Skip to content

"Kritiken mot den friande hovrättsdomen övergick i ren lynchning - numera sker det via internet"

Advokat Per E Samuelson
Advokat Per E Samuelson

DEBATT - av advokat Per E Samuelson

 

En friande våldtäktsdom i Svea hovrätt väckte under oktober månad 2013 en våldsam debatt, vilket nog inte har undgått någon, allra minst oss jurister.

Sin vana trogen jagar svenska journalister i drev. Under några veckor ylade nästan alla ledande journalister tillsammans i vargflocken. Sedan blev det tyst för då hade drevet gått vidare till nästa snuttifierade rättshändelse.

Kvar finns sex frikända pojkar som för alltid blivit uthängda och förtalade på internet i en massmedial kölhalning som torde sakna motstycke. Bakgrunden är följande:

Solna tingsrätt fällde den 14 juni 2013 sex unga pojkar för en händelse som inträffade i en lägenhet i Tensta den 2 mars 2013.

Fem dömdes för grov våldtäkt. En sjätte för försök. Två var 15 år gamla då händelsen inträffade. Övriga fyra var 16 år. De var alltså bara barn. Man kan av olika skäl inte ställa samma krav på barn som på vuxna. Påföljden för samtliga blev därför mild. Ungdomsvård för samtliga. Ingen frihetsberövande påföljd utdömdes.

Tingsrättens fällande dom väckte ingen större uppmärksamhet.

Hovrätten ändrade den 27 september 2013 tingsrättens dom och ogillade åtalet.

Det är inget konstigt med att domar ändras. Sådant händer hela tiden. Skälet den här gången var att fallet låg på gränsen för rekvisitet ”hjälplöst tillstånd”, vilket tydligt framgår av både tingsrättens och hovrättens domskäl.

Eftersom rekvisitet ”hjälplöst tillstånd” utmönstrades ur svensk rätt genom lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2013 fanns det heller inget prejudikatvärde i fallet. Föga överraskande meddelade därför riksåklagaren att man inte hade för avsikt att föra fallet vidare till Högsta domstolen.

Fallet är således – från juridiska utgångspunkter – helt normalt: det låg på den juridiska gränsen. Tingsrätten gjorde en mera vidsträckt tolkning av begreppet ”hjälplöst tillstånd” än hovrätten.

Man kan naturligtvis vara kritisk mot hovrättens snäva tolkning om man så vill. Och jag har inget emot att utgången i ett enskilt rättsfall diskuteras och kritiseras. Jag har själv många gånger, i den offentliga debatten, riktat frän kritik mot i mitt tycke felaktiga domar.

Men jag har aldrig lynchat min motpart.

Behandlingen av de frikända pojkarna har i den efterföljande offentliga debatten helt spårat ur och gått över i rena rama lynchningen, fullt jämförbart med gamla tiders tjära och fjädrar. Numera gör man det via internet, men resultatet är detsamma. De som drabbas får livet förstört.

Den som frikänns i domstol ska betraktas som oskyldig. Detta är en hörnsten i det demokratiska avtal som vi invånare i Sverige har träffat med varandra. Skuldfrågan i brottmål prövas av våra domstolar enligt lagar stiftade av Sveriges riksdag.

Blir man frikänd så ska man få sin heder och sin värdighet tillbaka och kunna gå vidare med sitt liv. Man ska inte få det förstört i alla fall, av en utomjuridisk lynchjustis iscensatt av en offentligt uppiskad pöbelmobb.

Kritiken mot hovrättens dom var redan från början omfattande och låg snart i utkanten av det acceptabla. Nakenprotester genomfördes utanför Svea hovrätt och en protestlista blev längre för varje dag som gick och omfattande i början på oktober över 80 000 namn.

Men i början av oktober gick kritiken över i ren lynchning. Knuffad över gränsen av två av våra ledande samhällsdebattörer.

I detta känsliga debattläge genomförde Lotta Bromé den 2 oktober 2013 en längre radiointervju med en expert, som förklarade innebörden av lagändringen den 1 juli 2013 och sade att pojkarna förmodligen hade dömts om händelsen inträffat efter det att den nya lagen trädde i kraft. Lotta Bromés kommentar blev: ”Så vi har alltså ett fall där en flicka blir våldtagen av sex för henne mer eller mindre okända män eller kompisar eller vad fasiken dom nu var men hon våldtogs på fel sida första juli är det det, det handlar om?” 

Här låter Lotta Bromé sin egen åsikt skina igenom. Uttalandet kanske kan tyckas harmlöst, men blev startskottet till lynchningen.

Ungefär samtidigt publicerade Jenny Strömstedt en krönika i Expressen där hon bland annat kallade de frikända pojkarna för ”knullgubbar”:

”Knullgubbar. … I Tensta kommer en femtonåring snart att fylla sexton och kanske kommer tiden att läka minnena från den natt då hon mot sin vilja hade samlag med sex killar som stundtals låste in henne, raljerade med använda kondomer och stal hennes mobiltelefon. … Jag känner en sådan vredesmättad trötthet över världens alla knullgubbar. Var kommer de ifrån, alla de män som lider av en förvriden kvinnosyn, maktbehov och en oförmåga att känna empati och uppfatta gränser? … Sexualbrott väcker de mest primitiva känslor till liv. Sexualbrottslingar är de mest föraktade kriminella. Varför pågår de?”

Vad har resultatet blivit av debatten?

Jo, de friade pojkarnas namn och personuppgifter har delats på Facebook, Twitter och flera rasistiska sajter i aldrig tidigare skådad omfattning.

Den lokale moderatpolitikern Thomas Persson på sin Facebook-sida att pojkarna som friats från våldtäkt på flickan i Tensta borde "grävas ner till huvudet och stenas", allt illustrerat med en bild på en galge med hängsnara.

Ett Facebookinlägg med texten "Namn och ålder på dom sex invandrarna som våldtog den 15åriga flickan och friades i hovrätten!" har delats över 180 gånger. Bland kommentarerna skriver en man att han ska "döda dom om han ser dom."

Även på Twitter hotas pojkarna. Två tweets med pojkarnas personuppgifter har tillsammans fått över 1 400 retweets. I texterna står det: "Funderar på att leta upp er och låta er uppleva samma smärta" och "Ni får gärna dö eller flytta tillbaka där ni kom ifrån". En man i 60-årsåldern skriver "6 st skott det är vad som behövs". En annan: "Skriv ut namn så folk får veta. Finns människor som kan döma OCH utföra straffet på samma gång". 

Varje gång någon googlar dessa pojkars namn eller personnummer så kommer denna uppsjö av grovt förtal att poppa upp. Det går inte att sudda bort någonting på internet.

Lotta Bromés och Jenny Strömstedts ansvar är blytungt. Man kan inte begära så mycket av allmänheten men av ledande samhällsdebattörer kan man begära desto mer.

Lotta Bromé och Jenny Strömstedt: Ni är två av Sveriges tyngsta samhällsdebattörer. Ni är skickliga, omtyckta för att inte säga folkkära, vilket gör att vanligt folk inte bara lyssnar på vad ni har att säga utan litar på era ord! Ni har gått i spetsen för en lynchning av sex unga pojkar – bara barn – som har deltagit i en ungdomsfest, med flickor i samma ålder, en fest som tyvärr spårade ur. Inget ger er rätten att lyncha pojkarna när hovrätten anser att de inte har gjort något brottsligt. Det minsta man kan begära är att ni genast använder ert enorma medieutrymme till att göra offentlig avbön!

 

Foto: TT

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

111 comments

Att journalister sprider sina privata åsikter i media är helt normalt och inget att förvånas över.
Deras agenda är i grund och botten samhällsomstörtning genom att genom att driva upp opinion genom att sätta ribban för vilka lagar som skall tillämpas och hur.
Jag reagerade direkt på texten " hon våldtogs på fel sida första juli är det det, det handlar om?” " eftersom det uttalandet förutsätter att skuldfrågan är klar i journalistens världsåskådning,dock inte samma världsåskådning som hovrätten rättar sig efter dvs Svea rikes lag.
Driva opinion brukar vara journalisterna dåliga bortförklaring när det egentligen handlar om samhällsomstörtning.

Det blir billigare med lynchningar än med hovrätt!

Justitiedepartementets nästa förslag = Istället för att införa generella PT införs generella lynchningar.... (Vid friande domar även lynchning av dömande nämnd)....

Kanske dags att polis och åklagare börjar jaga samt väcka åtal mot människor som uttalar mordhot offentligt på internet? Det spelar ingen roll om den hotade är en frikänd pojke/man eller om den hotade råkar vara en offentlig figur för feminismen, mordhot och förtal är inte något vi vill ha i ett land som vi kallar för rättsstat.

Var drar vi gränsen för vem som har rätt till att inte bli mordhotad? Sätter vi gränsen vid kön? Ålder? Politisk tillhörighet?

+1!

Bra inlägg som belyser viktiga frågor. Oskuldspresumtionen är en viktig grundsten i ett modernt rättssamhälle och det är något som fler - inte minst offentliga personer - borde uppmärksamma.

Men advokaten "glömde" att även brottsoffret utsattes för hot, förtal, kränkningar på nätet förutom den initiala grova sexuella kränkningen. Var det mindre viktigt? Tycker att tingsrättens dom är minst lika upprörande, "icke frihetsberövande påföljd" för Grov våldtäkt. Där finns en grogrund för just näthatet, att domstolarna inte (rätt eller fel) dömer ens i närheten av allmänhetens rättsmedvetande. Dock, skall näthat så klart fördömas, även om jag kanske tycker mer synd om ena parten i detta fallet.

Jag har följde debatten om det här fallet både på de så kallade hatsajterna, här på dagens juridik, magasinet paragraf och fejjan jag har inte sett några hot mot tjejen däremot massor mot de frikända pojkarna eller mot dom debattörer som faktiskt påpekat vad som står i domen.

Susanna, kan du förklara vad en hatsajt är? Jag vill också att du definierar hat. Jag vill också att du förklarar för mig på vilket sätt hat hör hemma i juridiken. Det är trots allt juridiska spörsmål vi avhandlar.

"Där finns en grogrund för just näthatet, att domstolarna inte (rätt eller fel) dömer ens i närheten av allmänhetens rättsmedvetande."
Va?

(Förlåt för 2 kommentarer. Återigen efterlyser jag möjligheten att redigera sitt eget inlägg)
Advokaten glömde med största sannolikhet inte att det fanns en målsägande men som man brukar säga two wrongs don't make a right. Att säga något om det som pojkarna drabbades av säger på inget sätt någonting om det som tjejen drabbades av - jag förstår inte att det finns så många som tycks ha svårt att skilja på detta.

Kan du förklara för mig vad näthat är och varför du drar upp det i det här sammanhanget? Enligt mitt rättsmedvetande så ska domstolarna döma efter lagboken. Varför är det självklart att hat ska fördömas? Jag anser till skillnad från dig att vi ska värna om vår åsiktsfrihet. Och vår yttrandefrihet i den mån vi har någon sådan kvar.

Delar i mångt och mycket Per E Samuelsons synpunkter med undantag för ..."av ledande samhällsdebattörer kan man begära desto mer".
Att Lotta Bromé och Jenny Strömsted skulle vara "två av Sveriges tyngsta samhällsdebattörer" får givetvis stå för Samuelson, men torde på goda grunder kunna ifrågasättas.
För att kunna lita på någons ord krävs också viss sakkunskap. Ursäkta, men i juridiska ting - som ska hanteras journalistiskt skickligt - inger damerna ingen större trovärdighet.

Tung samhällsdebattör blir man om man har människor som lyssnar. Oavsett varför de lyssnar.
Många med stor kunskap i olika frågor får inga lyssnare alls av det skäl att de inte förstår att det inte bara är VAD man säger som räknas, utan minst lika mycket HUR man säger det.

Att och om människor lyssnar betyder ju inte a priori att de alltigenom fattar/begriper vad som sägs, oberoende av avsändare. Förenkling av budskap riskerar ju nämligen att bli onyanserat och bristfälligt. Sedan kan man visst tycka att en del experter och sakkunniga som intervjuas i medierna borde betänka och bemöda sig om att söka hitta andra ord än facktermer/specialuttryck i syfte att lättare begripliggöra komplicerade sammanhang o dyl för en oinvigd allmänhet.
Tung samhällsdebattör förtjänar nog snarare den "auktoritet" kallas som förenar djup sakkunskap och god erfarenhet med ett gott/säkert omdöme och en lättbegriplig språkdräkt.

Problemet är ju att det inte är en titel som förtjänas utan som ges.
Den tilldelas de som människor följer. Oaktat varför de följer och oaktat vad man tycker om dem.
Ingen blir tung samhällsdebattör för att de sitter med i Agenda eller intervjuas i Aktuellt om de inte samtidigt når ut i "stugorna". Problemet idag är att INGEN av de som vi som betraktar oss själva som bildade tycker är kloka når ut i nämnda stugor.
Nellie Berntsson har idag betydligt större inflytande över människors tankar än Göran Greider av det skälet att hon läses av fler.

Det är "de klokas" eget ansvar att bli lästa och få sympati för sina kloka tankar.
Att blunda för hur debatter förs idag och säga sig inte vara med i detta gör att fältet blir helt fritt för de som har obehagliga agendor.

"Problemet idag är att INGEN av de som vi som betraktar oss själva som bildade tycker är kloka når ut i nämnda stugor".
Det är möjligt att det är lättare att nå ut och få "följare" i stugorna om man inte är för klok och bildad och dessutom tillräckligt ytlig och "snuttifierad"...?
Bedöms nog som lämplig kvalifikationsgrund för att släppa fram vissa programledare i vissa medier av de som för tillfället har inflytande över "PK-agendan"? D v s många i mediebranschen är seismografiskt känsliga för "person"-modenycker och modetrender, sådana som kommer och går - idag "inne" och i morgon "ute". Man "jagar och tänker" i flock enligt receptet "massan" uthärdar hellre yta än djup, snuttar hellre än sammanhang och nyanserad bakgrund.
I det klimatet är det givetvis inte alldeles enkelt för "de kloka" att ta ett eget ansvar för att bli lästa och få sympati för sina "kloka" tankar.
Om "tung" snarare anger mängden följare/lyssnare/tittare/läsare hos än skärpan i och kvalitetsgraden av det intellektuella innehållet hos avsändaren/"samhällsdebattören" är det begripligt om epitetet tillskrivits de båda namngivna damerna.

Har Lyhörd tryckt på fel seismologiskt tryckkänsliga skärmytor och hamnat här istället för ett forum i ComHem?

Nja, det aktuella meningsutbytet hade väl i och för sig kunnat platsa i "naturligare" fora, blott att P. E. Samuelsons "utnämning" av L. Bromé och J. Strömstedt till "två av Sveriges tyngsta samhällsdebattörer" - i anslutning till det huvudtema som är hans debattinläggs ärende - enligt min mening är ägnat att förvåna. I t ex juridiska sakfrågor tillför de ju varken tungt eller auktoritativt debattstoff. Deras roll ska snarare föreställa samtalsledare, moderator och intervjuare. Att de inte förmår skilja på journalistens opartiska hållning och sitt privata tyckande är ju bara att beklaga, men tyvärr en allt vanligare tendens. Å andra sidan måhända symptomatiskt för vår tid att det är en sådan legering som vinner flest okritiska lyssnarskarors öron...!? Infotainment är termen för dessa programformat där "nyheter" närmast görs till show och underhållning och mindre tonvikt läggs vid seriös samhällsdebatt. Lättsamt, lättsmält, ytligt, "roligt", en och annan försåtligt inbäddad "känga", inga rynkade pannor i djupa veck. Att "ratta" detta gör knappast Sveriges tyngsta samhällsdebattörer.
I övrigt, som antytts, inga allvarligare invändningar mot vad Samuelson anfört.

Varför ägnar sig då Lyhörd åt att ge dessa företeelser det omnämnande han tydligen menar att de alls inte förtjänar? Dessutom undrar jag om Lyhörd bor på månen när du i uppenbar aningslöshet talar om "opartiska journalister". I överförd bemärkelse fanns under Hitler- och Stalintiden inom dessa herrars respektive makthegemoni en påtvingad omvändelse av obekväma journalister till opartiska journalister genom att "deras rättsvårdande myndigheter" först högg armar och ben av dem och sedan deras huvuden. Allt för att motivera de ännu verksamma journalisterna att i godkända media "opartiskt" instämma i lovordandet av respektive fäderneslands territoriella och kulturella landvinningar.

Jag har haft en chefredaktör på en medelstor morgontidning som avlägsen släkting och när jag ett år tog extraknäck där, fick jag klart för mig att det är en av Journalistförbundet fackligt försvarad rättighet att journalisten i sin "tjänsteutövning" får avvika hur mycket partiskt han/hon vill från tidningens officiella politiskt deklarerade färg. TV-journalisterna har samma kollektivavtal.

Tackar för detta meningsutbyte genom att lämna några avrundande noteringar:
• anser alltså inte – i motsats till PE Samuelsons något överraskande påstående – att L Bromé (SR P3/P4)och J Strömstedt (TV4) förtjänar epitetet ”två av Sveriges tyngsta samhällsdebattörer”;
• anser inte, likt Bo Widarsson Wolf, att det är vare sig relevant eller adekvat att likna den nuvarande situationen för journalister i Sverige med Hitler- och Stalintidens skräckvälden;
• spelreglerna för press, radio och TV, särskilt public service-medierna (SVT, SR, UR och i viss mån även TV4) betonar värdet av saklighet och opartiskhet hos programledare m fl och härtill kommer så de yrkesetiska regler journalister har att förhålla sig till.

Per E Samuelson är en av de advokater som jag har stor respekt för. Hans artikel ger en ärlig och bred belysning av problemet. Han berör dock inte problemet att våldtäktsbegreppet blivit så omfattande att gränsdragningen är omöjlig. Sexualmoralen hos dessa ungdomar är skrämmande och naturligtvis påverkad av porr, sex och avarter blivit offentliga och mer eller mindre accepterade. Å andra sidan har vi ärenden typ Assange där allmänheten och de flesta har mycket svårt att anse att det vara frågan om våldtäkt. Naturligtvis är det moralupplösande !

Julian Assange är inte polisanmäld för våldtäckt.

Det enda som är moralupplösande är att två kvinnor som anser sig är nära vänner med gemensamt poltiskt intresse verksamma i rikspolitisk parti, gått bakom ryggen på varandra och samtidigt haft förhållande och frivilligt sex med samma man, Julian Assange.

När de nära väninnorna avslöjat att de gått bekom ryggen på varandra, uppsökte de polisen med fråga: Om de i efterskott kan kräva AIDS test på deras gemensamma älskare Julian Assange.
En politisk frände med juridisk insikt verksam i samma rikspolitiska parti som de nära vänninnorna blev deras talesman och väninnornas fråga till polisen överlämnades av polis till åklagare för svar följt av medieamöbadrev som utgör att svar inte ännu lämnats lydande.
Oavsett vänninnornas nära vänskap och gemensamma rikspolitiska tillhörighet kan de inte kräva att av dem sjäva vald gemensam älskare, Julian Assange ska genomgå Aids test, för att han lämnat dem.

Eh, nej Therese.

Johan, Absolut inte "Eh, nej" utan klart svar är: Ja!
Mvh.

Johan, Absolut inte "Eh, nej" utan klart svar är: Ja!
Mvh.

TA, sprid inte dina egna spekulationer som “sanningar”.
Visst har Assange polisanmälts för våldtäkt och även för flera fall av sexuell ofredande, inte någon förfrågan om HIV-test som du hävdar, detta framgår av information på Åklagarmyndighetens sida:
1 september 2010
Överåklagare Marianne Ny beslutar återuppta förundersökningen om våldtäkt. Förundersökningen om ofredande utvidgas till att omfatta samtliga händelser i anmälan.
18 november 2010
Marianne Ny begär Julian Assange häktad i sin frånvaro, på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt, tre fall av sexuellt ofredande samt olaga tvång. Skälet är att han inte kunnat höras under förundersökningen.
Stockholms tingsrätt beslutar att häkta Assange i sin frånvaro, i enlighet med häktningsframställan.
För att verkställa häktningsbeslutet beslutar åklagaren att efterlysa Assange internationellt och utfärda en så kallad europeisk arresteringsorder. Länken till all info:
http://www.aklagare.se/Media/Assangearendet/Kronologi-i-Assangearendet/
Jag har läst det mesta som finns att läsa i JA:s ärendet (inklusive Häpm) och inte funnit något som talar för att kvinnorna skulle vara nära vänner, ännu mindre att dom känt varandra sedan tidigare ( innan JA kom till Sverige). Inte heller har jag funnit någon indikation på att båda kvinnorna skulle vara verksamma i samma politiska parti, endast en av kvinnorna är politisk aktiv i S.
Advokat CB var båda kvinnornas målsägandebiträde förordnat av TR på kvinnornas begäran.

abc, Redovisat är inte spekulationer utan av mig replik till annan debattör är repriserat innehåll i flera rättsinstansers handlingar och låg till grund för att den första åklagaren avskrev ärendet.

I rättsväsendets handlingar framgår att väninnorna och politiska fränder, sedermera konsulterade vid tidpunkt rikspolitiskt frände som är advokat och han överklagade första åklagares nedläggning av ärendet som upptogs av annan åklagare och i hennes information framgår endast att att förundersökning upptagits, då med misstanke som utökats att avse våldtäkt, alternativt ofredande, som med tidens gång utvidgas att omfatta alternativt sexuell ofredande och ett antal övriga händelser endast redovisade - i tilläggsanmälan.

De nära väninnornas fråga ställd till polis utgjorde att första åklagaren avskrevs ärendet och väninnorna kontaktade således sedermera en politiska frände som överklagade och annan åklagare öppnade ärendet med ovan redovisade tillägg följt av, att den nya åklagaren begärde Julian Assange häktad i utevaro på sannolika skäl misstänkt för i tilläggsanmälan åberopat, våldtäkt, tre fall av sexuellt ofredande samt olaga tvång.

Begäran häktning i utevaro kräver rubricering sannolika skäl och därav beviljade Stockholms tingsrätt den nya åklagarens häktningsframställan, på sannolika skäl misstänkt, vilket krävs för att utfärda europeisk arresteringsorder
Det nämns att europeisk arresteringsorder behöver inte ha grund och här endast ett av ett antal autentiska exempel som styrker de facto.
Polis uppsökte i privatintresse en person i dennes bostad och handling styrker att tre minuter efter att polisen lämnat densamma, gjorde en vän till polisen som är åklagare, falsk efterlysning i - utevaro - med falsk brottsrubricering med tillägg på sannolika skäl och europeisk arresteringsorder utfärdades fäljt av att den falska arresteringsordern återkallades och de synnerligen grova oegentligheterna avskrevs av samma åklagare och total mörkläggning .
Här redovisat är endast ett autentiskt exempel av hur det som kan brukas av rättsväsendets representanter också kan missbrukas och de facto kommer inte till allmänheten kännedom som av medierna vilseleds att alla sannolika skäl, internationella och nationell efterlysning och europeisk arresteringsorder har grund, vilket det inte har.

Av dig abc hänvisning till av dig säker källa med all information i Assange ärendet är av åklagare dagbokslista som endast visar ärendets gång tidsmässig.
Dagbokslista visar endast, dag månad år, handlingar avseende ärendets framskridande.
Dagbokslista redovisar således inte hur politiskt aktiva kontra motsatts målsägandena är, inte om de är politiska fränder, inte om målsägandena känt varandra innan Assange kom till Sverige", inte heller om målsägandena är verksamma i samma politiska parti.

Avseende alla ärenden så ock i Assange ärendet finns ett antal dagbokslistor som endast innehåller, dag, månad, år och av åklagare eventuella beslut som avser ärende avseende vid tidpunkt rikspolitiker i socialdemokraterna överklagan gjord på begäran av de nära väninnornas politiska frände, som på deras begäran så ock förordnades till målsägandebiträde.

Jag tar inte ställning i sakfråga och utan att ta ställning i sakfråga bör så ock allmänheten ifrågasätta orsak till att Julian Assange och hans advokaters redovisning av Assange vittnesutsaga och framkommet i domstol i England redovisat i handlingar, inte publicerats i Sveriges medier.
Endast övriga världens medier har publicerat dem tillika publicerat Julian Assange uttalanden om hans älskarinnors nära vänskap och gemensamma politiska intresse och att väninnornas fråga till polis om de kan kräva att deras älskare i efterskott ska genomgå Aidstest har har svar nej, följt av väninnornas sedermera anmälan, som med tidens gång utökats med ett antal alternativa tilläggsrubriceringar.

Du "abc" har tagit ställning i skuldfråga efter att du tagit del av på Åklagarmyndighetens hemsida redovisad dagbokslista med dag, månad, år, inlämnat handlingar i ärendet.
Jag tar inte ställning avseende skuldfråga utan endast replikerat av annan debattör, med av mig repriserat ur rättsväsenden i Sverige och England skriftliga offentliga handlingar.

I Sverige medieamöbadrev och åklagarprestige utgör sannerligen drastiska åtgärder som undvikits om hon åkt till England och förhört Assange, vilket avseende Sveriges lag och hans vistelse i annan stat inte möter något hinder vare sig i brittisk lag eller av Ecuador Ambassad i London, där han befinner sig.
Objektiv förundersökning innefattar faktiskt förhör med misstänkt och om åklagaren rest till England och hållit förhör hade framkommet utgjort beslut men prestige utgör att rättssäkerheten urholkats och än i idag består åklagarens åberopade bevis endast av väninnornas ord, uttalade när han lämnat dem och med tidens gång har dessutom ett antal alternativa rubriceringar i tillägg tillkommit och rubricerade sannolika skäl av orsak, bäring i europeisk arresteringsorder.
När åklagare har bevismaterial som räcker för åtal avseende tilltalad som befinner sig i annan stat, först då krävs att han/hon finns i Sverige för att rättegång ska kunna genomföras.

Allmänheten som inte har juridisk insikt vilseleds med i Sverige statsfinansierad trycksvärta lydande: Domstolens häktningsbeslut innebär att Julian Assange är häktad för att rättegång ska kunna ske.
De facto lyder: Rättegång sker endast om objektiv förundersökning leder till att av åklagaren förhör med tilltalad och målsäganden om målsägandenas bevismaterial bedöms räcka för åtal med fällande Dom och av åklagaren bevisning avseende Julian Assange var och är än idag år 2013 endast väninnornas ord.

Artikeln faller lite på eget grepp när Samuelsson först konstaterar att:

"Skuldfrågan i brottmål prövas av våra domstolar enligt lagar stiftade av Sveriges riksdag."

för att sedan påstå att det förekommit "grovt förtal". Mig veterligen har ingen domstol dömt någon för brottet grovt förtal i anledning av dessa uttalanden.

Du blandar ihop äpplen och päron. Det är en sak att konstatera att ett brott begåtts - en helt annan att explicit peka ut en person som skyldig till brott.

Ja, enligt förtalsbestämmelsen är det en skillnad. Enligt Samuelssons till synes postulerade princip att enskilda inte ska ägna sig åt egna bedömningar i skuldfrågor om brott så ingår helt klart att klassificera ett uttalande som förtal eller ej i en sådan bedömning av ansvarsfrågan.

Olof, din vedersakare borde hellre ha skrivit "fascistiskt förakt för de rättstatliga grundvalar på vilka vår demokrati vilar".

Det beteendet är inte straffbart om det inte innefattar en till andra adresserad uppmaning att genom våld eller förberedelse till våld eller annan omstörtande verksamhet manifestera denna sin fascistiska uppfattning.

Olof, du apar efter en 7-årings retsticke-gaggande genom att konstruera ett syftningsfel som du antagligen tycker är "förtjysande" humoristiskt. Enfaldigt är dock det rätta epitetet.

Rekommenderar Johan Henric Kellgrens saga om Salig Dumboms leverne.

Bara för att något inte är brottsligt kan det ju vara moraliskt förkastligt och av den anledningen kunna användas för grund till "lynchning". Frågan om förtal som sådan lagd åt sidan så kan man kanske argumentera enligt följande:

Lagstiftningen avspeglar inte exakt samhällets moraliska kompass. Jag personligen tycker att handlingen inte bara var moraliskt tveksam utan opassande ur ordets starkaste bemärkelse. Är det inte rätt av samhället och den tredje statsmakten att sålunda påpeka det moraliskt förkastliga i handlingen, oavsett dess lagliga status?

David, vilken trovärdig auktoritet har någonsin gjort gällande att den sedan slutet av 1940-talet rättsstatligt förankrade demokratins lagar och andra författningar ska avspegla "den allmänna rättsuppfattningen" eller de ur naturrätten härledda godtyckliga moraliska riktlinjerna för lagstiftningen? Din moralpropaganda, David är antikverad. Men mannaminnet är ju så kort att mänskligheten aldrig blir vaccinerad mot vansinnigheterna. Det var med ditt sätt att resonera som Hitler i och med 1930-talets mått mätt i heldemokratisk ordning blev vald i allmänna hederliga val, avspeglande den nu antikverade "allmänna rättsuppfattningen".

Vet du vad moral är? Ett hus utan inneboende och utan besökare. De krimininella korstågen var moraliskt förankrade. Varje krig har varit moraliskt förankrat eftersom det bland annat påståtts vara Guds vilja. I moralens namn kan förintelseläger inrättas och massakrera miljontals oskyldiga. Moralen har erbjudit en enkelriktad autostrada till alla former av fascism, inklusive kommunismen, nazismen och inkvisitionen. Immanuel Kant fantiserade om det "kategoriska imperativet". Önsketänkande från Kants sida. Vad var Hitlers kategoriska imperativ?

Problemet är väl egentligen att rättssamhållet så ofta agerar i konflikt med det allmänna rättsmedvetandet."Drev och lynchningar" uppstår ju för att många upplever att rättssamhället lever ett eget liv, och för att det upplevs som omöjligt att påverka detta.
Jag tror att många upplever det som att de är hjälplösa och saknar möjlighet att påverka i frågorna. Man uppfattar ofta hela rättssystemet som självgoda och utom hörhåll. Att då kunna "slå så att det gör lite ont" är nog ett sätt att försöka "ge igen".

Själv upphör jag aldrig över att förvånas över att domstolarna aldrig försöker "sälja in" sina domslut eller förklara dem för medborgarna. Det borde ju vara i allas intresse att gemene man förstår varför det döms som det gör.
När man missar detta så skapar man en grogrund för ett förakt för rättsystemet som i sin tur bara kan gynna de med icke-demokratiska agendor.

Problemet är nog inte att domarna inte förklaras (hur många av de i lynchmobben tror du ens hade läst domen?) utan snarare att medborgarna inte bemödar sig med att ta del av de förklaringar som faktiskt finns. Kan vi sluta kalla oupplysta känsloyttringar för "det allmänna rättsmedvetande" - det får ju bara begreppet att devalveras till värdelöshet.

Här finns väl en del att önska av den "agendasättande" journalistiken, som faktiskt skulle kunna vara en konstruktiv förklarande kraft, men inte är det.

I detta fall är det rättsväsendet som har ett budskap som de inser kommer att bli svårsmält. Då är det deras sak att göra det egna resonemanget begripligt och förståbart.
Det är ALLTID den som är avsändare till ett budskap som har ansvaret för att det blir förstått och emottaget.
Att sitta på sin pinne och säga "vi har sagt - men ingen lyssnade" hjälper inte till i sakfrågan.
VILL man att medborgarna och media ska förstå hur rättsväsendet tänker? Eller är man nöjd om några 100 jurister begriper medan resten går i spinn av ilska?
Det är en dröm för mörkermännen. Som ju redan dyker upp här i kommentarsfältet med lite maskerade inlagor.

Stephen Hawking lär en gång ha sagt att (något i stil med) "det är inte så svårt att skriva en doktorsavhandling - det riktigt svåra är att göra en barnboksversion av den".
Vill vi ha stöd för rättssamhället som det ser ut idag så måste de som arbetar i det faktiskt nedlåta sig till att prata med människor och förklara storheten i systemet så att dessa förstår.

Så vilket resonemang är det som inte är begripligt eller förståbart?
Det krävs två deltagare för fullbordad kommunikation - en förmedlare och en mottagare. En icke-mottagare kan inte kritisera förmedlaren för icke-mottagaren har inte tagit del av det förmedlade. Det kan heller inte rimligtvis finnas något krav på förmedlaren att påtvinga ett mottagande i förekommande fall.
Det är ännu svårare (omöjligt faktiskt) att förmedla något i skrift till folk som inte läser - oberoende av hur barnvänlig skriften är.

Rättsväsendet har sällan någon form av resonemang alls som syftar till att skapa förståelse för hur den egna verksamheten fungerar. Inte minst tydligt är det i detta fallet, där till och med människor som får betraktas som ganska bra på information inte förmåtts att se det ur rättsväsendets perspektiv.

Icke-mottagaren har alltid rätt att kritisera. Har förmedlaren valt rätt kanaler? Rätt timing? Rätt tonläge?

Det kryllar av människor som har som yrke att få människor att ta gladeligen ta del av information som de inte vet att de är intresserade av. PR-människor, informatörer på företag, reklamare, politiker, försäljare - you name it.

Det finns inget som säger att kommunikationen måste vara skriftlig.
Det har ju knappast varit brist på mediaintresse i den här frågan. Mycket av lynchstämningen hade sluppits om man haft kompetenta kommunikatörer som föregått det drev [som jag hoppas att man redan vid domslutet insåg skulle komma] och hade en klar kommunikationsplan.
Det är alla kommunikatörers våta dröm att ha hela landets medier vid sina fötter. Hade man agerat klokt hade man kunnat vända debatten.
Tyvärr inser man i den här "branschen" inte att även kommunikation kräver kunskap.
Och inte heller att medborgarnas förståelse och förtroende för rättsväsendet är en förutsättning för att det ska överleva.

När mörkmännen tar över så hjälper det inte att säga "jamen vi publicerade all information på xxxx". Vill man uppnå något [låt säga en situation där medborgarna säger "åh fan - var det SÅ man tänkte. Det sätter ju saken i en annan dager"] så måste man använda de verktyg som finns.
Även om man inte tycker att det borde behövas.

Jag upprepar: Så vilket resonemang är det som inte är begripligt eller förståbart? Och jag kanske får lägga till; vilka/et resonemang menar du saknas som skulle skapa förståelse för verksamheten och hur skulle detta ha förmedlats? Det har påståtts väldigt mycket i den här debatten men när jag efterfrågar något konstruktivt (kanske 5-7 gånger vid det här laget) så får jag aldrig något svar. Om du/ni har något faktiskt att klaga på så kan det inte vara särskilt svårt att konkretisera detta (avseende domen/juridiken inte kommunikationen av den). Du klagar på rättsväsendets kommunikation - var nu tydlig i Din kommunikation.
Jag vet inte om jag skulle kalla dem bra på information om de inte kan ta del av och beakta allmänna rättsprinciper, jag tänker främst på oskuldspresumtionen, vid hantering av annan juridisk information. Det är som att säga att människor är bra på information men matematiken gör ett dåligt jobb att förklara sig eftersom dessa människor bara beaktar siffrorna och inte +-*/ etc. - siffror är nämligen inte matematiska informationsbärare utan dessa operationssymboler.
Att kritisera kanalval och timing har över huvud taget inte med innehållet att göra vilket jag förstod det som var det vi talade om. Menar du att något av detta var ett problem i förevarande fall? Jag tror inte jag någon gång tidigare har hört någon klaga på tonläget i domar och jag förstår inte riktigt vad du menar med det. Rättsprocesser är en allvarlig verksamhet med potentiellt digra konsekvenser, att språket bör vara så neutralt som möjligt förefaller för mig givet. Var det inte det i detta fall eller har du en annan uppfattning om hur det bör vara?
Uppenbarligen intresserade sig ju folk för frågan, bara inte tillräckligt för att läsa domen. Det är rätt upp och nere bara dumt och det är så väldigt osmakligt hur många det finns som föredrar att snacka skit, klaga och smutskasta baserat på vad de läst i någon tidning, blogg, hört från någon vän e.d. istället för att upplysa sig själv, gå till grundkällan och försöka förstå. Om en läkare säg er till dig att du har x och att du måste opereras gör du inte så att du anmäler läkaren för misshandelsförsök och sen går till pressen och skriker om det. Du frågar kanske läkaren varför, kanske går hem eller till biblioteket och söker fram information om det eller, tänka sig, kanske till och med tar den som faktiskt är utbildad om saken (läkaren) på ordet. Det har bildats någon sorts kultur kring detta med en total(!) brist på ödmjukhet inför rättsväsendets kompetens som är mångfaldigt mer söndrande än de faktiska kompetensbrister som finns inom rättsväsendet. Med andra ord därmed inte sagt att rättsväsendet är ofelbar eller fredad från kritik - kritiken måste - som alltid - ha någon grund.
Nej det gör det inte och all kommunikation var heller inte skriftlig.
Det kan mycket väl stämma att man hade kunnat undgå detta drev men det är de som deltar i drevet som är primärt ansvariga för vad som trots allt är deras egna handlingar - det är ju på något sätt trots allt det som de själva förespråkar (för domarna, pojkarna, rättsväsendet). Är det verkligen för mycket begärt att kräva lite självinsikt?
Det inser branschen visst (vilket bl.a. är tydligt av den här sidans existens) och man arbetar på det. Jag påstår inte att man är perfekt i detta avseende och det gör nog ingen annan heller. Man är kanske inte ens bra men det är en annan diskussion även om den kanske är parallell.
Vilka verktyg har inte använts?

Snälla Marcus, Therese, Bo och några till ! Varför begränsar ni er inte eller skriver artiklar ? Då man ser så här långa, sammanhängande KOMMENTARER orkar man inte läsa utan slår bort ! Håll er till ämnet !

Det var ett svaromål som behandlade envar av de punkter som Mats hade fört fram i sitt inlägg till mig, med - i min mening - rätt så lite utfyllnad (och där skiljer jag mig, vill jag påstå, från Therese och Bo - utan att lägga någon särskild värdering i det).
Nog hade säkerligen de enskilda svaren kunnat vara något kortare, men inte hemskt mycket kortare, så jag tolkar det som att du menar att jag inte skulle besvara samtliga punkter. Jag är snarast av uppfattningen man ska eller åtminstone bör besvara samtliga punkter (där man är oense) när någon gjort sig besväret att formulera dem, av respekt för den andre personens tidsmässiga och intellektuella engagemang - han skrev ju trots allt till mig, för mig (om än även för andras läsning också).
Jag ska fundera över din kritik men jag är inte säker på att jag håller med.
Tack

Tror du verkligen att människor som inte tvekar att formulera dödshot efter att ha läst en artikel i Aftonbladet skulle vara behjälpta av t.ex. en presskonferens där Hovrätten förklarar hur den resonerat när den kom fram till en friande dom? Jag håller med tidigare inlägg, den som ska kritisera har banne mig ett ansvar att sätta sig in i frågan först och - i detta fall - åtminstone läsa domen innan man hänger både domstol och de åtalade som friats.

Mitt svar var riktat till Mats, inte till Marcus.

Jag har inte själv deltagit i "drevet" och har heller inte satt mig in i sakfrågan så jag kan inte säga exakt vilka fel man har begått.
Men det faktum att juridisk expertis förstår att domen är rätt, medan journalister inte förstår det måste vi ju vara överens om är ett problem?
Även om vi kan tycka att journalisten "borde" läsa på så "borde" rättsväsendet vid det här laget ha insett att detta inte sker.
Hur man ska göra det är inget jag eller någon annan kan lösa med några rader i ett forum.

Vad jag däremot kan berätta är att om man inte tar frågan på allvar så kommer det rättssystem vi har idag inte att överleva eftersom det kommer att finnas färre som försvarar det än vad det kommer att finnas som vill kullkasta det.

Ni säger att den som ska kritisera har ett ansvar - Vad sker om det ansvaret inte tas?
Får Nisse eller Ahmed eller Ritva skäll om han/hon är arg i fikarummet utan att ha läst på?
Får han eller hon indragen rösträtt?
Vad ska få dessa att ta sitt ansvar? När det är enklare att låta bli.

NI tenderar att skjuta budbäraren här.

Jag vill inte ha ett lynchsamhälle. Men vad är det som säger att vi inte får det om rättsväsendet inte lyckas försvara sitt eget berättigande och sitt eget agerande?

Jag är lika orolig som alla andra. Men att lägga bördan på mottagaren fungerar inte eftersom mottagaren inte är intresserad av hela historien. Mottagaren trivs med att hata och vill se blod. Sådan är människan - trist men sant.
En gråblaskig sanning förstör ju bara "nöjet".

Alltså är det "de kloka" som har ansvaret för att vi förblir "civiliserade". Om dessa inte anser sig ha lust eller att det är någon annans bord så får man ju förbereda sig på att saker som dagens rättsväsende förpassas till historieböckerna.

Ett högt pris att betala för att slippa fundera över sin kommunikation.

Du säger först att du inte har satt dig in i sakfrågan för att sedan insinuera att fel har begåtts precis efter att du har sagt att du inte själv deltagit i "drevet". Hur svårt ska det vara att bara säga att du inte vet (eller inte uttala dig) om du faktiskt inte vet?
Ditt resonemang är för mig helt obegripligt. Om någon vägrar lyssna kommer du aldrig att få personen att förstå helt oberoende av vad du gör. Det går inte att tvinga folk att förstå, folk måste försöka förstå för att förstå - det är ju helt fundamentalt för konceptet förståelse att det krävs aktivitet från den som ska förstå för att denne ska förstå.
Du formulerar ju ett omöjligt problem. Mottagaren vägrar lyssna men det är någon annans ansvar. Nej så är det inte och vi måste sluta låtsas som att detta är ok. Sluta behandla vuxna människor som inkapabla att ta ansvar för sitt eget informationsinhämtande och beteende (det blir ytterst ironiskt i detta mål när dessa vuxna människor yttrar upprördhet över barns bristande ansvarstagande). Sluta vara accepterande mot sådant här beteende - denna närmast kulturella acceptans av vad som bäst beskrivs som söndrande anti-intellektualism på ett så samhällsfundamentalt och allvarligt område som straffrätten lämnar mig med en sur smak i munnen.
Jag är gravt skeptisk till att dagens rättsväsende skulle förpassas till historieböckerna särskilt länge i händelse av en revolution. Möjligen hade vi under en tid haft ett devolverat rättsväsende men det hade med tiden utvecklats tillbaka till mer eller mindre samma ställe där vi är idag.
Rättsväsendet är inte perfekt och det kommer det heller aldrig att kunna vara - precis som alla andra samhällssystem - men det är mer eller mindre på det ställe man kan förvänta sig att det ska vara med de kunskaper av relevans (vetenskaps-/bevisteori, kriminologi, psykologi, kriminalteknik etc.) för detta som vi besitter idag och jag kan inte förstå hur folk har mage att påstå något annat utan att ens ha försökt att sätta sig in detta. Det blir än värre när dessa inte ens kan konkretisera vad det är man påstår sig uppröras över! Hur ska man då kunna hjälpa dem till insikt!?

Du läser mig medvetet fel.

Jag vet ingenting om sakfrågan i form av det aktuella fallet. Fint så?
Men - jag har heller inte pratat om det.
Det jag pratat om är kommunikationen.

Jag vet nämligen att rättsväsendet agerat fel i KOMMUNIKATIONSFRÅGAN eftersom man lämnat fältet öppet för det som skett och lynchmobben har vunnit slaget om medborgarna.
Resultatet talar sitt tydliga språk.
Operationen lyckades - patienten dog.

Det jag talar om är att rättsväsendets ovilja/oförmåga att förklara sitt tankesätt för medborgarna i en mängd olika fall, har skapat ett klimat där obehagligt många säkert gladeligen skulle gå man ur huse med högafflar och facklor vid första bästa uppmaning.
När får vi vår första riktiga lynchning?

Anti-intellektualismen är ett faktum. Den försvinner inte för att man "inte accepterar den".
Varje gång människor med din egen intellektuella kapacitet uttrycker sig på sätt som spär på bilden av "de korkade och vi andra" så växer den dessutom.
Jag tror att den här sortens "häng de jävlarna" prat egentligen är samma sak som bilbränning i Husby eller en röst på SD.
Det är ett tecken på en samhälls-splittring som gör att många letar efter allsköns sätt att "förfära" de man upplever representerar "makten". I detta fall symboliserat av rättsväsendet.

Att vägra se verkligheten som den är gör den inte bättre, även om det kan kännas så i glastornen.
Mottagaren måste få budskapet på SITT sätt. Annars tas det inte emot.
Det är ingen paradox i det. Det är något som varenda säljare lärt sig sedan han eller hon sålde sin första jultidning. Och i fall som detta handlar det om försäljning - att sälja in ett synsätt.

Den demokrat som lever i bilden av att den egna idén är så bra att den aldrig behöver säljas in får snart se sig omsprungen av de som har helt andra idéer om samhällsskick. Inte minst som dessa ofta lärt sig att hantera just kommunikation.

Lek med tanken på en "Law TV" där juridiskt kunniga med bra kommunikationsförmåga svarar på frågor från allmänheten om varför man dömt på det ena eller andra sättet.

Jag har själv ibland blivit upprörd över något och då haft förmånen att ha en juridiskt kunnig vän som för okunniga mig förklarat varför det är si eller så. Och att "om man agerat på det andra sättet hade det fått konsekvens si eller så".

De flesta har dock ingen sådan vän.
Varför du menar att det skulle vara dåligt om rättsväsendet gjorde sina resonemang mer förstådda hos allmänheten förstår jag inte.

Det gör jag bestämt inte! Jag utgår ifrån att du menar det du skriver: "Jag har inte själv deltagit i "drevet" [notera bestämd form] och har heller inte satt mig in i sakfrågan [bestämd form och syftning till fallet] så jag kan inte säga exakt vilka fel man har begått [antydan att fel faktiskt har begåtts]".
Du har även tidigare skrivit att "/.../rättssamhållet så ofta agerar i konflikt med det allmänna rättsmedvetandet" vilket förvisso inte handlar om detta specifika fall men ligger i linje med denna typ av uppfattningsyttringar. Jag är för övrigt hyfsat övertygad om att rättsväsendet inte alls agerar i konflikt med det allmänna rättsmedvetandet (det handlar istället om att många har svårt att applicera sitt "allmänna rättsmedvetande" på det enskilda fallet), men eftersom ingen ännu svarat på vad de specifikt menar med detta uttalande är det svårt att bemöta detta mer konkret än så.
Vad menar du att rättsväsendet skulle ha gjort? Tagit över tidningarna och tystat alla som spridit felinformation? Nej då vore man verkligen ute på djupt vatten. Jag frågar dig, är det någon som inte var på det klara med att det går att ta del av rättsfallet? Avhandlades inte frågan på TV? Finns det inte bloggar och nyhetssiter där man kan ta del av förklaringar av insatta personer? Vad är det du menar saknas? Skrek man inte tillräckligt högt? Nej du, problemet är den allmänna acceptansen för vansinnesidén att dessa frågor bäst avhandlas genom att skrika högst och tillräckligt kortfattat för att verkligen inte kunna komma med någon ordentlig förklaring.
Det är rent löjligt att tro att förklaringar kring komplexa juridiska frågor som dessa kan förmedlas inom ramen för någon form av löpsedels- eller twitterkultur.
Att någon agerar anti-intellektuellt är definitivt inte detsamma som att den personen är korkad så kom inte och påstå att jag kallat någon det! Jag tyckte jag var tydlig med detta i och med min argumentation för att folk är ansvariga för sin egen informationsinhämtning och däri liggande implikation att de faktiskt är kapabla därtill. Det är ju jag som säger att de ska läsa de domar de påstår sig intresserade av - för jag är övertygad om att de då hade haft en tydligare förståelse för rättsfrågorna.
Jag återkommer till poängen om aktivitet. Engagemang i form av drev, lynchning, kritik kräver alla aktivitet, men om nu dessa människor påstår sig vara intresserade av något fall, varför använder de då inte denna aktivitet för att försöka förstå först - annars är de ju bara låtsasintresserade i sakfrågan och egentligen bara intresserade av att klaga - men den viktigare frågan, varför låtsas vi att dessa personer, som inte vet vad de pratar om, faktiskt har något intressant att säga?
Du antyder att allmänheten har ställt frågor som inte har blivit besvarade men jag kan nästa garantera att om jag ber dig komma med ett exempel på en sådan fråga så kommer du inte erbjuda någon. Förstår du problemet nu?
För all del ställ frågor. Det finns många som gladeligen kommer med insatta svar. Kom däremot inte och skrik om att man har gjort fel utan att sen kunna förklara vad det är du menar är fel - det är ingen behjälpt av och det skapar bara dålig och i vissa fall farlig stämning (du frågar när vi får vår första riktiga lynchning).
Lek med tanken på ett samhälle där det inte fanns en allmän acceptans för, ja rentav beskydd av, ignoranta bråkstakar.
Det har jag inte påstått. Tvärtom tycker jag att jag var tydlig när jag höll med dig om att rättsväsendet kan bli bättre. Vad jag säger är att din analys av problemet är fel. Det stora problemet är inte hur rättsväsendet försöker göra sig förstådda utan att folk vägrar lyssna och att detta av någon outgrundlig anledning är allmänt accepterat.

Mats, tillåt mig inflika en "sedelärande" sann rättegångshistoria från 1990-talet för att illustrera att dina önskemål inte låter sig rimligen tillmötesgås.

Jag hade anlitats som ombud av fyra sakägare i ett komplext rättsprövningsmål i dåvarande Regeringsrätten (numera HFD). (Regeringsrätten skrivs RegR). Sakägarna var bosatta långt utanför Stockholm i en ända av vårt avlånga land och jag i en annan med över 1000 kilometers avstånd oss emellan. Åberopande rättsprövningsmålets komplexitet krävde jag med stöd av Europakonventionens artikel 6 att RegR biföll min begäran om muntlig förhandling. Jag och mina klienter kallades till muntlig förhandling i Kammarrättens lokaler i Stockholm.

Jag och mina klienter slöt mangrant slöt upp till förhandlingen. Redan endast att par minuter efter det att den inletts uppstod en meningsskiljaktighet mellan ordföranden i målet och mig. Ordföranden var så att säga inte imponerad av att jag gjorde gällande att målet till följd av dess komplexitet motiverade att jag fick utförligen utveckla argument i såväl rätts- som sakfrågor till stöd för min i målet utvecklade talan.

Till min oförställda häpnad genmäler ordföranden, att jag och mina klienter måtte ha missförstått Regerinsgrättens syfte att bifalla mitt yrkande om den muntliga förhandlingen. Jag och mina klienter skulle sitta passiva och lyssna på Regeringsrättens undervisande förklaringar och i den mån jag bedömde att jag som rättssakkunnig behövde ytterligare förklaringar för att efter förhandlingen med vardagsspråk förklara RegR:s förklaringar, var jag välkommen med frågor. Undervisningen var till för att genom mig som "rättskunnig" tolk av det "förvaltningsrättsliga begrepps- och språkbruket" till de sakägare som var mina klienter förmedla alla de omständigheter och rättsliga grunder som Regeringsrätten redan bestämt sig för att kortfattat ange i domskälen till den dom som rätten redan bestämt sig för. Genom den muntliga förhandlingen, som beräknades ta tre timmar i anspråk, skulle Regeringsrätten ta tillfället i akt att långt utförligare än i domskälen klargöra varför den "måste" döma som den "måste".

Nu är "fikonspråket" och "fikonresonemangen" i en judiciell prövning av en straffsak i hovrätten långt mer främmande för den "vanlige" användaren av det "civila" normalspråket än vad som ska gälla i en förvaltningsdomstol. Den i rättssalen närvarande åhörare som hoppas kunna tillgodogöra sig någon närmare förståelse av vad som utspelar sig i rättssalen måste uppfylla ganska avancerade krav. Det gäller den erforderliga kunskapen om "fikonreglerna" vad gäller rättegångsordningen såväl som den erforderliga, omfattande "fikonkunskapen" om de materiella rättskällor som man måste inse har sin relevans i målet, d.v.s. alla HD:s relevanta rättsfall, all motivtext till relevant lagtext och den i målet relevanta lagtexten samt ingånde kunskaper i straffrätten och processrätten samt rättskälleläran. Och en vana att hantera alla dessa teoretiska kunskaper i praktiken.

Som du nog förstår Mats, så är det inte möjligt ens för en jurist med de ovannämnda kunskaperna att vara så språkgenialiskt och pedagogiskt begåvad, att han eller hon skulle kunna lämna en för intelligenta lekmän läslig redogörelse för alla de element som haft inflytande på domslutet i målet.

Därutöver vill jag påminna om att den överläggning som domarna i målet (inklusive nämndemännen) håller med varandra då de ska bestämma domslutet, är en sluten, d.v.s. sekretessbelagd överläggning.

Sist men inte minst lär man i lektionerna i språkbehandling på de svenska gymnasierna ut, att undvika ett strukturerat språk för att i stället uttrycka sig i kortfattade meningar. En teknik som inte möjliggör att meningarna ges ett sådant syntaktiskt mångdimensionellt innehåll som utgjorde det kvalitetsmärke som utmärkte forna tiders lagtext - och det lågvattenmärke som utmärkte samtida byråkrattext vars författare i sin enfald trodde att de använde lagtextförfattarna som förebild. Jämför man svenska domares teknik vid domskälsförfattande i de judiciella underrätterna med motsvarande teknik hos domarna på den europeiska kontinenten, på de brittiska öarna, i Canada och de federala i USA, så är redogörelserna för domskälen i där avkunnade domar långt tydligare och åtskilligt mer komplexa. Och i den mån dessa domstolar håller sig med egna pressavdelningar, är de som är verksamma på dessa avdelningar fullvärdiga jurister med kompletterande journalistutbildning. De har en jämförelsevis enklare uppgift att författa domstolens egna pressmeddelanden än de numera oftast halvkvädna rättegångsreferaten i svenska tidningar - om där nu over huvud taget förekommer sådana referat. Ibland kan man tro att det är teaterrecensenter som satt sig att recensera och felfinna bevistade rättegångar.

Förr i tiden hade de svenska morgontidningarna egna högt betalda domstolsjournalister som bevakade rättegångar och den lyxen kompletterades ofta med att en känd advokat för sin sekreterare dikterade sina egna av tidningen högt betalda rättegångsreferat. Under alla de år från och med då Sverige var ett i slutet av 1800-talet fortfarande primitivt "bonnaland", genomgick sin otroliga framgångssaga uteslutande med hjälp av avancerad bildning även bland politikerna, ingenjörskunnande, riskkapitalister och entreprenörsanda samt en god portion djävlar-anamma, genomsyrades landets socialdemokrater av rent ut sagt vördnad för bildning. Det fanns socialdemokratiska bildningsförbund i massor och i småstäder med knappt tusen invånare fanns flera bildningsfölrbund att välja på där gammal som ung slöt upp minst en gång i veckan för att höra föreläsningar om allt mellan himmel och jord. Och det gällde även juridik. Mången medelklassare blev tillplattad av att en "rörmokare" visade sig ha bättre kunskaper om t.ex. juridik än den historielärare som fåt stopp i vasken.

Bo - Jag delar helt det du säger. Inte minst din beskrivning av hur spridandet av kunskap och bildning var av stor vikt för vårt land.
Men all denna kunskap kräver lärare.
Man kan inte bara sätta ett domslut i händerna på varje rörmokare och säga "läs själv för bövelen".
Kloka människor insåg detta och skapade (genom att själva vara goda kommunikatörer) ett sug efter kunskap hos de som saknade detta.

I väntan på att vi åter får ett samhälle med dylika värderingar så måste vi (det är här jag använder "rättsväsendet" som term) göra allt vi kan för att sprida kunskap till många.
Att sitta på kammaren och förfasa sig över sakernas tillstånd och samhällets eländiga skick (som Marcus gör) skapar ingen kunskapstörst hos "massorna" utan får snarare dessa att hellre leva kvar i lynchmobben.

Du skriver själv om "pressavdelningar" på domstolar. Tänk om vi ens haft det!?
Risken är dock att vi har det, men att de är så tysta att de inte märks.

Du synes helt ha missat min poäng. Jag har på intet sätt förespråkat att vi ska sitta och förfasas i några kammare - precis tvärt om! Om inget annat så vittnar ju mitt eget engagemang om just detta!
Mitt argument har behandlat ett avståndstagande - en aktiv handling - mot just detta, jag har bara applicerat det på envar på den simpla grunden att vi ALLA är en del av samhället. Vi har, var och en av oss, ett ansvar för att denna rättssöndring grundad i slöhet och ignorans INTE befästs i vårt samhälle genom någon sorts kulturell acceptans.
Det är Du som sitter och förfasas över att inte någon annan tar ansvar för detta samtidigt som du själv aktivt tar del i problemet (även fast detta tydligen var en missuppfattning - det kan likväl spä på problemet).
Det är Du som försvarar ignorans och förskjutande av det personliga ansvar som banne mig åligger envar som avser engagera sig på detta område och på så sätt medverkar du i en kulturell acceptans av detta.
Ditt resonemang är att likna vid den klasskamrat som står bredvid en grupp mobbare och lite halvkvävt frågar varför inte skolledningen inte tar sitt ansvar att informerar lite bättre om varför mobbning är dåligt.

Hurra och tack Mats för din till 100-procent VIKTIGA kommentar.

Mats, jag upprepar för ditt vidkommande den upplysning jag ovan förmedlat till David. Med dfet tillägget att din användning av begreppet "rättssamhälle" inte innefattar mer eller mindre än "ett legalistiskt samhälle". Medan en "nation vars rättsordning är rättsstaltligt förankrad" är ett begrepp synonymt med ett samhälle vars rättsordning är inrättad i enlighet med alla de krav som "the Rule of Law" staller.

Det tyska begreppet rättsstaten är ett utmönstrat begrepp eftersom det missbrukats och till och med använts om det legalistiskt inrättade Franco-Spanien.

Jag förstår inte ett ord av det du skrev ovan. Sådan är jag.

Nej, jag delar inte Samuelssons uppfattning.
Rättsväsendet har distaniserat sig ifrån vad som är rätt eller fel, tillämpar bara lagen med skygglapparna på. Detta oavsett vilket resultatet blir. Bara för att en person frias av en domstol med hänvisning till att det inte är ställt utom allt rimligt tvivel eller med hänvisning till någon annan rättsregel är det inte detsamma som att personen är oskyldig. Tvärtom, är den personen sannolikt skyldig men har inte gått att förebringa bevisning till den styrka som krävs för fällande dom i domstol eller så kan vederbörande överträtt en annan värdenorm. Vanliga människor dömer inte andra människor utifrån det orimligt höga beviskravet, då skulle överhuvudtaget inga vettiga beslut fattas. Vidare korresponderar inte alltid lagen med de normer som råder i samhället. Varför skulle domstolen ha monopol på att avfatta moraliska domar, då de inte ens dömer efter den normen? Samuelsson gör sig skyldig till ett intelektuellt haveri. I dagsläget har du att räkna med att åsikter sprids snabbt och effektivt på nätet. Det är väldigt bra. De personer tilltalade i det mål har reftererar till skulle jag inte ta i med en tång, och jag tycker för övrigt att det är lovärt att allmänheten protesterar mot rättstillämpningen i målet. Kanske är tiden då en svensk bara knyter näven i byxfickorna över.
Mvh Kent

Det heter "ställt utom rimligt tvivel", inte som du skriver ställt utom "allt" rimligt tvivel

Tur att Kent inget har att säga till om. Han kan direkt klassificeras som en av demokratins dödgrävare. Kent accepterar nämligen inte de fr.o.m. senare hälften av 1940-talet av bl.a. FN etablerade grundpelarna för en demokrati, nämligen de rättsstatligt förankrade normerna som Kent tycker så illa om. Det gör ju kommunisterna också.

Kent, man kunde tro att du lever på 1900-talets första hälft och kommunicerar med den nuvarande världen med hjälp av tidsdilaterande Riemanngeometriska effekter. Inte att undra på att du då bokstavligen sitter på efterkälken.

Intill det blev förbjudet skrev pressen i allmänhet om alla som gick fria när åklagarens åtal ogillats, att den tilltalade hade "friats i brist på bevis". Ända till dess det gick upp för den upplyste PO (pressombudsmannen) journalisten och läsaren (fanns gott om sådana svenskar förr), att det var allas förbannade skyldighet att betrakta alla som helt rentvådda om åklagaren misslyckats i sin uppgift att "se till att domstolen fäller den tilltalade till straffrättsligt ansvar utan hänsyn till att åklagaren kanske är personligen övertygad om att han/hon är oskyldig." Citatet är ett uttalande som en "i hela Sverige världsberömd överåklagare" gjorde vid en av de föreläsningar jag som ung jur.stud. bevistade på min juridiska fakultet (det citerade stod att läsa i en blaska jag dagen efteråt läste).

I dag betraktas den polis som ett spöke från forntiden av de intelligenta poliser som hör honom/henne säga att "jag vet att det inte finns några bevis, men min polisnerv säger mig att han är skyldig och jag skulle vilja banka skiten ur honom för att få hans skriftliga erkännande." Nu har ju sedan 1942 erkännanden, skriftliga eller ej, ingen särskilt betydelsefull bevisstyrka längre eftersom det på varje mord går 100-200 erkännanden. Polisen har inte offentliggjort antalet som erkänt sig skyldiga till Palme-mordet men den siffran klättrar ju hela tiden uppåt. Sådär 10.000 är nog en rimlig uppskattning.

Lägg av med dina hemsnickrade 1800-talsteorier om skuld och oskuld. Lika befängt som när man kastade mestadels ensamstånde flickor/kvinnor* i en damm för att se om de flöt eller ej. Flöt de kunde man hiva upp dem och halshugga eller ännu heller bränna dem eftersom de hade övernaturliga krafter om de flöt. Och eftersom det aldrig kunde vara Gud som gav övernaturliga krafter åt kvinnor. Att bara tro det var en dödssynd, särskilt om en präst påstod det. Sjönk kvinnan så drunknade hon förstås eftersom nästan inga kvinnor var simkunniga. Men som tröst fick hon i alla fall en kristlig begravning alldeles gratis. Vilken lyx!! Naturrätten rättfärdigade mord med samma upphöjda jämnmod som den senare användes i 1930- och 1940-taletsTyskland för att rättfärdiga de fruktansvärda brott som "kröntes" med den lagfästning som kallades "den slutgiltiga lösningen". Vi ska vara glada att vi gjort oss av med naturrätten, det rättsfilosofiska och juridiska monster som skördat miljarder oskyldiga människors liv.

*) redan 12-åriga vad vi nu kallar flickor ansågs vara kvinnor. Inget att förvåna sig över eftersom redan 2-åriga barn är synnerligen aktiva datoranvändare.

Juridik och moral är två vitt skilda ting. Moral följer sunt förnuft. Juridik skriven lagtext. En lagtext som inte följer sunt förnuft. Dessa pojkar må ha fått sina liv uthängda på internet. Varför? Jo, för att det finns sunt förnuft hos de flesta invånare i vårt land som reagerar mot en juridik som kan utlämna en ung våldtäktsutsatt flicka till ett juridisk synsätt att grov våldtäkt är friande för de pojkar som så grovt skymfat en flicka. De unga pojkarna fråntas ansvaret för sin handling, så om de får sitt liv förstört av att ha blivit uthängda på internet, vad är det i jämförelse med en ung flickas liv? En flicka som blivit grovt våldtagen. Hur tror du hennes liv kommer bli, har blivit, Per, tror du att hon skrattar och är glad, och kan gå vidare i sitt liv? Nej du, det här kommer att följa henne resten av hennes liv medans några pojkar kan leva vidare och slippa ansvar. Tack vare en juridik som är helt förkastlig i moraliskt avseende. Gör vi fel så ska vi också ta ansvar för våra felaktiga handlingar och detta borde juridiken lära ut! Särskilt till unga pojkar som grymt våldtar unga flickor!

Det är nog bl.a. den här typen av inställning som inlägget vänder sig mot. Tänk för övrigt om det vore så att domstolarna automatiskt skulle fälla så fort det fanns ett brottsoffer. Vad enkelt det hade varit. Och fel.

Snälla Santino, först och främst måste man kunna ansvara för sina egna handlingar och också veta att man får en påföljd om man har handlat fel. Nu har grova våldtäktsmän, oavsett ung ålder, vilket inte är att anses som ett förmildrande faktum, friats från ansvar över sina egna handlingar. Vem är då den skyldige/skyldiga? En ung flicka? Ett brottsoffer är alltid ett brottsoffer och förövarna är alltid förövarna. Problemet ligger i lagtexten som låter förövare gå fria, slippa ansvar för sina handlingar och kanske göra om samma felaktiga handlingar. Varför skulle de göra det? Jo, för att ingen lyssnar till brottsoffret, för så är inte lagen skriven.

Är det ok att hänga ut unga flickor och kvinnor som falskt anmält någon för våldtäkt med namn, adress, personnummer, familj, telefon, email med mera samt uppmana att personen i fråga avlivas? Listan kan göras lång över olika typer av människor som det kan anses vara befogat att hänga ut och enligt vissa till och med avlivas... Pedofiler, våldtäktsmän, våldtäktskvinnor, mördare, barnmisshandlare, föräldrar som för bort barnen och falskt anmäler den andra föräldern och i processen ofta förstör flera liv, mobbare som får andra att ta sina liv. Vart vill du dra gränsen för vilka som skall anses vara utanför lagen och inte ha rätt till skydd från samhället?

Pojkarnas agerande var fruktansvärt dåligt och jag tycker synd om flickan men det finns många i det här landet som får sina liv förstörda av omoraliska handlingar utan att någon döms till ansvar. Vi kan inte tillåta att folk tar lagen i egna händer eller uppmuntrar andra till att göra det.

Ska vi dessutom döma folk efter Aftonbladets löpsedlar istället för bevis, fakta samt gällande lagstiftning så är det nog dags att vi alla beväpnar oss.

Mattias, jag har inte förespråkat att någon ska hängas ut på internet eller massmedia. Jag har bara visat förståelse över den reaktion, som den här friande domen fått från så många. Jag är fullständigt medveten om att det florerar falska anklagelser från flickor och kvinnor, men just här är det belagt att den unga flickans berättelse är med verkligheten överensstämmande. Jag är emot förföljelse i alla former, men ansvar för sina handlingar ska man ta, även den som falskeligen anklagar någon annan för våldtäkt, men så var det inte i det här fallet.

Vad är det för ansvar du tycker att pojkarna ska ta och på vilket sätt har de inte redan tagit det?

Marcus, helt enkelt att stå för vad de gjort utan dåliga ursäkter och bortförklaringar. Svårare än så är det inte!

Jag kanske är dåligt insatt här men vad är det för dålig ursäkter och bortförklaringar?

Jag är nog inte mer insatt än du är, men domen hade blivit en helt annan om dessa unga pojkar stått för sina handlingar i en rätt och öppet erkänt.

Erkänt vad då?

Marcus, nu känns det som om du verkligen är ute och irrar runt, och vet varken ut eller in. Eller är du bara cynisk? I så fall köper jag inte det.

Nej jag ber dig bara vara den första kritiker i den här debatten (såvitt jag har sett) att vara tydlig med vad det är du faktiskt menar - om jag irrar så är det för att du inte gör målet tydligt och med tanke på att det är du som synes vilja klargöra något så ser jag det inte riktigt som mitt tillkortakommande. Tänk konstruktiv kritik.

Ni har sett för många amerikanska rättegångsfilmer där en tilltalad kan bli fälld på sitt blotta erkännande. I rättsstatligt inrättade nationer har ett erkännande mycket ringa bevisvärde. Det är av den anledningen som polisen hemlighåller vissa detaljer i en polisutredning. För att nämligen kunna sålla bort alla de massvis av människor som erkänner sig skyldiga, men som inte känner till de hemlighållna detaljerna. En person kan känna sig "moraliskt skyldig" till en gärning utan att han/hon har susningen av juridiskt ansvar för gärningen. Vad händer i en mans huvud om han får reda på att den kvinna han haft ett från båda sidor frivilligt samlag med, kommer att mördas av sina släktningar om domstolen fastslår att kvinnan sagt ja?. Om han älskar henne erkänner han självfallet våldtäkt och tar sitt straff. Exemplet må vara drastiskt, men det är ingen artskillnad mellan den man som vet sig vara oskyldig och nekar för att rädda sitt eget skinn respektive den som nekar för att rädda kvinnans liv. Endast en stor gradskillnad. Psykologerna vet en hel del om människor med tidigare etablerade skuldkänslor, som de upplevers så djupa och outhärliga att de senare falskeligen tar på sig ansvaret för ett brott med så sträng påföljd som möjligt. När det gäller pojkarna i hovrättsmålet har deras redogörelser ingen prägel av att de pratat sig samman utan deras berättelser har tvärtom de smärre brister på överensstämmelse som brukar utmärka bristen på överensstämmelser hos sannfärdiga neutrala vittnesmål. Pojkarnas berättelser ger samman med flickans berättelse en tillräckligt god bild av händelseförloppet för att denna bild ska kunna läggas till robust grund för hovrättsdomen. Det är detta som kallas rättfärdig rättskipning. Medan de som bespottar hovrättsdomen anser att den utredda sanningen inte kan vara sann av det enkla skälet att ingen flicka skulle finna sig i den behandling som "offret" utsatts för av pojkarna. Det tycks vara så att bespottarna anser att även om flickan nu faktiskt gått med på samlagen, ska pojkarna ändå fällas för att de begått så moraliskt djupt förkastliga gärningar att dessa räcker som grund för fällande dom. Jo tack för sådan ärkefascistisk moralism. Demokratins fascistiska dödgrävare!

Ditt s.k. "förnuft" Kristina måsta vara av ett alldeles specifikt slag. Nämligen ett sådant förnuft som är renons på vad vi vanliga dödliga sedan tiden för upplysningen uppfattar som förnuft eller logiskt tänkande. Alltså logiskt förnuft som motsatsen till godtycklig, odisciplinerad, tankeförvirrande hjärnaktivitet.

Med det logiskt disciplinerade förnuftet bevisar man existensen av någonting respektive bevisar brist på logiskt samband mellan skilda fenomen.

Etiken utgör sedan gammalt den akademiska disciplin som studerar moralen, dess uppkomst och [för]fall, dess religiösa, fascistiska, kommunistiska respektive nazistiska varianter, kort sagt dess sjuka genomsyrande av den ur naturrätten sprungna juridiken samt naturligtvis de snedvridna mentalstörningar som moral och dess syster tabu ger upphov till. Etiken har sedan gammalt lett i bevis att det saknas koppling mellan förnuft och moral. Den som talar om "förnuftig moral" går i lögnens spår av det genomskinliga och partiska skälet att vederbörande gjort vad som inom juridiken kallas en viljeyttring med den innebörden att han/hon vill att något ska förhålla sig på visst sätt oavsett vilka fördomsfulla hinder som verkligheten kan tänkas komma att uppställa i form av naturlagar eller andra dumheter.

Det är en helt annan sak att jag helhjärtat stöder en av de juridiska grundbultar som innefattas i en rättsstatligt förankrad rättsordning, nämligen det ursprungligen moraliska imperativet härlett ur den mosaiska trons (Moses stentavlor) straffbeläggande av att mörda och dräpa.

Nåja, det var nog värre förr. Fråga bara Axel von Fersen.

Varför så förvånad advokat Samuelson? Rättsväsendet förhåller sig till lagtexten och det juridiska regelverket till 100%, vilket de i och för sig är satta att göra. När samma regelverk överensstämmer så lite med allmänhetens rättsuppfattning så anser jag att det på sätt och vis är ett friskhetstecken att allmänheten reagerar. Med detta sagt vill jag självklart inte förespråka rättsskipning som utfärdas på nätet eller s.k. milisförband som tar rätten i sina egna händer.
Det är sorligt att Samuelson inte med ett enda ord nämner den grova kränkning som brottsoffret, dvs. flickan har fått utså. Som nämndes i inlägget ovan av ”cynikern” undrar jag samma sak – var det mindre viktigt i den juridiska processen? Inga barn ska hängas ut i medierna, varken brottsoffer eller förövare, men alla inblandade är barn - det gäller även flickan och inte bara pojkarna.
Vad skickar hovrättens dom för signaler till flickan och till övriga flickor i landet? Vilka signaler skickar domen till pojkar i samma ålder som förövarna – eller får de inte kallas förövare nu när de är frikända?
Ett rekvisit som inte uppfylls blir ”kejsaren nya kläder” och ett gäng pojkar frikänns för gruppvåldtäkt på en försvarslös flicka. Det är ju inte hovrättens, riksåklagarens eller Högsta domstolens uppgift att uppvisa empati så hur bekvämt måste det inte vara för vuxenvärlden att bokstavstroget luta sig tillbaka på en lagtext som tvår rättsinstansernas händer, oavsett om lagtexten kan uppfattas som rätt eller fel. Den juridiska processen har sin gilla gång och domstolarna är för alltid klanderfria. Jag uppfattar hovrättens dom som både insiktslös och ansvarslös och oroar mig för Sverige framtid som rättsstat.

Ack, Sverre, för att parafrasera Shakespeare är den allmänna rättsuppfattningen ur led, ty den tillmäts inte längre någon för vare sig rättstillämpningen eller lagstiftningen vägledande roll. Fram till den 1 januari 1975 hade den allmänna rättsuppfattningen en vägledande roll, vilket inte minst framgår av alla de JO-beslut där JO fram till sagda datum notoriskt hänvisade till den allmänna rättsuppfattningen.

Hur kunde då den allmänna rättsuppfattningen fram till den 1 januari 1975 utgöra en erkänd rättskälla och vad var det som tog död på denna särskilt av JO kärleksfullt omhuldade rättskälla? Jo, fram till 1975-01-01 gällde en vid det laget 166 år gammal regeringsform, kallad 1809 års grundlag. Den betraktades då sedan länge ha en närmast symbolisk betydelse vilket gav utrymme för tolkningen av "det allmänna rättsmedvetandets" betydelse. I och med att 1974 års regeringsform trädde i kraft 1975-01-01, så gick dock luften helt ur "det allmänna rättsmedvetandet" eftersom den nya regeringsformen utsläckte och avpolleterade den rättsliga och rättspolitiska betydelsen av rättsmedvetandet.

Lustigt att en sådan gammal antikvitet, eller bör den kallas artefakt(?), lever kvar i minnenas vrår. Är det en farfar eller morfar som "predikat" om begreppet för sina juridiskt intresserade telningar till barnbarn?

All offentlig makt utgår visserligen enligt 1974 års RF från folket, men endast på parlamentarisk basis genom allmänna val. Folkomröstningsinstitutet får ses som ett undantag från den huvudregeln. Och det är enligt 1974 års RF otänkbart att domstolarna som ytterligare en rättskälla skulle behöva ta hänsyn till det obestämda innehållet i "det allmänna rättsmedvetandet".

Utbildningsministern Jan Björklund skulle göra ett klokt schackdrag om han i skolundervisningen återinförde undervisningen i "det sunda rättsmedvetandet" och en s.k. juridisk orienteringskurs där lärarna inte behöver formell lärarkompetens utan endast en pedagogisk orienteringskompetens utöver en juristexamen.

Tack Kristina. Ditt inlägg är vad det hela handlar om. Ta ansvar för sina handlingar. Dom 6 pojkarna är värda förakt för sitt handlanda. Att låsa in och sexuellt utnyttja en flicka är förkastligt. Hur kunde dom tro att hon ville detta. Hon kommer ha ärr för livet. Inte dom. Det är hon som skall försvaras och alla andra kvinnor som blir behandlade på ett sätt som kränker deras egen rätt och vilja att själv välja partner.

Erik, kan du visa var i domen det står att flickan var inlåst? Du kan också i domen läsa att hennes tillförlitlighet brast eftersom hon inledningsvis pekade ut en helt oskyldig pojke som gärningsman. Men att hon ljög i detta avseende ska ju inte spela någon roll, eller hur. En kvinna som påstår sig vara våldtagen ska ju alltid "ha rätt att blir trodd", motsvarande ska givetvis inte gälla för den utpekade. Ens om han/hon är oskyldig. Eller hur!?

Att hon varit inlåst är taget ur Per E Samuelssons text ovan.

Han citerade Jenny Strömstedt och påstod det alltså inte själv. Jenny Strömstedt är tyvärr ingen bra källa i detta hänseende.

Nej, Per citerar. Jag frågar igen. Var i domen står det att flickan var inlåst? Eller är det så att du grundade ditt uttalande på falska förutsättningar?

Det är bra Per !

Oerhört bra och viktigt inlägg av Per Samuelsson. Jag mådde själv illa i anledning av den lynchmobb som spreds över främst internet men också via etablerad riksmedia. Nyanseringarna och analyserna lös helt med sin frånvaro. Få om ens någon av belackarna hade ens läst domen och hade de läst den hade de inte ens försökt förstå. Hovrätten gör en rent rättslig bedömning och domen är ovanligt välmotiverad, förmodligen därför att hovrätten insåg att domen skulle komma att utsättas för granskning och kritik. Problemet var att lynchmobben inte alls brydde sig om domskälen oavsett hur välmotiverade de var. Här skulle istället politiska mål uppnås och slagträt fick bli de barn som helt hade friats. Äckligt och oanständigt! Men tyvärr inte alls ovanligt i svensk debatt. Nyanserna och eftertänksamheten lyser helt med sin frånvaro även hos etablerade debattörer. Argumenten styrs istället av en politisk agenda och diffusa ideal.

Ännu en gång har debattattörer utan insikt i fakta med personliga åsikter redovisade i debatt spårat ur och med ord utan substans går till kränkande verbala angrepp mot artikelförfattarens sannerligen välgrundade åsikter.

Bortom rimliga tvivel fastställt är att ni debattörer i Dagens Juridik lyncmobb inte tagit del av vare sig Fu eller Dom tillika med ord utan substans attackerar ni advokat per Samuelsson

Fråga till er debattörer i Dagens Juridik lyncmobb: Är det ni som med samma ord utan substans tidigare stämplat till och uppviglat och drivit lynchmobben via internet?

Givetvis ska ingen lynchas.

Men ett flickebarn har blivit våldtaget. Jo, av pojkar. Men det är pojk-ar i pluralis; pojk-ar med tyvärr en förvriden syn på vad som är godtagbart att göra gentemot flickor eller noll koll som man brukar säga på vad som går över gränsen och är fullgod våldtäkt och straffbart. Hade Svea hovrätt gjort en adekvat rättstillämpning skulle vi kanske inte se några lynchningar. Eller så ska man eller borde man straffbelägga t.ex. öppnande av rasistiska siter med syfte att kartlägga utlänningar som råkar i rättsklameri? Jag är mycket starkt emot lynchning. Jag och de allra flesta med mig som kämpar för kvinnors rättigheter är emot våld och är pacifister. Jag är otroligt starkt emot anhängare av rasistiska åsikter. Att sprida åsikter som att de unga förövarna borde stenas går käpprakt emot demokratiska värden, de är förkastliga. Man kan verkligen resonera kring hur läget hade varit idag som sagt om pojkarna faktiskt hade fällts dock - på ett adekvat vis och rättvisa skippats. Ingen svår bedömning, eller hur, i alla fall inte i min värld. Svea hovrätt har verkligen lyckats skapa dålig publicitet. Så, let's face it, majoriteten av oss som har reagerat står cementerat för demokratiska värden - Vi har reagerat på Svea hovrätt och domslutet.

Summa summarium och rätt eller ej, skulle de faktiskt "vuxna" tjänstemännen med detta resonemang, skyldiga till den juridiska tillämpningen vid hovrätten kunna beskyllas eller skuldbeläggas för det som sker mot pojkarna nu. Vi talar fortfarande om pojkar med en pover känsla för jämställdhet, för vad som var rätt i den situationen den där ödesdigra kvällen. Vi talar om pojkar med en tydligen obefintlig känsla för vad som räknas som våldtäkt (och jag struntar i deras ursprung. De skulle kunna vara etniskt svenska om det så var). Den juridiska bedömningen borde ha varit annorlunda. I och med den aktuella hovrättsdomen har de blivit "förlåtna" av vårt rättssystem och kan i princip gå vidare medan offrets liv har slagits i spillror och tagit en tväromvändning. Det gäller ett flickebarn som inte har fått ens ett erkännande av det övergrepp som gjordes, det gäller ett flickebarn som övergavs av vårt rättssystem och domstolarna - emedan hon gjorde det rätta som anmälde sina våldtäkter. Man skulle kunna förvänta sig av ett demokratiskt samhälle att det skulle kunna uppbåda stöd till sådana personer som Tenstaflickan!

Lynchjustis är alltid lynchjustis. Enligt svensk grundlag är det brottsligt om riksdagen eller regeringen eller annan myndighet eller myndighetsperson ifrågasätter en i domstol avdömd dom. Det kallas att kvälja dom.

För inte så alldeles länge sedan var det straffbart även för enskild att kvälja dom. Det är hur som helst ytterst odemokratiskt av den som inte har talerätt i ett mål att ens försöka att påverka en domare att döma i ena eller andra riktningen i det målet.

Den som inte vill bli beskylld för att rättshaveristiskt försöka lägga sig i den rättskipning som enligt grundlagen enväldigt tillkommer våra domstolar, har en enda utväg, nämligen att klaga på lagarna hos Beatrice Ask på justitiedepartementet och hos Morgan Johansson på justitieutskottet. Om någon anser att en domare inte dömt i enlighet med gällande rätt ska vederbörande klaga hos justitiekanslern Anna Skarhed eller chefs-JO Elisabet Fura och därvid förse JK eller JO med den fullständiga utredning som är tillfyllest för att JK eller JO ska starta sin egen utredning. Om ni bara visste hur många ärekränkande, helgalna anmälningar som inkommit både till JK och till JO med anklagelser mot både domarna och hovrätten för att ha "dömt fel" i det aktuella våldtäktsmålet. Alla lika helvirriga anmälningar av kan man tro människor med såväl inbillad kristallkula som inbillad juridisk spetskompetens, när de i verkligheten allesamman utgör rena rama avmastade rättshaverister.

Tidningarna har sedan länge inbillat sig att de har en med domstolarna parallell dömande makt av den beskaffenheten att de har rätt att fälla en person till straffrättsligt ansvar på en på oftast puerilt blottad spekulationshysteri.

I England + Wales kan tidningar beläggas med yppandeförbud om de - även i rättegångar - på spekulation tillvitar personer ansvar för gärningar som domstol ännu ej utrett. Engelska tidningar kan saklöst frossa i av domstolar avdömda straff men får inte döma på egen hand. Då får de en s.k. injunction på halsen. Hela upplagor på 100.000-tals tidningar måste förstöras. Det känns rättvist, minsann. I Sverige kallas sådana s.k. injunctions (som även gäller böcker) för brott mot tryckfriheten. Som vanligt lite vimsigt i huvudet på JK, som just bestämmer om tryckfriheten. Nya JK som bestämt att det på universiteten är förbjudet för forskarna att kritisera varandras forskning för att detta kan vara kränkande framför allt för kvinnor. Man behöver inte vara kvinna för att fnissa bakom ryggen på JK Anna Skarpsill - förlåt Skarhed.

En person kan känna sig "moraliskt skyldig" till en gärning utan att han/hon har susningen av juridiskt ansvar för gärningen. Exempelvis en man som förfört en omogen kvinna att vilja ha samlag med honom kan efteråt förvisso känna djupt rotat ånger för att ha ”utnyttjat” kvinnans för stunden upplevda emotionella hjälplöshet p.g.a. ett så hett åstundat samlag att hon råkat i vanmäktigt tillstånd. Eller en kvinna som förfört en omogen man att vilja ha samlag med henne kan efteråt förvisso känna djupt rotat ånger för att ha ”utnyttjat” mannens för stunden upplevda emotionella hjälplöshet p.g.a. ett så hett åstundat samlag att han råkat i vanmäktigt tillstånd. Men att försätta en kvinna eller man i hjälplöst tillstånd genom att försätta henne eller honom i sexuell hänryckning, är inte något som lagstiftaren i en sedan slutet av 1940-talet rättsstatligt förankrad rättsordning får förbjuda en man eller kvinna att ”utnyttja” utan att lagstiftaren återfaller i det slags naturrättsligt fascistoida moralistiska lagmotiv som förbjuds av the Rule of Law.

Exempel på samma slags av the Rule of Law förbjudna naturrättsligt fascistoida moralistiska lagmotiv har motiverat det i vissa delstater i USA ännu existerande, av någon lågkyrklig knaskyrka på 1800-talet framtvingade straffrättsliga förbudet för kvinna att genomföra samlag liggande ovanpå mannen.

Lagstiftaren i en sedan slutet av 1940-talet rättsstatligt förankrad stat är absolut förhindrad att som våldtäkt rubricera, förbjuda och straffa omoraliskt beteende. Om lagstiftaren bryter mot det förbudet är den stat där han är verksam ingen demokrati. Våldtäkt ska bestraffas för att den orsakar en på vetenskapligt grundade erfarenheter djup och varaktig allvarlig psykisk kränkning av offret. Eller vad beträffar barn under 15 år, därför att övergreppet utgör en sexuellt motiverad gärning som riskerar att hos offret vålla djup och varaktig allvarlig psykisk kränkning. Den stat som straffar allvarliga brott med den huvudsakliga motiveringen att de är religiöst och moraliskt förkastliga, är ingen rättsstatligt förankrad stat utan en stat med en legalistiskt fascistoid rättsordning.

Då talar jag inte om mindre allvarliga brott som ofredande eller ordningsstörande beteende där gärningsmannen uppsåtligen i grunden utnyttjar den eller de utsattas moraliska värderingar genom att med osedligt uppträdande åstadkomma den kränkning som ytterst bestämmer straffvärdet i ofredandet eller det ordningsstörande beteendet.

I sammanhanget är även väl att märka ett ett par av grundbultarna i den stat som genom sin rättsstatligt anordnade rättsordning gör anspråk på att tillhöra demokratiernas exklusiva krets, är grundsatserna om respekten för livet samt allas lika värde. Dessa grundsatser är ursprungligen religiösa värderingar som blivit djupt förankrade i våra demokratiska värderingar. Ett land i vilket dess lagstiftare förnekar dessa demokratiskt djupt förankrade normer genom lagar som föreskriver att dråp, mord och rasism bör åsidosättas för att tillgodose auktoritärt överordnade statsbärande normer, är en demokratifientligt barbariskt land. Då inkluderar jag dödsstraffet.

Men medan kyrkorna och religionerna gjorde hegemonistiska, sins emellan motstridiga anspråk på den "rätta tolkningen" av förbuden mot dråp, mord och rasism, föreskrev kyrkorna och religionerna samtidigt massor av undantag från dessa förbud, vilket framgår av t.ex. inkvisitionen och korstågen och alla de kristna religionskrigen. Sedan slutet av 1940-talet är skillnaden den att det är den rättsstatligt förankrade demokratins övergripande Rule of Law som helt övertagit rollen som den judiciella barriären mot dråp, mord och rasism.

I det fallet har företrädarna för rättspositivistiska rättsfilosofin helt fel när de ser en stats rättsordning (rättssystem) som ett regelverk vars utformning står helt isolerad från inflytande från varje som helst form av universellt övergripande fundamental moral. De i Europakonventionen innefattade lagrummen om de mänskliga rättigheterna må vara formulerade av människor av kött och blod vars ledstjärnor varit moraliskt färgad humanism. Detta faktum står emellertid inte i strid med att dessa lagrums inordnande i en rättstatligt förankrad demokratis rättsordning är fundamentala för tillgodoseendet av en sådans stats anspråk att utgöra en demokrati. Lagrummen i Europakonventionen utgör i högsta grad en judiciell konkretisering av den moraliskt färgade humanism moral som präglar FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, antagen 1948 av FN:s generalförsamling i Palais de Chaillot i Paris. Detta sagt för att ingen ska tro att jag är en enögd rättspositivist. Parentetiskt må i detta sammanhang även framhållas, att somliga lekmän genom syftningsfel redan på 1960-talet började använda begreppsbestämningen etik som synonym med begreppet humanistisk moral. Men då blandar man ihop päronen i en trädgård med äppelträdet i en annan trädgård. Etiken är nämligen den akademiska disciplin som studerar moralens struktur, innehåll, orsaker och yttringar.

Vad händer i en mans huvud om han får reda på att den kvinna han haft ett från båda sidor frivilligt samlag med, kommer att mördas av sina släktningar om domstolen i dess av tidningarna offentliggjorda dom slår fast att kvinnan sagt ja? Om han älskar henne erkänner han oftast våldtäkt och tar sitt straff om det inte utgör dödsstraff. Exemplet må vara drastiskt, men det är ingen artskillnad mellan den man som vet sig vara oskyldig och nekar för att rädda sitt eget skinn respektive den som nekar för att rädda kvinnans liv. Endast en stor gradskillnad. Psykologerna vet en hel del om människor med tidigare etablerade skuldkänslor. Dessa människor upplever sina skuldkänslor som så djupa och outhärdliga att de senare falskeligen tar på sig ansvaret för ett brott med så sträng påföljd som möjligt. Skuldkänslorna kräver en tagelskjorta.

När det gäller de sex pojkarna i hovrättsmålet, har deras redogörelser ingen prägel av att de pratat sig samman. Under den tid de hölls isolerade från varandra har de lämnat berättelser som präglas av de smärre brister på överensstämmelse som är utmärkande för sannfärdiga neutrala vittnesmål. Pojkarnas berättelser ger sammantaget med flickans berättelse en tillräckligt god bild av händelseförloppet och av flickans under detta uttalade respektive outtalade viljeyttringar, för att denna bild, d.v.s. utredning, ska kunna bedömas ha den robusthet som krävs för den höga bevisstyrka som tillmätts den bevisning som hovrätten lagt till grund för domskälen i sin dom. Därmed har hovrätten lagt den solida grunden till vad som utgör en i judiciellt rättstatligt otadlig mening rättfärdig rättskipning.

Men de som bespottar hovrättsdomen dömer ut den utredda sanningen som en ur den kollektiva sanningen om unga kvinnor i allmänhet härledd osanning som dessa kollektivister givit formuleringen "ingen flicka skulle finna sig i den behandling som våldtagna flickan utsatts för av av de sex pojkarna." Tillämpningen av denna primitiva princip om "guilt by association" är om något en av de vidrigaste formerna av lynchjustis. Lika rättsvidrigt som om en åklagare skulle göra gällande att "eftersom den tilltalade är rom, så är det allmänt känt att han är brottsbenägen. Eftersom han således bevisligen är brottsbenägen är han bortom rimligt tvivel överbevisad om att han begat det avskyvärda brott han star anklagad för."

Det tycks till och med vara så illa ställt med vissa av bespottarna av hovrättsdomen, att de helt huvudlöst anser att även om flickan nu faktiskt inte bara i rättslig mening gått med på samlagen, utan i faktisk lekmannamening deltagit i dem, ska det faktum att hon i så fall betett sig djupt omoraliskt inte fria pojkarna från att fällas till ansvar för våldtäkt. De har nämligen, oavsett flickans samtycke, begått så moraliskt djupt förkastliga gärningar mot henne, att dessa räcker som grund för fällande våldtäktsdomar. Nej tack, säjer jag, för sådan ärkefascistiskt lågkyrklig moralism. Dessa bespottare av hovrättsdomen tillhör det kolli som är demokratins djupast grävande fascistiska dödgrävare!

Är det inte märkligt att några av gärningsmännen/staten finansierade brottmålsadvokater och för sexualbrott dömda domare så ivrigt vill frånkänna flickan all värdighet. I den andra nya hovrättsdomen som kom nyligen visade hovrätten upp en förvirrad egen definition av sexuell kränkning som domstolen nu anser att folket får tåla för att domstolen ogrundat tror sig hänga med i tiden. De något rättslärde måste ha undrat hur tankarna gick under överläggningen. Helt klart är att kamerorna på hovrätten måste ner. Domstolens uppfattning känns knasig och ur led. Eftersom juridisk spetskompetens inte längre är efterfrågad inom domstolarna utan kvotering och andra tillsättningar utan turordning efter meriter på olika sätt ......under överblickbar tid har domstolsversamheten backat 100 år bakåt
sätter standarden är den dömande makten snart utan någon folklig förankring. När kommer gärningsmännens släktingar att ställa dem till svar hos byälsten?

Lynchjustis är alltid lynchjustis. Enligt svensk grundlag är det brottsligt om riksdagen eller regeringen eller annan myndighet eller myndighetsperson ifrågasätter en i domstol avdömd dom. Det kallas att kvälja dom.

För inte så alldeles länge sedan var det straffbart även för enskild att kvälja dom. Det är hur som helst ytterst odemokratiskt av den som inte har talerätt i ett mål att ens försöka att påverka en domare att döma i ena eller andra riktningen i det målet.

Den som inte vill bli beskylld för att rättshaveristiskt försöka lägga sig i den rättskipning som enligt grundlagen enväldigt tillkommer våra domstolar, har en enda utväg, nämligen att klaga på lagarna hos Beatrice Ask på justitiedepartementet och hos Morgan Johansson på justitieutskottet. Om någon anser att en domare inte dömt i enlighet med gällande rätt ska vederbörande klaga hos justitiekanslern Anna Skarhed eller chefs-JO Elisabet Fura och därvid förse JK eller JO med den fullständiga utredning som är tillfyllest för att JK eller JO ska starta sin egen utredning.

Tidningarna har sedan länge inbillat sig att de har en med domstolarna parallell dömande makt av den beskaffenheten att de har rätt att fälla en person till straffrättsligt ansvar på en på oftast puerilt blottad spekulationshysteri.

Problemet är ju att tidningarna HAR den makten, eftersom de straff de kan döma ut är värre än de domstolarna har att använda.
De friade pojkarna är ju de facto dömda till livstids skampåle av media.

Antagligen hade de med facit i hand föredragit att få lite fängelse.

Lagstiftningen är alltså oväsentlig idag eftersom media kan döma ut och verkställa straff och det du kallar lynchjustis har tagit över. Och antagligen kommer att göra så än mer för varje år.

Finns det någon som helst strategi för hur man ska UNDVIKA att detta sker?
Förekommer det någon intern debatt om problemet?
Eller förfasas man bara?

Mats, Av dig, "Hur man ska unvika att detta sker"?
Svar är: Demokrati bör införas i EU medlemstaten Sverige innefattande omedelbart upphörande av regimen i egenintressen, sedan forntiden med statsbidrag i nutid upprätthållen, medieamöbapolicy .
Mvh.