Skip to content

"Vems rättssäkerhet ska prioriteras i dessa våldtäktsmål - kvinnans eller mannens"

Håkan Hydén, professor i rättssociologi vid Lunds universitet
Håkan Hydén, professor i rättssociologi vid Lunds universitet

KRÖNIKA - av Håkan Hydén, professor i rättssociologi, Lunds universitet

 

Det fanns ett TV-program för många år sedan där advokaten Leif Silbersky kommenterade ett antal fall där först lekmän fått resonera sig fram till vad de ansåg som en lämplig dom. Lekmännens och Silberskys slutsats stämde aldrig överens.

Alla program gick ut på att Leif Silbersky avslutade med samma sensmoral: Juridisk rättvisa är en sak, moral är något annat. Kommer inte riktigt ihåg exakt hur han uttryckte sig. Det är för övrigt samma didaktiska strategi som all juristutbildning bygger. Eleverna ska svara fel så att läraren kan lägga det juridiska svaret till rätta.

Jag kommer att tänka på detta när jag häromdagen (den 9 januari) lyssnade på Studio 1 i Sveriges radio P1, där det så kallade k Marina-fallet behandlades. Efter det att hennes kropp återfunnits har åtalet mot ex- sambon för mord upptagits på nytt genom resning - trots att denne tidigare förklarats oskyldig i tings- och hovrätt.

Journalisterna i Studio 1 ställer frågan om det har blivit för svårt i svenska domstolar att få gärningsmän fällda.

I programmet uppträdde vice chefsåklagaren i Göteborg, Thomas Ahlstrand, som svarade ja på denna fråga. Han hänvisade till att svenska domstolar har en tendens att betrakta varje bevis för sig. På detta sätt skär de ut en del av ett händelseförlopp på ett olyckligt sätt istället för att se till helheten. Man måste sätta in vad som påstås i ett sammanhang, menar han.

Domstolarna måste göra vad han kallar för en ”verklighetscheck”, innan man tar ställning till enskilda påståenden och bevis. Det finns åtskilliga exempel på, menar Ahlstrand, att domstolarna har accepterat en beskrivning av skeenden som framstår som mer eller mindre osannolika.

Ahlstrand vänder sig också mot att det pågår ett slags spel i domstolen. Den som är retoriskt skicklig och som åtnjuter prestige som advokat har större möjligheter att få sin klient frikänd än andra. Åklagare har i sin yrkesroll att beakta objektivitetskrav i form av hänsyn även till gärningsmannens intressen, medan advokaten i full frihet kan utveckla argument till stöd för klientens/gärningsmannens intressen, ibland på gränsen till det absurda.

Som företrädare för en motsatt ståndpunkt var Advokatsamfundets ordförande, Anne Ramberg, inkallad. Hon hävdade med bestämdhet att det inte var svårare att få gärningsmän fällda i dag i jämförelse med tidigare. Hon hänvisade till att i hela 92 % av de 86 000 brottmål som förekom förra året hade åklagarens talan bifallits.

Ahlstrand kontrade med att merparten av alla brottmål är tämligen okontroversiella, men att hans resonemang avser de kontroversiella och svårbedömda fallen där sanningen om vad som hänt i det särskilda fallet är oklar. Vi talar då om cirka 7 500 fall, en inte oväsentlig siffra i sammanhanget.

Ann Ramberg hävdade med emfas att domstolen inte har att ta ställning till och söka sanningen, utan deras roll är att avgöra fallen mot bakgrund av den bevisning som läggs fram.

Det är denna uppfattning som får mig och säkert många med mig att reagera. Här finns en parallell till den inledningsvis nämnda uppfattningen att rätt och moral skiljer sig åt. Medan denna fråga kan diskuteras utifrån rättsfilosofiska utgångspunkter menar jag att relationen mellan ett rättsligt avgörande och sanningen - det vill säga vad som faktiskt har hänt i ett visst fall - är av annan karaktär. Låt oss skärskåda denna problematik närmare.

Man kan fråga sig varifrån denna uppfattning kommer, eller varför den förefaller så viktig för juristerna. Det finns ett skämt inom vetenskapen där man säger att om verkligheten avviker från kartan, så är det kartan som gäller. Detta förekommer när vetenskapen tillåtits utveckla sig utan kritik och utan empirisk prövning.

Hur kan denna uppfattning accepteras inom juridiken?

Det förefaller vara ett desperat uttryck för behovet av att skapa en fredad zon för domstolarna, där lekmän, journalister och andra, inte göra sig besvär. De begriper ändå inget.

Lagmannen Ralf G. Larsson hävdar i Expressen den 12 januari ”att det är tur att det är domstolarna som dömer och inte massmedia eller allmänheten, eller Facebook eller liknande”. Detta är inte svårt att hålla med om men problemet är hur stort avståndet får vara mellan vad domstolarna anser och vad som framstår som acceptabelt för vanligt folk.

Ralf G. Larsson uttalar sig i anslutning till den nyligen friande domen i Lunds tingsrätt mot mannen som ”uppfattade kvinnans nej som en del av det sexuella spelet”. De juridiska spelreglerna säger här enligt gängse juridisk uppfattning att mannens uppsåt inte omfattar våldtäkt. Mannen ansågs inte ha haft för avsikt att begå våldtäkt. Men detta är ingen absolut juridisk sanning. Den beror på att brottet våldtäkt är behängt med en historisk syn på relationen mellan könen som favoriserar mannens ståndpunkt.

”Råder det tveksamheter så måste vi i rättssäkerhetens namn frikänna snarare än att sätta in någon på två års fängelse om vi inte är säkra på att de är skyldiga”, säger Ralf G Larsson i intervjun. Man skulle ju på samma sätt kunna hävda, att råder det tveksamheter måste domstolen i denna typ av fall i rättssäkerhetens namn döma till fängelse, framför att låta en kvinnas livslånga lidande förbli opåtalat.

Det är en fråga om vems rättssäkerhet som ska prioriteras, kvinnans eller mannens. Rättssäkerhetsargumentet i sig avgör inte eller legitimerar inte denna typ av juridiska avgöranden.

Jag hade accepterat om juristerna hade hävdat att domstolarnas uppfattning är att söka sanningen, men att detta av rättssäkerhetsskäl i största möjliga utsträckning ska följa juridiska spelregler.

Men det är något med den gängse synen på juridiken som gör att den inte tål ifrågasättanden. Den tycks av rädsla för demokratisk dialog försöka bygga sin legitimitet – acceptans bland människor - på att framställa sig själv som exklusiv och stående över folkets uppfattningar, istället för att lyssna och anpassa sig inom givna rättsliga ramar till kontinuerliga ifrågasättanden.

Det kan aldrig vara en hållbar strategi för rättssamhället på lång sikt.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt