Skip to content

"Antalet brott som begås med stulna legala vapen är negligerbart - utredningen är direkt vilseledande"

DEBATT - av Erik Lakomaa, Ekon. Dr. och forskare vid Handelshögskolan i Stockholm

 

Den vapenutredning som Polishögskolans rektor Doris Högne-Rydheim på regeringens uppdrag lade fram tidigare i vår och som nu är ute på remiss har mött hård kritik från flera håll, i synnerhet för att den innehåller förslag om förbud mot skyttegrenar och andra mycket långtgående restriktioner för laglydiga vapenägare.

Utredningen bör dock även kritiseras för att den bortser ifrån tidigare forskning och för att den ger en kraftigt överdriven bild av problemet med kriminell användning av vapen av legalt ursprung.

Eftersom utredningens förslag nästan uteslutande inriktar sig mot legalt vapeninnehav är det viktigt att först ta reda på hur vanligt det är att vapen med legalt ursprung används vid brottslig verksamhet.

Den statistik och forskning som finns tillgänglig ger där en helt annan bild än den utredningen vill förmedla. Skjutvapen med tidigare legalt ursprung i Sverige används nästan aldrig vid kriminell verksamhet.

Utifrån Hagelins utredning (Hagelin 2012, ”Skjutvapen använda i brott i Sverige 2000-2010”) kan man beräkna att det under perioden 2000-2010 årligen användes cirka två vapen med legalt civilt ursprung vid grov brottslighet. Hagelin fann också att de flesta anmälda vapenbrott i verkligheten handlade om brott där inga riktiga vapen, utan istället exempelvis attrapper eller leksaksvapen, hade använts. Av 971 anmälda grova brott kunde endast 117 konstateras ha begåtts med riktiga vapen, oavsett ursprung.

Även Brottsförebyggande Rådet fann att vapen med legalt ursprung var mycket ovanliga i brottsliga sammanhang (Granath 2011, ”Det dödliga våldets utveckling”, Brå 2012, ”Brottslighet och trygghet i Malmö, Stockholm och Göteborg: En kartläggning”). När det gäller de vapentyper som utredaren föreslår förbud mot gäller till och med att det i tillgänglig statistik överhuvudtaget inte går att hitta några exempel på att sådana vapen med civilt legalt ursprung någonsin används i brottslighet.

Även stölder av legala vapen (det vill säga även sådana som inte sedan används för kriminell verksamhet) är enligt den forskning som finns mycket ovanliga. Jag gick som en del i ett forskningsprojekt igenom samtliga anmälda fall av vapenstölder från privatpersoner under perioden 2003-2010 och fann då att civila legala skjutvapen tillgreps vid genomsnitt 105 tillfällen om året under perioden 2003-2010 (i snitt tillgreps cirka 2,5 vapen per stöldtillfälle). Trenden är också tydligt fallande (Lakomaa 2012, ”Safe Storage and Thefts of Firearms in Sweden: An Empirical Study”). De vapen som används vid brottslighet utgörs istället nästan uteslutande av vapen som smugglats in i landet, företrädesvis från Östeuropa (Brå 2012).

Utredningen är problematisk inte enbart för att den helt bortser från den forskning som finns utan även för att den statistik som används är bristfällig eller direkt vilseledande. Istället för att använda statistiken över faktiskt begångna brott refererar utredningen statistik över anmälda brott, vilket ger en kraftigt överdriven bild. Vidare kan kostateras att kvaliteten på den statistik som används i sig är undermålig.

I min studie fann jag exempelvis att 16 procent av de av polismyndigheterna registrerade vapenstölderna (och som sedan legat till grund för Brå:s statistik) inte avsåg fall där något licenspliktigt vapen stulits (det rörde sig istället om stöld av exempelvis luftgevär eller inte om någon stöld alls). Även Brottsförebyggande rådet (Brå 2012,”Användningen av brottskoder: En kvalitetsstudie inom kriminalstatistiken”) finner att polisens statistik har allvarliga brister.

Utredningen skiljer inte heller mellan brott begångna med legala och illegala vapen (s 190). Eftersom antalet brott begångna med legala vapen i relation till det totala antalet brott begångna med skjutvapen är negligerbart ger detta en direkt vilseledande bild av problemet. Jämför man utredningens uppgifter om brott begångna med skjutvapen (oavsett ursprung) med Hagelins (2012) uppgifter om brott som faktiskt begåtts med legala skjutvapen finner man att utredningens siffor (beroende på brottskategori och år) är mellan 800 och 129700 procent högre.

Detsamma gäller beslag av skjutvapen. I utredningen samredovisas beslag av vapen med legalt ursprung i Sverige och insmugglade vapen (s 191). Det ger också en kraftigt vilseledande bild. Utredningen redovisar exempelvis beslag av 172 av k-pistar och 132 automatkarbiner under perioden 2003-2010. Det kan jämföras med att endast en k-pist och ingen automatkarbin tillgreps från legala civila ägare under samma period (Lakomaa 2012).  

Utredningen redovisar även 4 986 beslag av pistoler och revolvrar under perioden 2003-2010. Under samma period skedde 277 faktiska tillgrepp av sådana vapen från legala civila ägare (Lakomaa 2012). Av beslagtagna automatvapen måste således (om det inte handlar om äldre vapen) minst 99,68 procent ha annat ursprung än legala civila ägare i Sverige. För beslagtagna pistoler och revolvrar gäller samtidigt att minst 94,50 procent måste ha annat ursprung än legala civila ägare i Sverige.

Att utredaren - i strid med den forskning och statistik som finns tillgänglig - koncentrerar sig på laglydigas vapeninnehav är anmärkningsvärt. En utredning som hade utgått ifrån en rättvisande och vetenskapligt grundad bild av problemet hade sannolikt inte lagt fram något av de förslag som nu lagts. Istället hade åtgärderna sannolikt fokuserat på den kriminella vapenanvändningen. Åtgärder mot smuggling skulle exempelvis kunna väntas ha verkan mot den kriminella vapenanvändningen utan att ge några negativa effekter för laglydiga jägare och skyttar.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt