Skip to content

"Ett rättsområde utan prejudikattorka - ny kommentar till LAS sammanfattar utvecklingen"

Sören Öman, vice ordförande i Arbetsdomstolen

KRÖNIKA - av Sören Öman, vice ordförande i Arbetsdomstolen och författare till en ny kommentar till lagen om anställningsskydd

 

Ibland kan man höra jurister klaga över prejudikattorka på ett visst rättsområde. Det gäller i vart fall inte på anställningsskyddets område. Anställningsskyddslagen är nämligen en lag som det finns en synnerligen rikhaltig rättspraxis kring.

Frånvaron av rättsfall kan göra det svårt att fastställa rättsläget, men också en rikhaltig praxisflora kan göra det svårt att se vad som egentligen gäller. Hela tiden läggs det till pusselbitar i form av nya prejudikat som kan förändra bilden eller förtydliga läget. Och så finns det förstås rättsfall som framstår som en pusselbit som inte alls passar in.

Detaljerna i de olika prejudikaten och den nyanserade bedömning som Arbetsdomstolen ofta redovisar gör att det inte alltid är lätt att förstå vad som är huvudregeln och vad som är ett undantag från huvudregeln och bedöma hur utfallet skulle bli i ett annat, liknande fall.

Det var till exempel en utmaning att utifrån analyser av hundratals, om inte tusentals, prejudikat om när det finns saklig grund för en arbetsgivares uppsägning på ett tydligt och konkret sätt utmejsla och uttrycka de huvudprinciper som gäller och de undantag från dessa principer som finns.

Jag har alltså skrivit en kommentar för den som snabbt vill få en sammanfattning av det aktuella rättsläget, där det tydligt framgår vad som är huvudregel och vilka konkreta undantag från den som det finns, med mycket korta hänvisningar till bara de mest vägledande eller tydliga prejudikaten. Någon egentlig redovisning av detaljerna i de olika prejudikaten har jag inte tagit med, eftersom jag tyckt att det skulle alltför mycket skymma de tillämpade reglerna som är intressanta för bedömningen av nya fall. Ändå blev det en ganska lång bok på ett par hundra sidor.

Låt mig lämna ett litet men färskt exempel på en pusselbit som tillkommit genom praxis.

I de ursprungliga förarbetena till anställningsskyddslagen talas det om när det är skäligt att kräva att arbetsgivaren omplacerar i stället för att säga upp. Ett fall som nämns är när ”en arbetsgivare bedriver flera olika rörelser på skilda orter. Det kan då i många fall inte skäligen krävas, att arbetsgivaren undersöker möjligheterna att placera om en arbetstagare från en rörelsegren till en annan. Särskilt gäller detta, om varje rörelsegren har egen personalavdelning som självständigt sköter rekrytering och andra personalfrågor för rörelsegrenen i fråga.”

Men vad innebär det egentligen att arbetsgivaren har olika ”rörelser” eller ”rörelsegrenar” på olika orter så att det inte är skäligt att kräva omplacering?

Vi visste sedan tidigare att det inte räcker att arbetsgivaren har verksamhet på olika orter utan det krävs något mera; det finns till och med uttalanden om att det är skäligt att arbetsgivaren undersöker möjligheterna till omplacering i verksamhet utomlands (AD 1987 nr 91).  Uttalanden i ett rättsfall från det kommunala området tydde på att skäligheten kunde vara beroende av om en arbetsgivare har verksamhet inom olika områden, till exempel hälso- och sjukvårdsverksamhet och kollektivtrafik (AD 1984 nr 141, jämför AD 1996 nr 66), det vill säga att ”rörelserna” sysslar med olika saker.

I det färska rättsfallet AD 2013 nr 60 hade NCC fyra regioner som alla bedrev samma slags entreprenadverksamhet. Inför uppsägning på grund av arbetsbrist hade NCC bara undersökt omplaceringsmöjligheterna i den region i Norrland där arbetsbristen fanns och inte funnit något lämpligt ledigt arbete, vilket före uppsägningen hade redovisats för facket utan att önskemål om ytterligare utredning framförts.

I Stockholm fanns det dock ett ledigt arbete som den arbetsbristuppsagde hade klarat av. Regionen i Norrland ansågs av Arbetsdomstolen vare en självständig, oberoende verksamhet som fungerade på egen hand. Den hade också en egen personalavdelning.

Arbetsdomstolen kom fram till att det inte var skäligt att kräva av bolaget att undersöka möjligheterna till omplacering utanför regionen i Norrland.

Nu, fyrtio år efter att förarbetena skrevs, fick vi alltså veta att med en rörelse/rörelsegren kan avses ”en självständig, oberoende verksamhet som fungerar på egen hand” som inte behöver syssla med annat än arbetsgivarens övriga rörelser/rörelsegrenar på andra orter.

 

Sören Öman är vice ordförande i Arbetsdomstolen och aktuell med en ny kommentar till anställningsskyddslagen.

Den nya kommentaren finns både som tryckt bok och i en internetversion som uppdateras löpande:  Lexino – Lagen om anställningsskydd, Karnov Group

 
 

Se även www.sorenoman.se

 

Foto: Martin Götblad

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt