunds universitet
Håkan Hydén, professor i rättssociologi vid Lunds universitet

KRÖNIKA - av Håkan Hydén, professor i rättssociologi, Lunds universitet

 

Det fanns ett TV-program för många år sedan där advokaten Leif Silbersky kommenterade ett antal fall där först lekmän fått resonera sig fram till vad de ansåg som en lämplig dom. Lekmännens och Silberskys slutsats stämde aldrig överens.

Alla program gick ut på att Leif Silbersky avslutade med samma sensmoral: Juridisk rättvisa är en sak, moral är något annat. Kommer inte riktigt ihåg exakt hur han uttryckte sig. Det är för övrigt samma didaktiska strategi som all juristutbildning bygger. Eleverna ska svara fel så att läraren kan lägga det juridiska svaret till rätta.

Jag kommer att tänka på detta när jag häromdagen (den 9 januari) lyssnade på Studio 1 i Sveriges radio P1, där det så kallade k Marina-fallet behandlades. Efter det att hennes kropp återfunnits har åtalet mot ex- sambon för mord upptagits på nytt genom resning - trots att denne tidigare förklarats oskyldig i tings- och hovrätt.

Journalisterna i Studio 1 ställer frågan om det har blivit för svårt i svenska domstolar att få gärningsmän fällda.

I programmet uppträdde vice chefsåklagaren i Göteborg, Thomas Ahlstrand, som svarade ja på denna fråga. Han hänvisade till att svenska domstolar har en tendens att betrakta varje bevis för sig. På detta sätt skär de ut en del av ett händelseförlopp på ett olyckligt sätt istället för att se till helheten. Man måste sätta in vad som påstås i ett sammanhang, menar han.

Domstolarna måste göra vad han kallar för en ”verklighetscheck”, innan man tar ställning till enskilda påståenden och bevis. Det finns åtskilliga exempel på, menar Ahlstrand, att domstolarna har accepterat en beskrivning av skeenden som framstår som mer eller mindre osannolika.

Ahlstrand vänder sig också mot att det pågår ett slags spel i domstolen. Den som är retoriskt skicklig och som åtnjuter prestige som advokat har större möjligheter att få sin klient frikänd än andra. Åklagare har i sin yrkesroll att beakta objektivitetskrav i form av hänsyn även till gärningsmannens intressen, medan advokaten i full frihet kan utveckla argument till stöd för klientens/gärningsmannens intressen, ibland på gränsen till det absurda.

Som företrädare för en motsatt ståndpunkt var Advokatsamfundets ordförande, Anne Ramberg, inkallad. Hon hävdade med bestämdhet att det inte var svårare att få gärningsmän fällda i dag i jämförelse med tidigare. Hon hänvisade till att i hela 92 % av de 86 000 brottmål som förekom förra året hade åklagarens talan bifallits.

Ahlstrand kontrade med att merparten av alla brottmål är tämligen okontroversiella, men att hans resonemang avser de kontroversiella och svårbedömda fallen där sanningen om vad som hänt i det särskilda fallet är oklar. Vi talar då om cirka 7 500 fall, en inte oväsentlig siffra i sammanhanget.

Ann Ramberg hävdade med emfas att domstolen inte har att ta ställning till och söka sanningen, utan deras roll är att avgöra fallen mot bakgrund av den bevisning som läggs fram.

Det är denna uppfattning som får mig och säkert många med mig att reagera. Här finns en parallell till den inledningsvis nämnda uppfattningen att rätt och moral skiljer sig åt. Medan denna fråga kan diskuteras utifrån rättsfilosofiska utgångspunkter menar jag att relationen mellan ett rättsligt avgörande och sanningen - det vill säga vad som faktiskt har hänt i ett visst fall - är av annan karaktär. Låt oss skärskåda denna problematik närmare.

Man kan fråga sig varifrån denna uppfattning kommer, eller varför den förefaller så viktig för juristerna. Det finns ett skämt inom vetenskapen där man säger att om verkligheten avviker från kartan, så är det kartan som gäller. Detta förekommer när vetenskapen tillåtits utveckla sig utan kritik och utan empirisk prövning.

Hur kan denna uppfattning accepteras inom juridiken?

Det förefaller vara ett desperat uttryck för behovet av att skapa en fredad zon för domstolarna, där lekmän, journalister och andra, inte göra sig besvär. De begriper ändå inget.

Lagmannen Ralf G. Larsson hävdar i Expressen den 12 januari ”att det är tur att det är domstolarna som dömer och inte massmedia eller allmänheten, eller Facebook eller liknande”. Detta är inte svårt att hålla med om men problemet är hur stort avståndet får vara mellan vad domstolarna anser och vad som framstår som acceptabelt för vanligt folk.

Ralf G. Larsson uttalar sig i anslutning till den nyligen friande domen i Lunds tingsrätt mot mannen som ”uppfattade kvinnans nej som en del av det sexuella spelet”. De juridiska spelreglerna säger här enligt gängse juridisk uppfattning att mannens uppsåt inte omfattar våldtäkt. Mannen ansågs inte ha haft för avsikt att begå våldtäkt. Men detta är ingen absolut juridisk sanning. Den beror på att brottet våldtäkt är behängt med en historisk syn på relationen mellan könen som favoriserar mannens ståndpunkt.

”Råder det tveksamheter så måste vi i rättssäkerhetens namn frikänna snarare än att sätta in någon på två års fängelse om vi inte är säkra på att de är skyldiga”, säger Ralf G Larsson i intervjun. Man skulle ju på samma sätt kunna hävda, att råder det tveksamheter måste domstolen i denna typ av fall i rättssäkerhetens namn döma till fängelse, framför att låta en kvinnas livslånga lidande förbli opåtalat.

Det är en fråga om vems rättssäkerhet som ska prioriteras, kvinnans eller mannens. Rättssäkerhetsargumentet i sig avgör inte eller legitimerar inte denna typ av juridiska avgöranden.

Jag hade accepterat om juristerna hade hävdat att domstolarnas uppfattning är att söka sanningen, men att detta av rättssäkerhetsskäl i största möjliga utsträckning ska följa juridiska spelregler.

Men det är något med den gängse synen på juridiken som gör att den inte tål ifrågasättanden. Den tycks av rädsla för demokratisk dialog försöka bygga sin legitimitet – acceptans bland människor - på att framställa sig själv som exklusiv och stående över folkets uppfattningar, istället för att lyssna och anpassa sig inom givna rättsliga ramar till kontinuerliga ifrågasättanden.

Det kan aldrig vara en hållbar strategi för rättssamhället på lång sikt.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

125 comments

För några år sedan ( år 2009 om jag minns rätt ) så låg siffran på 95% för "vunna" mål och nu enligt artikeln ovan, så har den sjunkit till 92%.

Är det dom tre procenten som gör att Thomas Ahlstrand nu fått spader och vantolkar verkligheten, så pass att han gång på gång går ut i media och påstår att det är "För MYCKET rättssäkerhet"?

Vore intressant att höra hur fikarumsjargongen går där på rättscentrum Skånegatan Göteborg.

Nej han förklarar ju att det är de 7 500 mål om året då man inte vet om den åtalade är skyldig som är problemet. Man fäller för få enbart baserat på att det inte är bevisat att de är skyldiga.

Men dessa ingår väl i de 86000st? I och med att Ahlstrand inte fått fram siffror på hur procentsatsen ser ut på de 7500, då måste man väl ändå förhålla sig till totalen istället?

Det är uppenbarligen samtliga ogillade åtal som åsyftas i artiklen men detta har inte något med vice cå Ahlstrands uppfattning att göra, vilket Hydén uppenbarligen tror. Ahlstrand har aldrig gjort gällande att domstolarna i alla de fall där åtalet ogillas hanterar bevisningen felaktigt. Det vore rent befängt av en åklagare att påstå något sådant. Jag har för all del vänt mig emot det mesta av det Ahlstrand skriver också, men det har jag utvecklat i anslutning till hans artiklar. De håller ju i vart fall ett juridisk anslag och en kvalitet som gör att det är värt att kommentera dem närmare.

Får erkänna att även jag tolkat Ahlstrand på ett snarlikt sätt ( men kanske inte fullt ut ) som Hydén.

Tackar för klargörandet.

Fredrik ! Du glömmer att en åklagare bara går upp med mål där bevisningen är sådan att man kan förvänta sig en fällande dom ! Därför är "vunna mål" en dålig måttstock ! Med den turbulens som det nu är i våldtäktsmål är åklagarna naturligt väldigt försiktiga med åtal.

Nej du Anders, det har jag inte glömt. =)

Jag skrev ju vunna med " ". Men att åklagare skulle vara väldigt försiktiga med åtal i sexualbrottmål, det vette tusan. Min känsla är att det väcks åtal ungefär såsom för grovt narkotikabrott.

Jag trodde att lagen är skapande på justice och moralitet därför justice informera och vägledas moral beteende eller uppförande. Lagen är instrument av policy. Lagen är relaterad till morality från judicial beteende.

Den Explicit Införlivandet av moral genom Obvious lag
Moraliskt Motiverar myndigheten om Obvious lag

Med dagens hetsjakt efter anklagade(icke dömda) påstådda sexbrottslingar skulle jag som familjefar mitt i karriären hellre bli våldtagen än oskyldigt anklagad för våldtäkt.

Det är alldeles uppenbart att varken du eller någon du bryr dig om har blivit utsatt för våldtäkt när du skriver en sån här kommentar! Jag känner att jag blir så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Det är så många som aldrig anmäler en våldtäkt för att de inser att det troligtvis inte kommer leda någonstans! Och de flesta som blivit utsatta mår så j**** dåligt efter.

Jag skulle också hellre bli våldtagen än att anklagas för våldtäkt.

Instämmer

Din brist pa empati ar helt vidrig. Jag hoppas att du nagon dag kan satta dig in i hur det kanns att ha sin kropp tagen med vald, att sedan hora rykten om att man egentligen villa, att man ar en hora, att man forsoker satta dit nagon, att man sjalv forstor nagons liv genom att anmala, att sitta pa rattegang och bli fragad om man inte EGENTLIGEN ville, att inte bli trodd, att se den javeln frikand och slutligen att hora nagon gnalla om att det ar varre att bli oskyldigt anklagad nar risken att bli domd ar lika med 0. Jag hoppas ni skams.

Ja det är kanske problemet. När jag anmälde en våldtäkt så vägrade polisen att ens skriva en anmälan. Så att få all den där uppmärksamheten har jag inte varit med om.

Tror faktiskt att den tillspetsade formuleringen är ett uttryck för en faktisk rädsla hos många män att bli anklagade för våldtäkt! Du är nämligen (för)dömd på förhand och skulle du bli friad så kommer du fortfarande vara fördömd!

Tror faktiskt att den tillspetsade formuleringen är ett uttryck för en faktisk rädsla hos många män att bli anklagade för våldtäkt! Du är nämligen (för)dömd på förhand och skulle du bli friad så kommer du fortfarande vara fördömd!

Hördu Linnea. Läs kommentaren "Morgan D mån, 2014-01-13 21:23" innan du babblar vidare om allt du "vet" om våldtäkt!

Att bli anklagad för våldtäkt och se de som ska döma i målet bli utsatt för ett mediadrev, från feministerna, måste vara en mardröm i likhet med en våldtäkt.

Varför har detta inlägg av någon anmälts som opassande? Har denne någon undgått de drev som sveper som präriebrander genom alla typer av media när den här typen av debatt drar igång av ett eller annat skäl, drev med tydliga avsändare och tydliga måltavlor. Se bara denna tråd.

Som våldtagen man så ska jag nog egentligen skämmas än mer än kvinnorna. Jag hade nämligen absolut precis ingenstans att ta vägen för 15 år sedan, och inte idag heller, om det hade hänt igen. Men mot bakgrund av vad som sagts ovan så skulle nog även jag, efter noga övervägande, hellre bli våldtagen igen, än att felaktigt anklagas som våldtäktsman.

Det ska du verkligen inte göra. Du ska rent av inte känna någon skam inför det alls, lika lite som någon annan (kvinna som man) som blivit våldtagen ska känna skam inför det (även fast jag förstås har sympati för sådana känslor). Den bakomliggande viktimiseringsproblematiken som gör sig gällande här är ett stort problem vilket osakliga målframställningar, ogrundade påståenden om rättsröta (i samband med dessa fall), mediadrev och nutida pöbelagerande (twitter etc.) bara spär på ytterligare, så att man tvingas fundera kring vilket problem som egentligen är störst av den och våldtäkts"problemet" i sig.
Respekten för allt vad rör denna sammantagna problembild är som bortblåst och det är nog klart det största problemet. Jag kan inte förstå att folk som inte förstår helt enkelt inte bara, ärligt, konstaterar att de inte förstår, utan istället kollektivt bygger upp enorma halmgubbar och går in i ringen med dem på bästa sändningstid - media ställer villigt upp om inte till och med driver på.
Sorgligt är vad det är, både för offret och gärningspersonen och oberoende av hur förhållandet ser ut (våldtäktsperson - offer eller falsk angivelse - offer).

Mycket bra skrivet! Det verkligt allvarliga i debatten är den urgröpning av rättssäkerheten som sker. Förtroendet tar stryk av de ständiga kampanjerna i denna typ av mål. Det är långsiktigt mycket farligt för hela samhället.

Fast det hade väl inte något att göra med vad P.K. skrev? Man kan ju givetvis på samma gång vara emot våldtäkt, oskyldiga anklagelser och den hetsjakt som förekommer.

Som ung man var jag ett par gånger (ja, två för att vara exakt) med om vad som på amerikanska numera hade kallats för date rape. Vid det ena tillfället var jag i numerärt underläge, i det andra visade det sig att jag var i styrkemässigt underläge. Senare, som medelålders man, har jag ett par gånger hotats med misshandel i kvarteret där jag bor. Det går inte att komma ifrån att mina tidigare erfarenheter bidrog till en misstro mot rättssystemet och därmed till en ovilja att fullfölja anmälan och identifiera gärningsmän vilket, tyvärr, ökar risken för att samma gärningsmän trakasserar andra offer.

Att bli offentligen beskylld för en omoralisk handling, som våldtäkt, är naturligtvis inte någon behaglig upplevelse.

Självfallet får var och en ha och behålla vilka åsikter han vill. Men man underskattar nog hur individen påverkas, om man tror att det skulle vara värre att bli anklagad för ett övergrepp än att bli utsatt för det.

Som brottsoffer upplever jag det nog som att i stort sett hela rättsapparaten låter den skada som redan är skedd, och inte kan göras ogjord, väga mycket lättare än de men som förövaren skulle lida av förhör, process, dom och straff. Det kan jag ha en viss, om än begränsad, förståelse för.

Men när det handlar om brott mot person förefaller man dra slutsatser från i och för sig vederhäftiga teorier om att dom och straff skulle förstärka den kriminelles identitet som kriminell. Detta är i mina ögon fullkomligt kontraintuitivt. De attityder som skolade jurister ger uttryck för i det här kommentarsfältet, och annorstädes, får i mina ögon effekten att lekmäns och medborgares respekt för rättsstaten och rättssystemet undergrävs.

Det måste beklagas!

Som pojke blev jag våldtagen och rånad av en kvinna. Jag gick till polisen men de tog enbart upp en anmälan om stöld. (Jag vaknade upp efter en blöt kväll med könsvätska i skrevet och både tjejen som följt med hem och min plånbok var borta). De la såklart ned utredningen utan åtgärder trots att jag hade namn, signalement och trolig hemort på henne.
Det som känns lite märkligt så här många år senare är att jag tror inte ens att jag var förvånad då.

Instämmer

Herregud! Hur kan du ens påstå att du hellre skulle bli våldtagen än falskt anklagad för våldtäkt Du förringar en fruktansvärd och livspåverkande händelse för så många våldtäktsoffer med dina ord. Du har ju inte ens en aning om hur en våldtäkt påverkar en persons liv fysiskt och psykiskt på alla plan, hur en våldtäkt kan ge personen skador i underlivet för resten av livet.

Ingen ska behöva sitta i fängelse på falska grunder och jag är själv osäker på om man någonsin kan finna en lika "rättvis" väg för parterna i ett våldtäktsmål. Rättssäkerheten är viktig och Hydén belyser en fråga som ingen riktigt vill eller kan svara på när man undrar vems rättssäkerhet ska prioriteras...

Men att man tror sig veta vad som skadar minst och ger minst lidande gällande två upplevelser om man inte upplevt vare sig det ena eller det andra visar på en makaber nonchalans och tanklöshet.

Det enda de gör är ju att säga att de skulle föredra pest framför kolera. Du däremot synes antyda att falskeligen bli anklagad för våldtäkt inte skulle (kunna) vara en fruktansvärd och livspåverkande händelse.
Rättssäkerhet kontra rättstrygghet har behandlats utförligt och diskuteras relativt ofta skulle jag säga. Många av principerna avseende detta och närliggande frågor är ju för övrigt definitionsmässiga för en rättsstat t.ex. oskuldspresumtionen, in dubio pro reo, in dubio mitius. Med det vill jag säga att det till och med råder stor konsensus kring dessa frågor världen över.
Det är klart man kan resonera kring vad man tror vore värst utan att ha upplevt dem. Eller tycker du att straffskalorna är ett uttryck för makaber nonchalans och tanklöshet?

Det är inte hedervärt att beblanda svenska och engelska uttryck som i termen "verklighetscheck", den framstår till och med som mer främmande än den engelska termen "reality check". Skriv i stället det självklara ordet verklighetskontroll.

Vidare, om det nu är så som många förnäma jurister hävdar, att domstolen inte ska eftersöka sanningen är frågan varför brottet mened ens existerar? Det kanske är en juridisk dinosaurie från forntiden?

När jag läser domstolsavgöranden i vardagen tycker jag alltjämt att det i småmål framstår som att domstolen inte begagnar sig att snurra in på några komplicerade resonemang. Domstolen dikterar vad som är ostridigt för att sedan komma fram till vad som framstår som rimligt, jag skulle kalla det den tilltrodda sanningen.

I de mål som uppmärksammas i media verkar det dock inte räcka med att konstatera det rimliga utan där övergår det i hypotetiska antaganden om vad som kan ha skett och inte skett. Frasen "framstår som inte helt orimlig" verkar närmast vara en omskrivning för att det framstår som redigt orimligt överallt förutom i domstolen.

Varför kan inte den ambitiösa ordningen tillämpas i småmål? Jag vill ha längre domskrivningar, det borde skrivas in i RF att en dom inte får underskrida tio sidor!

Vad är det som varit redigt orimligt?
Att alla skribenter som kommenterat de här sexprocesserna varit tvungna att ljuga har jag tolkat som att inget har varit orimligt. Men det kanske finns något som du har läst?

Redigt orimligt är en skönsmässig term som tar sikte på vad den breda massan förefaller ha tyckt. Jag skriver inte utifrån någon specifik dom.

Jo den breda massan brukar tycka att de påhittade friande omständigheterna som media ljuger ihop är redigt orimliga. Jag trodde först att du menade att domstolarna friat någon sexanklagad på orimliga grunder.

När det kommer till orimligt tvivel i våldtäktsmål så tycker jag att Norge har en intressant lagstiftning på området. Grov oaktsam våldtäkt.

Om någon utför sexuella handlingar gentemot någon annan då det för gemene man hade varit uppenbart att den andra partnern inte samtyckte ska kunna dömas till ansvar. Dvs avsaknad av uppsåt och insikt leder inte till en friande dom utan till ett mildare straff.

I Norge så kan man alltså inte komma undan ansvar genom att skylla på att man inte visste, att man trodde hon eller han var med på det. Man har ett ansvar att se till att man vet vad ens sexparter vill och inte vill.

"Det är en fråga om vems rättssäkerhet som ska prioriteras, kvinnans eller mannens."
Visst kan denna fråga ställas, men det juridiska svaret är glasklart: Den tilltalades rättssäkerhet har företräde, och så ska det vara i en rättsstat. Att välja att döma någon när bevisningen är svag, för att kompensera för att brottsoffret vid våldtäkt har är extra utsatt, det är en en tanke som nog inte låter sig tänkas av någon jurist eller utbildad allmänhet.

Målsäganden som vill ha skadestånd kan ju alltid begära att Hydén betalar dem. Han kommer ju tycka att deras rätt till kompensation är viktigare än hans egen rättssäkerhet och därmed kommer han ju inte ens bestrida käromålet.

Ärligt talat så tycker jag nog inte att frågan kan ställas, åtminstone inte om man har för avsikt att ha en intellektuell diskussion kring den. För det första så har man eller kvinna över huvud taget inte med saken att göra. Män kan våldta kvinnor, kvinnor kan våldta män, män kan våldta män och kvinnor kan våldta kvinnor. I två av dessa fyra fall blir frågan tydligt meningslös, i övrigt frågar man sig varför könet på respektive person ska tillmätas någon vikt över huvud taget.
Man brukar tala om rättssäkerhet (avseende tilltalade) kontra rättstrygghet (avseende offer eller potentiella/presumerade offer) men det är i och för sig inte så allvarligt. Det gör däremot diskussionen betydligt enklare att föra.
Det finns i en rättsstat ingenting som heter för lite rättssäkerhet lika lite som det finns något som heter för mycket rättstrygghet och det är heller inte så att någon av dessa prioriteras. Vad det handlar om är en avvägning dem emellan.
Det är först när man kommit till denna insikt som följdresonemang om rättens, åklagarens och advokatens roller kan föras på ett juridiskt relevant sätt. Tyvärr tycks Hydén inte ha nått dit än. Det är till exempel absurt att påstå (eller implicera) att åklagarens objektivitet är en börda, såsom Ahlstrand och Hydén tycks göra, eftersom det är precis motsatsen till en börda.
Detta är egentligen inte svårt att förstå och den grundläggande tanken speglar vetenskapsmetodik även på andra områden, inklusive naturvetenskapen. Vetenskapspersonen (åklagaren) skall objektivt plocka fram data (empiri) och därefter formulera sin bästa hypotes (induktiv-deduktiv metod) utifrån detta material (inte tvärtom!) vilken andra vetenskapspersoner (advokaten) sedan försöker falsifiera (se Karl Popper). Detta granskas sedan av sakkunniga (rätten) och den initiala hypotesen accepteras eller förkastas.
Juridiken är förvisso behäftat med verifikationsproblem men det påverkar inte denna grundläggande ordning.
Inte heller den rättsordning som tvingar rätten att avgöra frågan å det snaraste efter huvudförhandling - vilket hindrar dem att själva genomföra större utredningar - ändrar detta. Det är dock detta senare som gör att vi ärligt måste erkänna att domstolens roll inte är att vara sanningssökare i korrespondensteoretisk bemärkelse utan endast i formell bemärkelse (se sanningsteori). Om man trots det vill förespråka den tidigare måste man nog vara beredd att betala betydligt mycket mer i skatt och räkna med betydligt längre rättegångsprocesser.

Jag menar givetvis att det varken finns något som heter för _mycket_ rättssäkerhet lika lite som det finns något som heter för mycket rättstrygghet.

Ett litet sidospår:
Jag funderar på om detta även ska gälla lika strikt när motparten är kommun, landsting osv?
Främst tänker jag på sjukhusfilmningen? Uppsala landsting hävdar att man hade ett muntligt avtal. (Som inte var inspelat).

Rättssäkerhet inkluderar ju ett skydd mot staten?

Du måste skilja på brottmål och andra typer av mål, såsom civilrättsliga tvister. Beviskrav och bevisbördor fungerar helt olika beroende på typen av mål.

Det var ungefär så jag tänkte. Mitt inlägg var mestadels riktat till Stens inlägg ovan. Menade han att det gäller i alla mål eller bara i mål där den tilltalade är privatperson? Tycker inte alls att det är så glasklart om det gäller alla typer av mål.

Ordningsfråga:
Den tilltalade bör ges rättssäkerhet, men målsäganden bör väl ges rättstrygghet?
Ej utbildad jurist, men jag har läst det någonstans.

Helt riktigt är det som Du och flera andra här har påpekat och det vet givetvis Hydén om. Men det är tyvärr vanligt förekommande i debatter om just sexualbrott att rättssäkerhetsbegreppet - medvetet - används felaktigt.

Att överhuvudtaget, som Hydén gör; antyda att det bara är en perspektivfråga är så befängt att man storknar!

I a f i min värld är det fortfarande värre att en oskyldig sitter i fängelse än att 1000 skyldiga går fria! Jag tror också att vårt samhälle mår bäst av att låta det gälla även framöver!

Vad angår den uppmärksammade rättegången i Lund fattar jag ärligt talat inte vad som är så upprörande! När t o m offret är osäker på om hon varit tillräckligt tydlig med sitt nej kan väl ingen domstol i Sverige fälla om ingen annan bevisning förefinnes!

"Man kan fråga sig varifrån denna uppfattning kommer, eller varför den förefaller så viktig för juristerna. Det finns ett skämt inom vetenskapen där man säger att om verkligheten avviker från kartan, så är det kartan som gäller. Detta förekommer när vetenskapen tillåtits utveckla sig utan kritik och utan empirisk prövning.

Hur kan denna uppfattning accepteras inom juridiken?"

Ja, hur kan den accepteras? Är inte man inte rädd att juridiken spelar ut sig själv genom att tro att den står över det verkliga livet? Ingen tokstolleförfattare alls utan snarare tokstollejurister och -advokater som slutat söka sanning.

På vilket sätt står juridiken över det verkliga livet? Vad ska jag som domare använda för att söka den sanning som inte går att finna i den av parterna presenterade utredningen? Varför skulle det över huvud taget vara en advokats uppgift att söka sanningen?

Är inte det där "söka efter sanningen"-begreppet bara ett filosofiskt uttryck som inte ens är exakt? Eller har de som vittnar falskt och sedan åtalas för mened inte hållit sig till domstolens fiktiva sanning (eller vilket ord som nu kan myntas).

Man kan väl beskriva det såhär; Om rätten finner att det är ställt utom rimligt tvivel att det gått till på det sätt åklagaren påstår och domen vinner laga kraft så återspeglar domen sanningen. Om åtalet ogillas förblir sanningen normalt sett okänd (men den tilltalade ska betraktas som oskyldig).

En annan fråga är vilka, om några, möjligheter/skyldigheter rätten ska anses ha att söka vidare efter sanningen utanför den av åklagaren, och i vissa fall försvaret, åberopade utredningen. Själv är jag i princip av uppfattningen att rätten aldrig ska söka efter sanningen utanför den åberopade utredningen (dvs. genom att själv söka efter bevis som parterna inte presenterat). Denna tankegång har också varit accepterad under lång tid i svensk rätt, och således av det svenska samhället, men Hydén och andra debattörer torgför, såvitt måste förstås, en uppfattning om att vi ska gå mot en mer inkvisitorisk processordning. Så kommer det emellertid inte att bli, inte inom överskådlig tid. Det förslag som nu ligger i regeringskansliet om en reformerad brottmålsprocess innebär tvärtom bl.a. att de möjligheter som rätten i dag har att själv inhämta utredning, men som i praktiken aldrig används, tas bort.

Det finns olika typer av sanning inom den sanningsteoretiska diskussionen och i rättsliga sammanhang rör det sig (av processekonomiska och praktiska skäl) om en typ av formell (epistemistisk) sanning. Visst kan man brett och vitt hävda att ska uppnå "verklig" sanning (korrespondensteoretisk sanning) och det vore väl i och för sig bra, men det är utopiskt. Förespråkare för detta senare bortser från att denna strävan redan är en del av processen (om än inte helt genomsyrar den) och att det är åklagaren som ska representera och ansvara för denna strävan (vilket för övrigt är en av de viktigaste grunderna för åklagarens objektivitetsplikt). De bortser även från de konsekvenser ett krav på sådan sanning skulle få t.ex. hur väldigt långa processerna skulle bli.

Juridiken tror på inget sätt att den står över det verkliga livet och den uppfattning som du presenterar är definitivt ingen som accepterats inom juridiken. Varifrån har du fått den knasiga uppfattningen?

Man frågar sig hur Hydéns och andras problem skall lösas. Skall man införa en ny högsta instans som företräder rätt ,moral och rättsfilosofi i någon slags högre, ovedersäglig och absolut mening och som har till uppgift att kassera domar från den i dagsläget stadgade instansordningen. Man kan också fråga sig vilket slags rättssamhälle vi skulle få om tidningarnas insändarsidor blev en ny rättskälla som dessutom gavs "tolkningsföreträde" före alla hävdvunna principer om bevisbörda och om förutsebarhet i rättstillämpningen.

Ja men det kanske är en bra idé. Man inför folkdomstolar dit media kan överklaga brottmål de tycker har slutat fel och där straffet alltid är döden om man fälls. Sedan får folk klicka på tummen upp eller ned på en hemsida för att avgöra utfallet.
Då skulle ju Hydén m.fl. vara nöjda, ända tills de blev anklagade själva.

Problemet är när domare, som i det aktuella fallet, tror att de gör en objektiv bedömning men i själva verket baserar juridik på subjektiva värderingar och i värsta fall även pseudovetenskap.

Mannen friades eftersom kvinnan hade tidigare erfarenhet av dominanssex och att mannen därför trodde att hennes skrik och protester mot tvånget och våldet var en del av spelet. Att hon var så uppriven att hon inte ens kunde uppge sitt namn och personnummer till tillkallad polis anser rätten mycket väl kan bero på att hon har mått psykiskt dåligt under en tid och har tagit Sobril tidigare på dagen. Häpp! Vad jag kan se har ingen psykiatriker hörts i målet - men det hindrar inte rätten från att göra ett eget psykologiskt utlåtande.

Att mannen inte förstod att hon inte var med på noterna skulle kunna ha något att göra med att han hade dragit i sig åtta starköl, fler drinkar ute på lokal samt bourbon hemma i lägenheten. Plus att det var första gången de träffades. Är det möjligt att han inte var i tillstånd att avgöra om tjejen var med på våldssex?

Bra artikel, Håkan!

Nu finns det ju två versioner av det som inträffade i mannens lägenhet. De skiljer sig åt i väsentliga delar! Rätten gör bedömningen att båda två är trovärdiga! Du glömmer att kvinnan i Lund dels till polisen uttryckt att hon kanske inte varit tydlig nog, dels uttrycker samma osäkerhet till en väninna till henne! Ska hennes egen uppgift att mannen kan missförstått lämnas utan avseende?

I Marinafallet är det helt rätt med resning, rättssäkerheten kräver det, föräldrarna måste få upprättelse.

Hur man frågar så får man svar. Fel fråga leder till fel svar. Håkan Hydén, det rör sig inte om mannens eller kvinnans rättssäkerhet, utan om mannens (den tilltalades) rättssäkerhet och kvinnans (målsägandens) rättstrygghet. Det är inte kvinnan som i ett våldtäktsmål hotas av statens tvångsåtgärd (om hon inte är åtalad, förstås), utan den tilltalade. Med andra ord ställer Hydén frågan om det är viktigare att en kvinna i ett våldtäktsmål når satisfaktion (ett fint ord för hämnd) trots att den tilltalade möjligen är oskyldig, än att mannen döms till ansvar endast om hans skuld utom rimligt tvivel är styrkt. Svaret framgår av artikeln. Ett ganska horribelt sådant. Ja, man måste sluta dalta med våldtäktsmän (se Fritz nedan).

Det är pinsamt att professor Håkan Hydén inte kan skilja mellan rättssäkerhet och rättstrygghet. Ett så banalt misstag borde innebära att han omedelbart fråntas sin professur.

Det är intressant att se hur jurister/juridikstuderande kommenterar artikeln på samma sätt som vi läkare/läkarstuderande kommenterar populistiska artiklar om sjukvård. Vi anser oss vara insatta, veta mer - vilket vi för det allra mesta gör.

Men något har gått fel här. När uppenbara fel påpekas inom sjukvård - så som några av de poänger Maciej Zaremba faktiskt fick fram - så börjar sjukvårdpersonal ursäkta sig. Patienten blev dåligt bemött eller långsamt behandlad för att det blev missförstånd, vi hade inte råd, det var dålig kommunikation mellan landstingen, säkerhetsregler spelade in, administrativa besvär störde, osv, osv, osv...

Vi blir naturligtvis också ofta tvungna att förklara oss pga bristande information - tex vet folk i allmänhet inte att det ibland kvittar om man väntar med viss cancerbehandling ett halvår eller ett år, trots att det låter kontraintuitivt. MEN. Vad vi inte säger är "patienten fick vad hen förtjänade": Vi påstår inte att läkarens välmående går före patienten, eller att pat får skylla sig själv för att hen flyttade till annat landsting.

Jag vet inte om den här artikelns författare är vettig - kanske inte om man får tro kommentarerna. Men jag vet att han belyser ett problem som är ENORMT och som alla jurister måste ta till sig. Som det är nu så tycker gemene man inte att ni skippar rättvisa i våldtäktsmål. Och är inte det vad som är viktigt? På samma sätt som läkare lovar att "aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta" så har jurister väl någon liknande ambition att göra världen till en tryggare och mer rättvis plats? Om någon rånar mig så är jag, rätt eller fel, ganska trygg i att rånarna blir dömda om man hittar dem. Men en kvinna idag känner inte den tryggheten när det gäller våldtäkter. Och samhället runtomkring börjar tappa förtroendet för rättsväsendet pga detta.

Jag förstår att det inte är lätt; inom läkaryrket står man fortlöpande till svars för allt landstinget någonsin gjort mot alla man träffar. Men det är sällan jag måste skämmas - och då det händer så är det oftast för en enskild kollega. Det vi ser i våldtäktsfallen börjar likna en trend som inte känns rimlig.

Vad vill få fram är att jag hoppas att ni ni inser att "vanligt folk" tycker ni gör fel och att ni borde skämmas - och att ni måste se till att en förändring kommer till stånd.

Frågan är varför vi ska ta hänsyn till att "vanligt folk" tycker att vi gör fel och att vi borde skämmas, och varför vi måste se till att en förändring kommer till stånd när det otillfredsställande svaret är att det inte finns en juridisk lösning?

Lösningen är följande: sluta våldta. Vi kan inte skipa rättvisa i en acceptabel mängd våldtäktsfall eftersom de är så speciella ur rättssäkerhetssynpunkt. Istället måste vi på samhällsnivå genomföra genomgripande förändringar gällande kvinnosynen. Fram tills så sker så är det vår skyldighet att se till att rättsäkerheten upprätthålls, även när det är som svårast. Vi kan inte lösa problemet, och vi ska därför inte försöka lösa problemet genom att skapa större orättvisor.

På vilket sätt är de speciella ur rättssäkerhetssynpunkt?

Jag syftade på att det i regel är svårt att uppnå beviskraven i våldtäktsmål. Detta verkar ha lett till en uppfattning hos lekmän/media om att beviskraven gällande våldtäkt är högre än vid exempelvis andra våldsbrott. Det antagandet leder till en felaktig slutsats om att något måste förändras för att rätta till den obalansen, när det i själva verket endast skulle leda till en oacceptabel avvikelse ur rättssäkerhetssynpunkt.

Det är väl inte svårt? Det räcker ju med ord-mot-ord och det brukar man väl kunna prestera i nästan samtliga fall.
Det är nog snarare så att av ca 300 våldtäktsåtal så är omkring 10 stycken friande och varje enskilt friande får en enorm uppmärksamhet i media. Det är precis som att folk tror att våldsbrotten ökar för att media skriver om 10 mord en sommar istället för 5.

Rätt siffra är snarare 100 friande domar på 300 åtal.
Gruppvåldtäkter räknas, som jag har förstått det, inte som en våldtäkt utan som flera. Varje gärningsmans våldtäkt räknas var för sig, så dessa påverkar statistiken.

Varför går inte de 100 friande domarna att hitta i rättsdatabaser?
Varför blev en uppsatsförfattare som hävdade samma sak tvungen att ljuga och hitta på?

Är det inte också flera våldtäkter om en person våldtas av flera personer?

Vilken/vilka rättsdatabaser menar du?
Vilken uppsatsförfattare syftar du på?

Om en person våldtas av flera personer så räknas det som flera enskilda våldtäkter i statistiken och som en gruppvåldtäkt av folk och media.

Vilken som helst. Berätta bara hur man ska hitta dem. Om man söker på våldtäkt och tingsrättsdomar så hittar man nästan bara fällande domar, samma sak i hovrätt.
Det skrevs en uppsats för några ås sedan där författaren hävdade att 1/3 åtal för våldtäkt slutade med friande dom. Fast hon ljög och skarvade helt uppenbart.

Det tror jag inte. De flesta betraktar det som flera brott och förväntar sig att flera ska fällas.
Problemet uppstår ju om en person anmäler en annan för 1000 våldtäkter och denne fälls varefter lögnare gapar och skriker om att man måste fälla 999 personer till för att det ska vara rättvist.

Har du tillgång till t.ex. Karnov, Lovdata och Zeteo?
Söker du på Google så får du nästan bara upp fällande domar, ja.
I de flesta publika samlingar så kan du bara hitta vägledande domar.

De flesta ser det så klart som flera brott. Men de flesta inser också att det inte är rimligt att utreda 1000 våldtäkter begångna av en och samma person under flera år tid och att man därför klumpar ihop anmälningen. Straffet blir förstås i proportion till antalet våldtäkter.

Ja båda, dem är dem jag söker i.
Söker man på google så blir koncentrationen av friande domar högre.
Bägge publicerar samtliga avgöranden.

Tja i en rättsstats så skulle ju åklagaren åtala för de brott som gick att bevisa av de anmälda 1000 brotten. I Sverige så gör man normalt sett så att åklagarens gärningsbeskrivning lyder typ: -Upprepade våldtäkter i det gemensamma hemmet mellan första januari år 1 till sista december år 8- Sen finns det ett enormt godtycke vad gäller straffet, en del får 2,5 år trots att de fälls för 10-15 våldtäkter, andra får 5 år när de fälls för 3 våldtäkter av samma svårighetsgrad. Hur man behandlar straffökningen för fler brott skiljer ganska kraftigt alltså.

MEN 1000 anmälda brott kräver inte 1000 fällande domar som sagt.

Så om media börjar ljuga om att vårdpersonal gör en massa fel så ska ni låtsas som att de påhittade felen finns i verkligheten bara för att rätta till att så många gått på medias lögner?

Håkan Hydén har två poänger som vi bör fundera över.

Det ena är hur rätten gör sin bedömning. Jag anser att han har rätt när han menar att rätten i en hel del våldtäktsmål bedömer och avfärdar bevisen var för sig och därför ibland missar helheten. Hur mycket rimligt tvivel ska få finnas? Har vi passerat gränsen och utgår från tvivel istället för rimligt tvivel?

Den andra poängen handlar om rättssäkerheten. Om inte rättsväsendet kan döma våldtäktsmän, endast 5% av alla anmälningar leder idag till en fällande dom, så kommer det leda till att folk tar lagen i egna händer. Det är idag inte helt ovanligt bland ungdomar att så sker. Det är inte speciellt rättssäkert. Vem värnar offret?

Jag vet att ni är vana att ingen synar skitsnacket. Men varifrån har du tagit siffran 5%?
Det finns ingen sådan officiell statistik så du måste ha hittat den någon annan stans.
I den officiella statistiken mäter man INTE antalet anmälningar.

År 2010 anmäldes 4 134 våldtäkter (inkluderar ej rubriceringen våldtäkt mot barn).
Av dessa gick 313 till åtal. Det är 7,57%. Två tredjedelar av dessa åtal ledde till fällande dom.
67 procent av 7,57 är 5%.

Våldtäkt / Våldtäkt + våldtäkt mot barn:
2010 anmäldes 4 134 / 5 960 våldtäkter
2011 anmäldes 4 272 / 6 530 våldtäkter
2012 anmäldes 4 259 / 6 320 våldtäkter

2010: I 2 620 av anmälningarna var offret omyndig. Av dessa så var 70%, 1826 st, under 15 och dessa faller i kategorin våldtäkt mot barn.

Brottsförebyggande rådet (Brå) har anmälningsstatistik.

Du ljuger.
Det anmäldes 4 134 BROTT. Hur många personer som anmäldes eller hur många personer som anmälde finns inte med i statistiken. Det kan vara 413 personer som anmält 10 våldtäkter vardera begångna av 313 personer.
Det är alltså INTE "av dessa" som det uppstår 313 åtal. Vi vet inte hur många BROTT, tilltalade eller målsäganden det går på de 313 åtalen heller. Det kanske är i snitt 15 brott per åtal och alltså över 100% av de anmälda brotten som går till åtal.

Eftersom du uppenbarligen kollat upp statistiken så ljuger du, det är inget misstag som det kan vara för andra som blivit lurade av lögnare som dig. Men den stora frågan är VARFÖR du ljuger om det här.

Nu kallar du mig lögnare och hänvisar till att statistiken inte tar hänsyn till individer. Jag har inte talat om individer. Jag talar om antalet anmälningar/åtal. Inte om antalet friade/dömda våldtäktsmän eller om antalet målsägande.

Det kan handla om 413 individer som anmält 10 våldtäkter vardera ja. Eller om 413 personer som var för sig blivit utsatta för en gruppvåldtäkt med 10 inblandade gärningsmän i varje våldtäkt. Men i statistiken så handlar fortfarande om 4134 enskilda våldtäkter.

Om en person vid samma anmälningstillfälle anmäler tio personer för våldtäkter (som skett vid olika tillfällen osv), så räknas det i statistiken som tio enskilda anmälningar.
Om anmälaren anmäler en gruppvåldtäkt med sex motparter så räknas det som sex anmälningar och sex åtal, om det leder så långt. Om två personer anmäler en person för våldtäkt, så räknas det i statistiken som två anmälningar mot denne person.

Detta kan ge stora utslag i statistiken. 2005 samt 2008 påverkades statistiken rejält av enskilda anmälningar som innehöll ett stort antal brott mot ett och samma brottsoffer.

En tjej som anmäler tre killar för tre gruppvåldtäkter ger nio anmälningar i statistiken.

Ja det är ju också det du ljuger om.
Siffrorna är antal anmälda brott jämfört med antalet åtal. Men du hävdar att det är antalet anmälningar jämfört med antalet åtal.

Nej det räknas inga anmälningar alls. Men om en person kommer in och anmäler en annan person för 1000 våldtäkter så räknas det som 1000 anmälda brott.
Man räknar som sagt inte anmälningar, målsäganden eller tilltalade.

Det påverkar varenda år. Det kommer varje år upp åtal som gäller hundratals våldtäkter.

Statistiken räknar inte anmälningar som sagt, den räknar anmälda brott. I det fallet skulle det ju vara en anmälan, en målsägande, tre misstänkta och nio brott. Om de blev åtalade och fällda så skulle det vara tre åtal och en dom.
Med din mattematik och retorik skulle det då alltså bara vara 1/3 av anmälningarna som ledde till åtal och av åtalen skulle bara 1/3 leda till fällande dom.

Jag trodde att det var uppenbart att jag med anmälningar (statistiskt sett) menar antalet anmälda brott. Om man vid ett anmälningstillfälle anmäler två brott så är det två brottsanmälningar i statistiken. Misstolkar du medvetet vad jag har skrivit?

Det går att ta fram statistik över antalet anmälningstillfällen, antalet anmälare, antalet misstänkta, antalet målsägare och antalet tilltalade. Men den statistiken är inte offentligt tillgänglig (eller sammanställd)

Om det handlar om en målsägare, tre misstänkta och totalt nio brott så handlar det om totalt nio åtalspunkter och därmed 9 domar i dessa åtalspunkter. Det skulle inte handla om EN dom. De tre tilltalade skulle få en samlingsdom var, tre domar som omfattar de åtalspunkter som är riktade mot dem personligen. Men i våldtäktsstatistiken så utgår man från utfallet i respektive åtalspunkt.

Om en person kommer in och anmäler hundra- eller tusentals med våldtäkter så lär inte polisen ta upp den anmälan och registrera den som 100-1000 brott. När det t.ex. gäller fall där barn har utsatts för hundratals våldtäkter under uppväxten så utreder man inte varje påstådd våldtäkt var för sig och ser inte dem som hundratals enskilda brott. Man klumpar ihop dem till ett brott i utredningen. Man utreder om det har förekommit våldtäkter och utgår från det. (Om det inte finns några våldtäkter som står ut som man kan bevisa och utreda enskilt vill säga). I dessa fall så anmäls bara ett brott, upprepade fall av våldtäkt. Det blir inte hundra åtalspunkter i stämningsansökan. Det blir en. Alltså ett anmält brott, ett åtal och en dom.

Jo det är uppenbart vilken siffra i statistiken du menade. Men genom att sedan jämföra det med en siffra som inte är det minsta relaterad till den första så ljuger du.

Nej, när det gäller sexualbrott så tar man inte fram sådan statistik längre. Det blev nämligen en massa klagomål när man gjorde det och sexualbrotten fick den högsta uppklaringsprocenten av alla brott. Det försvårade nämligen ljugandet.

Nej det blir bara en dom. Har du ett enda exempel på där en domstol skrivit en dom för varje åtalspunkt?
I vilken statistik då? Nu ljuger du igen.

Det är precis vad de gör, så det behöver vi inte tveka om.
Däremot utreder man det inte som enskilda brott utan som ett enda. Men det är helt medvetet eftersom det är svårare att försvara sig mot svävande anklagelser än mot precisa anklagelser. Men i de fallen så registreras varje enskilt anmält brott i statistiken.
En punkt i en stämningsansökan kan också motsvara många brott.
Det blir 100 anmälda brott, ett åtal, en dom.

Sluta ljuga nu.

Sexualbrotten har en mycket hög uppklaringsprocent. Detta bland annat pga att brott sällan kan styrkas. Har du fått din bil stulen så är den stulen. Har någon blivit utsatt för våldtäkt så är det i många fall så att man inte kan bevisa att brott har skett. Även en friande dom i rätten kan räknas som tekniskt uppklarat brott och öka uppklarningsprocenten.

100 anmälda brott. 100 åtalspunkter och en samlingsdom där alla åtalspunkter var för sig har bedömts. Dock så kan man samla vissa brott under en och samma åtalspunkt. T.ex vid narkotikabrott när man klumpar ihop bruk och innehav.

Jag föreslår att du går in på Karnov och läser lite domar.

Nu ljuger du igen. Det finns förvisso en möjlighet att du bara hittar på allteftersom, men det låter som att du kollar upp sakerna och sedan ljuger. Varför gör du så?

Det är väl väldigt sällan som man kan bevisa att stöldbrott har skett? Hur stor del av uppklaringen påstår du skulle bestå i att polisen lägger ned för att det saknas bevis för att något brott skett alls?

Precis. 100 anmälda brott, ett åtal och en dom.

Jag läser mängden med domar.

Musse!
Kan inte du växa upp och sluta beskylla folk för att ljuga, bara för att du tycker annorlunda, alternativt inte förstår argumenten eller anstränger dig för att missförstå dem.

Bemöt med motfakta det du inte tycker stämmer med din verklighetsbild. Hur ska du annars övertyga oss andra om du vet sanningen?! Eller tror du att vi tror dig på ditt ord?!

"Obeskrivlig": Det finns inte en juridisk lösning? Jag känner ingen juridik utom den medicinska, men är det vad det handlar om här? Menar du att fallen med gruppvåldtäkten i Tensta eller den i skogen i Älvsjö är SÅ speciella och komplicerade att det inte går att komma fram till ett beslut som allmänheten också kan vara åtminstone någorlunda nöjd med? För att ställa den klassiska frågan: om det hade varit dig eller din dotter det handlat om i den utsatta positionen - hade du varit nöjd med domarna då?

Nu blev det en dom till sist i fallet med vinflaskan i Umeå, men hur kom det friande genom tingsrätten? Om jag hade varit någon av killarna i just det fallet så hade jag haft förståelse för om jag blivit inspärrad, även om jag mot all rimlig förmodan var oskyldig.

Du säger att det är rimliga beviskrav vid våldtäktsmål, att de inte är annorlunda än andra mål. Menar du att det inte är fler friande domar vid våldtäkter än andra våldsbrott? Jag har lite svårt att hitta statistik här, men rör det sig inte om i storleksordningen ~20% av anmälda misshandelsfall leder till något - men ~3% av anmälda våldtäkter?

Men naturligtvis är lösningen att sluta våldta. Jag försöker engagera mig för att förändra samhället i den riktningen. Men ni har ett enormt ansvar som jurister - för lagar och praxis påverkar samhället; vilket jag räknar med att ni är mycket medvetna om och stolta över.

1. Så länge vi över huvud taget ska upprätthålla beviskravet "ställt utom rimligt tvivel" kommer vi aldrig att kunna meddela domar som allmänheten är "nöjd med". Frågan är om det är min uppgift som domare att meddela domar som allmänheten är nöjd med eller om det är att upprätthålla uppställda beviskrav.

2. Självklart är den som anser sig själv eller en anhörig utsatt för ett brott inte nöjd med en frikännande dom, aldrig någonsin. Frågan är om det är min uppgift som domare att göra målsäganden och dennes anhöriga nöjda eller om det är att upprätthålla uppställda beviskrav.

3. Jag har inte statistiken klar för mig men det är inte 97 procent frikännande domar i mål om våldtäkt, det är betydligt lägre än så. Hur stor andel av alla anmälningar om en viss brottstyp som i slutändan leder till fällande dom är en helt annan sak och personligen är jag av uppfattningen att det är omöjligt att utifrån sådana siffror dra slutsatser om var domstolar i praktiken lägger ribban för "ställt utom rimligt tvivel". Det är alldeles för många faktorer som inverkar genom rättskedjan för att det ska vara möjligt att dra sådana slutsatser.

Ditt tålamod är beundransvärt. Jag misstänker att du kommer att bli en kompetent rådman!

Är det verkligen så konstigt att fler misshandelsfall klaras upp jämfört med våldtäkts dito? Är du läkare så borde du inse att det finns något mer konkreta saker att gå på vid en misshandel ( om den varit av någorlunda "kvalité" ).

Att du skriver " Om jag hade varit någon av killarna i just det fallet så hade jag haft förståelse för om jag blivit inspärrad, även om jag mot all rimlig förmodan var oskyldig.", gör att jag starkt misstänker att du inte är läkare.

En läkare som anammar tänket "lite svinn får man räkna med" det är i mina ögon snarare en dödgrävare.

Btw, även jag som icke jurist ( i din tappning "vanligt folk" ) är INTE av åsikten att folk frias för lättvindigt för våldtäkt eller någon annan brottslighet heller för den delen.

Vid misshandel finns ju inget medgivande, varken explicit eller underförstått, så länge vi inte pratar sporter där det som tekniskt sett är ringa misshandet är en del av spelets idé (typ hockey).

Tillägg till vad min äldre kollega just skrev:

Det i praktiken överlägset viktigaste bevismedlet är vittnesbevisning. Detta helt enkelt för att många för bevisvärderingen avgörande frågor endast kan besvaras genom konkreta observationer av det åtalade händelseförloppet.

Lägg till detta att "vittnesmål" (utsagor) från andra än vittnen som kan avlägga ed har ett betydligt lägre bevisvärde. Särskilt uppgifter från parter (tilltalad och målsägande i de här fallen) har väsentligt lägre bevisvärde än ett vittnes uppgifter.

Tänk också på att åklagaren har hela bevisbördan.

Om man då tittar på följande exempel på förhörspersoner i olika typer blir problematiken tydlig:

En typisk krog/gatumisshandel:
Försvaret: Tilltalad och en kompis som vittnar – Åklagaren: Målsäganden samt dennes kompis ett förbipasserande par, en ordningsvakt i tjänst, som vittnar.

En typisk våldtäkt:
Försvaret: Tilltalad – Åklagaren: Målsäganden och dennas kompis som målsäganden ringt till gråtandes efter den påstådda våldtäkten. Eventuellt i kombination med teknisk bevisning som exempelvis visar att ett samlag har ägt rum.

Ser du problemet? Det är inte beviskravet utan den typiskt tillgängliga bevisningen som skiljer sig.

Min uppfattning är att man redan idag, för att alls kunna fälla någon för en typisk våldtäkt, i någon mån gör våld på den nivå som en normalbegåvad människa skulle vilja upprätthålla för att vara så gott som helt säker på att det gått till som åklagaren påstår.

T.ex. kan man fälla på grund av en alltigenom trovärdig målsägandeberättelse mot en iofs. inte helt orimlig tilltalads berättelse, så länge det finns stöd för målsägandens berättelse (t.ex. ovannämnda uppringda kompis i förening med något mer). Jag menar att utrymmet för att en skicklig manipulatör(-ska, handen på hjärtat...) ska kunna sätta dit en kille som hon av någon anledning vill skada egentligen är lite för stort. Särskilt som vi i domstolarna har en tendens att överskatta vår förmåga att inte låta oss luras...

Nej, det finns ingen juridisk lösning som allmänheten kan vara nöjd med och som samtidigt upprätthåller oskyldighetspresumtionen som vår rättsstat bygger på p.g.a bevissvårigheterna i våldtäktsmål. Alternativen är att upprätthålla samma höga krav på bevisning som i andra brottmål, eller sänka beviskraven och acceptera att en större andel människor döms oskyldiga. Det senare skulle gå emot alla principer om hur ett civiliserat lands rättssystem bör se ut.

Anledningen till att så få anmälda våldtäkter leder till fällande domar i relation till exempelvis misshandelsfall är väl relativt enkla att förklara. En misshandel äger ofta rum inför vittnen, lämnar tydliga spår av våld och lämnar sällan utrymme för tvivel huruvida offret ville bli misshandlat eller inte. En våldtäkt äger ofta rum med bara de två inblandade som vittnen, det saknas ofta tecken på våld och det finns stort utrymme för tvivel huruvida en våldtäkt de facto har ägt rum.

Om du är intresserad av ämnet rekommenderar jag att du försöker läsa in dig översiktligt på uppsåt samt täckningsprincipen i brottmål. Det är av mycket stor relevans för den här debatten, och tyvärr inget som gemene man har några kunskaper om.

Får jag ställa en motfråga?
Om du hade läst själva fallen istället för att läsa lögner och påhitt i media och på flashback, hade du varit missnöjd med Tenstadomen då?
Om du hade varit en åtalad liten unge som nyss blivit av med oskulden med en äldre och mer erfaren partner som pinsamt nog fick hjälpa dig att lyckas ha sex eftersom det var första gången. Skulle du ha varit nöjd med att bli fälld för det då? (Förutom att du blev förföljd och mordhotad av diverse apor)

Om du inte har något emot att bli oskyldigt fälld så är det väl bara att du går och erkänner våldtäkter då, så att offren kan få upprättelse. Varför sitter du här och snackar?

Nej tvärtom, det är färre friande domar i sexprocesser.
Det är ingen som vet angående statistiken. Våldtäkter inför inte som annan brottslighet i statistiken varför man bara känner till antalet anmälda brott (En person kan anmäla en annan person för 1000 brott) och sedan antalet åtal och domar (En dom kan innebära 10 fällda för 100 våldtäkter vardera). Det är helt medvetet som man väljer att föra statistik som innebär att man inte vet ett dyft.
Uppklaringsprocenten för sexbrott är däremot hög, 40%.

Personuppklaringsprocenten för sexualbrott låg på 22% 2012.

När det i media står "nu har domen kommit i gruppvåldtäktsmålet" så innebär det inte att det handlar om en dom. Varje åtalad får en egen dom. Som i sin tur innehåller rättens dom i varje enskild åtalspunkt. Så ditt räkneexempel ovan skulle resultera i 1000 domar i statistiken, 10 samlingsdomar (en per individ) och en kanske en dom i media (om det handlade om en gruppvåldtäktsliga)

Om en person blir fälld för misshandel och olaga hot och samtidigt blir friad för våldtäkt så kommer detta att stå med i "samlings"-domen. Det kommer att räknas som tre domar i statistiken.

Ja?

Ge ETT ENDA exempel där domstolen skrivit/avgett en enskild dom för varje åtalspunkt. Jag har aldrig någonsin sett det.

Det är uppenbart att du ljuger, eftersom du vet hur det ligger till i verkligheten. Frågan är fortfarande varför du ljuger.