Skip to content

"Tveklös avsikt med lagskärpning mot rasism - ändå blev polisens rättstillämpning den motsatta"

DEBATT - av Eric Rönnegård, jur. kand och f.d. polisintendent

 

I Sverige är det ett allvarligt brott att sprida uttryck för nazism och nazistisk ideologi. Brottet är hets mot folkgrupp (brottsbalken 16:8). Normalstraffet är fängelse. Grunden för det är att nazismen är en rasideologi, som innebär att vissa raser och andra grupper människor saknar existensberättigande och kan utplånas.

Sverige anslöt sig 1971 till FN:s rasdiskrimineringskonvension. I konvensionens artikel 4b krävs av anslutna stater att de direkt förbjuder organisationer som främjar rasdiskriminering. Det gjorde inte Sverige trots återkommande kritik från den FN-kommitté, som övervakar tillämpningen av konvensionen.

Men 1988 skedde något. Riksdagen beslutade att skärpa brottet hets mot folkgrupp. Departementschefen skrev i propositionen 1986/87:151:

”Utanför den ´helt privata sfären´ bör det enligt min mening vara otillåtet att ´sprida´ yttranden som uttrycker hot eller missaktning mot folkgrupp på grund av ras eller dylikt. (…)

Det skall räcka att uttalandet sprids. Samhället skulle därigenom slå fast att uttalande som uttrycker rasförakt är oacceptabla så snart de förekommer utanför den rent privata sfären. (…)

 Genom den ändring i reglerna om hets mot folkgrupp i BrB som jag likväl förordar kommer emellertid också rättsväsendets möjligheter att ingripa mot dem som söker sprida rasistiska budskap att förbättras avsevärt. I praktiken torde härigenom det utrymme komma att försvinna som har funnits för organisationer av här aktuellt slag att agera. Redan denna reglering är alltså tillräcklig för att tvinga dessa organisationer till total passivitet. Därmed skulle det inte heller finnas något egentligt behov av att tillföra lagstiftningen även ett direkt organisationsförbud.

(…) Varje främjande eller uppmuntrande av rasdiskriminering kommer ju i fortsättningen praktiskt sett att vara förbjudet.”

Lagskärpningen, som också hade tillstyrkts av konstitutionsutskottet, beslutades enhälligt av riksdagen. Lagrådet hade dock velat gå längre och förordade ett lagstadgat direkt förbud mot rasistiska organisationer enligt FN-konvensionen.

Högsta domstolen (HD) avkunnade 1996 en prejudicerande dom (mål B 3203/96). En man i Visby dömdes för hets mot folkgrupp då han burit märken med anknytning till nazismen.

HD konstaterade att de fem märken mannen burit kunde förknippas med symboler som användes av nazisterna under 1930- och 1940-talen. Vidare anförde domstolen att symbolerna också ”får idag anses vara förknippade inte enbart med nämnda rörelser i och för sig, utan i hög grad också med idéerna med rasöverlägsenhet och rashat som ledde till förföljelse och utrotning, särskilt av människor av judisk härkomst och som är intimt förknippade med dessa rörelsers ideologi.”

HD klargjorde i domen hur lagen skulle tolkas: Om emblem och/eller klädsel ”otvetydigt gav en koppling till en viss åsiktsyttring” var det enligt domstolen befogat att se detta som ”meddelande i lagens mening”.

 Den sjuttonårige mannen dömdes för hets mot folkgrupp till hundra dagsböter. Domen innebar att det var ett allvarligt brott att utanför den helt privata sfären sprida uttryck för nazism och rashat.

Domen innebar en lättnad för judar, romer, homosexuella och handikappade, som under nazismen hade utgjort minoritetsgrupper, som nazisterna ansåg sig ha rätt att utrota. Vid krigsslutet konstaterades exempelvis att ofattbara sex miljoner judar och en halv miljon romer hade dödats i nazisternas Förintelse.

Efter HD-domen borde inte dessa minoritetsgrupper riskera konfronteras med nazister, som exempelvis demonstrerade och därmed spred nazismens rasistiska idéer.

Bekämpningen av hatbrott kom efter HD-domen att successivt ges hög prioritet i polisens arbete. Dessa brott bedömdes vara ett angrepp på vår demokrati och respekten för alla människors lika värde.

1998 anordnade det nazistiska förlaget Nordland en inte tillståndsgiven vit makt-konsert vid Brottby i Vallentuna kommun i Stockholms län. 300 besökare anlände. I publiken fanns besökare också från USA, Tyskland, Storbritannien, Norge, Finland, Tjeckien och Kanada. Arrangören informerades att poliser skulle närvara under konserten och förekom brott, såsom hets mot folkgrupp, skulle polisen ingripa. Då publiken började göra hitlerhälsningar och ropa ”sieg heil” ingrep polisen.

Tjugotvå av de närvarande åtalades. Tolv dömdes till fängelse – en månad eller fjorton dagar – för hets mot folkgrupp. Rätten dömde till fängelse också när endast hitlerhälsning kunde styrkas. Även två gärningsmän under 21 år dömdes till fängelse. Fyra dömdes till dagsböter för samma brott. Sex åtalade frikändes.

Två av de i tingsrätten dömda hade överklagar tingsrättens dom till Svea hovrätt. Hovrätten som fastställde tingsrättsdomen anförde i domen (mål B 239/98):

”Som Högsta domstolen framhållit i rättsfallet NJA 1996 s 577 (Visby-domen) förknippas nazistiska symboler starkt med idéerna om rasöverlägsenhet och rashat.”

Enligt hovrätten bestod de brottsliga gärningarna i att de gjort hitlerhälsningar och ropat ”sieg heil”, vilket ”måste ses som ett uppenbart uttryck för nazism och rasistisk ideologi”. (...) De tilltalade hade med gärningarna ”satt den egna, vita rasen framför andra raser och således uttryckt missakning för grupper av personer med anspelning på ras eller hudfärg. Det är uppenbart att de därmed måste ha varit medvetna om åtbördernas och utropens betydelse. Deras handlande är mot bakgrund av det sagda straffbart som hets mot folkgrupp. (…)

Genom en särskild regel i brottsbalken (29 kap. 2 § 7) (straffskärpning för hatbrott) har lagstiftaren markerat att domstolarna bör se särskilt allvarligt på brottslighet med rasistisk bakgrund. (...) Det är uppenbart ett starkt samhällsintresse att motverka att den får ytterligare spridning. Samhällets avståndstagande kommer till väsentligt tydligare uttryck, om påföljden för brott av detta slag regelmässigt bestäms till ett – låt vara kort – fängelsestraff än om en icke frihetsberövande påföljd normalt väljs. Det står också klart att fängelse i de nu aktuella sammanhangen generellt sett har en avsevärt bättre allmänpreventiv effekt än exempelvis villkorlig dom.”

Hovrätten konstaterar i domen att hets mot folkgrupp är ett artbrott, där fängelse skall väljas som påföljd, om inte särskilda omständigheter talar för något annat.

Svensk rätt tillåter inte någon att utanför den rent privata sfären sprida nazism och därmed dess rasläror. Det framgår i enlighet med FN:s rasdiskrimineringskonvention, utformningen av brottet hets mot folkgrupp och departementschefens motiv, redovisade i propositionen samt domstolarnas praxis.

Det innebär till exempel att polismyndighet inte ska underlåta att ingripa när brottet hets mot folkgrupp begås och inte bevilja nazister tillstånd att demonstrera för nazism. Förvaltningsdomstolar har haft att pröva mål där nazister fått nej av polisen till sökt demonstration. Då har nyckelmeningen för domstolen, när den fastställt polisens avslagsbeslut, varit om ”Det finns en tydlig koppling av nazism till den sökta demonstrationen”. Vad som är känt om de personer, som leder och styr arrangemanget, har då varit avgörande.

Under åren 1996-2003 prioriterade rättsväsendet bekämpningen av rasistiska, främlingsfientliga och homofobiska brott, inklusive diskrimineringsbrott. Riksdagen, regeringen, medierna, RPS, Säpo och RÅ drev då på arbetet att ingripa mot hatbrotten. Enligt riksdagen var det en ”högt prioriterad” uppgift. En mycket stor majoritet av svenska folket tog då starkt avstånd från alla former av rasism.

I polisens utbildning rörande hatbrottsarbetet framhölls att det var angeläget att hantera de rasistiska anhängarna korrekt enligt gällande lagar. Deras grundlagsskyddade mänskliga rättigheter måste respekteras. Men det fick inte hindra polisen att ingripa mot dem när de begick rasistiska hatbrott.

Så såg det ut före terrorattentaten i USA 11 september 2001. Efter dem blev prioriteringen successivt annorlunda. Att förebygga och beivra terroristbrott, som särskilt gäller våldsbejakande islamister, blev polisens och i synnerhet Säpos högsta prioritet. Det var rätt att rättsväsendet gavs också den prioriteringen. Men det var fel att ta resurserna till det från arbetet med rasistiska, främlingsfientliga och homofobiska brott. Hatbrotts- och diskrimineringsperspektiven blev därmed alltmer en icke-uppgift för polisen.

De ledande nazisterna i landet utnyttjade det nya läget. 9 december 2001 anordnade de med Stockholmspolisens tillstånd Salemdemonstrationen. Demonstrationens syfte var rasistiskt. Den arrangerades med anledning av en synnerligen tragisk och allvarlig händelse 9 december 2000 då en ung skinhead pojke knivdödades av en invandrarpojke.

Demonstrationen gav en otvetydig koppling till en viss åsiktsyttring som var nazismen och dess idéer om rasöverlägsenhet och rashat. Det var den svenska nazismens kärna som stod bakom demonstrationerna, som arrangerades årligen till och med 2010 - med polisens tillstånd.

Formell arrangör var den nazistiska paraplyorganisationen Salemfonden. Bakom den har stått exempelvis Info 14, Nationalsocialistisk Front, Nationaldemokraterna, Nordiska Förbundet, Blod and Honour Scandinavia och Svenska motståndsrörelsen. De svenska nazisterna såg Salemdemonstrationen som en stor framgång. De hade bättre kunskap vad som gäller rättsligt enligt svensk lag, än sannolikt många jurister. Att de hade lyckats få polisens tillstånd i tio år var för dem en högvinst. Demonstrationerna blev en av Europas största rasistiska samlingar för vit makt-rörelsen. De första åren samlades mer än två tusen deltagare.

I polischefens inriktningsbeslut för demonstrationerna var det inte längre en angiven uppgift för polisen att ingripa när det förekom hets mot folkgrupp. Det som tidigare hade gällt ‒ enligt beslutad strategi. Hets mot folkgrupp har förekommit frekvent vid Salem under demonstrationerna, utan att polisen har ingripit. I stället har polisen prioriterat att ingripa mot motdemonstranter, vilket var formellt rätt då nazisterna erhållit polisens tillstånd att demonstrera.

Under de senaste trettio åren har trettio personer dödats av högerextrema rasister, varav fjorton under de senaste tio åren. Trots det togs riksdagens tidigare prioritering av polisens- och övriga rättsväsendets arbete med hatbrotten bort också formellt. Den ströks ur budgetpropositionen 2006/07:1.

Svenska motståndsrörelsen och andra rasistiska organisationer kan, av statsmakternas förändrade syn på rasismen, ha blivit än mer motiverade att sprida sina rasistiska idéer. Då de fick polisens tillstånd att demonstrera på ”Kristallnattsdagen” 9 november 2013, kan de inte ha trott sina ögon. Utrustade med sköldar målade med symbolen Livets träd fick de marschera under polisens beskydd från Karlaplan till grekiska ambassaden för att där hylla nazistpartiet Gyllene gryning.

Kristallnatten 1938 var nazisternas pogrom som inledde deras Förintelse. Synagogor brändes och tusentals butiker vandaliserades. Omkring 400 judar dödades och 30 000 fördes till koncentrationsläger.

Kristallnattspogromen för 75 år sedan genomfördes av Nazi-Tysklands paramilitära SA-organisation, som hade Livets träd, som en av sina symboler. Samma symbol som svenska motståndsrörelsen hade på sina sköldar, när de marscherade till grekiska ambassaden. Utifrån sin ideologi var demonstranterna sannolikt mycket stolta och nöjda. Även om det blev en del bråk med motdemonstranter.

Kontrasten för dem blev uppenbarligen för stor när de boende i Kärrtorp en månad senare genomför en motdemonstration, där de vill återta sin stadsdel från nazisterna. De boende i området ville helt enkelt visa att de vill ha ett öppet och fritt bostadsområde, utan våld och rasism. Svenska motståndsrörelsen har försökt att sätta sin prägel i området med egen närvaro, diverse brott och olika informationsinsatser.

Det är sorgligt att nazister idag tillåts marschera på våra gator och i direkt strid med gällande lag sprida sitt rasförakt. En lag som enligt justitieministern i propositionen skulle syfta till att utrymmet för rasistiska organisationer att agera skulle försvinna. Rasistiska organisationer skulle med lagskärpningen tvingas till total passivitet.

Det är svårt att läsa in minsta tvivel vad ministern och lagstiftaren avsett med lagskärpningen. Ändå blev den rättstillämpning som valdes av polisen under senare år att bli den rakt motsatta. Sverige har fullt tillräckliga lagar för att kunna ingripa mot rasismen. Men vad hjälper det när lagarna inte används?

Men idag, efter händelserna i Kärrtorp, borde det finnas visst hopp. Det visar människorna runt om i landet. Människor som i julens mest bråda tid har rest sig enigt i demonstrationer och säger att nu får det vara nog.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt